Vattnet låg svalt runt deras kroppar när de gled ner från bryggans stege. Det var en stilla morgon, nästan overkligt tyst, som om hela sjön höll andan för deras skull. Dimman dansade i tunna slöjor över ytan, och Rut såg ut som någon ur en gammal målning när hon sträckte upp armarna och lät det kalla vattnet omsluta henne.
Leo simmade nära henne, så nära att hon kände hans värme genom det svala vattnet.
— “Du är vaken nu i alla fall,” sa hon mjukt, med det där leendet som både lockade och utmanade.
— “Det går inte att sova när du drar med mig ut så här.”
Hans röst var mörkare än vanligt, fortfarande påverkad av allt som redan hänt mellan dem.
Rut simmade närmare, lade handen på hans bröst under ytan.
— “Det var meningen.”
De gled närmare varandra tills deras pannor nästan nuddades. Vattnet krusades svagt runt dem, och längre bort hördes en lom ropa över sjön, ett ödsligt, vackert ljud.
Rut tog ett djupt andetag.
— “När jag var yngre brukade jag komma hit ensam ibland. Bara sitta på bryggan, låta tankarna gå. Men…”
Hon drog fingertopparna uppför hans nacke.
— “Det här… det här är något jag aldrig gjort med någon.”
Leo såg på henne, på riktigt, med lika delar respekt och hunger.
— “Varför jag?”
Rut log långsamt, som om hon smakade på svaret.
— “För att du får mig att känna mig… levande.”
Hon lade armarna runt hans nacke, långsamt, nästan rituellt, och deras kroppar drogs närmare varandra i det tysta vattnet. Dimman svepte kring dem som ett täcke, skyddande, hemligt.
Han höll om henne under vattnet, starkt men försiktigt, och hon lutade pannan mot hans kind.
En lång stund stod de bara så, tätt intill, medan sjön låg spegelblank runt dem.
Rut andades varm luft mot hans hals.
— “Vi borde inte stanna här för länge. Om grannen går ut med hunden och ser oss…”
Leo skrattade till.
— “Är du rädd att bli påkommen?”
Rut skakade sakta på huvudet.
— “Nej. Jag är rädd att jag inte skulle bry mig.”
De möttes igen, denna gång i en lång, mjuk, våt kyss som sakta drev dem närmare varandra, långsamt snurrande i sjöns stilla vatten.
När de till slut bröt kyssen, var hennes röst knappt mer än en viskning:
— “Följ mig upp. Bryggan blir varm nu när solen kommer fram.”
Hon simmade mot stegen, och när hon tog sig upp på bryggan droppade vattnet från hennes hud i små glänsande pärlor. Morgonsolen fångade varje droppe.
Leo följde efter, blicken fastnaglad vid henne.
Rut tog hans hand igen.
— “Vi är inte klara än.”
Slumpmässigt utvalda noveller från denna författare:
- None Found
- Alla sexnoveller från denna författare finns här: Anonym