Ann låg en stund på madrassen och försökte samla andan. Kroppen var varm, öm, genomsköljd av efterdyningar som fortfarande darrade i musklerna. Latexdräkten hade glidit ner över höfterna och låg som en blank, mörk ram kring hennes kropp.
Männen stod runt henne som skuggor. Lugna. Avvaktande. Studerande.
“Hon är inte klar,” sa den mörkaste rösten. “Hon skakar fortfarande… men hon vill mer.”
Ann höjde blicken, långsamt, och mötte hans ögon.
“Ja,” viskade hon. “Gör mig… mer.”
Han log långsamt, som om han redan hade planerat nästa steg. Han satte sig på huk framför henne och drog fingrarna längs hennes överarm. Trots att beröringen var mjuk, ilade det genom huden som en elektrisk stöt.
“Vi tänkte höja nivån,” sa han. “Är du säker?”
Ann nickade utan att tveka.
Hennes andning var fortfarande ojämn, men blicken var fokuserad, beslutsam.
Männen reagerade direkt, som om de väntat på bekräftelsen. Två av dem tog tag i hennes armar och hjälpte henne upp på knä. Den tredje drog fram ett rep — svart, mjukt, slitet av tidigare användning. Han höll det framför henne som en gåva.
Ann kände hur pulsen steg igen.
Repen gled över hennes axlar, runt hennes överarmar, över bröstkorgen. Deras fingrar var säkra, metodiska, nästan rituella när de band henne. Varje knut drog åt exakt så hårt att hon kände sig fångad, men aldrig rädd.
När repen var färdiga kunde hon knappt röra sig. Endast små rörelser. Bara tillräckligt för att känna friktionen mot latexen.
“Vacker,” mumlade en av männen och gick långsamt runt henne. “Precis som vi vill ha dig.”
En annan man lyfte hennes haka med två fingrar.
“Du gillar att bli kontrollerad,” sa han. “Att inte kunna fly.”
Ann blundade och drog efter andan.
“Ja…”
“Bra.”
Männen ledde henne mot ett slags ställning i rummet — en låg metallram med fästen och mjuka underlag. De hjälpte henne ner, placerade henne med kroppen framåt och banden spändes så hon satt låst, böjd, exponerad utan att vara naken.
Känslan av att vara helt utlämnad, fullständigt oförmögen att skydda sig eller påverka vad som skulle hända — det var den som fick värmen att stiga igenom henne.
En man tog fram en ny flogger. Den här var tyngre, längre. Han drog den över hennes rygg och hon kände hur läderfransarna kittlade som kalla ormar.
“Den här är lite hårdare,” varnade han, fast med ett skratt i rösten.
Hon hann bara dra ett kort andetag innan första slaget kom.
Det landade med en dov smäll över hennes skuldror. Inte smärtsamt — inte ännu. Mer som ett slag som väckte hennes hud, väckte nerverna, väckte hunger.
Nästa slag var hårdare.
Sedan ett till.
Sedan två snabba över sidan av midjan.
Ann stönade lågt in i underlaget, och männen fortsatte, rytmiskt, i samspel. Som om de spelade ett instrument och hennes kropp var resonanslådan.
De slog aldrig för hårt.
Aldrig farligt.
Bara precis tillräckligt för att hon skulle spänna hela kroppen och jaga efter varje träff.
En man stödde en hand över hennes nedre rygg medan floggern fortsatte landa över hennes sidor.
“Du tar allt… du tar det som om du behöver det,” viskade han, så nära hennes öra att hon rös.
“Jag behöver det,” svarade hon skälvande.
Det blev tyst i en sekund.
En sådär laddad tystnad.
Sedan tog männen fram något annat — en smalare piska, längre och snabbare. Bara ljudet av den genom luften fick Ann att dra efter andan.
“Den här,” sa mannen med den mörka rösten, “är för dig som säger att du orkar mer.”
Han drog piskan långsamt över hennes ländrygg.
“Visar du att du verkligen gör det?”
Ann pressade handflatorna mot underlaget så hårt hon kunde, lyfte huvudet och sa med klar röst:
“Ja. Gör det.”
Och det gjorde han.
Slaget kom snabbt och precist.
Ett varmt, explosivt stick som fick henne att böja ryggen och stänga ögonen hårt. Inte för att det gjorde ont — utan för att det var exakt det hon längtat efter.
De andra männen höll om henne, strök henne, höll henne i balans medan han gav nästa slag. Och nästa.
Varje träff blandades med händer som smekte, röst som lugnade, värme som band samman smärtan med lusten i en perfekt spiral.
Ann var helt borta i det.
I rytmen.
I makten de tog över henne.
I makten hon gav bort.
När de slutligen pausade var hon varm, skakande, insvept i rep, latex och testosteron.
En av männen satte sig bredvid henne, drog fingrarna längs hennes kind och log mjukt.
“Du klarar mer än de flesta,” sa han. “Men vi är inte klara med dig än.”
Ann öppnade ögonen, svettig, rödflammig och fortfarande hungrig.
“Jag… vill fortsätta,” viskade hon.
“Det vet vi,” sa han och drog genom hennes hår med långsamma fingrar. “Nästa steg blir ännu djupare. Ännu mer… kontrollerat.”
Han lutade sig fram, så nära att hon kände hans andedräkt.
“Är du redo att bli vår på riktigt?”
Läs en annan del av dessa berättelser:
Latexnatten – Fortsättningen
Latexnatten – Del 3 (suggestiv, intensiv BDSM-fortsättning)
Slumpmässigt utvalda noveller från denna författare:
- None Found
- Alla sexnoveller från denna författare finns här: Anonym