Half-life Episode 2.5

Ja, jag vet att jag är datanörd ;P, men jag kunde helt enkelt inte motstå att skriva en novell om Gordon Freeman och Alyx Vance i Half-life 2. Tjata inte på mig att det är någon slags datanörd novell, det är en sexnovell som vilken annan. Skall man dock förstå allting så kräver den en del bakgrundsfakta, främst hur de två ser ut. Jag rekommenderar att kolla igenom lite fakta på Wikipedia, där finns väldigt mycket, eller helt enkelt spela spelet. Händelserna här hade jag tänkt händer någonstans i mitten av Episode two, när de två är ute och kör.



*



Solen höll på att gå ner. Gordon stirrade ut genom stugans fönster, ut över trädtopparna som låg som en tät matta framför honom. En blodröd halvcirkel höjde sig över träden långt i fjärran, återspeglades i hans glasögon, men ljuset var inte tillräckligt starkt för att blända honom.

Dom hade hittat den här stugan mitt i skogen, exakt var visste dom inte. White Forest låg ännu långt borta, och det var för farligt att färdas dit i mörker. Alyx hade fått syn på stugan och dom hade svängt upp hit. Och tur var det.

Han vred försiktigt huvudet åt höger, det håll dom kommit ifrån. Och suckade. Det blåa skenet från Combines superportal hade minskat när de färdades bortåt, men det hade aldrig riktigt försvunnit. Det fanns fortfarande kvar, retandes, påminde dom evigt om deras uppgift.

Dom borde egentligen inte ha stannat här, tänkte Gordon.



Alyx torkade av handen i det stubbiga gräset. Det var kort och strävt, och inte riktigt grönt, snarare en mer grå-grön nyans. Inte för att Alyx egentligen visste hur grönt gräs såg ut. Hon hade levt hela sitt liv under Combines styre, och under dom och deras planetära ändringar hade det hänt så här med växterna. Hon visste att dom fanns. Hon hade sett fabrikerna, som spydde ut tungmetaller och radioaktivt avfall som dom ville, hade sett luftkonverteringsverken, och känt hur dom drog syre ur luften och ersatte den med Gud visste vad. Och haven, hur havsnivån hade sjunkit flera meter, hur hamnar hade förvandlats till milslånga stränder, med de rostande skeppen kvar som spöken över en gammal, bortglömd tid. Allt hon hade var sin pappas berättelser, om då gräset var grönt. Tydligen så är gräs grönt, tänkte hon.

Fast nu såg det mer svart ut, svart av långa stråk olja. Hon reste sig upp och sträckte sig efter trasan, torkade av händerna. Bilen stod parkerad framför henne. Hon böjde sig över motorn och stirrade in i den.

Det där borde väl göra susen, tänkte hon.



Gordon krokade loss kofoten från bältet och höll upp den framför ansiktet. Den var tung, men han hade hållit i den så många gånger att han hade glömt dess tyngd. Och att svinga den. Hur många gånger hade han inte gjort det?

Den hade sett mycket, den här kofoten. Men så hade också han. Sett mer än de flesta människor får se eller ens borde se en hel livstid.

Han lade den på en hylla bredvid sig. Han mindes fortfarande när han plockat upp den, efter incidenten i Black Mesa hade han rusat genom korridorerna, i total förvirring, och hittat vakten. Död. Bredvid honom låg kofoten.

Ett avlägset ljud nådde hans öron och han tittade upp. Långt norrut höjde sig en beigeaktigt form över trädtopparna, uppburen av tre långsmala ben. Strider. Som tur var den på väg bortåt, från dem. Dom befann sig ganska långt från vägen, och stugan var väl dold. Chansen att någon skulle hitta dem här var ganska låg.

Han betraktade Stridern när den lufsade iväg långt i fjärran. Ett av Combines värsta vapen. Hur skulle han kunna ha någon chans mot Combine, när dom hade sådana monster? The One Free man, kallade de honom. Men vem var han? En fysiker, rätt man som råkade befinna sig på fel ställe. Vad skulle han göra? Dörren smällde till bakom honom. Och vad skulle han göra, med henne?



Alyx smällde igen billuckan med en metallisk smäll. Dom skulle åka vidare imorgon. Nu så fanns det inte mer att göra.

Medans hon torkade av händerna stirrade hon ut över skogen. Solen var nästan nere. Långa orange strålar skar tvärs igenom stråken av träd. Hon blundade och njöt av solskenet. Det var i alla fall något som Combine inte tagit bort. Men det var också nästan allt.

Nej. Hon fick inte tänka så. Det var att förråda allt hennes pappa nånsin hade trott på. Och Gordon. Tanken att han skulle kunna störta Combine… men hon hade sett vad han kunde göra. Hon litade på honom.

Hon lade ifrån sig skiftnyckeln. Långt norröver lufsade en Strider genom skogen. Bort från dem. Tur det.

Hon öppnade dörren och steg in. Gordon stod vid fönstret och stirrade ut. Han vände sig om när hon kom in.

Vem var han, Gordon Freeman? Hon hade känt honom i knappt några dagar, och ändå kände hon en sån… tilltro för honom. Han hade inte tvekat att komma efter henne när hon hade blivit tillfångatagen i Citadellet med hennes pappa. Hon gick fram och ställde sig bredvid honom.



Stridern hade stannat. I några sekunder stod den och betraktade sin omgivning. Beräknade.

Sedan vände den helt åt vänster och började gå. Söderut.



När Alyx ställde sig bredvid honom blev Gordon blev han lite förlägen. Hon var lite kortare än honom, knappt halva huvudet. Solens sista strålar gled över hennes bronsfärgade hud och glittrade i hennes ögon. Hon lade upp händerna på fönsterbrädan. Gordon lade märke till att hon hade tagit av sig sina vantar, fina, mjukt färgade fingrar som låg försiktigt över det mörka träet, och trots att hon hade arbetat med bilen syntes inte ett spår av olja på hennes händer.

”Vackert, eller hur?” Sade hon. Gordon nickade.

”Jag har inte sett mycket som ser ut så här” fortsatte hon. ”Jag var mycket i White Forest när jag var mindre, men på senare tid har det mest varit i City 17. Och där finns det inte mycket vackert.”

Gordon funderade om han skulle försöka trösta henne. Eller något. Han visste inte. Han stirrade på sina egna händer, han hade tagit av sig handskarna. Stora och grova. Att dom tillhörde en forskare var svårt att tro. Fast om han verkligen var forskare kunde ju diskuteras.

Alyx vred sakta på huvudet åt höger. Gordon trodde hon skulle titta på honom, men sedan såg han det blå skenet från Combines växande superportal reflekteras i hennes ögon.

”Vad kommer hända?” Sade hon. ”Vad?”

Gordon lyfte sin ena hand och placerade den ovanpå hennes. Hennes ögon flackade till och fångade hans i ett järngrepp.



Gordon var fortfarande klädd i sin HEV-dräkt. Hon hade aldrig sett honom i något annat. Men så hade hon också sett vad den kunde göra. Den var otvivelaktigt användbar.

Hon lade upp händerna på fönsterbrädet. Träet var varmt efter dagen. ”Vackert, eller hur?” Sade hon. Hon kom inte på något bättre att säga. ”Jag var mycket i White Forest när jag var mindre, men på senare tid har det mest varit i City 17.” Och så lade hon till: ”Och där finns det inte mycket vackert.” Nej, det var sant. City 17 var inte vackert. Hon mindes hur hon lekt som barn i White Forests ändlösa vidder, tills hennes pappa tagit in henne till staden och hon hade börjat arbeta inom motståndsrörelsen.

City 17… namnet väckte smärtsamma minnen. Hon vred på huvudet, och fångade upp skenet från superportalen. Även om den inte syntes själv, så visste hon var den fanns. Där City 17 en gång legat. ”Vad kommer hända?” Sade hon ut i luften. ”Vad?”

Gordons hand lades ovanpå hennes. Hon ryckte till och stirrade in i hans ögon. Dom var mörka bakom glasögonen, och på något sätt sorgsna.

Det är svårt att vara glad i en sådan här tid, tänkte hon. Gordons hand var fast. Det kändes att den hade hållit hårt i en kofot.



Alyx hand var varm och mjuk. Så mjuk och len som Gordon aldrig känt förut. Hon tittade fortfarande på honom. Hennes ögon glittrade i det fallande solskenet. Till slut vred hon huvudet och tittade ut i skogen igen, men hon släppte inte Gordons hand.

”Gordon…” började hon. Gordon tittade på henne. ”Jag… fick aldrig riktigt tackat dig för att du räddade mig där nere i gruvorna.” Hennes hand tryckte hårdare om Gordons. Hon svalde, öppnade munnen, och stängde den igen. Sedan vände hon ansiktet mot Gordon igen. Sorgset tittade hon på honom.

”Så… tack” Sade hon. Dom tittade på varann. Gordon kunde räkna porerna på hennes kinder, se rynkorna på hennes panna, så nära var hon, hennes andedräkt kom över hans läppar som en svag fläkt, hennes läppar, så nära…

Deras läppar möttes försiktigt, trevande. Dom var så mjuka, tänkte Gordon. Som om dom inte var kött utan vatten, som kunde rinna iväg när som helst.



När Gordons ansikte närmade sig så tänkte inte Alyx. Kanske var det till och med hon som närmat sig honom. Hon visste inte. Hans läppar var så sköna. Hennes tunga levde sitt eget liv och drog sig framåt, ville möta hans. Det gjorde den. Hon lade sina armar om hans nacke, tryckte honom till sig. Hon ville ha honom nära. Så nära som det gick. Gordons armar runt hennes midja. Han drog också, drog henne till sig. Dom kysstes i långsamt, ömt i den sjunkande solens sken.

Han började känna upp på hennes rygg, drog i hennes jacka. Hon drog upp armarna och tillsammans lirkade dom av den. Hennes tröja var stel av smuts och blod. Hennes blod.



Gordon drog av hennes jacka. De två hålen i ryggen lyste upp mot honom, och tröjan var neddränkt i blod. Gordon blev i ett ögonblick förfärad, men sedan lugnade han sig. Han litade på Vortagaunts förmåga. Han tog tag i blixtlåset till tröjan och drog. Sakta. Tröjan var stel.

Blixtlåset nådde botten och delade på sig. Gordon drog den bakåt, över axlarna och så ramlade den ner på golvet. Hans händer nådde hennes rygg. Huden var så len. Inga sår syntes till. Alyx försökte få av honom dräkten, men lyckades inte så bra. Hon visste inte hur man gjorde. Men Gordon visste.

Han öppnade låsen och lirkade av sig dräkten. Alyx nästan hoppade på honom så snart han fått av sig den. Hon tog ett hopp upp och slog en bensax runt hans midja, kysste honom direkt. Nu kände han hennes nakna hud mot sin. Hon var så varm. Hennes bröst trycktes mot hans överkropp. Hennes tunga gled runt hans, så varsamt men ändå så laddat, så underbart.



Alyx trevade över Gordons rygg, försökte hitta någon slags blixtlås eller liknande. Hon ville få av honom dräkten, känna hans hud mot sin. Gordon hade dragit av hennes tröja. Hon borrade in sig mot honom, ville ha honom. Ville ha hans kropp mot sin.

Han förstod. Alyx såg inte hur han gjorde, men han kom ut ur dräkten. Hon hoppade upp i hans famn och slog benen runt hans midja. Äntligen; hans hud mot hennes. Han var varm. Hon slog armarna om honom och började kyssa honom långsammare, djupare. Han svarade. Deras tungor sträcktes, försökte ta sig ner i varandras halsar.

Han hade placerat händerna på hennes korsrygg när hon hoppat, men nu så gled dom ner, upp på rumpan och började stryka över jeansen, på rumpan och låren. Hon knäppte upp sitt bälte och kastade iväg det. Det landade med en tung duns på golvet.

Han förde in fingertopparna innanför jeansen, mot hennes bara hud. Längre kom han dock inte, dom satt för tajt. Så han drog upp fingrarna och började stryka över hennes rumpa igen. Hon tryckte honom till sig. Hon ville ha honom. Närmare.

Han började gå.



Alyx föll ner på sängen och fick Gordons hela vikt över sig. Lakanen var förvånansvärt mjuka, trots att dom inte kunde ha använts på år. Hans kropp trycktes mot henne, och hon kände hans hårda kön mot grenen på sina jeans. Hon kastade honom åt sidan och rullade, så att hon hamnade ovanpå honom. Fortfarande kysstes dom. Dom ville aldrig sluta.

Hon fick ner händerna mellan dem, och knäppte upp jeansen. Han strök över hennes lår och rumpa. Tillsammans drog dom av hennes jeans, ner och blottlade hennes underliv.

Hon drog ur sin tunga ur Gordons mun, och lät sina läppar hålla fast i hans lite till innan det släppte, och hon rätade sig upp. Gordon låg under henne, hans muskler stack ut från kroppen, spände i huden. Hon gled med händerna över hans bröst, kände de hårda musklerna, innan hon fick fatt i sina jeans och drog av dom helt, nerför hela benen. Hon böjde sig sakta ner över Gordon igen och han lyfte armarna och slog dom om henne, drog henne till sig. Dom tryckte läpparna mot varann igen, sakta, försiktigt.



Alyx låg ovanpå honom. Han kände hennes varma, lena hud mot sin. Hans händer var på hennes rygg, och gled som om ingen friktion fanns. Hon lyfte ansiktet, och deras läppar följde med, satt fast i varann ett ögonblick, innan de lossnade. Hon rätade på sig, och hennes ansikte lyste ner mot Gordon med öm, nästan sorgsen blick. Kärleksfull. Hennes händer gled över hans bröst, och det kändes som om dom lämnade ränder av hetta efter sig.

Hon drog av sig jeansen och lade sig raklång ovanpå honom igen. Nu var dom nakna båda två. Hon kysste honom igen, den här gången försiktigare, lät bara läpparna vidröra varann, sträckte bara in någon centimeter av tungan. Gordon kände på hennes rygg, hennes rumpa och lår. Hon var så underbart varm. Hon lade sig ner över honom, lade hela sin tyngd på honom. Hennes bröst trycktes mot honom, deras magar mot varann. Hans kön mot hennes. Hon var våt, han kände vätskan och värmen. Hennes lår trycktes mot utsidan av hans. Hennes händer strök kring hans huvud, hals, axlar. Han kände över hennes rygg och lår.



Hon låg så nära honom. Så nära som det bara gick. Deras kroppar hade kontakt överallt, magen, bröstet, låren. Läpparna. Underlivet. Hans kön tryckte på henne, pockandes. Hans muskler spelade mot hennes kropp, så hårda, men ändå var hans händer på hennes rygg så varsamma. Dom smekte hennes kropp, hennes rygg, lår och rumpa. Det var så underbart. Hon kysste honom. Det fick inte sluta.

Han började röra sig och rullade åt sidan. Hon följde med. Nu låg han ovanpå henne. Hans vikt låg på henne, pressade ner henne i sängen. Hon brydde sig inte. Hon ville bara ha honom. Instinktivt höjde hon benen, så knäna kom upp i luften och hennes kön trycktes mot Gordon. Han slutade kyssa henne och höjde sig upp, lade vikten på armbågarna. Han tittade in i hennes ansikte. Frågandes, utforskandes. Han såg ut som om han inte visste vad han skulle göra.

Men så kände Alyx något, något som tryckte mot hennes kön. Som försiktigt tryckte mot det, och försökte ta sig in, in i henne.



Gordon rullade över henne på rygg nästan rent instinktivt. Han tänkte inte mycket längre, han ville bara ha Alyx så nära sig som möjligt. När han rullade över henne på rygg så tryckte hon sitt kön mot honom. Han blev lite förlägen. Ville hon. Ville han? Han lyfte huvudet och såg in i hennes ansikte. Så vacker hon var, tänkte han. Hon såg in i hans ögon med längtansfull blick. Hennes bruna ögon.

Han ändrade ställning lite, och nu låg han precis mot hennes kön, pekandes rakt mot hennes öppning. Sakta, sakta lade han ner vikt, sakta gled han in i henne. Hans penis omslöts av värme och väta, gled in i henne. Hennes ansikte förvreds, som av smärta, men bara ett kort ögonblick. Sedan slöt hon ögonen, och gav ifrån sig en långdragen suck, och hennes huvud sjönk ner i kudden.



Sakta gled han i henne. Alyx kände sin kropp liksom fyllas upp, som om hon i hela sitt liv hade saknat något som nu tillfördes henne. Gordon gled sakta in i hennes slida, och hon kände hur han gled längre och längre in, hur hennes slidväggar omslöt hans kön. Hon drog i honom, ville ha honom. Nära. Han gled fortfarande, sakta.

Till slut så nådde han slutet, hans kropp lades helt ovanpå hennes, hennes hud emot hans. Dom var så nära som två människor kan vara varann. Han rörde sig, och Alyx kände hur han rörde sig inuti henne. Det rullade sakta upp som en känsla i hennes huvud, en underbar känsla. Han var med henne. Allt var bra.



Gordon lade hela sin tyngd mot henne. Han hade helt kommit in i henne. Långsamt började han röra sig, drog sig tillbaka, bara någon centimeter, innan han lade sig över henne igen, sakta. Hon suckade igen, fortfarande var ögonen slutna. Hennes andedräkt svepte som en ljummen fläkt över Gordons ansikte. Känslan när han gled mot inuti henne, mot hennes slidväggar, var så underbar. Den sköljde bort alla bekymmer, all oro.



Han rörde sig igen inuti henne. Hon suckade, nästan omedvetet, andades långsamt ut varje gång han sjönk in i henne igen. Hon andades in, häftigt, skarpt, när han drog sig ur henne, som om hon inte ville det, hon ville ha honom nära. Men bara några centimeter gick han, sedan sjönk han in i henne igen, och hon andades ut.

Hon öppnade ögonen. Hans ansikte var bara några centimeter från hennes. Hon drog det till sig, kysste honom. Deras läppar möttes igen, den här gången mer laddat. Känslan var så stark. Han rörde sig i henne igen.



När Alyx kysste honom så svarade Gordon med att skjuta mot henne igen, lite kraftigare den här gången. Men bara så lite. Och igen. Hon svarade med att skjuta upp sitt underliv ännu mer, så att Gordon nästan låg helt vertikal över henne. Han kom in djupare i henne. Hon gav ifrån sig ett halvkvävt ljud genom hans läppar, men hon slutade inte kyssa honom. Han började stöta mot henne lite mer. Han suckade också mellan hennes läppar.



Han var så djupt inne i henne. Känslorna som flödade upp i hennes hjärna tog över hela hennes sinne. Han stötte mot henne, och hans kön stöttes emot hennes. Hon andades tungt genom hans läppar, varje stöt gav ifrån sig en djup flämtning, nästan omedvetet.



Hon släppte hans läppar. Gordon tittade ner i hennes ansikte, hennes slutna ögon. En flämtning sköljde över hans ansikte varje gång han stötte i henne. Hennes mun var öppen, varje stöt gav upp en långdragen flämtning från hennes hals.



Hon rullade runt, och Gordon följde efter. Nu satt Alyx ovanpå honom, grensle över hans underliv, hennes ben knep om hans höfter. Alyx började röra sig upp och ner, kände hur Gordons kön rörde sig upp och ner inuti henne. Hans kropp låg utbredd framför henne, de hårda musklerna rörde sig under huden.



Alyx satt ovanpå honom. Han såg hela hennes nakna kropp framför sig för första gången. Huden var så vackert bronsfärgad. Magmusklerna syntes framför honom, naveln som en liten grop mitt bland kullar. Brösten, som rörde sig lätt, i takt med Alyx rörelser. Han började smeka över hennes lår och höfter. Hon guppade upp och ner över honom, ökade ytterligare den underbara känslan från hans underliv.



Han smekte hennes kropp, gled med händerna över hennes lår och rumpa. Fjäderlätt. Att han kunde ha sån mjuk beröring. Hans händer gled uppåt, över hennes mage och upp över brösten. Alyx stönade djupt och långdraget när hans handflator gled över hennes bröstvårtor.



Gordon drog händerna över hennes bröst. Hennes bröstvårtor var så styva. Hon böjde huvudet bakåt och gav ifrån sig ett långdraget stön. Det rullade ner in i Gordons öron och ökade hans lust ännu mer. Hon rörde sig ovanpå honom, stötte mot honom. Känslan stegrades.



Känslan var så underbar. Alyx ville aldrig att den skulle ta slut. Hon stötte i längre stötar mot honom, och han svarade. Tillsammans.



Gordon kunde inte tänka. Allt som betydde något var Alyx framför honom, hennes nakna kropp ovanpå honom, hans kön inuti henne.



Alyx kunde inte tänka. Allt som betydde något var Gordon som låg under henne, hans kön inuti henne.



Till slut kom Gordon. Hans kropp spändes och hans kön drog ihop sig, och sprutade inuti Alyx. Hon kände sitt inre fyllas upp och kom också, bara något ögonblick efter honom. Gordon kände hur hon skakade, hur hennes kön drog ihop sig kring hans. När orgasmen hade passerat för de båda, föll Alyx ihop ovanpå Gordon. Ingen av dom behövde tala, känslan var stark nog. All oro var som bortblåst, alla funderingar över vad som skall hända, all misstro över det dom gör. Det enda som fanns kvar var lycka, en lycka som dom delade tillsammans. Dom var där, tillsammans. Det var det enda som betydde något. I bekymmerslös lycka somnade dom, Alyx vid Gordons sida, med armen om honom.



Mörker.

Det var det enda Gordon såg. Han hade en känsla av att befinna sig i en tunnel, men hur eller varför, det visste han inte.

Ljuspunkter började dyka upp i fjärran, och sträcktes ut, till långa vita stråk, som verkade röra sig mot honom. Gordon fick ett intryck av att han rörde sig.



”Dr. Freeman…”



Nej! Hur kunde det vara möjligt? Inte igen! Inte nu!



En man steg fram, till synes ut ur tomma luften. Han var klädd i en ljus kostym, och bar en svart portfölj. Hans ansikte var blekt, och hans ögon gav ett intryck av att se rakt igenom Gordon.

”Tid, Mr Freeman…”

”Tid rinner ut…”



Gordon vaknade. Han var tillbaka i sängen, i stugan. Alyx arm låg över hans bröst, den hade halkat ner när han satt sig upp. Han tittade sig snabbt omkring, allting såg ut som det varit. Han var kvar.



Fast en sak var underlig.



Stugan skakade till, i rytmiska stötar. Alyx verkade inte vakna. Gordon drog försiktigt bort hennes arm, kände ett stygn av sorg att behöva lämna värmen och närheten hos henne, och steg upp ur sängen och gick fram till fönstret.



Nedanför stugan, knappt 50 meter bort, marscherade en Strider längs vägen. Dess massiva, sågtandade ben lyftes och sattes ner om vart annat, karvade ut djupa hål i vägen. Vid varje fotsteg gick en stöt igenom stugan.

Den gick längs vägen, och vägen gick förbi stugan. Tydligen så hade den inte märkt stugan.

Gordon tittade på i förundran. Dom enda gångerna han hade varit så här nära en Strider hade varit borta i City 17, när dom hade varit smärtsamt medvetna om hans närvaro och försökt skjuta ner honom. Ett av Combines farligaste vapen.



Han vred huvudet åt vänster. Där låg fortfarande kofoten. Han greppade den, kände dess tyngd i handen.

Stridern hade passerat stugan, och höll på att avlägsna sig. Gordon vägde kofoten, slog med den i handflatan. Dom skall få se, tänkte han. Combine skall få se vem dom retas med.

”Dom skall få se” muttrade han.