Sara Loft i rymden

Här följer ytterligare en redovisning av grevinnan Sara Lofts äventyr. De som gillar kortare berättelser hittar säkert andra än den här. För de som gillat Sara – Varsågoda:-)

Mvh Snabel-a













Sara Loft i rymden!



Den kinesiske, späda bonden drog kvinnan till sig. Han slet upp knapparna i hennes blåa rock och drog sedan med våld ner de svarta slitna byxorna. Han stod och beundrade kvinnans fortfarande attraktiva kropp, trots att hon redan var trettiofem år gammal och knuffade sedan ner henne på marken bredvid bordet där hon stått och sorterat grönsaker.

Kvinnan var van vid sådant här och protesterade inte, utan lät sig utan vidare utnyttjas av den illaluktande bonden, som var högsta hönset på den lilla gården just utanför Mientiang, en liten stad i Kinas inre, vars enda stora arbetsplats var militärens raketprovningsanläggning. De som inte jobbade där var antingen bönder eller fabriksarbetare.



Han drog snabbt ner sina egna något finare byxor och släppte ut sitt lilla styva stånd.

Kvinnan särade reflexmässigt på sina ben och blottade sitt sköte som var beklätt med tunt svart könshår som inte dolde hennes mörka blygdläppar. Hennes bröst som ammat fyra barn, varav ett var hennes eget, var små med stora, relativt långa vårtor. De plattades ut när hon lade sig på rygg och inväntade mannen.



Utan något vidare pratande eller förspel, lade han sig ovan på henne och styrde själv sin kuk mot hennes hål.

Utan hennes upphetsning tog det emot och det smärtade till när han hittat rätt och pressade sig in med sina femtio kilo. Några stötar senare var han inne så långt han kunde och hans lilla smala rumpa höjdes och sänktes i takt med hans stötar i den uppgivna kvinnan.



Han stånkade på utan variation i sex minuter innan han med ett gnyende, spänd ryggrad och blottade gula tänder, drog sig ur henne, förde ihop hennes lår och fortsatte att knulla henne mellan benen till hans sperma frigjordes ur hans röda ollon och kletade ner hennes ben.

Avbrutet samlag var ingen säker preventivmetod, men inget annat fanns att tillgå och det var otänkbart att göra en kvinna gravid utan påföljder i ett land som Kina.



Han reste stolt på sig och log triumferande som om kvinnan hade haft ett val, men kröp plötsligt ihop som ett litet barn och flög ner och omfamnade kvinnan som om han var rädd.

Anledningen till denna reaktion var att ett oerhört högt ljud slog emot dem. De visste vad det var, men blev ändå tagna på sängen;-) Det var ännu en raket som lyfte, bara några kilometer bort. Tillräckligt nära för att de som bodde just här, hade slutat att ha riktigt glas i sina fönster.



När han insåg hur rädd han hade visat sig, gav han kvinnan en örfil och drog upp sina byxor och gick därifrån utan ett ord, ilsken och omedveten om att hans kläder hade fått mörka fläckar av hans egen fortplantningsvätska.



Raketen vibrerade kraftigt och ökade snabbt i hastighet, när den pressades upp i atmosfären av den oerhörda kraft de fyra raketmotorerna utvecklade. Det rörde sig snarare om en kontrollerad explosion som föddes av den blandning av kemikalier som sprutades in i dysorna.

Två minuter senare frigjorde sig det första steget och nya motorer tändes och försåg raketen och dess last med ännu högre fart, hela tiden noggrant styrd av datorer ombord och kontrollerat av markpersonal som var beredda att spränga raketen vid ett eventuellt driftfel.



Allt gick dock bra och ytterligare två minuter senare frigjordes det andra steget och nu sköts raketen vidare upp i atmosfären av endast en raket, men nu vägde den bara en bråkdel av vad den gjort vid uppskjutningsögonblicket och var nu uppe i båda hastighet och höjd för att gå in i omloppsbana runt vår vackra blå jord.

Om detta brydde sig datorerna ombord intet.



Yoda, som för övrigt älskade och levde för datorer, var givetvis helt omedveten om de kinesiska datorerna och deras sinnesstämning och satt nu inne på sitt hemliga rum, som han trodde var hemligt i alla fall. Sara hade ju hitta det tidigare men aldrig sagt något, alla har ju rätt till lite hemligheter.



Om detta höll inte Yoda med. Hans jobb gick ofta ut på att avslöja alla hemligheter, även privata sådana, vilket han gärna gjorde. Ibland med kuken i handen!

Tidigare hade han spanat in Sara i hennes dusch med hjälp av avancerade små 3D-detektorer och ett speciellt datorprogram som sammanfogade informationen och även lade till rätt färger enligt sannolikhetsprinciper, vilket gjorde att sex små detektorer kunde ge en 3D-upplevelse som var lika verklig som verkligheten.



Utan kännedom om vad som just nu utspelade sig i Kina, låg Yoda naken på golvet med kuken i handen och väntade på dagens matine´.

Det dröjde några minuter längre än vad han hade väntat sig, men åsynen var värd att vänta på.

F.d tyska poliskommissarien Martina Kretsch, som hamnat hos grevinnan Sara Loft efter Mr. Clarkes rekommendationer, kom nu in i bild och bilden blev som bäst när hon stod i mitten av detektorerna som Yoda hade placerat ut tidigare på dagen, när Martina och Sara återigen hade tränat närstrid.



Martina blev allt bättre, men det var fortfarande en bra bit kvar till Saras nivå. Nu klev hon blåslagen och trött in i duschen och satte igång vattnet som redan höll den temperatur som var inställd sedan tidigare.

Hennes brunhyade kropp var kurvig och feminin, men ändå syntes det att hon var vältränad. Hennes bröst var inte så stora som Saras, men ände imponerande och välformade med stolta bröstvårtor och lagom uppnosiga. Det kortklippta håret tog emot de första vattendropparna och det rann vidare ner för hennes upphetsande kropp. Yoda smekte sig själv med långsamma tag och tog in åsynen av henne via sina 3D-glasögon, glad över att kunna se henne så naken utan hon visste om det.



När hon var blöt över kroppen tog hon sitt duschschampo och tvålade utan vidare krusiduller in sig överallt medan Yoda tittade på henne. Kanske skulle hon bara ta en snabbdusch och sedan ta på sig och gå ner och fixa maten för i kväll?

Men efter hon sköljt av sig allt löddret stod hon en lång stund under vattnet och verkade bara njuta. Till slut verkade hon tveka en sekund innan hon sträckte sig ur bild och tog in ett par föremål i duschen.

Yoda såg genast att det var en rakhyvel och en liten tub hon höll i handen.

Martina tittade ner och drog sig i sitt svarta könshår på lite olika ställen. Hon hade inte så mycket behåring, men det var tydligen dags för lite ansning ändå konstaterade Yoda förnöjt.



Hon drog ner vattenmängden och tog tuben med ena handen och klämde ut lite blått gel i andra handen. Med försiktiga rörelser gned hon in gelen i könshåret så att det bildades rikligt med lödder. Det här gillade Yoda och frekvensen på hans högerhand ökade.

När hon löddrat sig lite mer än nödvändigt tog hon så rakhyveln och tryckte på en knapp.

Den började vibrera och hon satte upp ena benet på en plastpall och böjde sig fram innan hon satte rakhyveln mot sin hud och började med små tag att raka bort fitthår, lite i taget.



Bit för bit av hennes mulatthy frilades och hon var noga med att inte skära sig. Håret på venusberget gick lätt, men när hon närmade sig sin smala springa tog hon det varligare och drog ut huden med fingrarna för att räta ut hudveck som annars lätt kunde hamna lite för långt in mellan de vassa rakbladen.

Då och då kände hon efter med fingrarna för att se till att hon fått alla hårstrån innan hon gick vidare. Hon tog allt hon kunde och var nu helt barrakad, vilket kändes skönt om än en smula kallt.

Med darrande fingrar lade hon ifrån sig rakhyveln och sköljde av underlivet innan hon med en darrande hand började stryka sig själv över musen. Hon lutade sig lite bakåt och särade på benen så mycket som utrymmet och hennes balans tillät.



Yoda hade nu full insyn över hur hennes fingrar gled över den rakade bullen och hur de nu gled allt längre in i hennes springa för att till slut ömsom smeka hennes styva klitta och ömsom glida in i hennes nu hala och våta kärlekstunnel.

Hans hand gick nu som en pistong och han trodde knappt sina ögon när hon sträckte sig efter den smala tuben med raklödder, sköljde av den och satte den rundade bottnen mot sin springa och tryckte den mot sig.

Blygdläpparna delade sig och hon fick tuben allt längre upp i sig. Hennes muns fylliga läppar drogs tillbaka och hon blottade sina tänder när hon nu njöt av upphetsningen av det förbjudna hon nu gjorde. När tuben var helt uppe i henne tog hon återigen hyveln och satte i gång den för att pressa handtaget mot sin klitta och tack vare vibrationerna få en orgasm som nästan fick henne att sätta sig ner på golvet för hon blev så svag i benen.

Martina stönade lågt och släppte hyveln för att avsluta med att smeka sig med fingrarna, innan orgasmen var över.



När väl den var över, sträckte hon på sig och satte händerna i håret och log. Tuben gled ur henne och trillade med ett ”klonk” ner på det vita marmorgolvet där den rullade lite för att sedan stanna vid golvbrunnen.

Tyskan hämtade sig snart och började torka sin tilltygade kropp, Sara var inte nådig mot henne om hon inte gjorde sitt yttersta för att leva upp till hennes krav på träningen inför att få jobba tillsammans med Sara i framtiden.

När hon så var klar gick hon ner för att lite muttrande ta hand om maten. Hon insåg att Mr. Clarke gjort väldigt många olika saker, men hon önskade att de mer hushållsnära göromålen kunde falla på någon annan än henne.



Martina och Yoda, som för övrigt tittade lite extra på henne nu, satt redan vid bordet när Sara gjorde entre´. Hon var klädd i gråa mjuka mysbyxor och en tight azurfärgad t-shirt utan något under, vilket de båda andra noterade utan problem. Hennes hår var fortfarande vått efter duschen och hon log när hon såg de läckert grillade vaktlarna som låg på hennes tallrik.

Martinas matlagning förbättrades också konstaterade hon nöjt.



Just som de skulle sätta i gång att äta, ringde det vid grinden till Saras herrgård. Sara såg missnöjd ut men satte i gång att äta i alla fall.

-Säg åt dom att vänta tills vi är färdiga! sa hon till Martina.

Martina nickade och gick bort till en telefon och började prata i den.

-Grevinnan är inte anträffbar den närmsta timmen. Var god dröj, annars dra! sa Martina och lade på luren. Uppenbarligen hade hon en smula artighet kvar att lära, men det var ändå bra att hon hade lite tåga i sig.



Exakt en timme senare ringde det på igen och Martina släppte efter ett kort samtal in bilen genom grindarna.

Det var två mycket irriterade herrar som klev in genom dörren som hölls öppen av Martina.

När de satt sig ner serverade Martina kaffe.

-Så! Vad är det som är så viktigt mina herrar? frågade Sara oskyldigt.

-Tack för att vi fick komma in till slut! sa den ena mannen och tittade vällustigt på Saras byst, där hennes knoppar tydligt syntes genom det tunna tyget. Vi, eller snarare jag kommer från avdelningen för internationella konflikter. Vi är inte så kända, men det är så vi vill ha det inom regeringen. Mitt namn är LC Berg och min kollega här heter Bruno Schwanger och är från Tysklands rymddepartement.

-Guten tag! sa han och såg butter ut, men inte heller han kunde slita ögonen från Saras tilltagna attribut, särskilt inte när hon lutade sig bekvämt bakåt och sträckte lite på sig.

-Men då kan vi ju fortsätta på tyska, då både jag och min kollega här talar språket flytande! sa Sara på tyska och vinkade till sig Martina.



-Så bra! Vi känner väl till Martina Kretsch, faktum är att vi är här delvis på grund av henne! sa tysken.

Martina såg plötsligt nervös ut och undrade vad detta skulle leda till.

-Vi måste med beaktande av tidigare erfarenheter från ert lilla äventyr med klonerna kanske behöva en smula hjälp av er två. Ni har båda kunskaper som gör er väl lämpade att utföra ett känsligt uppdrag. Känner ni till att fröken Kretsch genomgått astronaututbildning?

Sara svarade inte på frågan.

-Varför är ni här? sa hon bara.

-Det herr Schwanger vill är att ni båda åker till Tyskland och sedan vidare ner till en hemlig uppskjutningsplats för att vara en del av den bemanning som ska skjutas upp i omloppsbana i rymden. Du, Sara, har stor erfarenhet av att lösa delikata problem och med hjälp av fröken Kretsch´s kunskaper om det tekniska, borde ni kunna utgöra ett välkommet tillskott på det här uppdraget.

-Jag kuggade utbildningen, sa Martina lågt.

-Ja, på mindre saker. På något sätt måste vi få ner antalet astronautaspiranter, du gjorde väl ifrån dig i det stora hela och vi har fullt förtroende för dig! Problemet vi har nu är att alla våra astronauter är mer professorer och datanördar än soldater om ni förstår vad jag menar.

-Varför behöver ni soldater i rymden, sa Sara utan att tveka.



De båda männen tittade på varandra innan svensken svarade.

-Det finns en rymdstation däruppe vi vill ha satt ur funktion. Den syns inte på radar och vi misstänker att den är försedd med kärnvapen eller annan beväpning som skulle kunna utgöra ett hot mot den civiliserade västvärlden. Vi kan inte heller komma åt den med robotar eller laser för världen har ögonen på oss.



Sara lutade sig framåt och satte armbågarna på knäna, hennes t-shirt klämdes nu mellan hennes bröst och männen började titta sig lite besvärat omkring.

-Ni vill att Martina och jag ska följa med ut i rymden och förstöra en rysk rymdstation, bara sådär?

-Inte rysk! Nordkoreansk! Uppskickad i sektioner de senaste tio åren med hjälp av kineserna, ryssarna och några delar med hjälp av Amerika och Indien, fast utan deras vetskap.

-Vad får jag ut av det?

-Rädda världen? Nej, ni kommer så klart att bli rikligt belönade för en lyckad insats. Lyckas ni inte kanske det inte är läge för att spendera pengar ändå. Vi tror att det är totalt världsherravälde som fått Nordkorea att spela ut det här kortet, som vi inte ens skulle ha känt till om det inte vore för en avhoppare som givit oss i princip all information som vi känner till.



-Ni får mitt svar i morgon, sa Sara och reste sig för att markera att det hela var slut. Skicka mig de viktigaste detaljerna så vi kan utvärdera det hela över natten, mina medarbetare och jag.

-Nja, nu har vi kanske ett problem! Din anställde….Yoda, kallas han visst, har vi inte riktigt fullt förtroende för. Det har dykt upp lite anmärkningsvärda detaljer kring den herrens aktiviteter, bland annat efter ett senaste besök i Tyskland. Han är så att säga lite för…..frivol?

-Jag har fullt förtroende för Yoda! Han är med, om än på marken, vi kommer att behöva hans hjälp! Annars kan ni ringa Blixt Gordon, han är kanske ledig!



Så det blev som Sara ville och de satt hela natten och gick igenom operationen som skulle genomföras så snart det blev möjligt att avfyra raketen i en sådan bana att de skulle kunna komma nära den osynliga stationen och förstöra den.



Två veckor senare var de nere i franska Guyana och hade fått den övning som de behövde för att kunna utföra de nödvändigaste procedurerna. Yoda var inhyst i uppskjutningscentralens gråa plåthus, men han hade sina datorer och var snart dessutom uppkopplade på alla nät och minnesbankar som han villa ha tillgång till.

Det visade sig snart att Nordkorea hade kunnat skicka upp bra mycket mer utrustning i rymden än vad man tidigare trott. De hade till och med skickat upp mindre delar med svenska raketer, fast under falsk nationalitet och påhittade syften.

Just nu kunde Yoda och de andra inte göra så mycket annat än att grovt positionera den osynliga anläggningen och gissa sig till hur den fungerade och hur den skulle sättas ur användbart skick, men det skulle säkert lösa sig, det brukade det ju göra när grevinnan Loft och hennes medarbetare satte sig för något.



Joo Soo-Ding åkte i sin svarta rysktillverkade bil längs gatan till sin mors lilla lägenhet i centrum. Han ville inte att hon skulle särbehandlas, utan hon hade det lika fattigt som resten av befolkningen. Bilen svängde runt hörnan och ganska snart såg Joo Soo-Ding ett stånd med rotfrukter som drog till sig hans blick. Rotfrukter var kanske inte det han var mest inne på, utan det var den unga flickan som stod och sålde dom.

Hon hade en ängels ansikte med små röda läppar och stora oskuldsfulla ögon. Håret var dolt under den blå tygtrasan hon hade över huvudet för att hålla bort de värsta solstrålarna. Kroppen såg ut att vara späd, men det var fullt naturligt för hennes ålder.

Hon rörde de små händerna och tog upp sina varor och visade förbipasserande, som tittade på produkterna och frågade om priset.



Diktatorn beordrade bilen att stanna, vilket den naturligtvis gjorde. Efter att ha tittat på henne i ett par minuter gav han en nick åt de båda kraftiga livvakterna som smidigt gled ur bilen och självsäkert gick bort mot den unga kvinnan.

När hon såg dom komma stelnade hon till och vågade inte röra sig, eller titta dom i ansiktena.



De sade ett par ord och hon gick stapplande självmant mellan dom utan att bry sig om sina rotfrukter. Hon var livrädd för vad som skulle hända med henne. Att bli hämtad på det här viset var aldrig bra och det fanns många berättelser om vad som kunde hända.

Livvakterna föste omilt in henne i bilen och satte sig på vars en sida om henne med Joo Soo-Ding mittemot i den stora bilen.



-Vad heter du min flicka, sa diktatorn vänligt.

-Mee Lik-Tung, sade hon svagt och ärligt.

-Min flicka! Du har nu den stora äran att få träffa mig, våra förfäders dröm, våra barns legend. Joo Soo-Ding den ärofulle! sade han fortfarande mjukt och vänligt.

-Jag känner äran! ljög hon med svag röst utan att titta på honom.

-Den här dagen kommer du alltid att minnas och berätta för dina barnbarn. Dagen då du fick vidröra en fulländad och förmer människa. Vakter!



Utan att han behövde berätta vad de skulle göra, böjde en av vakterna sig fram och knäppte upp diktatorns byxor och drog ner dom till anklarna. Den feta mannen hade redan ett litet stånd och hans kuk stack upp som en röd liten champinjon.

Mee tittade chockat på mannens organ och slog armarna tätare om sig, men vakterna var snabba och tog tag om henne. Med deras händer bakom huvudet tvingades hon framåt och nedåt till hennes skrikande kvävdes av det släta ollonet som nu upptog merparten av hennes lilla mun.

-Åhh jaa, min lilla flodpärla! En sådan varm mun du har som får ta en liten del av det paradiset har att bjuda er vanliga dödliga!



Mee var inte överväldigat glad, utan försökte dra sig bakåt men vakterna var för starka och hennes näsa pressades in i den fete diktatorns feta buk som nästan dolde ståndet.

Mannen stönade och lutade sig bakåt medan vakterna förde huvudet upp och ner och de höll på ända tills de såg sin högste överordnade spärra upp ögonen och le ett brett leende då hans säd flödade ut ur honom och in i hennes munhåla.



Mee hostade och det rann sperma från hennes mun och ner på Joo Soo-Dings penis och skrev.

Han röt till och lyfte på sina ben och vakterna tog genast tag i Mee som nu tvingades att slicka i sig det hon spillt. Gråtande slickade hennes lilla rosa tunga hans kuk, testiklar, ljumskar. Till och med mellan hans skinkor och över hans anus, tvingades hon slicka honom ren innan han var nöjd.



Gråtande böjde hon ner huvudet mot golvet och försökte att inte spotta eller kräkas, för hon visste att straffet skulle bli ännu hårdare.

-Vände henne om och dra ner hennes byxor! beordrade han livvakterna.

De tog tag i henne och snurrade runt henne så att hon nu stod på alla fyra med baken mot den store ledaren. Snabbt slet de sönder linningen på hennes slitna blå byxor och drog ner dom till hennes knäveck så att hennes bak nu var helt naken och avslöjade det som någon man aldrig hade sett förut eftersom hon ännu var ogift och oskuld.



Joo tittade på hennes bleka skinkor som var blanka och fina, han lade sina händer på dom och tryckte dom utåt så att han tydligt kunde se hennes lilla stjärthål och de oberörda blygdläpparna. Han släppte en spottloska som landade rakt ovanför hennes analöppning och sedan rann över ner över det lilla hålet innan den rann ner för hennes läppar. Mee ryckte till, men kunde inget göra, vakterna höll hennes axlar och huvud stilla.

Joo Soo-Ding förde nu fram sin kuk och fick söka i några sekunder efter mynningen till hennes slida eftersom han inte såg ner där på grund av sin stora mage. Men van som han var tog det inte så lång tid man kunnat tro, utan så fort han hittat rätt lade han sin modiga kilon bakom kuken och gled trögt in i den unga nordkoreanskan som gav till ett gällt skri, innan vakternas grepp fick henne att förstå att det låg i hennes intresse att vara tyst.



Diktatorn hade redan kommit en gång, så nu kunde han knulla henne en lång stund, vilket han stönande gjorde. Smärtan från hans ovälkomna intrång hade nu avtagit, men skammen av det som skedde växte sig allt starkare.

Mee visste att ingen skulle klandra henne för att inte gjort motstånd mot landets ledare, det fanns säkert många kvinnor som skulle varit avundsjuka över ledarens uppmärksamhet, men Mee ville bara att det hela skulle ta slut någon gång.



Livvakterna tittade roat på, de hade varit med om detta många gånger. Nästan varje gång Joo Soo-Ding var ute i sin limousine och såg någon som tilltalade honom, brukade han låta sina besök bli försenade av dessa frivola förlustelser. Två gånger hade han dessutom haft sin fru Hoon Suu-Gaa, med sig.

Men hon hade bara suttit och polerat sina långa naglar under tiden hennes fetlagde man svettandes hade tillfredställt sin krävande mandom. Hennes ställning var mer värd än hennes mans trohet.



Joo Soo-Ding var nu alldeles våt av svett och nu drog han ut sin lilla penis ur Mee´s slida och satte ollonet mot hennes anus istället. Det var där inne han ville ejakulera, hans blod var alltför värdefullt för att spridas till de fattiga massorna.

Han skulle inte kunna stå ut med att hans avkomma riskerade att växa upp bland patrasket. Återigen med ett skri som inte gick att hålla tillbaka, upplevde Mee hur det smärtade skarpt i hennes anus, när diktatorn hänsynslöst tryckte in sin lilla men stenhårda kuk i hennes rumpa.



Mee Lik-Tung visste oskyldigt nog inte ens att analsex existerade och chocken och skammen tog sig nu nya höjder där hon låg och tog emot. En minut senare var det över. Joo sprutade sin säd i Mee´s ändtarm och han njöt av det. Kuken släppte ut laddning efter laddning som nu upptog den nedre delen av hennes tjocktarm och hans spermier sökte förtvivlat efter något att befrukta innan de flesta rann ut ur henne när hon utslängd låg på trottoaren i fosterställning, byxorna uppdragna med vitnande knogar, efter att han var klar med henne.



Ovetandes om allt detta, joggade Sara längs en stig i djungeln. Hon hade kängor och ryggsäck. I ryggsäcken fanns allt hon skulle behöva i en krissituation, även en pistol.

Saker hade ju en tendens att hända henne!



De fick egentligen inte lämna basen, men det hindrade ju inte Sara så klart. Ville hon ge sig ut och motionera så kunde ingen hindra henne. Hon hade satt ett elektroniskt lås ur spel och skulle återställa det så fort hon var tillbaka.



När hon hade sprungit en mil, stannade hon upp och såg ut över dalgången, beundrandes den vackra naturen som låg och sjöd i den fuktiga hettan. På håll hörde hon rinnande vatten, så hon vek av in på en mindre stig och kom efter några minuter fram till en bäck med kallt vatten som rann ner från det höga berget intill.

Efter att ha tittat sig noga omkring i några minuter, tog Sara av sig sina kängor och ryggsäck. Vattnet kylde ner hennes fötter och hon stänkte nu också vatten över sin överkropp, vilket så klart fick den turkosfärgade tröjan hon bar att bli genomskinlig.

Hon brydde sig inte eftersom hon inte väntade sig någon här uppe, utan de vackra bröstvårtorna fick vara till djungelns beskådan. Där hon satt fanns det en mängd polerade stenar, den ena blankare och mjukare än den andra. Med handen strök hon försiktigt över dom, tills hon plötsligt såg en som var annorlunda formad.



”Men herrejösses! tänkte hon ”Den ser ju precis ut som….!”

Stenen hon funnit var alldeles vit, med lite rosa ränder inbakat. Hon bedömde att det måste vara någon sorts marmor och den var slätare och mer perfekt än någon av de andra stenarna.

Ena änden var något större och sedan var den naturligt formad som om den var avsedd att kunna ge en kvinna njutning. Vilket märkligt fynd!



Plötsligt märkte Sara att hon inte bara kände på den släta ytan, utan att hon faktiskt satt och smekte den ömt. Dessutom kände hon de välbekanta ilningarna bränna längs insidan av hennes lår och hur hon blev våt som från ingenstans.



Nä, det fick vara slut på de här dumheterna bestämde hon, men satt ändå där med den imponerande stenen och lät fingrarna löpa längs de mjuka vågorna, men underlivet nu brännande hett.

Sara var inte den som var blyg av sig, men hon tittade sig noga omkring innan hon reste på sig och drog ner sina träningsshorts. Hon hade ingenting under, utan när hon satte sig ner och långsamt särade på benen, blottades hennes härliga fitta för skogens alla väsen.



Stenen hade legat i skugga, så den kändes sval och skön när hon drog med den mellan sina ben, Den hårda stenen kontrasterade skarpt mot hennes mjuka bulle med de putande läpparna.

Den torra stenen var lite sträv mot den känsliga huden, trots att den var så slät, men så fort hon låtit den få lite av hennes safter på sig blev den hal som en tvål. Stönande smekte hon sig med stenen, mer och mer. Till slut var hon helt omedveten om omvärlden och gnuggade den hårda stenfallosen mot sin klitoris, vilket resulterade i en snabb orgasm, som bara lockade henne att skaffa sig fler.



Den sjönk in i hennes våta fitta med ett vått ljud och hon kände hur hård den var. Med stenen knullade hon sedan sig själv, samtidigt som hon med andra handen smekte sin klitta för ytterligare intensiva orgasmer som fick hennes våta tunnel att kraftigt gripa om den underliga stenen hon funnit.



När hon trodde sig vara nöjd och var på väg att dra ut den stela leksaken ur sig själv, började det bränna till igen, vilket fick henne att återigen stöta, nästan slå in stenen i sig, samtidigt som hon lät två fingrar glida in samtidigt och smeka hennes g-punkt.

Orgasmen som följde var underbar och hon gav till ett dovt skrik som ekade bland träden när hela hennes kropp skakade av tillfredsställelse och lusta. Nu drog hon ut den vita stenen och betraktade dess oskyldig utseende och blanka yta och gav den en lätt puss.



”Dig behåller jag!” tänkte hon och stoppade ner den i sin ryggsäck innan hon snabbt drog upp sina shorts och sprang tillbaka i snabb jogg.

”Jag aldrig komma förstå vita människor!” tänkte Shunatze, indianen som suttit på jaktpass tjugo meter bort och sett allt som skett. Han skakade på huvudet och undrade vad de andra i byn skulle säga när han berättade det här vid lägereldarna i kväll.



Raketen hade iordningsställts på rekordtid och de hoppades att teknikerna inte hoppat över allt för många kontroller. Längst uppe på toppen satt en farkost som såg ut som en mindre rymdfärja. Den var svart och hotfull. Sara hade fått reda på att det var en topphemlig rymdfarkost framtagen av vissa europeiska länder, däribland Frankrike, England, Tyskland och till viss del Sverige.

Den rymde fyra personer, Vara två var piloter som skulle stanna i farkosten hela tiden, medan Sara och Martina skulle utföra vad som nu kunde behövas för att eliminera problemet.



Efter träningen kom nu dagen. De vaknade, åt en rejäl frukost, duschade och klädde på sig. Det var ju en extraordinär procedur som tog lång tid trots hjälp av välutbildad personal. Det var viktigt att allt blev rätt, för sedan gick det inte att åtgärda någonting förrän de var i omloppsbana och kunde spänna loss sig ur de obekväma stolarna.



Sara märkte att Martina log lite för glatt när hon tittade mot Sara, vad hade hon på gång? Nåja, det skulle väl visa sig, hon kände ju trots allt inte henne fullständigt ännu, även om de hade kommit varandra väldigt nära.



När alla fyra var klara, vacklade de ut till bilen som skulle köra dom till raketen.

Det var en Ariane II raket som bortsett från den svarta farkosten längst upp så ut som en alldeles vanlig stor raket, vit och tjock.

De hissades upp i en stor röd korg som angjordes mot farkosten som hette Hermes III, tydligen var detta inte den första av sitt slag. De fick hjälp in och blev hårt fastspända. Teknikerna satte fötterna mot deras axlar och drog i bältena så att det kändes som om de skulle kvävas.



Trots sina äventyr och alla faror Sara hade varit med om, kunde hon i alla fall inte låta bli att känna oro över uppskjutningen. Så var det väl första gången man gjorde någonting intalade hon sig och försökte slappna av. Det skulle ta en timme till med kontroller innan de skulle skjutas upp för att hamna i en bana där de skulle kunna ta sig i närheten av den mystiska stationen.



Piloterna hette Pierre Moulniere och Tabatha Bon. Fransoser båda två och erfarna astronauter som var vana vid hemliga och farliga uppdrag. En gång hade de varit fast i en rymdkapsel i fem dagar innan de tekniska problemen hade lösts och de hade kunnat återvända till jorden.

Många hade kanske fått panik, eller blivit handlingsförlamade, men Pierre och Tabatha hade pratat lugnt och sansat med varandra och gått igenom vad som skulle kunna hända i värsta fall och vad de i så fall skulle kunna göra åt det.

När de var klara hade Tabatha rent spontant sagt att nu kunde de inte göra något, det vara bara att vänta. Har du lust att knulla? Hon hade innan dess slagit ifrån den ständigt tillslagna kommunikationen och videoövervakningen. De fick undra på marken, det var inte helt sällsynt att astronauterna ville ha lite tid för sig själva och inte alltid vara övervakade.



Pierre funderade hastig på det och fann att det nog faktiskt var en jävligt bra ide´.

Det är mycket viktigt att man håller sig aktiv i rymden för att undvika benskörhet och något bättre sätt för att undgå depression kunde han inte komma på.

-Absolut min sköna, hade han sagt och sedan flutit bort den korta biten till den mörka skönheten som mötte honom med öppna armar och gav honom en varm härlig kyss.



Han hade inte tänkt på sin kollega som kvinna, utan bara som en skicklig kollega, trots att han vid flera tillfällen sett hennes nakna kropp när hon bytt om i de minimala utrymmen som rymdfarten normalt erbjuder.

Nu kände han hur det pulserade i tinningarna på honom när hans kollega kysste honom och lät sina händer vandra över hans rygg. Det tog honom inte många sekunder att börja fumla med dragkedjan i hennes overall och dra ner den så långt han kunde.

Tabatha hade ingen bh under, varför skulle hon ha det i viktlöshet? De stora brösten var formade som glober i tyngdlösheten och gungade erotisk vid minsta rörelse. Bröstvårtorna var små, mörka och stenhårda. Pierre dök ner och började kyssa hennes behag och hon lät honom hållas medan hon drog fingrarna genom hans hår som började få några grå stänk, märkte hon.



När Pierre kysst och slickat färdigt, började han att dra av sig sin egen overall och när han till slut fått av den och resten av kläderna, vände sin uppmärksamhet mot Tabatha och såg han att hon redan var helt naken och hängde i luften framför honom med särade ben.

Hon stötte ifrån lätt med händerna och flöt nu mot Pierre som bara höll sig still. Hennes fötter passerade hans huvud och nu hennes ben. Inte förrän hennes underliv mötte hans ansikte stannade hon upp. Pierre tog ett stadigt tag om hennes höfter och gapade stort över hennes kön, slickandes på just de rätta ställena.



Tabatha hade filippinska rötter och hon såg därför exotisk ut till utseendet, detta sporrade Pierre extra då han såg hur hon vred sig i njutning och hur den underbara vätskan nu rann fritt från hennes öppna slida och rätt in i hans väntande mun.

Snart vred sig Tabatha ur hans grepp och snurrade runt så att hon kom med huvudet på andra hållet. Pierre grep åter tag om hennes höfter och återupptog sin orala stimulans, han kände samtidigt hur Tabatha tog tag om hans kuk och hur hans ollon plötsligt blev varmt och snart även resten av hans styva lem. Han kände hennes tänder då och då, men det gjorde inte ont, utan det var bara extremt skönt när hennes mun sög på hans penis.



När de båda två var tillräckligt upphetsade släppte de taget och omfamnade varandra. Pierres kuk sökte sig lätt in mellan de våta blygdläpparna och han gled in i henne med en utdragen nöjd suck.

Tabatha kände hur den hårda lemmen utan problem gled upp och in i henne. Hon slog benen och armarna om honom och drog honom tätt intill sig och kände hur han började pumpa in och ut i henne.

De flöt omkring i kabinen och stötte då och då in i väggarna, men det bekom dom inte det minsta.

Ensamma älskade de i viktlösheten utan nyfikna ögon, de hade visserligen glömt att ta bort den biomedicinska mätapparaturen som satt i form av ett tjockt plåster i svanken på dom och meddelade marken alla deras biologiska data, vilket fick dom där nere att snart förstå vad de höll på med däruppe. Alla satt tysta när det blev uppenbart att deras puls var i topp samtidigt och hur det planade ut tillsammans när deras orgasmer ebbat ut.



Det var med en viss besvikelse de hade fått komma ner till slut, men de hade inte älskat sedan dess, däremot fått en ännu större respekt för varandra som kollegor.



På den Nordkoreanska hemliga stationen, satt Naam-Naam Pung och programmerade sin dator. Han hade tolv stycken kraftiga kärnladdningar som de hade köpt via krångliga omvägar från Sydafrika, som officiellt inte hade några kärnvapen längre. Tillsammans med rysk teknik och några stulna ritningar från USA hade de fått ihop en fungerande bombplattform som Nordkoreas förre ledare hade låtit konstruera för att kunna slå tillbaka mot västs korrumperade maktvälde.



Det fanns flera olika scenarion där olika städer och andra mål skulle prioriteras. Seoul var dock med i de flesta av de scenariorna.

Den nya ledaren, Joo-Soo Ding, ville dock använda bomberna som ett offensivt vapen och slå ut de största hoten för Nordkorea på en gång, utan förvarning om ett par veckor.

Även ett par Amerikanska städer stod med på listan. Det var nu en revidering av de tidigare planerna som Naam Naam-Pung satt och knappade in. Snart skulle allt vara klart för angreppet!

Naam Naam-Pung log och tänkte att inget kunde stoppa dom nu.



I Hermes III satt Pierre och Tabatha längst upp och gick igenom lista efter lista medan Martina och Sara satt syssolösa bakom och bara bytte något ord då och då.

Grevinnan Loft tyckte dock att Martina fortfarande hade ett litet besynnerligt leende ibland, det var väl kanske det lilla nöjet att hon var mer bekant än Sara Loft på åtminstone ett område.



-Sitter du bra? sa Martina.

-Så bra det nu går i de här stolarna. Det vore skönt att släppa lite på remmarna.

-Det bör du inte göra, det kommer du märka. Men jag tänkte att du kanske tycker det är långtråkigt så jag har fixat en liten överraskning. Hoppas du gillar den, för du kommer inte kunna göra något åt det ändå! sa Martina och log brett.



Vad var nu detta för påhitt?

Hon hade inte mer än tänkt tanken innan ett vibrerande satte igång. Svagt men snart mer och mer intensivt. Sara ryckte till av den oväntade känslan som bara kändes mitt i hennes skrev. Den första tanken var att det var någon vibration som fortplantade sig via raketen när den nu snart skulle starta, men när hon såg Martinas lite elaka leende förstod Sara vad som hände.



-Jag tog mig friheten att lägga till ett litet tillbehör i din dräkt. Jag vet hur spänd man kan vara av att bara sitta och vänta på något sådant här, även om jag aldrig fick uppleva en skarp uppskjutning.

Sara vred lite på sig så gott det nu gick, men kunde inte undkomma den vibrerande lilla cylindern som hade sytts in i hennes rymddräkt.

Att ta av sig den var givetvis inte att tänka på.

-Martina! Du stänger av den nu. Det är inte rätt tillfälle!

-Sorry! Går inte! Bara slappna av, det kommer göra underverk. Jag lovar!

Det var ingen ide att börja bråka om detta nu, utan Sara försökte återigen att vrida bort sin fitta från vibrationerna, men det var omöjligt.



Hon stålsatte sig och försökte att tänka på något annat, men det var bara att skjuta upp det oundvikliga. Snart brann det i hennes sköte och hennes safter flödade rakt ut i hennes trosor.

Med viss ansträngning lyckades hon hålla stönandena under kontroll när hon fick vibrationerna rakt mot fittan och sedan rakt upp i hjärnbarken. Hon skänkte Martina ett och annat ”jag ska minsann ge dig”-ögonkast, men blundade sedan och pressade istället sin klitoris hårt mot det vibrerande föremålet för att få maximal njutning.

Orgasmerna kom och avlöste varandra. Martina såg hur hon knep ihop med ögonen och hur hon ryckte till i armar och ben varje gång det gick för grevinnan.



När Martina tyckte det räckte stängde hon av den lilla vibratorn via fjärrkontroll och log spjuveraktigt mot Sara som tittade mordiskt på henne.

-Så du kunde stänga av den!?

-Visst, men känner du dig inte avslappnad? I vilket fall som helst så har det redan gått tjugofem minuter och vi skjuts upp om åtta.

-Va? Redan? Jag medger att tiden gick lite fortare, men vänta du bara, fröken Kretsch! Just det! Du är nu fast anställd hos mig och du kommer inte få det lätt, bara så du vet det, unga dam!



Martina log, men var lite osäker på vad hon hade att vänta. Sara kunde vara fullständigt oförutsägbar.



Nu började nedräkningen på allvar och de fyra i raketen beredde sig på det som skulle komma. Allas visir var nere och de kunde nu inte göra något annat än att bara sitta där och när motorerna med ett infernaliskt dån startade var det bara att härda ut.

Nu vibrerade hela farkosten och inte lika behagligt som den lilla vibratorn Sara hade upplevt bara några minuter innan.

-4….3…..2…..1! hördes det i hörlurarna och sedan kändes det som om någon enormt stor jätte satte sig på dom när raketen accelererade hastigt uppåt från plattformen där den stått de senaste veckorna. Sara och Martina skrek allt de kunde, medan piloterna som var vana höll ett öga på indikatorer och varningslampor, beredda att avbryta och spränga loss Hermes III vid minsta tecken på fara.



De båda kvinnorna i baksits hämtade sig dock och lät i alla fall bli att skrika under resten av uppfärden. Det var synd att de inte kunde se ut annat än på några platta skärmar som var placerade i ögonhöjd. En fönsterplats kunde man väl ändå ha fått, klagade Sara halvt på skämt.



Banan tog dom längre ut i rymden än vad som var nödvändigt för omloppsbanan som de normalt brukade använda sig av, men det var för att de ville anlända oannonserade till målet. Skulle de närma sig i samma höjd så skulle de ses på ett stort avstånd och vem visste vilka vapen Nordkoreanerna hade till sitt förfogande?

Det tog dom tio timmar att komma tillräckligt långt ut i rymden för att det skulle fungera, det var nästan bara astronauterna som for till månen som hade varit längre från vår planet än vad våra hjältar nu var. Under tiden hade de spänt loss sig och stuvat undan det de inte behövde just nu.



Därefter tog de fram den utrustning som skulle kunna behövas senare. Små sprängladdningar till exempel, det behövdes inte mycket för att förstöra utrustning i rymden på grund av dess oerhört svaga konstruktion. Allting var gjort för att väga så lite som möjligt för att det inte skulle väga så mycket vid uppskjutning och manövrering. All vikt har sitt pris i bränsle.



Sara och fröken Kretsch hade vars en pistol som sköt ut en tio meter lång energistråle. Kulvapen var för farliga och deras B-Gun-pistoler fungerade på både elektronik och på människor. Det gällde bara att komma nära nog. Pistolerna hette egentligen Beam Accelerator Immobilization Gun, men förkortades B-Gun, vilket dom uttalade som ”be gone”, försvinn!



De hade även med sig stålvajrar som skulle kunna förstöra känsliga antenner eller annan utrustning.

Hermes III var försedd med kinetiska projektiler som i princip bara var smala stavar som sköts ut med hjälp av olika laddade elektriska räls som fick upp hastigheten på dom till 5000 km/h.



Men nu gällde det att försöka smyga sig på stationen. Med hjälp av jorden som bakgrund lyckades de efter åtta timmar fastsälla exakt var den osynliga stationen befann sig och även få några bilder som visade att den var helt svart och formad som en vass kon med spetsen ner mot jorden för att på så sett få en så osynlig profil nerifrån som möjligt.

Hermes III använde sig i princip av samma trick när hon nu med den trubbiga nosen vände sig mot stationen och sakta avancerade mot den, ständigt beredd att avfyra sina projektiler.

Men inget hände och när Hermes III var tvåhundra meter ifrån, så begav sig Sara och fröken Kretsch ut ur luftslussen och med hjälp av en ryggsäcksliknande historia som kunde skjuta ut små puffar av gas, närmade de sig sitt mål.



Antagandet var att stationen förmodligen var obemannad och de ville gärna ha reda på hur den var konstruerad och vilka andra hemligheter den bar på, vilket var anledningen till att de inte bara förstört den, vilket de annars kunde ha gjort på ett bra avstånd.



Naam Naam-Pung ryckte plötsligt till av ett larm som meddelade att någonting befann sig inom etthundra meter. Varför hade han inte fått någon tidigare varning? undrade han.

Med några snabba knapptryckningar och en kontroll av bildskärmarna såg han hur två föremål närmade sig. Det var rymddräkter, svarta sådana, så det kunde inte vara normala astronauter som normalt hade vita dräkter för att inte de skulle bli överhettade. Svart i rymden kunde endast betyda kamouflage.



Snart var stationen stridsberedd och Naam satte sig snabbt i skydd inne i hans nödkapsel ifall de skulle orsaka stationen sådan skada att han var tvungen att skjuta ut kapseln, som sedan skulle landa någonstans där automatiken placerade honom. Det fanns flera tänkbara landningsplatser.

Han kunde inte förstå hur de hittat honom. De hade ju varit så försiktiga med alla uppskjutningarna och verkligen lagt mycket möda på att få allt att förbli hemligt, bland annat så hade en stor del av de som kände till för mycket förolyckats i olika olyckshändelser.

Det första de skickat upp var de svarta sjok med radar och ljusabsorberande material som skulle forma den spetsiga kon som utgjorde det yttre skalet på stationen, sedan hade den byggts undan för undan och utan att någon hade en aning om vad som försiggick.

Nu var allt klart så när som på några få detaljer.



Naam Naam-Pung skulle bytas ut mot två andra män om en månad, då han varit här uppe i nästan ett år. Det skulle bli skönt att få lukta på sommarblommorna och höra flugor surra igen.

Tänk att bara kunna få dricka ett glas med naturligt vatten och inte det av urin och svett återvunna, jolmiga vattnet som han var tvungen att dricka här.



Sara och fröken Kretsch landade mjukt på stationens ovansida och de hade en rejäl känsla av svindel när de fick fäste under sig och tittade ner på det långsamt snurrande jordklotet under dom.

-Det finns en luftsluss här! sa Martina.

-Vi går in! Håll din B-Gun i beredskap, vi vet ju inte om vi får sällskap!

De öppnade luckan utan att något oväntat hände och klättrade ner. Väl nere stängde de luckan och tryckte på den stora gröna knapp som de trodde skulle försegla luckan och fylla utrymmet med luft.



Tre minuter senare hade en stapel på en display fyllts och en klar grön lampa tändes. De kunde tyvärr inte koreanska, men de antog att det nu var säkert att andas.

Sara lossade på sin ena handske, beredd på att fästa den direkt igen vid eventuellt vakuum, men allt verkade bra så hon tog av sig sin hjälm och tog ett djupt andetag, beredd på det värsta.



Fröken Kretsch var beredd att hjälpa Sara om det värsta skulle inträffa, men när hon såg att allt var bra tog också hon av sig hjälm och handskar. Luften var unken och varm, men gick att andas alldeles utmärkt.

När de var redo att öppna dörren in mot stationen höll de båda sina B-Gone pistoler i dubbelfattning. Just som de tryckte in knappen för att öppna dörren började det att pysa och lukta lite märkligt.



De tittade hastigt på varandra och utan att säga ett ord började de snabbt att försöka få på sig hjälmarna och handskarna, det hade varit ett misstag att ta av dom så här tidigt.

Gasen som pumpades in var dock väldigt potent och de hann inte få på sig tillräckligt för att skydda sig. Stönandes och flämtande flöt dom nu i det lilla utrymmet för att glida in i en behaglig medvetslöshet. De hade råkat ut för ett av stationens självförsvar och i nödkapseln satt Naam och såg det hela utspelas på en lite monitor.



När han såg att de inte rörde sig gick han försiktigt dit och petade på dom med en lång aluminiumpinne innan han vågade dra ut dom därifrån.



-Vad…vad händer? fick Sara ur sig när hon så småningom vaknade. Hon kände att hon var förhindrad att röra sig och att hon svävade viktlös. Ögonen var inte av någon nytta då dom var förbundna. Det drog dessutom om hennes kropp.

-Åhhh! Jag kan inte se! hörde Sara fröken Kretsch utbrista strax efter.

-Välkomna till min hemliga rymdstation! sa en mjuk röst på bruten engelska. Det är inte ofta jag får besök, det vill jag påstå!



De båda kvinnorna kände att de var bundna eller tejpade och kunde inte röra sig mycket. De gjorde inga försök att ta sig loss, det skulle säkert bara vara slöseri med energi just nu.

-Om ni sköter er kan jag ta av er ögonbindlarna, låter det bra?

-Vi lovar! Vi vill bara prata med er om det går bra!

-Ni råkade bara vara i närheten, va? sa mannen sarkastiskt och knöt upp ögonbindlarna på Sara och fröken Kretsch.

De blinkade och såg genast att de var nakna och fasttejpade vid några aluminiumskenor. Benen var särade så mycket det gick och armarna var fasttejpade bakom ryggen.



-Vad är meningen med det här! Släpp oss genast! beordrade Sara skarpt.

-Vet ni kapitalisthyndor hur länge jag varit här uppe? Nästan ett helt år! Jag tar mig friheten att ta mig en ordentlig titt när jag äntligen stött på ett par vackra kvinnor som ni.

De försökte resonera med den smala mannen med den underliga pottfrisyren, men de lyckades inte. Han verkade inte direkt hotfull, men inte heller medgörlig på det vis de båda kvinnorna hade önskat.



-Ni är här för att döda mig! sa han.

-Nej, nej! Vi har endast kommit hit för att undersöka vad vi trodde var en märklig sattelit som kommit på avvägar! ljög Sara.

-Och då är man beväpnad och utrustad med svarta dräkter med diverse utrustning för sabotage?

-Vi har en tid att passa! Om vi inte blir upphämtade så kommer vi allihop att förintas! försökte nu Sara när hon insåg att hon aldrig skulle kunna lura mannen.

-Ja, på något vis har ni kommit hit! Nu ska ni se till att er transport beger sig iväg härifrån, annars kommer jag att visa vad den här stationen går för. Var kommer ni ifrån? USA? Storbritannien? Frankrike? Inte Ryssland i alla fall!

De båda kvinnorna var tysta.

-Nå, då kommer jag att sikta in mig på London och Washington, det borde väl röra runt lite i grytan. Jag har ingen kommunikation med marken på fem timmar än, men jag har extraordinära befogenheter givna till mig av landets store ledare, Joo Soo-Ding! Antalet döda kommer att uppgå till flera miljoner och om de båda länderna väljer att slå tillbaka mot Ryssland, så kommer snart ett fullskaligt kärnvapenkrig vara i gång. Min ledare kommer att sitt och njuta av att se hur ni dödar varandra och lämnar jorden till Nordkorea att styra.



Det här var ju just ingenting Sara hade lust med. Hon skulle säkert kunna lösa denna situationen om hon bara kunde köpa lite tid.

-Okej, okej! Vi ska meddela att de drar sig tillbaka! Ge mig bara den lilla radion som sitter på rymddräktsärmen.

Naam svävade bort till rymddräkten, synade den svarta lådan lite skeptiskt och tog sedan loss den från sitt kardborrefäste.

-London eller Washington om du hittar på något skumt!

Sara tog radion och tryckte in sändknappen.



-Hermes III, kom!

-Hermes III här, kom!

-Situationen under kontroll, bege er tillbaka till omloppsbana B.

-Är det rätt uppfattat att radiotystnaden bryts och att vi ska bege oss till omploppsbana B? Vi kommer inte kunna komma tillbaka till denna position! Kom!

-Det är korrekt! Utför utan dröjsmål!

Naam tittade frågande på Sara.

-Titta upp från jorden, så kommer du säkert att kunna skymta farkosten vi kom hit i.



Nordkoreanen svävade bort till ett fönster och kunde strax se hur en svart farkost sköt ut manövreringsstrålar och sakta flöt iväg från sin position.

-Nu är vi ensamma, det behövs inga kärnvapen!

-Vi har ett problem! Ni vet nu att vi finns här och snart kommer denna stationen på ett eller annat sätt att förintas. Planen måste skjutas fram och jag måste lossa alla bomberna så att de hamnar på rätt mål vid rätt tillfälle. Detta skulle ske om några veckor, men jag tror att jag får göra det ganska omgående nu. Ni mina sköna kommer inte att ta er igenom det här. Det finns bara två nödkapslar och jag kommer att använde mig av den ena. Ni kommer inte få plats i den andra ens om ni försökte, men ni kommer inte få den chansen, är jag rädd! sa han och log.



Sara och fröken Kretsch försökte tala honom till rätta, men han bara flöt bort till datakonsollen och började mata in data för att ändra en del inställningar.

När han var klar vände han sig mot de båda nakna kvinnorna.

-Om några timmar kommer den första bomben att bege sig mot sitt mål och därefter kommer resten att avlossas när tiden är inne.

-Jag tänkte att ni kan få bevittna den oerhörda synen av bomberna som detonerar över alla de främsta städerna i västvärlden samt några övriga städer som ligger i vårt intresse att utplåna. Ni kan ju tänka på alla de miljoner som kommer att dö direkt och alla de som kommer att dö av strålningen efteråt.

-Du är galen! Stoppa detta vansinne nu! skrek Martina.



Naam Naam-Pung bara flinade.

-Jag har faktiskt över en timme på mig innan jag måste ta på mig rymddräkten och låta skjuta ut mig i min kapsel, så jag ska nog nu låta mig njuta av de frukter jag saknat i ett år! sa Naam med ett lustfullt leende och började dra ner dragkedjan i den overall han bar.

Han var naken i ett ögonblick. Det såg väldigt löjligt ut med den smala asiaten med pottfrisyr svävandes med ett hårt stånd. Hane leende blev allt bredare när hans ögon valde mellan de två fasttejpade kvinnorna.



-Okej! Gör vad du vill med oss, men snälla, avbryt nedräkningen! bönade Sara på fullt allvar, medveten om alla de liv som stod på spel.

-Hur känns det att vara försvarslös och bli utsatt för någon annans vilja? Just så har vi haft det sedan vårt ärade land delades i två av ert FN.

Han var nu framme vid Sara och snurrade runt henne så att han bara behövde föra fram sin mun en aning för att suga in Saras ena bröstvårta i munnen och låta sig väl smakas.



-Du är en massmördare! Hitler var ingenting mot dig och din ledare! väste Sara skarpt.

Naam tog nu Saras båda bröst i sina händer och pressade ihop dom för att sedan släppa dom och se hur de gungade i viktlösheten.

-Åhh, vackert! Hade ni bara varit koreanskor hade det varit perfekt, men ni får duga!

Han smekte hennes bröst en stund till innan han förflyttade sig ner mellan Saras utspärrade ben, där han ivrigt började slicka hennes rakade fitta med långa tag.



-Låt bli henne, din….din…. ditt kräk! fick fröken Kretsch ur sig.

Han lyfte en aning på huvudet och log.

-Jag kommer snart till dig med min blomma! sa han glatt.

Sara kände återigen hans tunga mot sitt kön, men kunde inte känna den minsta njutning, utan hennes hjärna gick på fullfart för att komma på en lösning, så tillsvidare gällde det bara att dra ut på det hela tyvärr.



Stolt som en tupp drog han sig uppåt och höll nu sin kuk i högra handen samtidigt som han höll fast henne med den vänstra för att hon inte skulle glida ifrån henne. Så satte han sin kuk mot hennes underliv och lät sig med ett njutningsfullt stönande glida in i Saras blottade sköte.

Han var inte stor och saliven hjälpte honom att komma in så att han sedan kunde jucka snabbt i henne. Med blicken låst på hennes dallrande bröst flämtade han snabbt av den upphetsande sysselsättningen och var snart på väg att komma.



Han drog sig ur Sara innan dess dock och lugnade ner sig en aning innan han svävade bort till fröken Kretsch.

-Du rör inte mig din smutsiga hund!

Det var en förolämpning som hade effekt och han slog henne med knuten näve mitt på munnen. I viktlösheten fick han inte den kraft han skulle fått annars, men fröken Kretsch stönade ändå högt av smärtan. Just som hon återfick kontrollen drog han henne intill sig med kuken inriktad mot hennes släta blygdläppar. Han var inte varsam när han hårt pressade sig in utan mycket till glidmedel.



Fröken Kretsch skrek av smärta och ilska, men Naam var snart ända inne i henne och knullade henne hårdare än vad han behövde. Hans kuk gillade det dock, för den blev ännu hårdare än innan.

-Var inte så hård mot henne! sa Sara bedjande.

-Ni ska ändå dö! Jag behöver inte bry mig om er. Talar man till mig på det viset ska man lida!

Han knullade fröken Kretsch och hennes något mindre kurviga kropp skakade av hans stötar i hennes innersta.

-Sa jag hund? Jag menade den onämnbara varelse som till och med en hund ser ner på! Det är du! stönade fröken Kretsch trotsigt.

-Ohh! Din hynda! Naam drog sig ur fröken Kretsch´s ömmande fitta och satte omilt ollonet mot hennes lilla stjärna och tog tag med bägge händerna om hennes höfter och drog sig mot henne. Fröken Kretsch skrek nu högt av smärta när han försökte komma in i hennes trånga stjärt.

Det gick inte så han backade och spottade på några centimeters håll rakt på det motvilliga hålet innan han återigen intog sin position och började pressa sig ini henne igen.

-Sluta! Ta mig istället, jag kan få dig att njuta som en riktig man! skrek Sara till honom, men han var döv av ilskan.



Hans saliv och envishet lönade sig och han skrek själv rakt ut i luften när hans ollon klämdes ihop och sakta gled förbi hennes protesterande slutmuskel och upp i hennes tarm.

Fröken Kretsch kastade huvudet från sida till sida och de båda skrek vilt, hon av smärta, han av ilska och njutning. Sara kunde inte annat än att försöka hålla huvudet kallt och försöka komma på en lösning på deras problem.



Under tiden han hårt och obarmhärtigt penetrerade hennes bak såg sig Sara omkring tills hon såg något hon kunde ha nytta av.

På väggen satt en sorts multiverktyg fast med kardborrefäste. Grevinnan Loft kastade ett öga på Naam Naam-Pung innan hon med ena foten lyckades stöta sig i väg mot väggen. Hon fick manövrera lite med fingertoppar och fötter innan hon lyckades nå multiverktyget med fingrarna bakom ryggen, innan hon naken och skrevandes, fasttejpad på balken, lyckades återfå sin ungefärliga position hon haft innan.



Naam knullade som en furie, han kom så långt in i henne som hans lem tillät och Sara betraktade den stackars tyskan som blev utsatt för den förnedrande behandlingen av den löjeväckande nordkoreanen som snart skulle vara den störste massmördaren i världshistorien.

Det vara bara med ett visst mått av nöje hon gömde multiverktyget bakom sig, när hon såg den pumpande kuken som åkte ut och in i den brunhyade rumpan på sin nya betjänt.

Sara hoppades att hon skulle komma över det en vacker dag, men helt lätt skulle det säkert inte bli. Men vad var väl det mot den katastrof som skulle komma.



Tyvärr kunde inte Sara fälla ut något verktyg och heller inte röra sig så hon fick vänta tills fröken Kretsch var tillgänglig och arbetsför igen, men det såg mörkt ut just nu, för hon skrek och grät medan Naam knullade henne hårt i det förbjudna hålet så att hennes kropp skakade i takt med stötarna.

Om bara Sara kunde göra något!



När Naam hade knullat henne länge och väl drog han sig till slut ur fröken Kretsch´s anus och vände sig mot Sara och började runka med snabba tag tills han kom i en kraftig orgasm.

Djupt stönandes fick han sin efterlängtade orgasm och om det berodde på den långa tiden ensam på stationen eller om han var skapt på det viset visste inte Sara, men hans sats var helt enorm.

Ur ollonet sköt det säkert femton tjocka kaskader med tjock klibbig sperma som dansade runt i tyngdlösheten och färdades snabbt rakt mot Saras blottade fitta. Det gick att höra när sats efter sats slog mot Saras mjuka hud och hennes sköte var snart indränkt med vit kukglasyr.



Han drog några sista tag på kuken och fick ut ett par droppar till, men de svävade bara omkring harmlöst. Sara kände hur den varma sperman snabbt svalnade på hennes underliv.

Naam Naam-Pung tog nu tag i fröken Kretsch och styrde runt henne så att hennes tårdränkta ansikte kom att föras allt närmre Saras underliv.

-Neej! Åhh, fy faan! hann hon skrika innan hennes mun dämpades av att tryckas mot Saras fitta och sedan gnuggas runt i den tjocka sperman. Hon försökte få luft och fick då in hans tjursperma i både näsa och mun, vilket fick henne att klökas och gråta ännu mer.



-Hur gillar du det, din hynda! skrek han och log grimaserande innan han till slut släppte henne så att hon svävade bort en bit med ansiktet helt nerkladdat. Hon spottade och fräste, men svarade honom inte.

Naam såg föraktfullt på dom båda kvinnorna innan han med en knyck vände om och började ta på sig igen. Han fick på sig overallen snabbt och flöt sedan i väg. Efter ca tio minuter kom han tillbaka i förd rymddräkt fast utan hjälm.



-Jag lämnar er här nu så ni får se hela föreställningen. Era dräkter är förstörda så ni kommer inte att kunna lämna stationen ens om ni lyckas ta er loss. Jag ger en någon eller ett par dagar innan ni törstar och svälter ihjäl. Ha det så trevligt! Hahahaha! skrattade han och försvann mot sin nödkapsel.



-Neeej! Lämna oss inte här! Stoppa bomberna! skrek Sara till honom, men utan förhoppning om att bli hörd.

Så fort han efter en hög bang var borta, agerade Sara.

-Hur är det? Kan du arbeta?

-Jag gjorde honom uppretad med vilje, så att du skulle kunna hitta en lösning. Snälla säg att du kommit på något? bad fröken Kretsch.

-Om du försöker komma rygg mot rygg med mig, så ska vi försöka fälla ut ett verktyg på multiverktyget jag lyckades få fatt i. Sen får vi ta det därifrån. Kanske vi kan förhindra bomberna i alla fall.

Fröken Kretsch lydde direkt och det dröjde inte länge förrän de fått ut ett knivblad och tillsammans lyckats få loss Saras ena hand. Därefter var det lätt och de var snart fria, men nakna.



-Vi måste försöka lösa bombproblemet först! sa Sara och de försökte på alla vis att komma in i datorn eller på annat sätt sätta systemen ur drift.

Efter tio minuter stod det klart att de inte skulle lyckas.

-Vad gör vi nu? frågade fröken Kretsch.

-Vi kan inte ta oss ut och förstöra något från utsidan. Om vi kunde få i väg ett meddelande så kunde vi kanske kunna få stationen förstörd av Hermes III om inte hon ligger för långt bort.

-Vi har ingen kommunikation och vi får inte plats i nödkapseln som är kvar, en av oss får stanna kvar, medan den andre får se till att stationen förstörs. Frågan är bara om vi hinner?



Sara tänkte efter.

-I helvete någon ska lämnas kvar! Vi kollar nödkapseln!

Sagt och gjort kollade dom på den och den verkade vara funktionell.

-Vad har vi att förlora? Den är gjord för en man i rymddräkt, men om inget oförutsett händer så ska det vara möjligt att överleva i kapseln! sa fröken Kretsch och klättrade in i kapseln och försökte ta upp så lite utrymme som möjligt. Sara tvekade men pressade sig in och när ben och armar var på plats, drog hon igen luckan som precis gick igen och låste den.



-Okej! inte det mest bekväma, men vad har vi för val? sa Sara.

-Når du utlösningsreglaget?

-Jag tror det! sa Sara och vred på det och tryckte sedan till.



En kraftig knall ljöd och de pressades in i väggen av g-krafterna när kapseln sköts loss.

Deras puls var hög och flera gånger korrigerade kapseln automatiskt så att de skulle få en korrekt bana till återinträdet så att de inte skulle brinna upp i atmosfären.



Det fanns ingen kommunikationsutrustning i kapseln, utan tanken var att rymddräktens radio skulle kopplas in vid behöv, så de kunde inte skicka något meddelande.

Fröken Kretsch och Sara låg lite omlott så Saras bröst pressades mot fröken Kretsch´s mage och hennes ansikte mot tyskans innerlår. Fröken Kretsch som inte heller kunde röra sig hade sitt ansikte på Saras lårs utsida.



-Tack för att du offrade dig, fröken Kretsch!

-Det gör fortfarande ont som fan i baken, men det går väl över!

-Ja, det gör det! Du gav mig tillfälle att göra det jag behövde. Det är just så man ska jobba. Man ska inte ens behöva prata med varandra, utan bara agera och det gjorde du idag. Nu återstår att se om bomberna kommer att skjutas ner mot jorden. Har vi tur landar vi innan det hela brakar loss.



De pratade en stund till och försökte bli av med känslan av obehag över att inte veta var de var eller vad som hände. De var helt i kapselns automatiks våld.

Sara, som försökte hålla tillbaka huvudet för att inte hamna för nära fröken Kretsch´s underliv, kände hur det började krampa i nacken och till slut var hon tvungen att slappna av i musklerna.

-Hallå där! Vad..vad håller du på med? stammade fröken Kretsch.

Sara såg nu en chans att distrahera sig själv och fröken Kretsch, samtidigt som hon kunde ge igen för vibratorn i rymddräkten och utan att tveka satte hon sina fylliga läppar mot sin kvinnliga betjänts kön och kysste henne där.



-Ihhhh! Sluta! skrek hon gällt.

-Jag sa väl att jag skulle ge igen? sa Sara och lät nu tungan glida ut och löpa längs den smala springan mellan hennes yttre blygdläppar, flera gånger och brydde sig inte om tyskans försök att komma undan.



Fröken Kretsch protesterade och svor, men Sara kom väl till hennes kön och började slicka allt snabbare och längre in, tills hennes tunga gled in och ut i hennes nu våta slida.

Tyskan slog på Saras ben och hotade att hon skulle sluta, eller anmäla henne om hon inte lade av.

Men Sara bara suckade nöjt och smakade vidare på mulattens väta som hon inte kunde hålla tillbaka trots protesterna.

När Sara tyckte att hon fått nog började hon inrikta sig på klittan och lät sin ena tumme glida in i det varma hålet för att stimulera hennes g-punkt på undersidan av venusberget.

Fröken Kretsch vred sig så mycket utrymmet tillät och fick snart sin första av tre långa och utdragna orgasmer.

Med sin tunga och mun kände Sara tydligt hur hennes underliv arbetade och drog ihop sig i spasmer, hennes stönanden avslöjade också att fröken Kretsch inte hade det allt för obekvämt, utan vred sig i vällust.



När Sara var klar slickade hon sig om munnen och smakade på safterna som hamnat där, innan hon slappnade av och försökte vila lite.

-Nu är vi kvitt, fröken Kretsch!

Fröken Kretsch sade ingenting, men protesterade inte heller, utan försökte vila hon med.



Tio minuter senare började kapseln att skaka vilt och de förstod att de nu var på väg in i atmosfären. De kramade varandra om benen och vart de kom åt, för att ge varandra en betryggande känsla inför den risk som nu låg framför dom. De visste ju inte alls var de skulle landa. Nakna i ett kallt hav eller en öken, skulle de inte klara sig länge.



Ljudet under återinträdet var oerhört och allt skakade och vibrerade. De båda vackra, nakna kvinnorna skrek, men det hördes ingenting på grund av oväsendet.

De tumlade runt och slog emot på hundra ställen. Sara begravde sitt huvud mellan fröken Kretsch´s ben i ett försök att skydda det mot stötar. Varken Sara eller fröken Kretsch tog någon notis om detta under dessa omständigheter dock.



Lika plötsligt som det hade börjat så upphörde oljudet och vibrationerna. Det kom ett kraftigt ryck när fallskärmen slog ut, kommenterade fröken Kretsch, den tidigare astronautaspiranten och de var glada att den delen åtminstone var avklarad. Nu återstod att se var de landade.

Om de landade i vildmarken skulle de inte kunna kontakata någon och då skulle de inte kunna göra något annat än att möjligen beskåda svampmolnen och deras följder.



Nödkapseln slog ner med en rejäl smäll och det dröjde ett tag innan de hade samlat sig nog för att lyckas manövrera sig så att de kunde öppna luckan. De var i alla fall inte i havet, för det gungade inte alls.



På 42:a gatan i New York höjde alla på blicken för att beskåda den enorma orangea fallskärmen som dalade ner med ett äggliknande föremål hängandes under.

De stod stilla, någon skrek något just som kapseln tog mark och fallskärmen draperade sig över ett fyravåningshus. När kapseln stod still vågade sig ett stort antal människor fram för att beskåda den brända ytan och de underliga tecken som var målade runt det som såg ut att vara en lucka av något slag.



Plötsligt small det till och luckan för iväg, tack och lov utan att träffa någon. Så fort den lilla mängden rök försvunnit, hördes det ett sorl bland de ca hundra människor som såg vad som uppenbarade sig.

Saras rumpa stack ut och böjd framåt som hon var kunde alla se den släta, delade bullen och hennes rumphål som vette mot dom. Sara försökte ta sig ut, men satt fast en stund. Alla människorna bevittnade hur hennes ändalykt rörde sig och frikostigt exponerade hennes privata delar.



Så fort hon kom loss trillade hon ut på gatan så att hennes stora bröst slog henne på kinderna. Vimmelkantigt tog hon sig upp på alla fyra så att hennes bröst nu hängde nedåt mot gatan och hennes bak återigen var blottad.

Hon sträckte sig sedan in och drog ut fröken Kretsch också. Hon hamnade på gatan på rygg med benen vitt isär så att publiken också kunde se hennes rakade underliv och bara kropp.

Det tog Sara tio långa sekunder innan hon insåg att det stod en stor folkskara och tittade med gapande munnar på dom.



Men hon brydde sig inte om det faktum att de var nakna, utan ropade till dom.

-Var är vi? I vilken stad?

Hon fick stammande tillbaka från flera att hon befann sig i New York.

Helvete! Säkert ett av målen! Hur lång tid hade hon på sig?



-Kom! skrek hon till sin kvinnliga betjänt och drog upp fröken Kretsch från asfalten. Vimmelkantigt reste hon på sig och följde Sara stapplandes in i en restaurang som låg bara några meter bort.

Personalen stod som fastfrusna och kunde bara peka när Sara ropade efter en telefon. Fröken Kretsch höll om sina vackra bröst med ena armen och höll den andra handen för sitt sköte, medan Sara ryckte tag i telefonen.

-Du råkar inte veta ett bra telefonnummer att ringa när det väntas regna atombomber? sa hon till fröken Kretsch. Hon skakade på huvudet.



-Nåja! Får se om det här kan fungera! Hon slog ett nummer till en leveransfirma, vars nummer stod på en lapp bakom disken bara för att få till ett samtal.

-Bronx Parcel! How may I help you? hordes en släpig New York-stämma.

-Al Qaida! Bomber! Mörda presidenten! Giftgas! Plutonium!

-Vaaa? svarade den oförstående kvinnan i andra änden.

-Ni som hör detta! Akut situation gällande terroristers bombangrepp! Ring mig på detta numret omgående! Jag upprepar-AKUT! sa Sara och lade på luren.

Kvinnan i andra änden satt en lång stund och stirrade på den döda luren.



Det dröjde en evighetslång minut innan telefonen ringde.

-Det här är grevinnan Sara Loft från Sverige! presenterade hon sig direkt. Jag har hamnat hos NSA, inte sant?

-Uppge ert ärende! fick hon till svar.

-Ni har inte ens en minut på er att koppla mig till ESA, European Space Agency. Mycket snart kommer det att bli kärnvapenkrig om ni inte hjälper till. Ni får ställa mig inför domstol senare!

-Hej Sara! Hördes en glad röst fem sekunder senare när samtalet bröts av Yodas röst.



Sara började nästan gråta av glädje. Yoda hade på något vis haft ett program ute som avlyssnade alla regeringsorgan och fångat upp hennes röstsignatur. Han hade berättat om det någon gång innan och nu hade det uppenbarligen fungerat.

-Snabbt! Meddela Hermes III att döda stationen. Den är obemannad, men kommer när som helst att släppa tolv atombomber över hela världen. Nu, nu, nu!



Det dröjde tio sekunder… tjugo… trettio… sedan kom Yoda tillbaka i luren.

-Dom ligger för långt bort för en säkert träff, men de ska försöka! sa han.

-Bra! Bra! Sedan finns det en nödkapsel som sköts ut från den hemliga stationen strax innan oss, som vi måste få tag på. Gör vad du kan för att få reda på vart den tog vägen!



Sara satte sig ner på golvet, skakande av ansträngning och stress. Fröken Kretsch, som hade svept in sig i en duk, satte sig ner hos henne och höll om henne i hopp om att de skulle ha hunnit i tid och att Hermes III skulle ha god tur. Det fanns ingen större anledning att ta skydd för en atombomb.



Hermes III riktade in sig mot den plats där den Nordkoreanska stationen skulle befinna sig och började programmera avfyrningsdatorn.

Avståndet var för långt för en säker träff, så de fick väga in lite olika detaljer som skillnaden i omloppsbana, hastighet, gravitation och en smula tur.

När Pierre var klar avfyrade han den första projektilen. Den for i väg som ett lång lysande streck, men missade. Nu hade de bara nio kvar.

Skott efter skott avfyrades, men de missade också och nu hade de bara två kvar.

-Skjut bägge samtidigt med någon mikrosekund mellan. Träffar du, suger jag av dig! sa Tabatha lugnt och sakligt.

Pierre gjorde de slutgiltiga korrigeringarna och tryckte sedan med ett darrande finger på knappen. Två lysande streck sträckte sig ut från nosen och försvann plötsligt. De andra hade fortsatt ut i rymden, men nu tog det en sekund eller två innan en bländande explosion i flera steg gjorde dom nästintill blinda och de fick skyla sig med armarna för att klara synen.



De skakades om av den osynliga tryckvägen, men fick snart rätt på Hermes III som hade börjat snurra.

-Fy satan, vilken explosion! utbrast Pierre och stirrade nu ut mot de brinnande vrakrester som snabbt spred sig utåt.

-Ja. jävlar! sa Tabatha och stirrade ut hon med.

Pierre vände sig långsamt mot Tabatha och utan ett ord tog hon loss selarna som höll fast henne och Pierre sköt tillbaka sin stol så att hon lätt kom åt att dra ner hans dragkedja och sedan kunde få ut hans redan styvnande kuk. Hon tog den i handen och kysste honom varsamt runt ollonet och slickade honom längs skaftet tills han var riktigt hård.



Nu glömde han allt vad bomber och annat hette, utan bara lutade sig tillbaka och bevittnade hur Tabathas tjocka läppar sakta öppnade sig och lät det hårda ollonet glida in i hennes väntade, varma mun. Hon sög honom kärleksfullt och med inlevelse, aldrig hade han haft en sådan stund av njutning och han fick snart kämpa emot sin nära förestående orgasm.

Kampen varade dock inte länge, utan inom fem-sex minuter så kände han den ljuva hettan i sin penis, när den gjorde sig beredd att ejakulera.

Tabatha tittade uppåt i hans ögon och lekte med tungan inne i munnen. Han tittade ner i hennes ögon och försökte hålla dom öppna samtidigt som hettan nu sköljde genom kuken tillsammans med hans sperma som sprutade ut i omgångar i den varma munnen.

Hennes ögon log och han fann det oerhört sexigt och fick säkert ett antal extra sköna spasmer, innan han var färdig och kände sig själv falla in i någon sorts lycklig trans.



Tabatha drog sig bakåt, noga med att inte spilla en droppe när kuken lämnade hennes mun.

Så öppnade hon plötsligt munnen och lät sperman rinna ut i en böljande vit droppe som svävade framför henne. Sedan gapade hon stort och lät det våta spermabollen glida in i munnen. Hon stängde munnen, knyckte bakåt med huvudet och svalde.

Pierre tyckte det var det mest erotiska och upphetsande han någonsin varit med om.

-Tabatha! När vi är tillbaka, vill du gifta dig med mig då? Jag kan inte beskriva mina känslor för dig, men jag ser ingen annan framtid, än med dig!

Tabatha log och flöt upp till honom. Hon kysste honom och han kunde tydligt känna spermasmaken, men det gjorde honom ingenting. Kyssen betydde så mycket mer än så!



Den hemliga Nordkoreanska rymdstationen skulle släppa sin första atombomb trettio sekunder efter att den blev förstörd. Samtliga bomber detonerade och skapade en elektromagnetisk puls som slog ut all elektronik i Östeuropa, där den just då råkade befinna sig.

Men det var ett litet pris att betala för att slippa den destruktion som annars hade varit att vänta.



Naam Naam-Pung då?

Hans nödkapsel hade ett litet elektriskt fel som gjorde att navigeringsutrustningen inte fungerade riktigt. Kapseln damp ner mitt i den afrikanska djungeln. Långt, långt ifrån civiliserade trakter.

Den fuktiga hetta slog emot den spinkige asiaten med den löjliga pottfrisyren när han tog av sig hjälmen efter att ha tagit sig ur den trånga kapseln.



Han hade ingen aning om vad som hänt för övrigt. Eftersom han var på fel ställe, hade han inte haft någon kontakt med sitt hemland, men ändå lyckats skicka ut ett SOS, som han hoppades skulle uppmärksammas.

När han tagit sig ur rymddräkten och öppnat luckan med nödutrustning kände han sig iakttagen, så han vände sig hastigt om och såg tolv resliga, muskulösa män med långa spjut som betraktade honom.



Naam visste inte om han skulle vara rädd eller glad över att han blivit hittad, men ett par timmar senare visste han bättre.

Den okända Bongo-Bongostammen var kända som spöken bland de andra stammarna som bodde i närheten av deras territorium och många var historierna om de få som hade kommit levande ut därifrån. De som hade lyckats stappla sig hem, talade samtliga förvirrat och osammanhängande. Dessutom blev de hur bruna de än var, bleka av skräck, om det kom på tal att ge sig dit igen.



Naam hölls fast av fyra stora män trots att ett av deras barn hade kunnat hålla den bara hälften så långa koreanen. Det här var en del av deras kultur som missionärer nog gärna hade velat bearbeta bort.

Vissa stammar tog huvuden, öron eller annat som bevis på deras övermäktighet. Bongo-Bongo hade sina egna ritualer. Byxlös och fasthållen sån Naam hur den förste svarte mannen klev fram med en penis som såg ut att tillhöra en häst. Den var så stor att den inte kunde stå rakt upp, utan stod rakt ut i stället med ett brunt inoljat ollon.



Naam Naam-Pung försökte slita sig, men det var förstås lönlöst och med skräck i ögonen kände han hur ollonet trycktes mot det lilla hålet mellan hans skinkor.

Ett högt skrik ljöd över djungeln, tillfälligt överröstandes de rytmiska trummorna, när den förste av männen utförde sin plikt, medan resten av byn stod och dansade till rytmerna och hejade på.