Luften i baren var tung av doften av whisky, tobak och den svaga, metalliska lukten av öltappar som fastnat i trägolvet. *The Velvet Hound* var en av de där ställena där belysningen var så dämpad att ansiktena smälte samman i skuggor, där samtalen flöt som en långsam, seg vinröd flod. Erik satt vid baren med ett glas bourbon i handen, fingrarna löst krökta kring det kalla glaset medan han stirrade ner i den gyllene vätskan som fångade det svaga ljuset från en vägglampa. Han hade precis avslutat en lång arbetsvecka på kontoret – siffror, möten, en chef som aldrig verkade nöjd – och nu ville han bara glömma alltihop ett tag. Skjortan kändes stel mot huden, knuten vid halsen hade han lossat för en timme sedan, och ärmarna var upprullade till armbågarna. Han var inte där för att leta, inte ens för att bli sedd. Han var där för att dricka i fred.
Dörren öppnades med ett svagt skrapande ljud, och en sval vindil strök in över golvet. Erik vände sig inte om, men i spegeln bakom baren såg han hennes siluett först. Långa ben i svarta strumpbyxor, en kjol som föll precis ovanför knäna, och en jacka som hon just då drog av sig med en rörelse som var båda effektiv och elegant. Håret – ett mörkt, kastanjebrunt som glänste i det svaga ljuset – föll i mjuka vågor över axlarna när hon skakade upp det efter att ha tagit av sig en ullsjal. Hon lade jackan över en stol vid ett ledigt bord nära baren, och när hon vände sig för att beställa en drink mötte Eriks blick hennes i spegeln. Deras ögon träffades en sekund för långt. Hon log inte, men hakan lyftes ett uns, som om hon hade fångat honom på att titta – och det hade hon ju. Erik vände sig snabbt tillbaka mot sitt glas, men kände hur pulsen tickade lite snabbare i handleden.
– En gin tonic, tack. Med extra citron, sa hon till bartendern, rösten låg och något hes, som om hon hade skrattat mycket under dagen eller kanske rökt för många cigaretter för länge sedan. Erik kunde inte se henne nu, men han hörde hur glaset ställdes fram på bardisken, hur isbitarna klirrade när hon tog det. Hon reste sig inte direkt. Istället stannade hon där, med armbågen vilande mot baren, och när Erik vågade kasta en ny blick i spegeln såg han att hon studerade honom. Inte på det där uppenbara, utmanande sättet som vissa kvinnor gjorde när de ville ha uppmärksamhet. Nej, hon såg på honom som om hon redan hade bestämt sig för något, som om hon vägde honom med blicken och fann att han höll måttet.
– Du ser ut som om du behöver något starkare än bourbon, sa hon plötsligt, och Erik kände hur ryggmärgen stelnade till. Han vände sig mot henne, och nu när han såg henne på nära håll insåg han att hon var äldre än han först hade trott – kanske mitt i femtioårsåldern, men på ett sätt som gjorde att det inte spelade någon roll. Hennes hud var slät, men med de där finare linjerna runt munnen som kom av år av leenden, och ögonen – mörka, nästan svarta – hade en skärpa som fick honom att känna sig genomsökt. Läpparna var målade i ett djupt, matt rött, och när hon tog en klunk av sin drink lämnade färgspåret ett svagt avtryck på glasets kant.
– Är det så uppenbart? sa Erik och log torrt, fingrarna strök över skägget som hade börjat växa ut under dagen. Han hade inte räknat med att hamna i något samtal, men nu när det hade hänt kände han hur något inom honom vaknade till, en nyfikenhet som hade legat och vilat för länge.
– Män som dricker ensamma på en fredagskväll brukar antingen ha för mycket på hjärtat eller för lite i byxorna, sa hon och tog ännu en klunk, ögonen aldrig lämnade hans. – Och du ser inte ut som den typen som grämer sig över aktiekurser.
Erik skrattade, ett kort, oväntat ljud, och kände hur spänningen i axlarna släppte. – Och du ser ut som någon som vet vad hon pratar om.
– Jag vet en hel del saker, sa hon och strök med ett finger längs kanten på sitt glas. – Eva, till exempel. Det är mitt namn.
– Erik. Han räckte ut handen, och när hon tog den var greppet fast, fingrarna svala mot hans hud. – Och ja, du hade rätt. Jag behöver nog något starkare.
Eva log nu, ett långsamt, riktigt leende som fick något att vrida sig i honom. – Då bör vi nog flytta oss till ett bord. Hon nickade mot ett hörn där en liten rund soffa stod tom, dold bakom en hög växt. – Om du vågar, tillade hon, och det var inte en fråga.
De satte sig, och när Eva korsade benen såg Erik hur kjolen skövdes upp ett uns, precis tillräckligt för att antyda de strumpor som sträckte sig upp över låren. Han försökte att inte stirra, men det var svårt. Hon var inte bara vacker – det var något annat, något i sättet hon rörde sig på, hur hon lutade sig fram över bordet när hon pratade, så att doften av hennes parfym – något blommigt, men med en underliggande krydda, kanske patchouli – nådde honom i små vågor. De pratade om ingenting och allt, om stan, om jobbet (hon nämnde något vagt om ”konsultuppdrag” och ”internationella klienter”), om den senaste filmen som hade fått så dålig kritik men som hon ändå hade tyckt om. Varje gång deras blickar möttes hölls de kvar ett ögonblick för långt, och varje gång Eriks hand rörde vid hennes – när han räckte henne ett glas, när deras fingrar stötte ihop över bordet – kändes det som en liten elektrisk stöt.
– Du är väldigt tyst ibland, sa Eva efter ett tag, och strök med tummen över kanten på sitt glas. – Som om du tänker på något annat.
– Jag försöker bara hålla jämna steg, sa Erik och tog en klunk av sin tredje whisky. Alkoholen hade börjat mjuka upp kanterna på världen, och nu kändes det som om det enda som existerade var det här bordet, den här soffan, den här kvinnan.
– Varför? frågade Eva och lutade sig närmare, så att kjolen glidde upp ytterligare ett uns. – Vem säger att det är något man ska försöka med?
Eriks blick föll ner mot hennes ben, och när han tittade upp igen mötte han hennes ögon, mörka och glödande. – Du vet precis vad du gör, sa han, och rösten lät hesare än han hade tänkt sig.
– Naturligtvis, sa hon och reste sig upp i ett smidigt svep. – Kom.
Han följde henne ut genom baren, genom den kalla kvällsluften som fick honom att rycka till, och sedan in i en taxi som hon redan hade väntande. Hon gav adressen åt chauffören utan att Erik ens hunnit fråga vart de var på väg, och när hon sedan lutade sig tillbaka mot sätena och lade handen på hans lår kändes det som den mest naturliga saken i världen. Fingrarna kröp uppåt, långsamt, tills de nästan nuddade vid hans gren, och Erik andades in skarpt.
– Du är nervös, sa Eva, och det var inte en fråga. – Det är bra. Det betyder att du bryr dig.
Han ville säga något, men orden fastnade i halsen när hon lutade sig fram och tryckte sina läppar mot hans. Det var ingen försiktig kyss, ingen frågande beröring. Det var en kyss som krävde, som sa *nu*, och när hennes tunga sökte sig in mellan hans läppar öppnade han sig för henne utan tvekan. Hennes smak – gin, citron, och något sött som måste vara hennes egen – fyllde honom, och när hennes hand slutligen slöt sig kring hans hårdnande cock genom byxorna stönade han djupt in i hennes mun.
Taxin stannade, och Eva drog sig tillbaka precis tillräckligt för att betala chauffören innan hon tog Eriks hand och ledde honom upp för trappan till en lägenhet på tredje våningen. Dörren låstes upp, och innan Erik ens hunnit se mer än en glimt av en mörk hall tryckte hon honom mot väggen, hennes kropp pressad mot hans. Hennes händer var överallt nu – i håret, ner över bröstet, ner till bältet som hon drog loss med en skicklighet som fick honom att tänka på hur många gånger hon hade gjort det här förut.
– Du är för klädd, viskade hon mot hans läppar, och sedan började hon knäppa upp skjortan, knapparna som gav efter en efter en med små, skarpa ljud. När hon hade öppnat den skilde hon på tyget och lade händerna platta mot hans bröst, fingrarna krökta så att naglarna skrapade lätt mot hans hud. – Mycket bättre.
Erik försökte få tag i hennes kjol, men hon sköt bort hans händer med ett leende. – Inte än. Först ska jag se vad du har under här.
Hon föll på knä framför honom, och när hon drog ner dragkedjan på hans byxor och frigjorde hans cock kände han hur luften svalnade mot den heta, pulserande längden. Han var redan hård, svullen, och när hon lade handen runt honom och strök tummen över den fuktiga spetsen stönade han högt.
– Ja, sa hon, och blåste ut en varm andedräkt över honom. – Precis som jag trodde.
Och sedan tog hon honom i munnen, och all tanke om att behålla någon slags kontroll försvann. Hennes läppar var mjuka men bestämda, tungan virvlade runt honom medan hon tog honom djupare, djupare, tills han kände spetsen nudda mot halsen. Hennes hand låg kvar vid roten och masserade, och när hon drog sig tillbaka för att andas och sedan tog honom igen, den här gången med ett sug som fick honom att se stjärnor, grep han tag i hennes hår utan att tänka.
– Fuck, Eva—
Hon skrattade, ett djupt, vibrerande ljud som fick honom att rycka till, och sedan tog hon honom igen, och den här gången släppte hon inte taget förrän hans lår skakade och han kände hur sädesvätskan började samlas långt nere i ryggmärgen.
– Inte än, sa hon och drog sig tillbaka, läpparna glänsande. Hon reste sig upp, och innan Erik ens hunnit protestera hade hon dragit av sig kjolen och stått där i bara strumpbyxor, behå och en svart, spetsig bh som knappt höll de tunga brösten på plats. – Sovrummet, sa hon och tog hans hand. – Nu.
Läs en annan del av den här berättelsen:
Slumpmässigt utvalda noveller från denna författare:
- None Found
- Alla sexnoveller från denna författare finns här: Anonym