Ailu och Atreyu: Del 9 – Ånger och Ilska

(Här kommer del 9. Har du inte läst dom andra delarna i serien så rekommenderar jag att du gör det. Den här delen blev lite virrig och var jobbig att skriva då jag inte har haft någon inspiration på ett tag. Jag har börjat skriva på del 10 och 11. Del 10 kommer ut snart och del 11 kommer att dröja lite längre.

Hoppas ni gillar min nya del och kommentera mer än gärna, berätta vad ni gillade och vad ni inte gillade.

Ailu)





Del 9 – Ånger och ilska

Vi stod utanför lägenheten och alla väntade väl på att jag skulle öppna dörren. Men jag tvekade… Tänk om Atreyu var där…? Eller Nicke..? Hur skulle jag förklara det för Julian? Hur skulle jag förklara det för mina föräldrar…

Eh…hm, ja jo, tänkte bara säga att jag knullar killar lite då och då, bara så ni vet?

Nä, skulle inte tro det… Får försöka komma på någon bra anledning om det kommer till det.



Jag tog ett djupt andetag och öppnade dörren, jag tryckte upp den och såg in i lägenheten. Den var förstörd.

Jag gick in och såg på allt jag ägde som var förstört och låg kastat överallt. Dom hade förstört allt… Ingen var i lägenheten men det satt en lapp på hall spegeln.



Ailu,

Ring mig när du kommer tillbaka. Kommer och kollar till lägenheten en gång om dagen, vid ungefär 14:00.

Vi måste prata.

Atreyu



Jag lät lappen sitta kvar och fortsatte in i lägenheten, jag gick in i mitt sovrum och såg förödelsen. Allt var omkull kastat och krossat, jag gick fram till min garderob med spegeldörrar och såg på mig själv i det krossade glaset. Jag sköt upp dörren och började att plocka fram en väska, kläder, skor, fodral till mina gitarrer som på något magiskt sätt hade undkommit förödelsen.

Jag plockade ner allt som jag behövde från sovrummet i väskan och sen gick jag och ställde den i hallen. Och när jag tittade upp där stod Atreyu.

Helvete! Kroppen rörde sig, den vände och sprang in i lägenheten och jag kunde höra Atreyu ropa vänta. Jag kände hur hans hand slöt sig om min arm och jag tänkte att nu var det kört… Men innan Atreyu hann få stopp på mig så kom Rynn fram från tomma intet och stoppade Atreyu på en nano sekund med en väldigt välriktad spark.

Han tappade sitt grepp om mig och jag svängde runt och sprang mot dörren. ”Niall, stoppa Ailu! Rynn, se till att han stannar kvar på golvet!” Jag hörde ett högt vrål från Atreyu och sen hörde jag Niall komma springandes efter mig. ”Niall, Var försiktig med honom! Låt honom inte försvinna ifrån dig!”



Atreyu

Jag ångrar verkligen att jag gav mig på Ailus vän, men det brast verkligen när jag såg någon annan sova i hans säng! Och han var hotfull mot mig.

Det var inte meningen att slå Ailu, jag har aldrig velat göra honom illa men jag hann inte väja undan för honom. Och innan jag hann säga något så sprang han. Jag hoppas att han är okej, jag skulle aldrig förlåta mig själv om något hände honom. Det hade nästan gått två dagar sen hann försvann och jag är orolig, det är därför jag är här nu, för att se om han har kommit tillbaka.



Dörren till lägenheten stod på vid gavel och jag stod på tröskeln till ytterdörren och där var han, Ailu. Jag log, jag var så glad bara att se att han var välbehållen, men något stod inte rätt till… Varför packade han?

Han tittade upp och såg mig stå där och all färg från hans ansikte försvann och han drabbades igen av panik. Hans kropp samlade kraft och satte av in i lägenheten och jag följde efter, jag fick tag i hans arm och jag tänkte precis få honom att stanna när det kom en krallig tjej från ingenstans. Hon sparkade till mig så hårt att jag tappade greppet om Ailu och slog i golvet hårt. Tjejen som hade sparkat mig visste exakt vad hon gjorde och hade gjort det förut. Hon såg rasade ut.

När Ailu kände att jag inte höll i honom mer svängde han runt och satte av, han verkligen använde all sin styrka i kroppen för att komma ifrån mig. Julian uppenbarade sig för mig och han såg rasande, äcklad, förvirrad, besviken och proffesionellt på samma gång. Han skällde ut order och nu kom en ung kille springande och hoppade över mig med ett språng och satte av efter Ailu. Jag försökte att resa mig men den kralliga bruden sparkade till mig igen så hårt att jag vrålade till.



Julian gick runt mig och observerade mig noggrant, jag vet inte vad han kollade efter, kanske om jag var skadad eller nått sånt? Tillslut satte han sig ner på huk vid mitt ansikte, våra blickar möttes och han gick inte att läsa alls. Snabbt som en kobra tog han ett strypgrepp på mig och lyfte mig upp på fötter. Han mer eller mindre kastade mig in i Ailus vardagsrum, jag slog hårt i golvet och undrade snabbt hur det här skulle sluta?

Julian kom arg klampandes efter mig och ställde sig över mig. Nu hade besvikelsen och förvirringen försvunnit och nu fanns det bara kvar raseri och den där äcklade blicken. Tjejen som hade smällt mig i backen kom lugnt gående in i rummet och hon ställde sig lugnt och lutade emot väggen. ”Sätt igång och prata!” Julian dånade högt och jag hoppade ofrivilligt till, vilket fick mig genast att känna mig liten och svag. Tjejen hånlog lite, men Julian ansikte förblev den hårda masken. ”Du har tre sekunder på dig att hitta orden, sen kommer jag att slå dom ur dig!”

”Jag vet inte vad som hände… Det var inte meningen… Jag tappade humöret helt av någon anledning. Men Ailus polare var hotfull och då brast det väl…” Jag hörde hur patetisk jag lät, och jag hade aldrig tidigare behövt förklara mina handlingar för någon. Dom flesta trodde på mitt goda ord och frågade inte mer om det, men jag visste att Julian inte var en av dom. ”Jag har inga ursäkter… Jag menade aldrig att göra honom illa, och det som hände var olyckligt. Hur skulle jag veta att han skulle få panik och sticka?!”

Julian var mörk i blicken och han stod bara och såg på mig ett tag. Jag visste inte om han ville ge mig stryk eller om han bara försökte få mig att självantända. ”Det spelar ingen roll om du inte menade det eller inte. Det spelar ingen roll om det var en olyckshändelse. Man gör aldrig sin familj illa, oavsett hur förbannad, arg, besviken eller ledsen man är, man lägger aldrig hand på sin familj!” Han var nära att explodera och jag såg att tjejen som stod och lutade mot väggen nickade instämmande. Dom verkade leva efter samma moral… ”Ailu ser dig som sin storebror, han kallar dig för det. Det har han alltid gjort! Och du…”

Julian var nu så förbannad att han inte kunde få fram några ord, han stod bara och skakade av ilska. Tillslut kunde han inte stå still utan började vandra runt och ryta på engelska och han gick upp så mycket i spinn att det knappt gick att förstå honom.

”Du förstår väl att du är fucked, right?” Tjejen som stod lutad emot väggen hånlog fortfarande mot mig och jag spärrade upp ögonen. Hon hade en liten amerikans brytning. ”Jag är Rynn förresten, och Julian är min storebror. Niall, som stack efter Ailu, är vår lillebror. Julian tål verkligen inte att man gör illa sin familj, man ska alltid vara sin familj lojal.”



Niall

Herregud vad den här killen kan springa…!

Varje gång jag försöker få tag i honom, så lägger han in en ny växel och ser till att jag inte kan få tag i honom!

Jag kommer inte orka mycket längre till, jag fattar inte hur han kan springa ens… Julian berättade att han hade sprungit så länge och långt här om dagen att hans fötter blödde och efter det där slaget Rynn gav honom så borde han inte ens kunna ta ett djupt andetag… Och jag kommer inte orka springa så länge till…



Ailu

Jag hatar att bli jagad… Jag hatar att bli jagad…. Jag hatar att bli jagad..!

Jag måste springa ifrån honom, jag måste klara det! Det är ett maraton, inte en sprint! Spara mina krafter så länge som möjligt, håll honom på avstånd… Andas! Andningen är det viktigaste, andningen måste vara rytmisk och stadig. Hyperventilera inte!

Jag vet att det gör ont! Andas genom smärtan…



”STANNA!!!” Jag kände två armar slås fast runt mig och slet ner mig på den hårda marken och jag tappade luften, det gjorde ont överallt. Kroppen visste vad den skulle göra långt innan min hjärna ens visste att jag hade landat på marken. Kroppen försökte slå sig fri men Niall höll i mig så hårt att jag knappt kunde röra mig, och jag kände hur orken och viljan att ta mig loss började försvinna… Jag började lugna ner mig. ”Lugn… Det finns inget farligt, jag är här för att ta hand om dig!”

Det tog ett tag för mig att slappna av och Niall bestämde sig tillslut för att jag inte tänkt sticka mer och släppte mig. Han satte sig upp och jag låg kvar raklång på rygg och stirrade upp i skyn. ”Jag är inte redo att gå hem ännu…” Niall hummade fram ett svar och satt lugnt och väntade på mig. Han var som Julian, tålmodig. Han hade alltid en hand utsträckt och väntade alltid tills jag var redo att ta hans hand, ta emot hans hjälp. ”Du liknar verkligen Julian…”

”Nääh, egentligen inte… Vi liknar Sitka.” Vem är det..? Är det deras pappa? Julian har aldrig pratat om sin familj, även fast jag har försökte att pressa honom på information. Men han har alltid bara sagt att han har syskon. Aldrig hur många, vad dom heter, om det var systrar eller bröder… Han har inte ens berättat vad hans föräldrar heter.

Niall log och drog handen genom håret. ”Sitka är vår storebror. Och han i sin tur ser ut som vår mor, eller ja… Han ser ut som vår mor i ansiktet och kroppen är morfar… Det är bara Rynn som liknar farsan…”

Konstigt… Vanligtvis brukar det ju vara killarna i syskonskaran som är lika fadern, i och med att mannen brukar har mer dominanta drag. ”Han har aldrig berättat för mig att han har en familj…” Jag låg kvar på marken och såg på molnen som svepte fram över himlen, det var så avslappnande av någon anledning och jag kunde inte bry mig mindre om alla mina problem och mina svagheter. ”Litar han inte på mig..?

”Vet du? Jag och Rynn har mer eller mindre hatat dig i 10 år… Vi beskyllde dig för att han inte var hemma hos oss. Vi kände det som att han hade bytt ut oss mot dig…” Jag fick en stor klump i magen direkt och kände mig som ett as för att Julian inte hade varit där för dom. ”Men nu, när vi faktiskt har träffat dig, så inser vi varför han har stannat här och tagit hand om dig. Du är som en lillebror för honom, och du har behövt honom mer än vad vi har gjort. Och ser han dig som en del av familjen, så gör jag det också.”



Vi pratade ett bra tag innan jag kände mig redo att gå hemåt och Niall studsade upp snabbare än ögat. Det gjorde där emot inte jag, jag reste mig försiktigt och när jag väl kom upp på fötter vinglade jag till och svimmade.



Niall

Helvete! ”Ailu! Vakna! Fuck, fuck, fuck, fuck!” Jag lyckades fånga honom i sista sekund innan han slog i marken och nu vaknade han inte. Det var förståligt men lite jobbigt för min del då det var jag som skulle bära hem honom. Jag la upp honom på axeln och insåg snabbt att det nog inte skulle bli så jobbigt som jag hade trott, han var inte speciellt tung. Jag började gå tillbaka till lägenheten med honom, jag hade ingen mobil så jag kunde inte ringa efter skjuts.

Medan jag gick så tänkte jag på honom, Julian och den här Atryu. Ailu hade ingen riktig familj, så han har klamrat sig fast vid Julian och Atreyu. Dom har varit som dom bärande väggarna i hans liv, alltid sett till att taket inte faller in och krossar honom. Han har litat på dom blint och fullt, hans liv har varit i deras händer i så många år… Inte undra på att han smulas sönder när Atryu bestämmer sig för att han inte vill finnas där för Ailu.

Julian har tagit hand om Ailu som han skulle ta hand om mig och Rynn, ha. Har uppfostrat honom efter bästa förmåga. Nu när vi är här så ska vi hjälpa honom, jag ska till och med föreslå att Ailu ska få följa med hem till USA, till ranchen. Han skulle nog må bra av det. Jag ska ringa hem så fort jag får Ailu till bilen.



När jag nästan var framme vid lägenheten så blev jag stoppad av en krallig kille som ställde sig i vägen och började gorma. ”Vad fan har du gjort med Ailu?!” Jag satte upp handen och försökte att lugna honom med mitt kroppsspråk men han verkade bara bli ännu vildare. Nu när jag kunde se efter så såg jag att han var ganska tillknycklad, han hade en sprucken läpp och lite av en blåtira runt vänstra ögat. Hans händer var såriga efter slagsmål. ”Var ska du ta honom?!”

”Lugn, han fick panik tidigare och sprang, vi har suttit och snackat ett tag och när han reste sig så svimma han. Det är inte värre än så.” Killen såg lugnad ut ett tag och nickade lugnt. Undra vad som jade hänt med honom… ”Förresten, vem är du?”

”Jag är hans granne, bor ovanför honom. Han har varit borta i någon dag… Jag har har tagit hand om hans lägenhet i och med att han stack från den med vidöppen dörr…” Jag nickade och började lugnt gå mot porten, killen var snabbt framme och höll upp dörren åt mig. Jag gick till hissen och tryckte på knappen, hissen kom och jag steg in med Ailu fortfarande hängandes över axeln. Killen klev motvilligt in i hissen och tryckte på sin våning och vi åkte upp. ”Jag heter Nicke… Säg åt honom att ringa mig när han vaknar och mår bra.”



Jag klev ur hissen och knallade in i lägenheten. Jag gick in i hans sovrum och la ner honom försiktigt i sängen. Sen gick jag och letade reda på mina syskon, Rynn och Julian städade upp kaoset som hade brutit ut där inne. Och inne i samma rum som som städade såg jag killen som hade slitit tag i Ailu och fått honom att få panik.

”Vad har hänt med honom?” Jag tittade på Julian och han ignorerade mig totalt, jag såg på Rynn och hon flinade lite. Det var hennes försvarsmekanism, att le eller flina. Något stod inte rätt till… ”Vad har hänt?”

Julian vände snabbt på huvudet och blängde på mig, han ville inte att jag skulle fråga mera… ”Julian hände… Han gick bärsärkagång på honom…” Jag kände hur min haka slog i golvet och jag stirrade på Julian med häpen min. Han har inte den som tappade humöret på det sättet… ”Oroa dig inte… Han lever. Jag fick bort Julian i tid.”

”Ailu ligger och sover… Han är så uttömd att han svimmade.”



Kommentera gärna!