Mitt liv i en tekanna – del 2

En lustig tanke slog mig när jag kände vattnet koka upp häromdagen.

Kanske är det just i ER tekanna som kampen för överlevnad tar sin form varje morgon.

Det är förresten min respekt för naturen som får mig att utmana ödet gång på gång.

Hur tror ni att det skulle kännas om jag gav upp allt för andra gången?

Finns det några världar kvar att söka exil i för en ynklig varelse i min skala?

Tveksamhet är bättre än absolut kunskap i det här fallet.

Åtminstone vill jag intala mig skälv detta för ögonblicket.

Vem försöker jag lura?

Läsaren har nog genomskådat mig vid det här laget så tillåt ett uns av ärlighet.

Jag brände samtliga broar i samma ögonblick som jag antog min nya miniatyr skepnad.

Förvandlingen genomfördes med hjälp av fysisk projektion.

I början rymdes enbart mina tankar inuti tekannan.

Men kroppen förtvinade i takt med att psyket imploderade.

Syntetiska behov viskades i mina öron.

Konsumtion, adaptivitet och social symmetri.

Att bli en själslig dvärg är det första steget.

Processen tog månader och i slutfasen hade jag varken hår, tänder eller naglar i behåll.

När min massa närmade sig 0 flöt mitt medvetande in i kannan och jag återuppstod med nya spännande begränsningar.



Nu när ni känner till grunderna för min bakgrund går vi raskt över till min vardag

Och kom ihåg snälla, att jag inte berättar detta för att väcka er sympati.

Det är ingen vacker studie som jag tänker delge er men låt oss hoppas att er diagnos på mitt själsliv blir mindre ful.

Ja, ställ gärna en diagnos för all del!

Har ni inte de teoretiska kunskaperna för att göra detta så blir resultatet än mera intressant.



SKÅLLNINGEN & SKAMMEN

Händelseförloppet under min fysiska späkning är skrämmande nog alltid detsamma:



Det dagas i er värld.

Jag lyssnar i totalt mörker.

Ni rotar fram en ren tekopp ur högar av disk och intorkat fett.

Ni svär över era kommande plikter som om de vore nya.

Ni suckar tungt efter att ha sett och förkastat alla nyttiga livsmedel i kylskåpet

Ni tröstar er skälv genom att läsa dödsannonserna i dagens tidning.

Er röst är kall och likgiltig inför dessa tragedier och den får mig att rysa av obehag.

Jag ber alltid förgäves om att era tepåsar skall vara slut vid det här laget.

Ett mirakel som låtit vänta på sig minst sagt.

Kranvattnet regnar ner över mitt missbelåtna anlete.

Ett djupt andetag är allt som erbjuds innan du omedvetet pressar mig ner under ytan.

Sedan placerar du mitt hem på din djävulska spis.

Jag lyckas precis häva mig ur min nöd så att min kropp vilar liggande mellan kittel och lock.

Mina skrik drunknar strax i det bubblande infernot och endast mitt krampaktiga grepp hindrar mig från att gå en tidig död till mötes.

Den varma vattenångan gör mig utmattad och jag hallucinerar nära medvetslöshetens brant.

Men så plötsligt har du tömt din dryck och gett min vistelse hoppet åter.

Jag förlåter men glömmer aldrig detaljerna kring varje incident.

Hur skulle jag kunna göra det när min hud är brännskadad?



Vore det inte ironiskt att veta att ni med hänsynslös regelbundenhet torterar en person som inte gjort er något ont?

Om ni blev varse om min närvaro så skulle ni nog börja inta kvälls te också.

Kanske hade ni rent av placerat mig i en bur som ert nya husdjur också.

Nej, jag ser er inte som genuint ond men jag vet hur omgiven ni är av ondskan i dess hela gestalt.

Ett patetiskt utspel från min sida igen men det bjuder jag på.

Så mycket onödigt som jag bär på från mitt tidigare liv.

Varje sorg som ett regnmoln och varje läxa som ett åsknedslag.

Jag minns sadismen och frustrationen från den tiden då vi delade allt ni och jag.

Inte det minsta kryp kunde skonas på fönsterbläcket då.

Hämnd var naturlig och direkt men den avtog inte i takt med att den delades ut.

Detta är sannolikt det nya priset som jag måste betala för att ha vänt er verklighet ryggen.