Snöstormen

Jag talade med några för en tid sedan och vi kom att tala om udda händelser, och mitt liv är nog i sig en udda händelse, jag har tre fruar, vi kunde inte gifta oss, men vi är sambos.

Det började för 32 år sedan, jag var 26 och vad man kan kalla en naturlevande person. Jag åkte gärna skidor i det stockholmarna kallar fjällen fast det är mer fjällnära än fjäll. Men det hände även att jag gjorde turer i fjällen.

Södra Lappland ner till norra Värmland är områden jag ofta fanns i. Även om jag enbart åkte ut från en övernattningsstuga ett par mil för att komma tillbaks, så hade jag alltid full packning, den här gången var det, det som räddade livet på tre damer, en mor med två döttrar, som hade trott sig kunna mer än de kunde, och de hade inte gett akt på väderprognosen.

När jag såg dem hade de redan hade gett upp. Med ett par munnar varm buljong lyckades jag få dem att komma med mig ett par kilometer längs den sträcka jag redan hade åkt. Vinden hade redan ökat kraftigt även nere i det lägre området. Men jag hade redan tittat på möjligheterna att bygga en snöbivack där. Jag har alltid den tanken, ’var kan jag ta skydd om jag överraskas av dåligt väder’. Jag vet att på mindre än 10 minuter kan det skifta från bra väder till full storm. De snabba brukar vara kortvariga men den här var förvarnad som hårda vindar, så jag visste vad jag behövde göra. De tre skulle aldrig klara milen tillbaks, framför allt då det innebar att ta sig över ett ganska högt område för att komma till bebyggelse.

Med lite hjälp av dem, för att hålla dem i rörelse, byggde vi en igloo, inte en rund utan en avlång, den skulle klara oss från vinden och de skulle få vila sig och förhoppningsvis kunna bygga upp lite kraft. Jag hade tillräckligt med frystorkat för att klara två måltider till alla oss fyra, dessutom gott om russin och druvsocker. Stormkök och två liter rödsprit till bränsle, snö fanns det gott om att göra vatten av. Så jag var vid gott mod. Jag hade planerat när jag gav mig iväg att jag skulle kunna ligga ute två nätter, men hade för avsikt att nå fram till en av stugorna jag brukade besöka. Det blev att ändra lite i min grundplan.

Jag beordrade mitt nya sällskap att alla inte fick sova samtidigt, alltid måste en vara vaken och se att de övriga andades, och att stearinljusets låga inte började bli för lång och sota, då måste vädringen fixas. Själv tog jag första vakten.

Vinden ute ökade mer än även jag hade förutsett, inne i vår hydda märktes det inget av det, resten av dagen stannade vi i det fina vindskydd vi hade gjort oss. Sovsäcken fick den använda som satt vaken, vi andra fick klara oss att ligga på det klädesombyte och två liggunderlag jag kunde bistå med, så det blev ganska trångt. Men det gav också som resultat att vi delade kroppsvärme vilket hjälpte till att hålla oss varma.

Med vaktskiftsbytena växlade också viloplatserna, jag kom ibland att ligga mellan två av de tre. Jag ska medge att det kändes inom mig. Och jag tror de reagerade på motsvarande sätt, och jag tror också att de hade gjort någon form av avtal, alla eller ingen.

Det var andra natten, jag vaknade från en dröm, en våt dröm. När jag vaknade upptäckte jag att det inte var en dröm, en av tjejerna, den äldre av systrarna, var ovanpå mig, hon hade sina knän på vardera sidan om mig, och hävde sig upp och ner med min hårda stake djupt inne i sig.

Hon stod på händer och knän och — och knullade mig. I det att jag vaknade riste det i mig och innan jag fattade något drog jag henne ner mot mig och tryckte mig uppåt och så långt in jag kunde komma i det att jag pumpade och pumpade uppåt, hon kom med mig. När vi lugnade ner oss fick vi applåder.

”Peter”, sa Svea, deras mor. ”Du är välkommen att göra det med oss alla tre. Faktum är att vi alla tre vill att du gör det med oss, här inne, vad som än händer i framtiden ska vi alltid minnas det här med värme och kärlek. Har du något emot det, och är det något annat som binder dig — löften eller så?”

Vad skulle jag svara?

”Tack, nej jag har inga löften eller bindningar, jag är en enstöring, och det vill jag gärna förbli — en tid. Det var ett otroligt skönt sätt att vakna på, Eva var skön — riktigt skön.”

”Jag ser du håller på att vakna igen, ge mig det du har nu, så ska Lisa hjälpa dig sedan.” Sa Svea och krängde av sig byxor och trosa. Och jag rullade mig ovanpå henne och in mellan hennes särade ben, hon formligen sög in mig i sitt sköte.

Trots det jag nyss hade upplevt var det en rasande het känsla att betäcka henne, det var så jag kände inom mig, jag var som ett brunstigt djur som betäckte en het hona. Det riste i hela mig när jag kände hennes krampande hopdragningar omkring min stake och hon formligen sög i sig mina safter efter hand som jag sprutade in dem i henne.

Jag hade ansträngt mig mer än jag räknade med och det kom att dröja några timmar innan jag var redo att erövras av Lisa. Efter det turades de om att verkligen mjölka mig på allt jag hade, och mer därtill. Det blev sedan bristen på mat som tvingade oss att lämna vårt kärleksnäste.

Tur var det för att de tre kunde rapportera att de var välbehållna, deras färdplan hade gett indikation på att de kunde vara saknade på fjället. Men det behövdes inte någon fjällräddning för deras del, och tur var det.

Däremot började en mängd ändrade planer växa fram. Vi fyra fortsatte att vara tillsammans, vi badade bastu tillsammans, och kunde hjälpa varandra med skön massage i värmen, det var en ljuvlig tid när jag tänker tillbaks på det.

Det hör till saken att de tre blev gravida i samband med den fjällupplevelsen, och redan tidigt valde vi att bilda storfamilj. Alla nio barnen är nu utflugna till egna familjer. Mina tre fruar, vi kallar det så, även om vi inte gifte oss i något förhållande, fick tre barn vardera innan vi valde att inte göra fler barn, däremot slutade vi aldrig att repetera det vi gjorde i snögrottan.

Rent praktiskt fungerade det bra, en kunde vara hemma med barnen, medan tre skötte jobb, när vi var som familjen var som störst hade vi två vidhängande lägenheter där vi fick ta upp en dörr som sammanband dem. Det gav oss utrymme att röra oss och de gånger någon behövde lite privat fanns det plats för det också.

—

Svante