Gymnasieminnen II

När vi var tillbaka efter lovet så dröjde det till slutet av januari innan vi var samlade en kväll alla fyra. Det var hemma hos Camilla. Hon bodde i egen lägenhet trots att hon var uppväxt i stan och hennes föräldrar bodde kvar i en stor villa. Själv bodde Camilla i en 1:a på tredje våningen i ett gammalt hyreshus. Vi hade inte varit samlade länge förrän hon glatt föreslog att vi skulle spela en straffpoker. Ingen tvekade.



Den här gången gick det bättre för mig. Jag ledde i stort sett hela tiden, men när jag närmade mig 100 poäng började jag tveka. Ville jag verkligen vinna? Vad skulle jag hitta på för straff till förloraren? Vad var acceptabelt och hur långt kunde man gå? Jag löste situationen genom att göra några medvetet dåliga kortbyten i slutet så att Camilla istället blev den som nådde målet först. Elin blev den här gången förlorare.



Camilla visste direkt vad hon ville utmäta för straff. Hon gick in på toaletten och hämtade en stor kasse med kläder som hon räckte över till Elin med orden.

– Jag har tvättid i tvättstugan ikväll. Du skall gå ner dit och tvätta de här kläderna åt mig och samtidigt tvätta kläderna du har på dig.

– Alla?

– Ja.

– Men om det kommer nån dit ner? Sa Elin, med stor tveksamhet i rösten.

– Du hittar säkert på nåt svarade Camilla, men rotade fram något slags linne ur en byrå, som hon slängde över med orden:

– Du kan ta på det här när du kommer upp.

Elin tog kläderna och nyckeln till tvättstugan och smög iväg med tveksamma steg.



Efter bara tio minuter ringde det på dörren och där stod en flåsande Elin som hade sprungit uppför trapporna för att ingen skulle hinna se henne. Det vita linnet som kanske kunde funka som kort klänning på Camilla, räckte inte riktigt till på Elin som var betydligt längre, för under fållen stack där fram en fin liten välansad springa.

– Jävlar va pinsamt det var, flåsade hon fram när hon gled in i lägenheten. Jag kunde ju ha mött hur många som helst.

Vi skrattade och berömde henne. Vi andra var glada och Elin lättad, när Camilla sa:

– Om 45 minuter ungefär är den färdig, då kan du lägga in tvätten i torktumlaren.

Elin Blev allvarlig.

– Menar du att jag skall gå så här då också? Visa fittan i trapphuset?

– Ja.



Vi satt alltså där i 45 minuter, pratade och fikade och allt kändes bara naturligt. Det häftigaste var att Elin inte verkade ha några problem att visa fittan för mig. Hon visade inga tecken på att vilja skyla sig eller sitta så att jag inte skulle få insyn. Tvärtom satt hon i soffan med mig mitt emot; Ibland med fötterna under bordet, ibland uppdragna i soffan, ibland i lotusställning. När tiden var inne reste hon sig självmant och drog sig ut i hallen. Vi kom efter ut i trapphuset och tittade efter henne när hon ljudlöst smög nerför trappstegen. När hon kommit halvvägs öppnades ytterdörren. Elin studsade med några smidiga språng tillbaka upp till oss igen. Det var någon som gick in i en lägenhet på bottenvåningen och Elin började åter sin smygande väg ner till tvättstugan. Den här gången gick det bättre och vi hörde hur källardörren slog igen bakom henne.



Vi väntade i trapphuset på att hon skulle komma tillbaka. Efter bara några minuter hörde vi henne försiktigt lägga igen källardörren bakom sig. Strax därefter någon som kom ut från en lägenhet på andra våningen. Vi såg skymten av en mansperson som gick nedåt och ut genom porten utan att säga något. Strax därefter kom Elin smidigt skuttande uppför. Hon hade fått vända på entréplanet när hon hörde att han kom, ställt sig mot källarväggen och försökt göra sig osynlig.



Hon var fin Elin. Slank och smidig kropp med små, fasta bröst som spetsigt putade fram under linnet. Hon rörde sig nu helt obesvärat trots sin blottade mus inne i lägenheten. Och sista besöket nere i tvättstugan för att hämta de torkade kläderna gick utan missöden. Klockan hade nu hunnit bli över tio, så vi skildes åt.