Luften var fortfarande kylig när Rut drog på sig sin tunna morgonrock och tog Leo i handen.
— “Kom,” sa hon med ett leende som var både mjukt och farligt. “Vi går ner till bryggan.”
De gick den smala stigen genom tallarna. Solen hade just börjat sila mellan grenarna och gjorde hennes silverhår varmt och glödande. Leo följde henne med lätt vingliga steg, fortfarande omtöcknad av både sömn och nattens hetta.
När de kom ut ur träden öppnade sjön sig framför dem – helt stilla, som glas. Bryggan låg mörk och fuktig av nattens dagg.
Rut gick längst ut och knöt upp morgonrocken utan att tveka. Den gled av hennes axlar och samlades i en liten hög vid hennes fötter. Hennes hud såg nästan gyllene ut i morgonljuset.
— “Gillar du utsikten?” frågade hon och tittade över axeln mot Leo.
Han andades in genom näsan, långsamt, som om han behövde samla sig.
— “Du har ingen aning…”
Rut satte sig på kanten av bryggan med benen över vattnet och klappade på platsen bredvid sig.
— “Sätt dig här.”
Leo satte sig. De satt så nära att deras höfter nuddade. Hon lade sin hand på hans lår, inte högt upp, men tillräckligt för att hans puls skulle dunka hårdare.
Vinden var svag, morgonen tyst. Bara fåglarna, vattnets små kluckningar, och deras andetag.
— “Det är alltid här jag känner mig som mest levande,” sa Rut och lät fingertopparna rita långsamma cirklar på hans hud.
— “När ingen ser. När ingen hör.”
Leo svalde.
— “Jag… jag känner samma sak nu.”
Hon log, ett långsamt, självklart leende.
— “Bra.”
Hon lutade sig mot honom, tog hans ansikte i sina händer och kysste honom. Först lugnt och varmt, sedan djupare, mer krävande. Hennes kropp pressades mot hans, hennes hud varm av solen som precis börjat värma bryggan.
Leo lade armen runt henne och drog henne tätare intill. Det var ingen brådska; bara den där tunga, magnetiska dragningskraften mellan dem.
Rut bröt kyssen och vilade pannan mot hans.
— “Om du visste hur mycket jag har saknat att ha någon här nere…”
— “Jag kan följa dig hit varje morgon,” svarade han, röst låg och skrovlig.
Rut skrattade lågt.
— “Vi får väl se om din kropp klarar av det.”
Hon reste sig långsamt, elegant, och lät fingrarna glida över hans axel när hon vände sig mot sjön.
— “Kom,” sa hon. “Innan någon annan vaknar.”
Hon tog honom i handen igen, ledde honom ner för stegen till det svala vattnet, där deras kroppar försvann under ytan – och det som hände där ute på den spegelblanka sjön stannade mellan dem, dolt av morgondimman.
Läs en annan del av dessa berättelser:
Rut 66 – Dimman över sjön
Rut 66 – Hela Dagen Med Dimma, Tallar och Hud
Rut 66 – Nattrundan i stugan
Rut 66 – Morgonen då allt började om
Rut 66 och sommarkvällen i stugan Del 1
Slumpmässigt utvalda noveller från denna författare:
- None Found
- Alla sexnoveller från denna författare finns här: Anonym

