Ailu och Atreyu Del 8: Ensam, Trasig, Farlig

(Här kommer del 8, den är sjuk lång och jag hoppas ni gillar den! Kommentera mer än gärna och berätta vad ni tycker. Läs gärna dom andra delarna för att kunna hänga med i historien bättre. Del 9 kommer inom kort! – Ailu)



Del 8 – Ensam, trasig, farlig utan dig



Det var som att vakna ur en dröm, jag visste inte var jag var eller hur jag kommit dit… Jag kom knappt ihåg vad som hade hänt… Jag ville inte komma ihåg det jag hade sprungit ifrån.

Jag hade ont i hela kroppen, jag var kall och varm på samma gång. Det brände i lungorna när jag andades och benen gjorde ont när jag gick, dom var så stela. Jag hade så ont i fötterna att jag knappt kunde gå, men jag tvingade mig framåt i alla fall. Att stannat var inte att tala om, då skulle ångesten och paniken komma tillbaka och jag skulle börja springa igen.

Jag vill inte tänka, jag vill inte känna, jag vill bara lägga mig i ett varm bad och smälta bort.



Innan jag ens hade reflekterat över det stå stod jag utanför mina föräldrars lägenhet, jag visste att dom inte var hemma. Dom hade åkt på semester för att fira sin bröllopsdag. Jag öppnade porten och gick in, jag gick raka vägen fram till hissen och tryckte på knappen. Det var lite folk i hallen som tittade på mig, men jag orkade inte bry mig, för ingen skulle störa mig eftersom det var mina föräldrar som ägde huset. Och det visste alla som bodde här. Mina föräldrar hade takvåningen, eller ja, det var två våningar högst upp.

Jag ställde mig i hissen och slog in koden som lät hissen att åka hela vägen upp. När jag stod där inne upptäckte jag att jag såg rent utav förnämlig ut, smutsig och äcklig. Jag hade ett sår i ena ögonbrynet som inte riktigt ville sluta blöda… Och när jag såg hur jag såg ut så bestämde jag mig för att titta ner i golvet, det var då jag såg mina fotavtryck… Dom var blodiga.



Hissen plingade och dörrarna klev upp, jag klev ut i mina föräldrars hall och där inne hängde stora vackra speglar. Jag hade alltid tyckt om att det fanns speglar i hallen, då kunde man alltid göra en sista check innan man gick ut. Men idag gillade jag dom inte alls, dom visade bara hur förstörd jag såg ut… Jag stirrade ner i golvet och gick snabbt genom hallen och tänkte gå raka vägen in i mitt sovrum. Men innan jag hann komma längre än utanför hallen tvärnitade jag. Där stod det en stor man som såg så skräckinjagande att det skrämde nästan livet ur mig. Tills jag kom på att det var en av mina föräldrars säkerhetspersonal…

”Herrejävlar Jesus lever!” Jag hade hoppat till så snabbt att jag nästan skrämde vakten. Men jag lugnade ner mig snabbt för det här var någon jag kände, men i och med att jag mer eller mindre inte tänkte alls för att ångesten inte skulle få övertaget så blev jag skrämd av honom. ”Helvete vad du skrämde mig! Faaan!”

Det stora mannen log åt mig, det var ju hans jobb att vara skräckinjagande så att ingen skulle våga ge sig på mina föräldrar. ”Förlåt, det var inte alls min mening. Jag visste inte att du skulle komma hit var allt. Jag ber om ursäkt för att jag skrämde dig Ailu.” Han bugade sig lite lätt och log igen, det var en av sakerna jag alltid hade gillat med honom. Hans egenhet. Han var också väldigt snäll och om man påpekade hans vänlighet så svarade han att är man stor måste man vara snäll. Precis som alvedon reklamen. Medan jag försvann lite snabbt i min egen skalle så märkte jag att han stirrade på mig med en orolig blick. ”Ailu, vad är det som har hänt dig? Var har du fått det där såret ifrån? Och varför har du bara shorts på dig och varför är du barfota? Och varför är det blod i dina fotspår?!”

”Lugn, Julian. Jag fick bara panik… Jag mår bra, jag fick ett slag i ansiktet och fick panik och stack…” Jag skämdes… Jag hade inte fått panik på flera år, dels för att jag hade blivit omhändertagen av Julian i så många år och dels för att jag hade lärt mig att inte drabbas av panik lika lätt. ”Jag har nog sprungit i timmar… När jag äntligen stannade var jag här, alldeles utanför porten… Så det var därför jag kom hit…”

Julian nickade bistert och jag visste att han skulle beskylla sig själv för det där… Jag hade insisterat på att jag inte ville ha någon livvakt när jag flyttade ut, för jag var okänd för allmänheten och för att jag inte hade stuckit på länge. ”Det är bra att du kom hit. Det betyder att du känner dig säker här.” Nu var det jag som log mot Julian, enda anledningen jag någonsin hade känt mig säker här var hans förtjänst. Han hade varit med mig sen jag var 9 år, när han blev anställd var han bara 22 år. Julian kommer ifrån USA och när han blev anställd var han precis hemkommen ifrån tjänstgöring i Irak. Han blev rekommenderas av en vän till mina föräldrar, han fick utbildning, lärde sig svenska och började jobba för mina föräldrar. ”Men du ska nog gå och ta ett bad… Det ser ut som att du fryser… Jag vill inte att du får lunginflammation för här i Sverige får ni inte antibiotika bara så där…”



Jag nickade och lommade iväg på mina sargade fötter mot mitt sovrum. Jag gick raka vägen in i badrummet och fyllde det löjligt stora badkaret med skållhett vatten, jag gled bara ner i karet och bara låg där. Jag hade inte ens tagit av mig shortsen… Jag hade inte energin till det…

Jag vet inte hur länge jag hade legat i badet och smällt bort när det knackade på dörren. Jag reagerade knappt av knackningen och när jag inte svarade så kom Julian in.

”Du ligger väl inte här och sover? Vill inte behöva ringa och förstöra dina föräldrars semester för att du drunknade i badkaret…” Jag skakade på huvudet och kikade upp på Julian och jag såg att han var orolig för mig, men jag orkade inte försöka komma på en trovärdig lögn om att jag mådde bra. ”Ailu, det är dags för dig att kliva ur badet så jag får ta en titt på såret i ansiktet och på dina fötter. Kom igen nu, upp och hoppa!”

Jag såg misstroget på Julian och började att resa mig, kroppen var så stel och den gjorde ont. Jag ville bara checka ut ur mitt huvud i en vecka eller två. Julian gick ut ur badrummen och jag klev ur badkaret, tömde ur vattnet och drog av mina blöta kläder. Jag drog en handduk runt höften och gick ut i mitt sovrum, letade fram lite sköna kläder att ha på mig och med stor möda och mycket besvär drog jag på mig dom. Där efter letade jag reda på Julian som satt i köket och väntade, han hade fixat mat till mig och dukat upp ett mindre fältsjukhus på köksön…

”Nu har du väl överdrivit lite väl mycket…?” Julian ruskade på huvudet ovh pekade på en stol, han hade lappat ihop mig andra gånger också. Så det här var ingen ny erfarenhet. ”Meeh Julian… Det är ju bara ett sår i ansiktet! Jag klarar mig med ett plåster.”

Julian såg strängt på mig medan jag gnällande och ätande av min nudelwok satte mig på stolen. Han satte genast igång att rengöra såret i ansiktet. ”Jag fattar inte varför du inte försvarar dig..? Du har ju tränat kampsport sen du var liten, du vet hur man blockar ett slag. Du kan ju för Guds skull lägga ner en person som är större än mig!” Jag granskade Julian och skakade sen på huvudet men munnen full av mat. Jag skulle inte kunna ta ner någon som var större än Julian, eller ens i hans storlek. Jag tvivlade på att jag knappt skulle kunna läggs ner en i min storlek. ”Sluta fjolla dig! Det klarar du visst! Ge hit foten så ska jag kolla till den med.”

”Jag hade redan fått panik när slaget kom… Det var därför jag inte blockade det…” Jag begravde min skam i min skål med nudelwok och lät Julian plåstra om mina fötter, på den ena var det ungefär som skavsår och den andra hade också skavsår men också ett ganska djupt stick sår som sved när Julian rengjorde det. ”Julian… Det var Atreyu som slog mig… Men det var en olyckshändelse!”

”Man slår inte någon av en olyckshändelse Ailu. Speciellt inte någon som mer eller mindre är ens lillebror. Det här var gjort med flit.” Julian log lugnande pt mig och Löt mig äta i lugn och ro, utan föreläsningar. Jag slevade i mig mat, jag var så sjukt hungrig att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Det kändes som att jag inte hade ätit på flera år. ”I morgon åker vi till din lägenhet och hämtar dina saker, du bor här tills dina föräldrar kommer hem så att vi tillsammans kan göra en bedömning om det är säkert för dig att leva utan säkerhetspersonal. Och om Atreyu förtjänar att ha kvar någon del i ditt liv.”



När jag hade ätit klart och var färdig lagad så tackade jag Julian för maten, gick in i mitt rum och la mig på sängen. Jag låg bara där och lät tankarna flyga iväg, jag kände att ångesten var på väg igen så jag satte mig upp och satte på tvn. Det fanns alltid någon film på någon av alla tusentals kanaler. Jag hittade någonting film som var någorlunda bra som jag hade sett tidigare, men det gjorde inget. Jag kände hur jag blev tröttare och tröttare, jag nickade till då och då, jag pressade mig själv till att vara vaken lite till men den gick inte tillslut. Jag drog av mig alla kläder med lite stönk och stön för att sen dra på mig ett par mjukis shorts som fick duga att sovs i. Det var ett knep jag lärde mig tidigt, sov i shorts utfall att du vaknar i panik och sticker.

Jag kurade ner mig i sängen och somnade snabbt, men jag sov oroligt… Jag drömde att jag var i en oändligt stor taggbuske och jag kunde inte hitta vägen ut, jag rev upp mig varje gång jag rörde mig och det gick inte att se mer än en meter framför dig och taggbuskarna var så höga att man inte såg himlen. Jag försökte väcka mig själv men det gick inte och jag kände paniken komma i drömmen, från ingenstans kom det en röst som sa åt mig att lugna ner mig, sätta mig på knä och leta efter stigen… Paniken försvann gradvis, jag hittade stigen och den skulle leda mig ut ur min mardröm.

Trodde jag…



PANG!



Jag vaknade så häftigt att jag kastade mig upp och ur sängen, något hade smällt till högt och ljudligt. Jag hann se hur förvirrad och överraskad Julian var, för nyss hade han nog också sovit i min fåtölj bredvid sängen. Det stod någon i dörren till mitt sovrum och kroppen reagerade instinktivt, utan att jag hade tänkt på det hade jag slagit omkull personen som stod vid dörren och fortsatt springa. Det hela var över på en sekund, personen hade inte ens hunnit reagera. Jag visste inte var jag var på väg, bara att jag var tvungen att lämna lägenheten, den var inte säker längre.

Min hjärna hade checkat ut helt och kroppen styrde och ställde, den hade bestämt sig för att det var dags att lämna hela huset och var på väg mot hallen, på väg mot trapporna. Men innan jag hann dit tog det stopp.

Det var som att springa rakt in i en vägg och all luft pressades ut ur lungorna. Det svartnade för ögonen på mig och jag måste ha svimmat.

”Hey, Julian! I got him!” Det var en tjej som ropade på Julian, tror jag… Men varför pratade hon engelska..? Jag försökte att vakna så att jag kunde fly men det gick inte… Hennes röst lät så långt bort dessutom… ”By the way, Who is this guy anyway?! Julian, get your ass in here! Now!”

Jag hörde snabba steg och en hög suck innan jag hörde Julians röst. ”Jesus Christ Rynn! What have you done?!” Han lät arg och orolig på samma gång, och det verkade som om han kände tjejen som utan svårighet hade slagit ner mig. ”I can loose my job for this!”

”You saw what he did to Niall! He attacked us, I am only defending us, our family!” Familj…? Vad snacka hon om nu..? Hon invaderar mitt hem och börjar snacka om sin familj… Jag förstår ingenting. ”Julian you know I am right!”

Jag kände ett par starka händer lyfta mig försiktigt. ”Rynn, this is guy is my job! This is Ailu, I have worked for his parentes since I was 22 years old! And he woke up in panic and ran because you come in to his home, where he thinks he is safe, and you strike him down!”

Julian vände sig om och gick iväg med mig, han la ner mig försiktigt på någonting mjukt, jag tror det var i min säng, och drog sen täcket om mig.



När jag vaknade så såg jag suddigt, jag hade ont i skallen och var helt säker på att allt hade varit en hemsk dröm. Men jag misstog mig, jag försökte sträcka mig efter glaset med vatten när det högg till i revbenen. Jag stönade till och Julian vaknade med ett kraftigt ryck, han satt och sov igen i fåtöljen. Jag såg på honom och han såg sjuk ut av oro. Jag misstänkte också att jag skulle få världens utskällning…

”Jag är så hemskt ledsen… Jag glömde helt bort att dom skulle komma idag…” Jag såg förvirrat på Julian och skakade långsamt på huvudet för att jag inte hade en aning om vad han pratade om… ”Rynn och Niall är mina småsyskon, dina föräldrar gick med på att jag stannade hemma för att dom skulle komma till Sverige. Dom båda ska be dig om ursäkt…”

Julian reste sig upp ur fåtöljen och gick ut rummet, innan han stängde dörren så sa han åt mig att komma in till köket när jag kände mig redo. Jag låg och sträckte på mig i sängen i ett par minuter, jag hade världens hemskaste träningsvärk och nu ont i revbenen… Underbart.. Men tillslut lyckade jag samla tillräckligt med kraft för att orka upp. Nu tänkte jag inte ens försöka dra på mig andra kläder, det skulle inte gå. Jag gick mot köket och där inne hörde jag dämpade röster, jag kollade snabbt på klockan och såg att den var 12:00. Och jag var vrålhungrig, jag samlade mod och gick in. ”Hej…” Julian och hans syskon tittade upp, Julian log mot mig och nickade mot mig, dom andra två såg bara på mig med oläsliga miner.

”Så du är anledningen till vi måste åka till andra sidan jorden för att få träffa vår storebror?” Jag hoppade förvånat till och såg på tjejen, hon pratade nästan perfekt svenska och såg på mig med ett par ögon som skulle kunna få någon att självantända eller få ens huvud att explodera. ”Nervig.”

Julian stönade högt och blängde på tjejen. ”Rynn, uppför dig.” Julian masserade en av sina tinningar, det var ett tecken på att hans tålamod började tryta. Det har jag lärt mig det jobbiga vägen. ”Ailu, det här är två av mina syskon, Rynn är min enda syster och hon är 24 år gammal. Och Niall är 20 år och han är yngst i syskonskaran. Och den större delen av min lön har gått till deras college fonder, och dom lärde sig svenska i skolan som en rolig grej så att dom kan komma hit och jobba här om dom vill. Och det ser bra ut på cv:t att kunna ett udda språk.”

”Visst gör det de, men inom marin kåren så spelar det ingen roll att jag kan svenska för vi har aldrig varit i ett land som vi måste kunna svenska i… Och Rynn har inte heller haft någon nytta för det vad jag har förstått…” Niall pratade med en klar hög stämma men han verkade ganska uttråkad. Jag såg på honom och försökte att föreställa mig honom inom den amerikanska marin kåren. Det gick inte bra alls. Men samtidigt så har jag aldrig kunnat föreställa mig Julian som en soldat. Niall såg på mig med granskande ögon även fast han såg uttråkad ut och jag visste att han precis som Julian redan hade räknat ut mina svaga sidor och vilka som var mina starka. ”Vi kan prata många andra språk också, men det hör inte hit…”

I själva verket stod både Niall och Rynn och granskade mig noga, jag kunde inte låta bli att undra om det bara var en yrkesskada och vanesak, eller om det faktiskt var så att dom kände sig olustiga runt mig. ”Julian säger att du har tränat mängder av olika kampsporter och olika former av självförsvar, och att du har viss vapenutbildning…” Nu var jag chockad, hur mycket hade Julian berättat för sina syskon mig…? Min haka måste ha varit i golvet och jag stirrade på Rynn och sen på Julian som såg lika chockad ut som jag, men jag tror han var mer chockad över hennes rakhet. ”Hur kommer det sig då att du är skör som glas och inte en fiber i din kropp vet hur den ska beskydda sig? Om du nu har så mycket utbildning och erfarenhet.”

Julian såg ut att vara nära på att explodera, han hatade verkligen när jag blev ställd mot väggen på det här sättet. Han hatade när någon blev det, han tyckte att det inte var schysst att konfrontera någon på det sättet. Men precis när han skulle få ett utbrott så satte jag upp handen för att stoppa honom, och jag log lugnande mot honom. ”Jag är nog lite skör för att jag har blivit utnyttjad så många gånger och att jag har blivit överbeskyddad från tidig ålder. Jag säger inte att jag inte har fått göra eller prova på saker, för jag har fått göra allt jag någonsin har velat. Men jag har alltid har någon äldre där som har tagit hand om mig, mina föräldrar, Julian och Atreyu är några. Och dom få gånger jag har fick klara mig utan dom så har det gått fruktansvärt fel…” Jag suckade och såg på Julian, han hade ju varit med länge och kände till allt som hade hänt. Alla gånger jag hade åkt på stryk som liten, alla gånger jag utnyttjad för mina föräldrars pengar eller för mitt minne. Tänk att man kunde få så mycket stryk bara för man kom ifrån en välbärgad familj eller att man har en speciell förmåga..? Eller att man har både och. ”Julian, när ska vi åka och hämta mina grejer?”

Jag såg på Julian och ville att han skulle bestämma, jag orkade inte försöka komma på någon bra tid eller något annat heller. Niall och Rynn såg på mig med underliga leenden. ”Har flickvännen kastat ut dig eller?” Niall lät kaxig och Rynn hånlog, jag suckade bara och drog handen igenom håret och såg på dom med lugn blick. ”Så du behöver hjälp av vår bror för att våga hämta dina saker.”

”Nej, Atreyu attackerade mig i mitt hem… Julian har bestämt att vi ska åka och hämta lite grejer och att jag ska bo här tills vi kan tillsammans med mina föräldrar bestämma vad vi ska göra med Atreyu.” Nialls kaxiga min försvann helt och Rynn hånlog inte längre. Båda tittade bara på Julian som bekräftade det jag hade sagt.

”Då så, då åker vi och hämtar dina saker.” Jag såg chockat på Rynn, hennes tonfall var vänligt och hon log till och med mot mig. Niall log vänligt han med, men jag såg att han ändå var lite besvärad över det som han hade hört. Julian såg ut som vanligt medan han log mot sina småsyskon.



Innan jag visste ordet av så satt vi i bilen på väg mot min lägenhet, Rynn och Niall hade gjort ett klädtrick för dom hade bytt kläder på mindre än en minut och nu såg dom fruktansvärt professionella och allvarliga ut. Julian körde den enorma SUVen lugnt mot min lägenhet och Rynn satt i framsätet, jag och Niall satt i baksätet i tystnad. Jag hade hittat en gammal iPod hemma hos mina föräldrar och nu hade jag hörlurarna i och lyssnade på One Republic – Good life, jag satt bara och tittade ut på världen som var väldigt grå och tråkig denna dag. Ibland tittade jag på Julian och Rynn som pratade och skrattade. Jag kände mig glad att dom var här, Julian verkade lycklig.

Jag var glad att Rynn och Niall hade kommit trots allt, för det gjorde Julian glad och lycklig. Han har aldrig sagt att han saknar sin familj och har aldrig varit ledig mer än två gånger per år, även fast både jag och mina föräldrar tjatar på honom att vara ledig mera. Men trots det så var jag väldigt glad över att han har velat ta hand om mig i så många år. Medan jag satt och tänkte på alla minnen jag hade med Julian så hade jag världens största leende, men det försvann när jag tittade upp igen. Vi var framme. ”Tänk om han är kvar, Julian?”





Kommentera gärna!