Hennes lust Del 1

(En serie på två delar! Första serien innehåller inget sex!!!)





Det var december och de första snöflingorna föll till marken.

Malin tog för den tusende gången stigen som ledde till skolan. Hennes tankar var som alltid fyllda med hur hon skulle överleva dagen, hur hon skulle göra för att inte drunkna längre ner i ensamheten än vad hon redan hade gjort.

Att hålla huvudet över ytan var svårt när det inte fanns någon botten och hon inte kunde simma. Hennes erfarenhet kan berätta flera gånger då hon försökt, men hon har inte haft någon som gett henne råd och det blev tillslut bara ännu svårare.

Än en gång gick hon till det röda skåpet och tog osäkert och försiktigt av sig den beiga jackan. Hela tiden var hennes blick fäst i skåpet och när hon var avklädd tog hon sina böcker och fäste blicken i marken, allt för att hon inte skulle se att de behandlade henne som osynlig.

Om de bara skulle ha sett på henne istället för att bara slänga små korta blickar, skulle de se att hennes insida var minst lika vacker som deras egna. Om de hade pratat med henne skulle de höra att hon hade likadant språk och likadan humor som de hade.

Men det var ingen som frågade henne om någonting alls och de längsta blickarna hade hon fått, var när hon hade redovisningar i skolan. Då var hon så nervös att allt blod som hon hade i kroppen åkte upp till huvudet och den röda färgen fanns då inte bara innanför huden utan också utanpå. Varje gång hände likadant och hon klassades som blyg och konstig.

Klockan som berättade att lektionen började, ringde med ett dovt ljud, och samtidigt som en djup suck lämnade hennes läppar gick hon mot sin lektion. Som alltid var det stökigt när hon nådde det ljusblåa klassrummet och alla pratade med sina kompisar.

Hon satte sig vid ett ensamt bord och la fram böckerna på bordet. Hon hörde hur de andra skrattade och skämtade i bakgrunden, men hon försökte att ignorera dem.

De skrattade åt en fest som hade ägt rum i helgen, men Malin varken kunde eller ville skratta åt skämtet. Hon kunde inte skratta för att skrattet skulle låta så falskt och så obetydligt, att hon skulle känna sig ännu mer ensam när inte ens hennes skratt ville göra henne sällskap. Hon ville inte skratta, eftersom att då skulle alla titta konstigt på henne, och det var det minsta hon ville.

-Tystnad, sa den mörkhåriga läraren. I dag ska vi börja prata om våld och misshandel. Som ni vet händer det mycket sådant här omkring, och inte bara här utan i hela världen. Så en av er kommer få en kategori kring detta område. Ni ska skriva två A4-sidor och lämna tillbaka dem till mig imorgon.

Malin hade sedan länge bestämt sig för att skriva om mobbning. Att få fram sina känslor på bara två papper, skulle vara svårt. Men om man själv fick bestämma så skulle det bli fler än så.

När läraren beskrivit den delen, fortsatte han med sina ”historier” om när han växte upp som barn. Alla blev uttråkade som vanligt. Malin brydde sig inte direkt. Hon satt som vanligt i sin egen lilla värld, dyster och fundersam över att varför just detta skulle hända henne.

Lektionen avslutades och som vanligt tog hon sina anteckningsböcker och fortsatte ut sist från klassrummet och ner från den lilla spiraltrappan.

Malin fortsatte längst den långa korridoren med ögon som stirrade på henne. De ropade ord hon redan kände igen sedan tidigare och ord hon aldrig hört förut.

Endast en enda gång hade hon fått höra ordet slampa. Ett ord som fick Malin att gå hem den dagen. Under färden funderade hon på hur lätt livet skulle vara utan henne. Vad många skulle klara sig utan henne.

Den enda viktiga person i Malins liv som bara skulle sörja hennes bortgång, var hennes mamma.



Malin lade in sina böcker i skåpet och kände det välbekanta slaget mot ryggen. Suddgummin som kastades mot henne och armbågar som stötte mot henne.

Kunde dem inte lämna henne ifred. Bara ignorera henne, som om hon inte existerade. Nej, det kunde dem inte. De njöt över att se henne krossad och ledsen. De kände hur de lätt hade makten över henne…

Det skulle snart förändras…



Jonas klev in i den fullbelagda skolan. Han kollade på sin lapp han hade i handen. Klass 9c3, rum 203. Han fortsatte längre ner i korridoren. Han såg sig omkring för att kolla om någonting var skyltat, eller något liknande.

Snart kände han att någon gick in i honom…

Malin tappade böckerna. Hon hade varit inne i sina tankar, utan att riktigt förstå vart hon gick någonstans.

-Förlåt, mumlade hon fram…

Malin trodde att denna någon som hon gått in i skulle skälla ut henne och kalla henne massor av namn. Men det hon fick höra slog henne med häpnad.

-Det är ingen fara…

Malin lyfte sakta sin blick och mötte ett par blåa ögon. Hon fick se ett varmt leende. Det fick henne att rysa. Aldrig någonsin hade det hänt i skolan, en plats Malin avskyr…

-Låt mig hjälpa till med böckerna, sa han och hukade sig ner och samlade ihop hennes böcker.

Hon visste inte om hon drömde och om hon skulle försöka förolämpa sig själv genom att nypa sig i armbågen. Men hon visste lika väl som alla andra att det aldrig skulle funka.

Han reste sig igen och överlämnade böckerna till henne. Jonas såg på denna flicka som förvånat och försiktigt tog sina böcker. Han undrade för en stund varför?

-Tack, sa hon och skulle precis till att gå när han stoppade henne…

-Ehmm, du kanske kan hjälpa mig med en sak? Klassrum 203?

Malin förklarade vägen. Han tackade henne och så var han försvunnen.

Hon stod kvar på sin plats och funderade en stund. Tänk om han satte dit henne, som hon alltid blir. Krossad och förlorad…

Väl tillbaka vid sitt skåp kollade hon på sitt schema. Engelska, i rum 203…

Ännu en kille i klassen! Hon visste inte om hon skulle stå ut med en till som förnedrade henne. Det var väl bara att kämpa. Inte långt kvar till skolavslutningen…



Jonas hade äntligen hittat klassrummet. Läraren hälsade honom välkommen och bad honom sätta sig någonstans. Dem andra i klassen skulle snart anlända…

Malin såg en efter en samlas i klassrummet. Som vanligt kommer hon in sist. Hon sneglar mot bänken där hon brukar sitta. Och där sitter han. En enda tanke for genom huvudet ”Nej…”

Försiktigt satte hon sig ner bredvid honom. Lika småledsen och nere som alltid…

Lektionen kunde börja. Läraren presenterade Jonas in till klassen. Han fick många frågor från dem övriga i klassen och han svarade dem med sin charm…

Dem skrattade. Tjejerna flörtade. Han var en i gänget och Malin hade ännu en mobbare som skulle förstöra hennes liv.



Som vanligt fanns det glosor på tavlan som man var tvungen att lista ut innan lektionen var slut. Annars hade man läxor att göra…

Malin började skriva ner orden. Hon försökte att koncentrera sig, försökte att skingra oljuden runt omkring. Försökte leva i sina egna tankar när hon kände en hård stöt mot ryggen. Ännu ett suddgummi! Hon försökte att hålla inne smärtan och låtsas som om ingenting hade hänt.

Jonas hade inte riktigt förstått vad som var så roligt? Helt ur tomma intet började några i klassen skratta. Han försökte få reda på vad det var. Men så fort läraren tystnade dem fortsatte han med sitt.

Bara efter några minuter hade han fastnat på ett ord. Han lutade sig mot Malin som redan var halvvägs. ”Glos nummer tio?”

Malin såg på Jonas som log mot henne. Igen? Kunde dem inte sluta…

Hon hade tänkt och svara ”Klura ut det själv” men eftersom hon redan visste vad det skulle åstadkomma sa hon ordet till honom.

När lektionen var slut lämnade elever klassrummet. Kvar var Malin som i sin ensamhet plockade ihop sina papper. Hon hörde dörren öppnas igen och in kom Jonas. ”Jag glömde min jacka, sa han med sitt falska leende. Dem ska tydligen ner till parken. Ska du med?”

Nu började blodet rusa genom henne. Fan att dem aldrig fattade att hon ville vara ensam. Var han korkad eller?

-Alltså fattar du ingenting eller? Jag vill bli lämnad ifred, skrek hon ur sig med tårar rinnande från ögonen. Att ni alltid måste gå på den svaga först…

Malin tog sina saker och försvann springande ut genom klassrummet. Hon sprang längst den halvtomma korridoren och ut genom skolan. Äntligen var hon fri, i alla fall för ännu en dag….

Jonas hade inte riktigt förstått vad som just hade hänt. Vad hade han sagt?

Han letade upp några från klassen när han anlände till parken. ”Ey, grabbar! Vet ni var Malin bor?”

Dem skrattade.

-Varför skulle vi veta det?

-Jag tycktes göra henne ledsen i klassrummet!

-I så fall förtjänar hon det. Hon är skolans tönt, ok. Hon sover fortfarande med tummen i munnen. Och har du sett hennes bröst? Fan, jävla A-kupa liksom…

Jonas var chockad. Var hon skolans tönt? Det skulle han aldrig kunna tänka sig. Det fanns många fula men populära tjejer i skolan som lätt skulle kunna byta plats med henne.

-Så, hon har inga vänner alls?

-Inte fan vet jag, inte i våran skola i alla fall…

Jonas kunde få hennes adress genom skolan, så han letade upp en lärare och frågade om adressen. Det skulle ta honom en halvtimme att åka till henne, men han kunde inte åka hem förrän han rett ut allting.

Han hann precis fram till bussen som skulle ta honom till centralen. Han satte sig längst bak i bussen. Dörrarna stängdes och bussen rullade vidare…

När bussen stannade vid slutstationen klev Jonas av och fortsatte till tunnelbanan där den gröna linjen skulle ta honom till slussen. Därifrån var det inte långt kvar…



När Jonas stod mitt emot en blå villa kollade han en sista gång på sin lapp. ”Det här måste vara rätt, tänkte han och gick upp för den lilla trappan till verandan”.

Han knackade på dörren och det dröjde inte länge innan Malin öppnade…



Malin visste inte om hon skulle drämma igen dörren framför honom eller bjuda in honom. Vad gjorde han här? Var det en av hans planer?

-Vad vill du mig? Frågade hon hest…

-Om jag har sagt något till dig, så ber jag om ursäkt. Jag vet inte vad dem andra killarna i klassen har gjort mot dig, men jag skulle aldrig sjunka så lågt att mobba en annan människa. Tro mig, jag vet hur det känns…

Malin såg på denna varelse. En varelse hon för övrigt tyckte var söt. Skulle han ha blivit utfryst?

Jonas log åt hennes chock. Han visste vad hon skulle fråga honom.

-Får jag komma in?

Malin öppnade dörren till honom.

Jonas tog av sig ytterkläderna inne i den lilla hallen. Han tyckte om husets inredning när han blev visad in till vardagsrummet.

-Så, du sa förut att du visste hur det kändes att vara ensam? Frågade Malin…

-Jo, när jag gick sjuan. Man kan väl säga att jag inte var särskild mogen vid den åldern. Jag var rädd att visa mig naken för dem andra killarna, pågrund av att jag hade en sjukdom ”där nere”. Varje dag blev jag kallad för massor av ord som jag redan hört eller vissa ord som var nya…

Malin visste inte vad hon skulle säga. Varje gång hon skulle säga någonting, så kom hon på sig själv att bara babbla.

Jonas log. Han tyckte att hon var väldigt söt. Att veta att hon blev ”mobbad” i skolan kunde han inte förstå. Vem kunde inte motstå hennes ljusblåa ögon eller det bruna håret som nådde svanken, eller den fasta rumpan som hon hade? Han hade smygtittat lite när hon inte kollade och visst hade han fått en erotisk känsla.

Hon satte sig ner bredvid honom. ”Förlåt att jag sa så till dig i klassrummet. Jag har bara svårt att lita på någon numera. Du förstår, när Daniel var ny i klassen var han precis som du. Han pratade med mig. Han sa att jag var gullig och jag litade på honom. När jag en dag förstod att jag var kär i honom berättade jag det för honom, men han bara hånade mig, skrattade åt mig och sa att han bara spelade, att allting bara var på skoj…”

En tår lämnade Malins öga och föll ner på den svarta mattan. ”Jag vill gärna vara ensam nu, sa hon och reste sig upp…”

Jonas klädde på sig kläderna igen och vände sig om mot Malin i dörröppningen. ”Jag förstår att du inte vill lita på mig, sa han. Men om du vill prata med någon så vet du vem du ska ringa…”

Jonas gav henne en lapp med sitt mobilnummer. Sedan fällde han upp kragen på sin svarta ”rock”. ”Vi ses i skolan imorgon, sa han och fortsatte mot tunnelbanan.”

Malin stod kvar och såg Jonas försvinna bort. Hennes tankar fick henne skräckslagen. Skulle hon kunna lita på honom? Tänk om hon föll offer igen?

Hon började nästan gråta. Hon vågade inte ens tänka på vad som skulle hända om hon blev lika förtjust i honom som hon blev med Daniel.

Malin stängde försiktigt dörren och återgick till den nötbruna soffan. Hon satte sig med benen i kors och tryckte sitt huvud mot sin huvudkudde.

Hon viskade tyst för sig själv…”Mamma, kom hem…”