Mot min vilja, del 8

Ledsen att det har dragit ut på tiden. Mellan mitt jobb, den ständiga övertiden och mina försök att skaffa ett vettigt socialliv. Samtidigt som jag försöker behåller alla mina vänner, har lämnat mig med väldigt lite tid över. Det här avsnittet blev inte riktigt som jag ville tyvärr. Det finns delar som är utlämnade och saker som är förkortade. Jag hoppars bar att den håller samma höga standard som de övriga delarna i serien. Och att ni alla finner den underhållande.



Jag rekommenderar starkt att du läser alla tidigare delar innan du börjar på den här. Gör du inte det så kommer du få det svårt att hänga med i historien.



Håll till godo!



”Mot min vilja” del 8



—



Reflektion: Fredag 8 Augusti 2008



Är det okej att ha ett förhållande där det inte är balans i känslorna. Ett förhållande där den ena är så förälskad att den andra inte kan göra något fel. Jag talar inte om ett förhållande där den ena missbrukar sin makt över den andra. Utan jag talar om ett förhållande där den ena partnens känslor är så starka att hon/han är redo att göra precis vad som helst för den älskade.



De flesta skulle säga att detta inte håller. Att man inte kan ha ett förhållande som är på det här viset. Sanningen är dock att väldigt många människor lever sina liv just så här. Det finns nog inget förhållande som är i balans. Det är alltid så att den ena älskar den andra mer under vissa perioder. Det är först när det går till överstyr som det börjar bli farligt.



Tänk dig nu ett förhållande där båda älskar varandra så mycket att den skulle göra precis vad som helst för den andra. Är detta fel? Eller bara ett tecken på okontrollerad, otyglad kärlek?



Tisdag 5 Mars 2002



”Några andra frågor?”, sade Kapten och blickade ut över gruppen. ”Inte det? Då får ni klara er på egen hand. Utgå!”



Plutonen delade upp sig i sina stridsgrupper och påbörjade uppgiften som vi hade blivit tilldelad.



”Det här kan väl inte vara så jävla svårt.” sade Andersson och tittade på högen av larmminor som Lind höll i sin famn.



”Som när du lyckades klämma fingret i AK5:an så att det sprutade blod överallt.”, sade jag och höjde ögonbrynet åt mitt gruppbefäl.



”Ahh håll käft! Annars så sätter jag dig på något skitgöra.”, svarade han spydigt.



”Jo gör du det! Så får vi se hur du klarar dig som befäl utan mina ständiga tips.”, sade jag och log elakt mot honom.



Andersson gav mig en lång blick innan han åter vände sig till de övriga i gruppen och började dela ut ordrar.



Även då jag inte hade någon officiellt befogenhet att bestämma över mina gruppkamrater, så hade det fallit sig naturligt att mitt gruppbefäl vände sig till mig för rådgivning och uppmuntran. Mitt nyvunna behov av att kontrollera folk omkring mig, hade medfört att jag på senare tid hade odlat fram en väldigt utåtriktad personlighet.



Det var grogrunden för denna beteende som Sarah och alla andra tjejer under hösten, säkerligen hade snappat upp och fallit för. Men det var först under Hannas ständiga vård som den fick riktig fart och kunde växa till sig. Hennes vilja att få mig att växa till den personen, som hon såg inom mig, var enorm. Tyvärr medförde detta att mina känslor för henne var lite lätt splittrade. Jag älskade Hanne, det var det ingen tvekan om. Men jag hade samtidigt funderingar över hurvida mina känslor var äkta. Eller om de var grundade på hennes ständiga intresse av mig.



Mina tankar vandrade iväg och jag kunde tydligt föreställa mig henne framför mig. Hennes söta ansikte, hennes klargröna ögon, doften av hennes hår. Känslan av hennes armar som omfamnar mig och mina händer om hennes midja, och hennes höfter.



”Granhag! Vakna!”, hojtade Andersson och slängde över en larmmina till mig. ”Dagdrömmer du nu igen. Hon måste vara sjukt bra i sängen.”



Han gav mig en lång blick innan han vände sig hastigt om.



”Sorry! Menade inte det där.”, sade han ursäktande till Rosengren.



”Varför det?”, svarade hon fundersamt. ”För att jag är den enda tjejen här så måste du passa vad du säger?”



”Ja typ…”, svarade Andersson.



”Ingen! Och då menar jag ingen. Behöver var speciellt anständig i min närvaro. Jag gillar sex väldigt mycket. Säkerligen till och med mer än de flesta av er killar.”, svarade hon med en slug blick. ”Men håller ni inte fingrarna i styr då jävlar!”



Andersson stod som förstenad över Rosengrens uttalande. Han hade sedan inryckningsdagen gått som på nålar i närheten av henne, och jag gissade att han inte var helt bekväm över hennes närvaro. Det var väl så att han hade problem med hennes framfusighet och att hon helt ignorerade att hon var den enda tjejen i en stor grupp av hormonstinna killar. De flesta killarna här hade säkerligen redan haft sexuella fantasier om henne. Inte minst efter att ha sett henne helnaken för första gången. Själv blev jag lite förvånad över min reaktion när jag såg henne i ledet till duscharna. Det fanns inget kvar att lämna åt fantasin, och därmed så var all spänning som försvunnen.



Den enda slutsatsen jag kunde dra gällande min reaktion var att mina känslor för Hanna gjorde mig inte fullt så intresserad av andra kvinnor som tidigare.



”Det är nog snarare så…”, började Andersson men tystnade så fort han mötte Rosengrens blick.



Vi småskrattade åt vårt bortgjorda gruppbefäl innan vi slutligen spred ut oss och började leta efter lämpliga ställen att fästa larmminorna på. Det var inte den enklaste saken i världen att hitta passande platser för snubbeltråden och minan. Vi ville ju placera ut dem på ett vis så att vi själva med enkelhet kunde ta oss in och ut ur lägret. Men samtidigt så skulle ovälkommna gäster gärna trampa på minorna.



Efter att ha valt en plats så skulle vi tillkalla gruppbefälet som var den som skulle ta det slutliga beslutet. En del av oss struntade helt i detta dock och spikade på eget bevåg upp minorna där de tyckte passade. Detta gjorde självfallet att Andersson fick spel och tvingade folk att ta ner och flytta minorna till där han tyckte de var bättre lämpade.



Mitt i kaoset när jag var som mest upptagen med att se var jag satte fötterna så lyckades jag traska rakt i någon så att jag föll omkull.



”Aj!”, pep Rosengren när hon tog ett steg tillbaka, snavade på en gren och satte sig tvärt ner på baken.



”Förlåt!”, utbrast jag och ställde mig upp. ”Hur gick det?”



”Ingen fara.”, svarade hon och log. ”Gissar att vi båda är rätt ouppmärksamma av oss.”



Jag sträckte snabbt fram handen för att hjälpa Rosengren upp på sina fötter igen. Hon fattade glatt tag i den, men ryckte så kvickt att jag tappade balansen igen och föll rakt ner över henne. Vi brast båda omgående ut i skratt, men då våra blickar oundvikligt möttes så förvandlades glädjen snabbt till en oförväntad tystnad. Min blick var som låst i hennes ögon, och jag kände tydligt hur hennes hjärta hade börjat slå allt häftigare och hur hennes kinder hade börjat färgas röda. Jag lutade mig sakta in mot henne och hon slöt ögonen samtidigt som hennes händer hade letat sig upp mot min midja. Mina läppar stannade bara millimeter från hennes och jag kunde känna hur hon andades med lugna men korta andetag.



Rosengren och jag insåg samtidigt vad vi höll på med. Så hennes händer som fram till denna stund hade sökt sig upp mot min rygg, placerades kvickt på min bröstkorn och hjälpte mig att rulla av henne så att vi låg sida vid sida i stället.



”Jag kan inte…”, sade vi båda i kör.



Vi vände oss sedan mot varandra och log lite lätt.



”Jag har faktiskt pojkvän.”, sade Rosengren för att understryka situationen.



”Och jag har en flickvän som jag älskar väldigt mycket.”, svarade jag och vände blicken mot trädtopparna.



”Det där som hände nyss. Det betyder väl inget?”, sade Rosengren lite trevande.



”Ingenting hände ju.”, svarade jag.



”Nej precis! Vi blev bara fångade av situationen. Inget annat!”, sade Rosengren så rationellt som hon kunde.



Vårt samtal avbröts plötsligt av en av mina gruppkamrater som kom traskandes med en munter min. Han stannade tvärt när han fick se oss båda på marken, och lade sedan pannan i djupa veck.



”Varför ligger ni där?”, frågade Berg och blickade lite hastigt upp mot trädtopparna. ”Finns det något skoj där uppe?”



”Nej vi föll och vi har inte kommit upp ännu bara.”, svarade Rosengren och satte sig upp.



”Okej… trodde ett par sekunder där att vi var tvungna att skaffa ett eget tält till er båda.”, fortsatte Berg och höjde ena ögonbrynet.



Som på kommando så pekade jag och Rosengren fram och tillbaka på varandra innan vi brast ut i skratt igen. Berg bara skadade på huvudet innan han gick iväg, nynnande på en liten melodi.



Vi reste oss upp och borstade av våra uniformer innan vi skiljdes åt med en blick som tydligt sade att vad som precis hade hänt var inte helt över.



Senare den kvällen medans alla satt i tältet och pratade så smög jag iväg i mörkret för att göra något som inte var tillåtet. Vi hade blivit beordrade att lämna mobiltelefonen hemma. En regel som jag från första stund hade avsikt att bryta mot. Jag behövde mina samtal med Hanna för att hålla humöret uppe, och jag brydde mig inte vad mina befäl hade sagt om saken.



”Hej älskling!”, svarade Hanna glatt i telefonen.



”Hej gumman!”, svarade jag tyst. ”Hur har dagen varit?”



”Händelselös tyvärr. Annat då än att Mamma och Pappa fortfarande bråkar.”, svarade hon. ”Skilsmässan väntar utan tvekan runt hörnet.”



”Och hur känner du dig?”, frågade jag. ”Blir du inte ledsen över att de bråkar.”



”Jo lite, men så tänker jag på dig så blir jag glad igen.”, svarade hon glatt. ”Hur har du det i lumpen.”



”Allt är sjukt tråkigt. Jag är redan trött på allt.”, svarade jag med en suck. ”Men så tänker jag på dig så blir jag glad igen.”



Hanna fnittrade lite åt min kommentar innan hon fortsatte.



”Jag saknar dig något fruktansvärt.”



”Tänker på dig med. Från och till under hela dagen.”, sade jag med en tung suck. ”Din röst hjälper men det kliar i mina fingrar över att få hålla i dig.”



”Och jag vill inget hellre än att ha dig här i sängen bredvid mig.”, svarade Hanna. ”Blotta tanken på dina armar omkring mig gör mig lycklig, lugn, och otroligt kåt.”



”Jag suktar efter dig med…”, svarade jag längtande.



”Fina ord du slänger dig med.”, skrattade Hanna lite lätt. ”Det är helt okej att säga att du vill inget hellre än att köra din hårda kuk i min våta och villiga fitta.”



”Jo men det är ju rätt givet.”, sade jag och log för mig själv.



”Efter att ha haft sex med mig så kommer alla andra tjejer att smaka som torra skorpor.”, sade hon med sexig stämma. ”Hoppas att du lever upp till ditt ryckte bara.”



”Tror nog att du skall bli nöjd.”, svarade jag självsäkert.



”Jo du har ju erfarenheten på din sida i alla fall.”, svarade hon lite lätt elakt.



”Tsss…”, fnyste jag till.



Hanna skrattade lite gott för sig själv och jag fnissade tillsammans med henne.



”Måste sova nu älskling. Skall drömma sexiga drömmar om dig nu.”, sade Hanna och jag hörde hur hennes andetag blev allt häftigare.



”Massera dig själv till en riktigt skön orgasm nu så är jag snart där vid din sida.”, sade jag till svars.



”Mmmm håller redan på….”, stönade hon. ”Sov gott, älskar dig!”.



”Sov gott! Älskar dig med.”, svarade jag och lade på luren.



Jag återvände med stilla steg till tältet och fann när jag kom fram att alla satt och rengjorde sina AK-5:or. Efter lite bökande och en del svordomar så lyckades jag ta mig in till min plats och sätta mig ner.



Rosengren var redan i full färd med att sätta ihop vapnet igen som visst redan var klart. Det gick enklare för henne då hon hade varit smart nog och tagit med sig topz just för rengöringens skull. Hon delade gärna med sig av bomullspinnarna men då hon hade inte så många, så fick folk turas om med de som fanns.



Timmarna förflöt snabbt när vi satt där i ring, och väldigt snart så var det dags att försöka sova. Alla var vi helt slutkörda efter dagens strapatser och det dröjde inte länge innan jag slocknade likt ett litet barn.



Det kändes som om jag precis hade somnat in när Lundberg ett par timmar senare skakade på mig.



”Din tur Granhag. Sorry att du fick två timmar i sträck.”, viskade han tyst.



Jag mumlade något osammanhängande medans jag kröp bort till eldvaktsposten och satte mig på lådan som vi använde som pall. Det fanns inte så mycket kaffe kvar men det var i alla fall tillräckligt för ge mig en välbehövlig dos av koffein. Det var inget speciellt omständigt arbete att vara eldvakt, men det tog på krafterna att inte få den sömn som man behövde.



När klockan närmade sig tre på morgonen så slängde jag en snabb blick på vaktpostlistan. Rosengren skulle visst ha passet efter mig den stackarn. Passet vid fyra på morgonen är inte skoj alls, det är nog det värsta av dem alla till och med.



Tiden förflöt sakta medans jag matade elden med sticka efter sticka för att bibehålla värmen i tältet. Jag gäspade tungt och kände hur tröttheten sakta men säkert börjar ge mig lite huvudvärk. Min blick gick från en sidan av tältet till det den andra när jag som hastigast avundas mina sovande kamrater.



”Är du trött?”, viskar Rosengren försiktigt.



Jag vänder min blick till min vänstra sida där Rosengren precis hade satt sig upp. Hon hade dragit upp sina ben mot kroppen och höll om dem med sina armar medans hon gungade försiktigt av och an.



”Lägg dig ner igen Rosengren.”, viskade jag och slängde ett kvickt öga på klockan. ”Det är nästan en hel timma tills det är din tur.”



”Du vet väl om att jag har ett förnamn…”, viskade hon och log åt mig.



”Finns väl ingen här som går vid förnamn.”, svarade jag och log tillbaka.



Rosengren reste sig upp och trängde sig ner jämte mig på den lilla lådan.



”Emma heter jag.”, viskade hon i mitt öra så att de andra inte skulle störas.



”Mikael.”, viskade jag tillbaka i hennes öra. ”Trevligt att träffa dig Emma. Kommer du hit ofta?”



”Inte så ofta…”, fnittrade hon lite försiktigt. ”Mina kompisar har försökt hålla mig borta från sådana här ställen.”



”Så illa är det väl inte?”, viskade jag till svars.



”Nja… men det har blivit mer spännande på senare tid.”, svarade hon med en märkbar underton i rösten.



Jag lutade mig lite tillbaka för att bättre kunna läsa hennes ansiktsuttryck. Hon hade vridit huvudet litet på sned och hennes läppar var lite lätt särade. Hennes ögon visade tydligt att hon var osäker över vad hon höll på med, men där fanns inte det minsta tecken på rädsla.



”Vad tycker din flickvän om att du nästan aldrig är hemma?”, frågade hon och bröt tystnaden.



”Hon är inte speciellt glad över det. Gör inte saken bättre att vi väldigt nyligen blev ihop.”, svarade jag och lutade mig in mot henne så att jag kunde sänka rösten. ”Och din pojkvän? Vad tycker han?”



”Ingen aning, har inte pratat med henne sedan vi gjorde slut för ett halvår sedan.”, svarade Emma och sänkte blicken.



”Är du lesbisk?”, frågade jag lite förvånat.



”Nej jag är bi.”, svarade Emma. ”Har varit det ända sedan början av tonåren.”



”Men varför har du sagt att du har en pojkvän?”, viskade jag och insåg inte att jag hade rört mig än närmre henne.



Emma blickade som snabbast ut över gruppen som låg och sov i tältet innan hennes ögon sökte sig upp till mina igen.



”Det är väl inte så svårt att gissa.”, svarade hon med ett litet leende.



”Nej det är det väl inte. Men varför berättar du det för mig?”, undrade jag med tydligt nivå av nyfikenhet.



”Det är väl inte så svårt att gissa det heller.”, viskade hon till svars och placerade sin hand på min arm. ”Hoppas att du inte tar illa vid dig över min framfusighet.”



Jag fattade hennes hand för att flytta undan den, men fann till min förvåning att jag i stället började massera den sakta och försiktigt.



”Det har jag inget emot alls.”, svarade jag och kände hur min huvudvärk plötsligt hade blivit riktigt plågsam.



”Är du okej?”, frågade Emma när hon såg att allt inte stod rätt till.



”Det är inget allvarligt, bara lite huvudvärk.”, ljög jag då det kändes som om någon höll på att köra mitt huvud i ett skruvstäd.



”Lägg dig ner. Jag tar resten av ditt pass.”, viskade Emma och strök mig försiktigt på överarmen.



Jag nickade till tack och kröp försiktigt bort till min sovplats där jag rätt omgående försvann in i det stora mörkret.



Onsdag 6 Mars 2002



”Granhag hör du mig! Upp med dig soldat!”, gastade Kapten.



En flaska med vatten fördes till min mun och jag klunkade försiktigt i mig vätskan. När jag öppnade ögonen så fann jag att alla stod omkring mig och såg på mig med förskräkta ögon.



”Vad?”, undrade jag och reste mig upp på vingliga ben. ”Vad hände?”



”Du bara föll ihop på marken.”, svarade Kapten och räckte över en fuktig trasa till mig. ”Här torka av din näsa.”



Jag torkade bort näsblodet som hade runnit ända ner på min haka. Det hade hänt igen, minnesluckorna var tillbaka. Det sista jag minns var när jag satt och pratade med Emma under eldvakten. Därefter så var det helt svart.



”Du måste ha slagit i näsan när du föll till marken. Hur mycket vatten har du druckit i dag?”, frågade kapten och räckte fram vattenflaskan till mig igen.



”Inte speciellt mycket.”, svarade jag och tog emot flaskan.



”Då var det mysteriet löst. Se till att tömma flaskan så fortsätter marchen om ett par minuter.”, sade Kapten och gick bort till vår sergeant.



Mina kamrater gav mig alla blandade miner. De flesta visade tecken på oro, men de fanns de som var uppenbart besvärade över att jag hade fallit ihop.



Efter ett par minuter så fortsatte vi vägen fram tills vi slutligen kom till en glänta där vår sergeant började dela ut kartor till oss.



”Det här är helt vanliga orienteringskartor. Det finns en bana utlagd i skogen som ni skall följa. Ju fortare ni finner kontrollerna och tar er runt, desto fortare kommer ni tillbaka till lägret och kan fortsätta med navelpillandet.



”Men om vi inte kan läsa kartan?”, frågade en vars namn jag inte minns.



”Då kommer ni gå vilse och dö.”, svarade sergeanten och log elakt. ”Ni står här inför ett problem. Det är er uppgift att lösa den.”



Han slängde en hastig blick över plutonen och beordrade oss sedan att skrida till verket.



”Jaha hur många här har erfarenhet av orientering? Upp med en hand.”, frågade Andersson.



Det var tre av oss som lyfte handen, Johansson, Rosengren och jag. Jag gav Emma en konstig blick då jag inte trodde att denna typiska storstadstjejen gillade att springa runt i skogen. Hon besvarade min min med ett ryck ryck på axlarna och en liten gest med händerna.



”Så du har orienterat? För vilken klubb då?”, frågade jag efter att ha stegat bort till henne.



”Landehof.”, svarade hon kort. ”Tränade från dess att jag var nio tills jag var femton år gammal. Du då? Vilken klubb tränar du för?”



”Vilse 87.”, svarade jag. ”Landehof… Så du är från Göteborgstrakten.”



”Hörs inte det rätt tydligt.”, svarade hon och gav mig en pillemarisk blick.”



Vårt samtal avbröts då Andersson harklade sig och höjde rösten.



”Granhag och Rosengren, ni verkar vara rätt sugna på att ta ledningen verkar det som.”, sade han och räckte över ett exemplar av kartan till Emma. ”Leder ni oss vilse så blir det långpasset för er i natt.”



”Ingen fara sheriffen. Hon är säkrad gamla Bettan.”, svarade Emma och gjorde honör åt gruppchefen.



Andersson drog en djup suck av trötthet innan han gick bort till Johansson och räckte över den andra kartan.



”Det blir din uppgift att hålla koll så att de där två pajasarna inte leder oss helt åt helvete.”, sade han och gav Johansson en klapp på axeln. ”Då går vi!”



Till en början med så gick det fint för mig och Emma att samsas över hur vi skulle gå. Men det dröjde inte länge innan vi rök ihop över vilken väg som var bäst att ta. Vi var båda lika envisa över att den vägen som vi själva hade valt var den bästa.



Mitt i grälet så lade jag märke till att Emma verkade njuta av bråket med mig. Hon hade tänt till och var som en helt ny människa där hon stod säker på sin sak med händerna på höfterna. Och när Andersson strax därpå gick i mellan för att få oss att sluta, så såg jag i hennes ögon att hon var riktigt road av situationen.



”Gillade du det där?”, frågade jag då vi hade gått ett par hundra meter i den riktningen som Emma ville gå.



”Oh ja! Det var länge sedan en kille kunde få mig att tända till på det viset.”, svarade hon med ett litet leende.



”Okej…”, svarade jag lite dröjande och gav henne en lång blick.



Vi fortsatte fram enligt Emmas direktiv, trots att jag gång på gång opponerade mig om vägvalet. Efter ungefär en timmas march så visade det sig dock att vi inte riktigt visste var vi var.



”Det här stämmer inte.”, utbrast Emma. ”Det skulle funnits en väg här framme. Men det gör det inte.”



”Säger du att vi är vilse?”, frågade Andersson kyligt och vände sig till Johansson. ”Har du koll på var vi är?”



”Inte riktigt… Vi har gått en rätt konstig väg en stund och det är inte helt enkelt att hänga med. Men jag tror att om vi går tillbaka ett par kilometer och tar till vänster så är vi på rätt spår igen.”, svarade Johansson med pannan i djupa veck.



Jag ryckte åt mig kartan från Emma och slängde en snabb blick på den. Då jag hade följt hennes väg så tog det inte mig många sekunder att ge en kvalificerad gissning om var vi var.



”Men se här! Vi måste ju vara här borta.”, sade jag till Emma som snabbt vände sig om och satte handen för min mun.



”Shhhh!”, sade hon och tog bort handen igen.



Andersson vände sig åter till oss båda.



”Så ni har ingen koll på var vi är?”, frågade han med en lång blick.



”Nope, sorry jag är helt lost.”, svarade Emma och höll ett stadigt tag om min arm.



”Då går vi tillbaka då flickor.”, ropade Andersson och stirrade stint på Emma och mig. ”Och ni två, vi vet vad som väntar i kväll.”



När truppen hade börjat röra på sig igen så vände jag mig till Emma och frågade.



”Du visste mycket väl var vi var. Så varför sa du att vi var vilse?”



”För att jag var vilse.”, svarade Emma med ett litet leende.



Sur över hennes beteende så gick jag fram till Johansson och hjälpte honom så gott jag kunde med att hitta en genväg. I slutändan så tog det oss ungefär sex timmar att traska runt hela rundan, samt ta oss tillbaka till lägret.



Emma försökte komma fram till mig när vi lagade mat och be om ursäkt. Men jag var för arg på henne för att godta en ursäkt i det läget. Hennes beteende hade satt mig på nattvakten, det segaste skitjobbet som man kunde tänka sig. Jag slevade i mig maten så fort jag kunde och lade mig sedan för att vila. Det behövdes lite sömn om jag nu tvunget skulle stå frysa i kvällsnatten.



Vid tolvtiden så väcks jag ur min sköna sömn av Malmberg som var eldvakt just då.



”Dags för dig att gå ut och frysa.”, viskade han tyst.



Jag mumlade lite till svars medans jag satte på mig utrustningen och kröp sedan ut i den kyliga luften utanför.



När jag kom fram så fick jag väcka Lund som satt och sov på sin post under en stor gran. Han tackade mig för bytet och gick sedan gäspandes tillbaka till tältet.



Det hade inte gått länge innan jag hörde någon komma smygandes i riktning från där den andra vaktposten låg.



”Hej!”, viskade Emma när hon kom fram och slog sig ner jämte mig under granen. ”Hoppas att du fortfarande inte är arg på mig.”



Jag vägrade svara henne utan vände mig bara om och kikade ut mellan grenarna.



”Vill du inte prata. Då sitter jag kvar här tills du ändrar dig.”, sade hon och trängde sig ner bredvid mig.



Vi satt så i nästan två timmar tills jag slutligen inte kunde bärga mig längre.



”Varför gjorde du det där?”, frågade jag. ”Vad är meningen med att sätta oss båda på pass här ute i kylan.”



”För att jag hoppades på att vi skulle kunna sitta och prata som vi gjorde i går kväll.”, sade hon ursäktande. ”Men det är ju inte lätt då du är sur och inte vill snacka.”



”Så det hela var en plan från din sida?”, frågade jag och vände mig mot henne.



”Det är klart! Jag vet alltid vad jag gör.”, svarade hon bestämt.



Emma placerade sin högra hand på mitt lår och lutade sig in mot mig.



”Nästan alltid i alla fall.”, viskade hon och kysste mig sedan.



Det var en tunglös och försiktig kyss och jag kände tydligt hennes osäkerhet över hur jag skulle reagera. Jag blev inte ett dugg förvånad över hennes agerade. Faktum var att hade inte hon gjort något i den stunden så hade jag nog säkerligen gjort det i stället.



Efter att våra läppar skiljdes åt så satt vi som förstenade ett par sekunder. Emmas höll andan i väntan på min reaktion, och jag var själv inte helt säker på vad jag skulle göra. En kyss är ingenting, men om man fortsätter det är då det blir farligt.



Trots denna vetskapen och en stark känsla av svek mot Hanna. Så placerade jag min hand på hennes kind och förde den sedan in bak hennes nacke när jag lutade mig in och besvarade hennes kyss. Hon strök sina fingrar över mitt kortklippta hår medans mina händer letade sig ner mot hennes ryggslut. Våra uniformer gjorde det lite svårt för oss att känna konturerna av varandras kroppar, så vi lät våra läppar och tungor stå för det mesta av utforskandet.



Våra rörelser blev allt djärvare och Emma satte sig gränsle över mig utan att för en stund avbryta vårt hånglande. Våra händer ville in under varandras kläder men det var en praktisk omöjlighet att gör det där under granen.



”Förlåt om jag gör något som är fel.”, stönade Emma sexigt i mitt öra. ”Det är bara att säga till om du vill att jag skall sluta.”



”Det är ingen fara.”, svarade jag med grötig röst medans jag masserade insidorna av hennes lår. ”Det man inte vet har man inte ont av.”



”Jag borde skämmas för att tvinga dig till det här.”, viskade Emma medans hennes läppar vandrade över min hals.



Hon förde ner sin hand mot mitt skrev och strök den försiktigt över min stenhårda kuk.



”Men det verkar som om du gillar det i alla fall.”, fortsatte hon och gav mig en djup kyss som nästan fick mig att tappa andan.



Emma fattade min hand och förde in den mellan sina ben där hon pressade den hårt mot sitt kön.



”Jag är väldigt våt just nu skall du veta.”, suckade hon. ”Tror du att vi hinner innan någon kommer?”



Mer än så han hon inte säga innan mörkret lystes upp av en larmmina som hade gått av. Från vår vaktpost kunde vi tydligt se siluetterna av tre personer som skyndade sig tillbaka i riktning där de kom ifrån.



Jag och Emma satt som på helspänt när Nilsson kom smygande kort efter dess att larmminan hade brunnit ut.



”Varför är ni båda här på samma post?”, var det första han undrade när han kom fram.



”Em… Rosengren menar jag, rusade hit så fort larmminan gick av.”, viskade jag till svars.



”Ok, men då är ju hennes post helt obevakad.”, svarade Nilsson och hukade sig ner under granen.



”Ehh jo.”, svarade Emma. ”Men jag tänkte att Granhag behövde kanske understöd.”



”Sak samma! Grupp fems smygattack misslyckades så jag gissar att vi inte har något annat att oroa oss för i natt.”, sade Nilsson med en suck. ”Berg är redan på väg till din postering, och jag skall ta över den här. Så ni båda kan ge er tillbaka till tältet för lite sömn.”



Vi nickade båda till svars och satte av mot lägret. Precis innan vi gick in så stannade Emma upp och fattade tag om min midja och gav mig ytterligare en kyss.



”Så att du har något skoj att drömma om.”, flinade hon och gick sedan in i tältet.



Torsdag 7 Mars 2002



Jag blinkade frenetiskt med ögonen för att få bort tårarna. Mina fingrar ville upp och hjälpa till, men det skulle bara göra saken värre. Så jag stod där med armarna längsmed kroppen och händerna hårt knutna. I ett desperat försök att överleva smärtan av tårgasen.



”Tag det lugnt en stund nu. Och vad ni än gör så gå inte i närheten av era regnställ.”, ropade vår sergeant. ”De måste vädras i ett par timmar innan ni kan packa ner dem igen.”



Vi hade precis utfört det obligatoriska täthetstestet av våra gasmasker. För en del av oss så hade det gått rätt bra. Det var först när man tog av sig masken som det började sticka i ögonen. Jag hade dock haft oturen att min mask inte satt helt tätt, och mitt i övningen var jag helt enkelt tvungen att avbryta.



Tårarna vällde ner för mina kinder där jag stod och hoppade.



”Gör det mycket ont?”, frågade Emma som hade kommit fram till mig.



”Som att få tårgas i ögonen.”, svarade jag och försökte le.



”Gissade nästan det.”, fnittrade hon lite lätt.



”Tack!”, svarade jag och gav henne en besk min.



”Nawwww… gör det så ont lilla vännen.”, sade hon tillbaka.



Jag besvarade inte frågan utan nickade bara instämmande.



”Det här var det värsta jag har varit med om tror jag…”, sade jag sedan lite käckt.



”Störtlöjligt!, och farsan baloo skall lära dig lipa som en liten tjej.”, svarade Emma och retades med mig.



Det var lite svårt att inte hålla med henne i det läget, så det bästa jag kunde göra var att räcka ut tungan åt henne.



Emma fnyste lite åt mig innan hon vände sig om och gick bort till Andersson som precis hade ropat efter henne.



När väl tårarna hade lagt sig och allt var lugnt igen så var det åter dags för lite vapenvård. Jag skyndade mig att rengöra bössan så fort jag bara kunde för att får lite tid över till att springa iväg. Jag hade för avsikt att slå en liten signal till Hanna bara för att jag saknade ljudet av hennes röst.



Så fort jag var klar så ursäktare jag mig och sade att jag skall gå på dass. Jag han ett par hundra meter in i skogen i riktning mot gropen där vi satte upp toaletten, då Emma smög upp bakom mig och greppade tag om min arm.



”Skall vi fortsätta det vi aldrig fick avslutat i går?”, frågade hon med ett brett leende på läpparna.



”Jag vill inte vara otrogen mot min flickvän.”, svarade jag och höll blicken stadigt framåt.



”Det kan jag förstå.”, svarade hon och släppte taget om min arm.



Vi fortsatte ett par steg innan Emma plötsligt stannade.



”Jag är ledsen om jag har gett dig fel signaler.”, sade jag och vände mig mot henne.



”Du har inte gett mig fel signaler. Det är bara jag som fick för mig att du gillade mig efter den där incidenten då du föll över mig.”, svarade hon och sänkte blicken.



”Det var ju bara en kort sekund!”, utbrast jag lite förfärad.



”Krävs inte mer än så ser du.”, svarade hon och höjde blicken igen. ”Så du säger att du inte kände något där i den stunden.”



Hon sökte min blick och tystnaden tills hon hittade den var obeskrivlig.



”Att du inte kände att det fanns något mellan oss.”, fortsatte hon och tog ett steg närmare mig.



”Något kände jag väl.”, svarade jag och började tvivla på mig själv.



”Du kommer det här att bara kännas helt naturligt…”, svarade hon och gav mig en djup kyss.



Hennes läppar var lika mjuka som kvällen innan. Doften från hennes hår var fortfarande en ljuvlig blandning tvål och tallbarr. Även då något inom mig skrek att jag skulle släppa taget om henne så kunde jag inte göra det. Viljan att slita av henne kläderna och ta henne här och nu på marken var starkare än att jag kunde motarbeta den.



Vi slet förtvivlat i varandras utrustning medans vi fortsatte att kyssas så gott det gick.



”Vi måste skynda oss.”, stönade Emma och knäppte upp mina byxor.



Som svar så slet jag av henne jackan och alla hennes tröjor så att hon stod där naken på överkroppen med undantag för sport BH:n. Hon hjälpte mig villigt av med jackan och lade sig sedan ner på backen.



”Jag är så våt.”, viskade hon och stoppade in sin hand innanför mina byxor. ”Mmmmm… jag vill ha lite kuk.”



”Som du vill flicka lilla. Hoppas att du inte är allt för högljud bara.”, svarade jag med samma lugna och stadiga röst som alltid infann sig i situationer som denna.



”Beror på hur väl du får mig att komma.”, svarade hon med ett litet leende. ”Jag kan inte lova att jag är helt tyst.”



Jag förde mina händer ner mot hennes trosor och hjälpte henne av med dem. Emma hade på något konstigt vis lyckats får av sig både kängorna och byxorna och låg nu bortsett från BH:n helt naken där på marken.



Med en bestämd rörelse så styrde jag min svajande kuk mot hennes fuktiga slida och tryckte in den. Hon var riktigt trång, så trång att jag nästan hade problem att få in min lem. Tack och väl så var hon våt likt ett sommarregn, så det var bara att trycka på.



”Mmmmm…”, stönade Emma och darrade med underläppen. ”Jag som inte har fått kuk på flera år.”



”Det märks!”, stönade jag då jag kämpade för att komma in i henne.



”Har inte haft kuk i mig sedan jag gjorde slut med min pojkvän när jag var femton.”, svarade hon och fästa sina ögon i mina.



”Saknat det?”, frågade jag lite fräckt.



”Trodde inte att jag gjorde det. Men nu så vet jag vad jag har gått miste om.”, svarade hon och slöt ögonen när hon stönade tungt.



Efter ett litet tag så vidgades hennes fitta på sig så pass att jag äntligen kunde börja stöta in och ut ur henne. Emma höll ett stadigt tag om mina båda armar och sade inte mycket annat en små gulliga ljud varje gång min kuk gick i bottnen.



”Är det okej om jag sprutar i dig?”, frågade jag som började få känningar på att det var nära.



”Ingen fara. Men du kommer väl inte nu? Jag har en bit kvar.”, sade hon och spärrade upp ögonen.



”Jag har inte långt kvar.”, svarade jag och grimaserade. ”Men då får jag väl bara helt enkelt putta dig över kanten.”



Jag förde undan hennes BH så hennes båda välformade bröst tittade ut i det fria. Min hand lekte lite med hennes ena bröstvårta och vårtgård innan jag slutligen lutade mig fram och bet försiktigt på den. Mina ena hand hade fortsatt upp och strök försiktigt hennes kind medans min andra hade letat sig ner till hennes lår.



”Inte så hårt.”, stönade Emma och pressade sitt underliv så hårt mig mig som hon bara kunde.



”Säker på det?”, frågade jag och bet åter på hennes bröstvårta medans min tunga lekte med den.



Emma svarade inte utan drog bara efter ett par snabba andetag.



”Jag kan inte hålla mig länge.”, stönade jag. ”Jag kommer nu.”



”Ja! Kom i mig.”, stönade Emma glatt. ”Kom i mig!”



Med en ordentligt kraftansträngning så började jag pumpa så fort jag orkade, medans Emma vred sig i kramper då hon lyckades komma precis sekunderna innan jag började spruta hennes unga fitta full med min säd. Hennes fittmuskler arbetade frenetiskt in i det sista med att mjölka min styva kuk och jag kunde tydligt känna hur hennes kramper sträckte sig ut i varenda muskel i hennes lilla kropp.



När det värsta ruset hade lagt sig så lutade jag mig ner mot henne och gav henne en kyss på munnen.



”Hoppas att det var skönt för dig.”, sade jag och strök undan håret från hennes ansikte.



”Det var helt underbart.”, sade hon och besvarade min kyss. ”Din tjej skall skratta sig lycklig över att ha en sådan underbar pojkvän.”



Jag flinade lite åt hennes kommentar medans jag låg kvar över hennes, stöttad på mina armar. Rätt så snart så slank min slaknande kuk ut ur hennes fitta och en liten pöl våra blandade kroppsvätskor bildades under oss.



”Jag hoppas att du förstår att det här var en engångssak.”, sade jag till henne och strök henne över kinden.



”Det hoppas jag då rakt inte.”, svarade hon. ”Jag har inte för avsikt att förstöra ditt förhållande med din flickvän. Men så länge vi ligger i lumpen så finns det väl inget som hindrar oss från att göra det här till en vardaglig aktivitet.”



”Är du seriös?”, frågade jag och gav henne en undrande blick.



”Ja faktiskt. Tänk på saken i alla fall.”, svarade hon enkelt och gav mig en lätt puss. ”Nu måste vi nog ge oss tillbaka till lägret.”



När vi kom tillbaka till gruppen så hade vi bestämt att vi skulle anlända från var sitt håll. Tyvärr så var det ingen som registrerar detta. Vilket medförde att Lundgren, vår pajas, var tvungen att säga något.



”Var har ni varit? Har ni haft sex eller?”, sade han och flinade.



”Självfallet!”, svarade jag och gav Emma en hastig blick.



”Hur skall man annars stå ut med er andra här ute i skogen?”, fortsatte Emma.



”Yeah right!”, svarade Lundgren och bara skakade på huvudet.



Till vår förvåning så avvärjde vi det problemet rätt galant. Det verkade inte ens som om någon skulle kunna tänka sig att Emma och jag skulle haft sex mitt ute i backen.



Senare den kvällen när jag stod på min vaktpost, så kom dock skuldkänslorna sakta krypandes. I mitt inre påbörjas en strid mellan mina känslor för Hanna och den djuriska kraft som får mig att göra vanvettiga saker. Jag började så sakta rationalisera kring mitt beteende och det dröjde inte länge förrens jag hade lyckats övertygat mig själv att det inte var så farligt att jag hade haft sex med Emma.



Beslutet gjorde mig nöjd i nästan en hel timma innan jag äntligen insåg den fulla vidden av vad jag hade gjort. Jag hade varit otrogen. Men inte otrogen genom att känslomässigt dela med mig av mig själv. Inte heller otrogen genom att ha oförklarliga känslor för någon annan. Nej, det hela hade handlat om sex, bara om sex och inget annat. I alla fall var det så för mig. Vad Emma kände hade jag ingen aning om.



Jag kände hur ilskan bubblade inom mig över mitt svek mot Hanna. Hur hade jag kunnat göra så mot den enda personen som jag verkligen hade älskad under mitt än så länge korta liv. Jag stod och muttrade för mig själv när jag insåg vilken tanke som precis hade susat igenom mitt huvud. ’Min största kärlek’, mitt hjärta rusade vid den tanken.



Ett litet leende formades på mina frusna läppar där jag stod och huttrade i kylan. Det var inte bara så att jag gillade Hanna, jag älskade henne över allt annat. Känslan över detta faktum värmde mig inombords, och mitt humör var åter uppe på topp igen. Jag slängde ett öga på klockan som visade tio över elva.



”Var i helvete är han.”, mumlade jag för mig själv och såg mig om. ”Han är ju försenad.”



I samma stund hörde jag fotsteg som närmade sig bakifrån.



”Hej!”, viskade Emma tyst när hon kom fram till mig. ”Jag är bara här för att lämna ett litet meddelande.”



”Okej. Vad är det?”, frågade jag medans jag travade av och an för att hålla värmen.



”Berg blev lite upptagen med ett par viktiga saker så han kommer lite försent. Typ en halvtimma eller så.”, svarade hon enkelt.



”Så jag får stå här och frysa i en tjugo minuter till alltså.”, svarade jag surt.



”Jo tyvärr.”, svarade hon och vred lite på huvudet. ”Men jag kan värma dig lite om du vill.”



Jag tvekade en sekund innan jag svarade Emma.



”Ja det är en sak som jag skulle behöva prata med dig om. Och jag gissar att nu är lika bra tillfälla som något annat.”, svarade jag och såg henne in i ögonen.



”Är det något som jag skulle behöva en massa alkohol för att höra eller är det goda nyheter?”, frågade hon och strök försiktigt undan håret som hade fallit framför hennes ansikte.



”Det beror helt på hur du känner.”, svarade jag och fattade hennes hand. ”Men jag är rädd för att det är dåliga nyheter.”



”Så det som hände innan kommer aldrig att hända igen menar du?”, frågade hon med orolig stämma.



”Nej det kommer det inte.”, svarade jag med en allt för kylig röst.



Emma drog åt sig handen och lade armarna i kors över brösten.



”Det är lugnt! Det är ju inte som att jag hade känslor för dig eller något sådant.”, svarade hon med en tydlit nivå av upprördhet i rösten.



”Jag älskar min flickvän så mycket att jag inte kan såra henne genom att göra det här.”, försökte jag förklara.



”Det är ju bra det.”, svarade Emma med tårarna sakta kanande ner för kinderna.



När jag såg Emmas tårar så tog jag ett par steg fram och omfamnade henne. Hon lade omedelbart sina armar om mig och begravde sitt ansikte i min bröstkorg.



”Jag är så ledsen Emma. Förlåt!”, sade jag och strök hennes försiktigt på ryggen.



”Vad är det med mig?”, snyftade Emma. ”Var kom de här känslorna ifrån?”



”Ibland så rår man inte för vad man känner.”, svarade jag tröstande.



Emma torkade sina tårar och vände sedan sitt ansikte upp mot mig.



”Det här kan ju inte vara riktiga känslor. De dök ju upp som från ingenstans.”, sade hon lite fundersamt.



”För eller senare så skall vi väl alla bli förälskade i någon efter första blicken.”, svarade jag och vilade min kind mot hennes panna.



”Jo det var väl bara synd att du var upptagen.”, svarade hon och log lite försiktigt.



Hon strök sin högra hand över min orakade haka och drog sedan en djup suck. Hennes blick letade sig upp till mina ögon och innan jag han reagera så gav hon mig en sista puss.



”Tack!”, sade hon kort och vände sedan tillbaka till tältet.



Min blick följde Emma tills hennes gestalt slutligen förvann in i mörkret. Huvudet mitt var tomt och jag kunde inte förmå mig själv att göra annat än att stirra ut i mörkret. Jag stod på det viset fram tills dess att Berg slutligen kom och knackade på min axel.



”Sover du eller?”, frågade han kort. ”Ledsen att jag blev försenad.”



”Ingen fara. Jag överlever.”, sade jag och räckte över mörkerkikaren till Berg. ”Ha så skoj.”



”Tack!”, sade han och slog sig ner på marken.



På vägen tillbaka till tältet så tog jag en ordentlig omväg genom skogen. Jag var tvungen att prata med Hanna innan jag kunde gå och lägga mig för natten. När jag var på ordentligt avstånd från lägret så fiskade jag fram min telefon och slog Hannas nummer. Ett flertal signaler gick fram innan hon äntligen svarade.



”Hej älskling.”, sade hon med snörvlig stämma. ”Saknar du mig där ute i skogen?”



”Hej sötnos.”, svarade jag och kände mig genast lättad. ”Hur är det med dig? Du låter förkyld.”



”Jo jag har fått någon form av influensa. Jag är så jävla sjuk.”, svarade hon mellan hostattackerna. ”Händer det något skoj ute i skogen då?”



”Jag fick en blackout igen. Var borta i ett flertal timmar.”, svarade jag och satte mig ner på en sten.



”Hmmm…”, svarade Hanna lite dröjande. ”Så var hon något bra då?”



”Nu förstår jag inte vad du pratar om.”, utbrast jag lite förfärad.



”Du vet att det är meningslöst att ljuga för mig Mikael.”, svarade hon kallt. ”Jag blir endast sårad om du inte berättar sanningen.”



”Men…”, stammade jag.



”Hur länge skall det dröja för dig att fatta att det är en koppling mellan dina blackouts och din sexuella drift?”, frågade Hanna och avbröt mig.



”Sanningen, då allså. Inget annat.”, sade jag kortfattat.



”Ja sanningen, inget annat.”, svarade Hanna.



Jag drog en djup suck och vände huvudet upp mot den stjärnklara himlen. Med vemod så berättade jag för Hanna precis vad som hade hänt, och jag sparade inte på detaljerna. När jag väl var klar så förväntade jag mig någon form av reaktion från Hanna men hon förblev tyst en lång stund.



”Så det var inget farligare än det där? Pju! Jag trodde ett tag att du hade känslor för henne.”, sade slutligen Hanna och bröt tystnaden.



”Va? Så du förlåter mig? Bara sådär?”, frågade jag väldigt förvånad.



”Ja! Varför inte?”, svarade Hanna enkelt. ”Så länge du inte blir förälskad så kan du ha sex med precis vem du vill.”



”Du vet att du just nu strider mot allt som är normalt.”, påpekade jag för henne.



”Jag vet.”, svarade hon med rosslig röst. ”Bara du sparar lite tills du kommer hem till mig.”



”Wow… Jag lovar att jag inte kommer att göra något mer dumt. Jag svär!”, sade jag och var lycklig över att Hanna inte hade reagerat som jag trodde att hon skulle göra.



”Jag saknar dig.”, svarade hon med hjärtkrossande stämma.



”Och jag saknar dig med sötnos. Mer än vad jag någonsin har saknat någon annan.”, förklarade jag för henne.



”Jag vet.”, sade hon lite gulligt. ”Måste sova nu tyvärr.”



”Sov gott Hanna. Söta drömmar.”, sade jag till henne och reste mig upp.



”Sov gott du med. Dröm om mig. Älskar dig, puss!”, gav hon till svar.



”Älskar dig med, puss!”, svarade jag tillbaka och lade sedan på luren.



Med något lättare steg vände jag sedan tillbaka till lägret för att få mig lite välbehövlig sömn. Det var många dagar kvar innan jag skulle se Hanna igen. Och just i denna stunden så saknade jag henne så att det gjorde riktigt ont inombords.



—



Fortsättning följer…