Årstider

Hej min käre vän! Först och främst vill jag poängtera att detta är INTE en sexnovell. Den innehåller sex, ja, men inte mycket. Det är en novell om Kärlek. Läs den inte för att bli kåt. Så därför presenterar jag här Malkvanbandy:s guide till att läsa denna novell, och uppskatta den på bästa möjliga sätt!:

1. Läs en sexnovell, vilken du vill, och bli kåt.

2. Få orgasm, på valfritt sätt.

3. Städa upp efter dig.

4. Sätt på lite härlig musik.

5. Läs den här novellen.



<Kallt.>

Månen kastade stilla sitt lugna, kalla sken över marken, över de tysta, högresta träden, som stod likt tysta väktare, mindes en svunnen tid. Stammar äldre än generationer reste sig ur den frusna marken, långa, stolta och höga, ropade ut sitt budskap till världen; jag är störst och högst, och kommer att stå kvar här. Långt efter du är borta.

Ljuset föll över andra träd, lika tjocka men långt ifrån lika höga, som stod ensamma i små gläntor, som om de andra träden av respekt för dessa urgamla jättar inte ville närma sig. Vridna och knotiga hängde deras grenar över marken, sträckte sig utåt mer än uppåt, drogs ner av sin egen tyngd, som om träden hade fetnat och tröttnat på sitt långa liv, inte ville annat än att ge upp det, upplåta sitt liv till de mindre buskarna och fröna, som skulle växa under dess krona, till insekterna som skulle festa på dess kärna i oräkneliga antal, till sina barn, som det hade spridit tvärs över hela skogen, som när det föll isär och förmultnade, skulle suga upp dess kropp i sina rötter, skulle dra näring från dess döda kropp.



<Kallt.>

Månen kastade stilla sitt lugna, kalla sken över marken, över det tunna snölagret, som återkastade dess sken i sina kristaller, fick hela marken att gnistra som om diamanter hade regnat från himlen. Snön omslöt de små buskarnas tunna spröt, kristallerna stack ut likt tusentals knivar från den tunna, spröda grenen, kastade ljuset i alla möjliga riktningar. Ljuset föll över trädens grenar, som hade skrudat om sig i en skinande vinterdräkt, likt tunnaste siden, glänsande vit och redo att falla av vid minsta beröring. Snön inte bara låg över träden, den omslöt dem, som en vinterkokong, ett skydd mot den grymma kylan, en försäkring att de skulle klara den här vintern, och många vintrar till.



<Kallt.>

Månen kastade stilla sitt lugna, kalla sken över marken, över den ensamme vandraren, en myra bland de jättelika träden. Han gick framåtböjd, ryggen krökt i en båge framåt, som om en stor tyngd hängde runt hans hals. Huvudet hängde slappt och tungt, det ville liksom inte sitta fast på kroppen, utan lösgöra sig och falla framåt, bort från den tunga kroppen, bort från smärta och lidande.

Och kyla.



<Kallt.>

Tanken hade flödat i hans huvud i evig tid. Kylan flödade över hans kropp, gick rakt igenom kläder, hud, kött och ben. En iskall kniv som stack ändå in till märgen av honom, vidrörde hans själ. Den lade sin förrädiska slöja över fingrar, tår och lemmar, som sakta tonade bort från medvetandet, bara för att ersättas av en tom, molande känsla, som sakta spred sig uppåt, in mot kroppen. Den gick rakt in genom hans öppna sår, strömmade runt i hans blod och trevade efter hans hjärta.

Han hade vandrat i en evighet. En evighet av kyla och smärta. Benen värkte, kändes spända och svullnade, och varje steg skapade en stöt av smärta upp genom smalbenet. Den sura smaken av galla frätte långt ner i hans strupe. Armarna hängde slappt vid sidorna, det fanns helt enkelt inte tillräckligt mycket kraft för att hålla uppe dem. Den ena höll fortfarande hårt i det glänsande svärdet, fortfarande fläckat av svart blod. Likt tjock olja klängde det sig fast vid den kalla metallen, omslöt den med tunna fingerliknande spröt, och verkade krama om den, som om den ville strypa, gå till angrepp mot det som hade utgjutit det.



<Smärta.>

Det fanns inget annat. Smärtan pulserade som ett klot djupt inuti hans skalle. Den utplånade alla tankar, allt liv, allt vetande. Den tog över hela hans väsen.

Jag kommer att dö, tänkte han. Det fanns inga tankar, ingen framtid, ingenting. Det fanns bara döden, en underbar död som väntade på andra sidan horisonten, precis framför honom och oändligt långt borta.

Livet rann sakta ur honom. Det droppade ur hans sår, små små droppar, men många. Det bildade små röda fläckar i snön, ett långt spår som visade var han gått. Sakta rann det ur hans kropp. Han kände det. Kände hur hans medvetande sakta kopplades bort, hur kylan till slut hade nått hans hjärna. Den kröp uppåt, började någonstans vid kindbenet och kröp så sakta längre och längre upp i hjärnan. Han försökte kämpa, ignorerade den, tog några stapplande steg till, men det var lönlöst. Smärtan tog allt.



<Smärtaaaaaaaaahhh…>

Hans kropp gav till slut upp, gav efter för allt, och han föll framåt, plötsligt väldigt medveten om sin egen tyngd. Han försökte desperat få upp svärdet, stödja sig på det, och han lyckades, det pekade rakt nedåt. Men det föll nedåt tillsammans med hans kropp, klöv den glittrande kristallytan rakt av, knappt utan att skapa några ringar. Det sjönk nedåt, och det flytande ljuset omslöt dess klinga, som om det fördes tillbaka i skidan igen. Det svarta blodet sköljdes bort, fräste och skummade på ytan, som om det hade doppats i syra. Under ytan blev klingan helt ren och glänsande.

Hans knän sjönk ned under ytan de med, med ett ljudligt plask, och han gjorde ett sista tappert försök att hålla sig kvar i svärdets handtag, innan han slutligen föll åt sidan. Svärdet stod kvar, nedkört i den mjuka botten, stolt och högburet, likt ett rest monument.

Vattnet omslöt hans kropp när han landade i det. Det var grunt, och hans näsa och mun stack fortfarande upp ovanför vattenytan. Mjukt smekte det över hans kinder, hans hals, förde hans hår ut från huvudet till en krona. Det flödade över hans sår, och likt beröringen av siden kändes det mjukt och härligt där det gick fram.

En känsla av frid tog över hans sinne. Smärtan klingade sakta av, och friden kom. En lugn, stilla frid, likt den man känner när man tittar ut mot solnedgången över havet, eller den man känner när man ser de första blommorna spira på våren.

”Din tid har kommit, krigare”



*



Skogen låg utbredd framför honom, tät och mörk. Granskog, och marken var täckt av fallna barr och grenar, och hade ett brun-orange utseende, med helt avsaknad av undervegetation.

Glesa björkar stod omkring honom, sammanbundna av tjocka snår av ljung och blåbär.

Han drog ett djupt andetag, insöp den syrerika luften från skogen. Dofterna av kåda och barr sipprade ut från den täta granskogen. Det var en hård skog, kände han, som granskogar alltid är. Mörka och hårda, med isande hjärtan. Särskilt de gamla, och den här var gammal. Mycket gammal. Så många minnen… Det var alltid en upplevelse med en sådan skog.



För skogen levde. Skogen. Att säga att skogen bara var en samling träd, han skrattade i sitt inre, man kunde inte ha mer fel. Skogen var ett medvetande. Varje träd, varje buske, varje hjort, fågel, insekt, allt hörde till skogens kärna. Ett enda stort medvetande, frammanat av alla de liv som hyses inom dess gränser.

Han betraktade den tjocka linje som granarna bildade emot undervegetationen. Han hade gått där många gånger. Främst då, för länge sedan…



<Smärta…>



Minnet klingade i huvudet på honom. Men det var just bara ett minne. Ett svagt minne. Hans kropp hade lagt sina slöjor över det, ville hindra honom från att minnas. Minnet var alltför starkt, alltför smärtsamt. Hans kropp ville inte kännas vid det.

Han tvingade den. Vid tanken på vad han hade hittat, vad han hade sett där, när han kollapsade i…

Minnena fick honom att le, fick hjärtat att svälla i hans bröst och lyckan gick genom hela kroppen.

Han hoppade ner från stenen han stått på, drog ryggsäcken över axeln och började gå.



*



Orden kändes främmande. Tal kändes främmande. Ljuden betydde något, det visste han, men inte vad.

Krigare. Han var en krigare. Det visste han.

Hans tid har kommit. Skall han dö nu? Det var så dags alltså. Hans huvud sjönk åt sidan, när han förberedde sig för döden. Han drog en stilla suck, medveten om att det skulle bli hans sista.

Men det blev det inte.

Hans kropp tvingade honom att andas, att dra in syre. Hans hjärta fortsatte envist att slå. Den lugna, fridfulla känslan fanns fortfarande kvar i honom. Hade han kanske dött ändå? Var det så här det kändes att dö?

Nej, beslutade han sig för efter en stund, han var inte död. Inte än i alla fall.



När han insett detta, och hade börjat tänka igen, insåg han att det stod någon och tittade på honom. Hans huvud var vridet åt vänster, och personen verkade stå till höger om honom, för ljudet hade kommit därifrån. Försiktigt spände han halsmusklerna, men smärtan överväldigade honom. Han trodde att smärtan var borta, men nu kom den tillbaka, likt en flod som spränger en damm flödade smärtan in i hans huvud, stegrades till allt högre nivå. Han började skaka. Låt det ta slut, tänkte han. Vad som helst, vad som helst, bara detta tar slut. Låt mig dö, låt mig slippa det. Jag vill dö.



”Ssscchh.” Ljudet flödade in i hans högra öra likt en stilla, porlande bäck, knackade lätt på hans trumhinna och bad om att bli insläppt, och hans kropp gav efter, gav upp sig själv, och det underbara, mjuka ljudet strömmade upp i hans hjärna, bredde ut sig som en solfjäder och utplånade all smärta, ångest och ondska, och friden strömmade ut i hans kropp.

En fjäderlätt beröring kändes på hans hals. Någon strök med fingrarna oändligt mjukt och varsamt över hans halspulsåder. Beröringen fick honom att slappna av i hela kroppen, välsignade kemikalier släppte hans muskler och skänkte en underbar stillhet till hela hans kropp. En punkt av ömhet, varsamhet, rörde sig över hans hals i en hård, kall värld.



Med sina avslappnade muskler kunde han äntligen vrida på huvudet, och sakta vreds hans hals runt, nacken skrapade och värkte, bara att använda musklerna krävde en enorm viljeansträngning. Han var oändligt trött, och det gick långsamt, långsamt.

Ett ljus började lysa emot hans ögon ju mer han vred på huvudet, ett ljus som kom från sidan om honom. Han såg mer och mer av det ju mer han vred, det stack in i hans mörkervana ögon, man han slöt dem inte. Han vred huvudet tills han tittade rakt in i ljusets kärna.

Det stack i hans ögon som om ljuset vore tusentals nålar som kom i hans ögon, men han fortsatte titta.

Och ljusets kärna samlades och blev till materia, och materia blev kött, och kött blev människa.

Och vandraren stirrade på den ängel som stod framför honom.



*



Granbarren rasslade under hans tunga kängor. Träden stod höga och ståtliga kring honom, kastade djupa skuggor över hans lilla kropp, släckte solen med sina enorma kronor. Under de gröna kronorna var stammarna döda och bara, hårda, utan något spår av grönt utan endast torra, kala grenar.

Han vände blicken uppåt. Solen stack genom det tjocka barrverket, och där var träden stolta och djupgröna, lapade i sig solljuset, andades ut syre som strömmade ner i hans lungor.

Han fortsatte gå. Kängorna knäckte små kvistar framför honom, banade väg. Med sin vandringstav stötte han sig, eller föste undan grenar.



Han sträckte ut sitt medvetande, lämnade sin kropp. Han kände de närmaste träden, och han kände sakta på dem med sina sinnen, utforskade deras minnen och själar.

Träd är magnifika varelser. Han älskade att tala med dem. Unga träd är mycket för att växa och bli stora, kunna säkerställa sin framtid, medans de lite äldre träden, som har vuxit sig i storlek, vill försöka sprida sina frön, se sina barn växa upp.

Vi är inte så olika dom, tänkte han. Båda vill vi bara leva. Men träd är så mycket enklare. För dem är det bara ljus, dricka och andas. Och växa. Hela tiden växa.



Vandrarens sinne hade nått längre. Nu började han känna en större del av skogen, känna dess olika insekter. Fjärilar, som drogs till de starka dofterna av trädens blommor. Oxar, larver och borrar som festade på döda träd. En myrkoloni framför honom. Tusentals myror vars tankar irrade runt i hans huvud likt ett stort fiskstim. Dom skilde inte särskilt mycket. Myror hade inte mycket av individuella tankar, utan kolonin hade som ett eget medvetande, som styrde myrorna. Dom arbetade tillsammans.

På prov gick han djupare ner i kolonin, sökte efter tankar, och han fann drottningen. Det medvetande på vilket hela kolonin låg.

Hon funderade. Hon var faktiskt en myra, och därför kunde inte fundera på särskilt djupa plan, men till skillnad från andra myror hade hon individuella tankar och personlighet.

Han gick upp i hennes sinne. Hon låg i krig: en främmande koloni hade upprättats en halv timmes färd åt sydost. Än så länge visste hon inte mycket om kolonin, och hon undrade om det var lönt att anfalla. Hon väntade på rapporter från spanarna.

Han lämnade hennes tankar till henne själv. Krig, tänkte han. Inte bara människor krigar.

Myrors liv bygger på krig



Han njöt en stund av att ha ett fritt sinne, att känna hur han svävade fritt på den friska skogsluften. Hans medvetande surfade på dimma, åkte slalom mellan träden, spred ut sig och kände över stora ytor, hur skogen levde, andades. Han kände hur syre strömmade ut från träden, hur ekorrarna hoppade från gren till gren, hur hjortarna betade i gläntan, hur räven nosade sig fram efter sitt byte, hur snoken solade på stenen.

Hur fröet spreds med vinden, hur skottet sprack upp ur jorden. Hur fågelungarna väntade tålmodigt på mat. Hur falken stillade sin hunger. Hur bäcken flöt och vattnade träden.



Allt, medans hans kropp sakta vandrade framåt, hans tunga kängor sattes ner, först den ena, sen den andra, sen den ena igen. Blicken var riktad framåt, dimmig, ofokuserad.



*



Han var död. Det var han säker på. Han kunde inte vara något annat. För vad han såg var bortom denna värld. Sådana… varelser fanns inte.

För en varelse var det. Det kunde inte vara en människa, för inga människor är så vackra.



Hon verkade sväva över vattenytan, fötterna vilade liksom på ytspänningen, som om hon var så lätt och bräcklig att vattnet orkade bära upp henne. Hennes hår var gyllenblont, och det svallade över halsen likt en bäck som rinner över stenar och kvistar, och det föll över axlarna som när bäcken flyter ut i en damm. Hennes figur var smal och lång, hennes armar verkade små och bräckliga, hennes lår och höfter var likt perfekt utformade. Det var som om en konstnär hade tagit och ritat en lång, följsam linje, börjat vid hennes mage och fortsatt neråt.

Hon var som skulpterad av en mästare.



Hon var klädd i en tunn, följsam vit kåpa av siden, som låg långt ner över axlarna och avslöjade hennes hud, och den lyste likt snön själv, och var slät, så att övergången mellan hud och siden knappt märktes. Kåpan smet åt kring armarna och slutade strax över handleden, med en lång flik som hängde ner. Fingrarna var långa och smala, och slutade i kritvita naglar.

Kåpan följde hennes kropps konturer, och hennes bröst låg som inneslutna i det mjuka tyget, stack ut från hennes kropp. Dom var så perfekt anpassade till hennes kropp, till storlek och form. Kåpan smet åt under dem, så att hela bröstet blev synligt som en kulle mitt på kåpan.

Den var skuren i ett tunt V mitt emellan dem, som slutade strax under dem.



Kåpan buktade inåt vid hennes mage, och gick sedan utåt exakt likadant, likt två spegelbilder, över hennes höfter. Här föll kåpan utåt till en vid kjol, som slutade halvvägs ner på smalbenen. Hennes ben, som stack fram under kåpan, var smala och såg underbara ut.

Hennes ansiktslinjer var mjuka och underbart feminina, hennes ögonbryn långa, smala streck, hennes kinder runda, hennes mun med fylliga läppar av en ljusröd, nästan rosa nyans.

Nu log hon, och hennes tänder glänste likt nyfallen snö, en snövit rad inramad av röda läppar.



Hennes ögon var djupa som en mörk tjärn, men klart blåa som himlen en vårmorgon. Dom innehöll både en stor mjukhet och ödmjukhet, men också en djup vishet, djupa som en bottenlös brunn, som verkade kunna svara på alla frågor som ropades ner i dess schakt.

Men mest såg han att de var blåa.

Inte blåa som på en vanlig människa, utan hela ögat var blått, iris och ögonvita. Som ju då inte var vit, förstås. Ett smalt cirkulärt streck markerade var irisen började, men det var också allt. Pupillen var ett minimalt hål i centrum av ögat, varifrån de ytterst tunna svarta linjerna i iris utgick likt en solfjäder.



Hon verkade stå som framför solen, men hon skymdes inte av ljuset, utan ljuset verkade nästa böja sig för att lysa upp henne, som om det njöt av att få henne att synas. Medans vandraren stirrade rörde hon sig sakta framåt mot honom, med en övernaturlig grace och mjukhet i rörelserna. Själva luften verkade flytta på sig för att låta henne passera, när hennes ben rörde sig framåt. Vattenytan krusades bara det allra minsta när hon satte ner foten, som om endast ett löv hade fallit ner och fångats upp av den. Och medans han tittade samlades ljuset kring hennes gestalt, och formades till stora, halvgenomskinliga vingar på hennes rygg, som strålade i alla regnbågens färger.



Han kunde inte annat än stirra. Han försökte tala, men fick bara ur sig ett klumpigt, raspigt strupljud, som lät klumpigt och primitivt i jämförelse med denna underbara varelse. Men hon log bara bredare åt hans försök att tala, och skrattade, ett skratt som silverklockar som lätt slås an av bommullspinnar, ett lätt, klingande skratt, fullt av glädje, hopp och liv.



*



Elden höll sakta på att förtära de sista av vedträna. Flammorna hade dött ut, och en röd/orange glöd var det enda som fanns kvar. Sakta frätte det bort mer och mer av veden, slök dess massa för att livnära sig själv.

Han satt på ändan av sin filt, benen i kors, och stirrade in i elden. Det är alltid något speciellt med att stirra in i en eld när mörkret ligger omkring dig, tänkte han. Det är fridfullt på något sätt.

Tre dagar hade han vandrat. Hur lång tid det skulle ta att nå fram, att träffa henne igen, det visste han inte.

Det fick ta den tid det tog.

Han suckade och tog fram sin flöjt. Han spelade en stillsam melodi, något annat hade inte passat. Den gick i G. Moll. Sänk E, tänkte han som hastigast innan han började spela. Tonerna flöt stillsamt ut över skogen, lugnade sinnet hos både vandraren och skogen och dess invånare.

Men inte alla.



Han kände haren långt innan den kom i närheten. Den vågade sig inte nära på grund av elden, men hade blivit lockad av de underliga ljuden. Den nosade. Människa, tänkte den. Fast det var något som var annorlunda…



Vandraren visste, men det gjorde inte haren. När räven kastade sig över den slutade han inte spela, reagerade inte ens. Han hade känt räven, känt dess planer, precis som han kände haren. I ett hörn av sitt medvetande kände han harens skräck och smärta som om den var hans egen, kände hur den tumlade runt i mossan medans den kämpade för att befria sig, kände hur rävens tänder bet i dess päls och hans heta, blöta andedräkt full av stanken av kött välla över sig. Och slutligen tystnad, när räven knyckte till och knäckte harens nacke.



Molltonerna svävade stilla ut över den åter stilla skogen. Räven åt. Vandraren kände smaken av köttet som om han själv åt, kände det fortfarande varma blodet sköljas ner i hans strupe. Kände hur näringen färdades runt i rävens kropp, till den tacksamt togs emot av vad som växte i dess mage.

Död skapar liv, tänkte han.

Så ironiskt.



*



”Det är inte ofta jag ser krigare här”

Hennes röst var mjuk som bomull, klingande likt silverklockor, porlande likt en bäck. Hon log med hela ansiktet mot vandraren, och han kände sig plötslig smutsig, otillräcklig. Vem var han att stå framför en sådan uppenbarelse? Sådant förtjänade inte han. Han var smutsig, ful, våldsam, värdelös…

”Schh. Stilla ditt sinne” Hennes ord gav tröst och hopp, släppte alla onda tankar.

Hon var framme vid honom. Hon böjde sig ner över honom, och hennes ansikte var så vackert, lysandes framför honom i full prakt och perfektion.



Hon lät sina ögon löpa över hans kropp, och han drog sit återigen till minnes sina smutsiga kläder och sitt ovårdade ansikte, och han skämdes djupt.

”Du är sårad” sade hon, och i hennes röst fanns en sorgsen biton, en dyster underklang.

”Du skall få vård, krigare” sade hon. ”Dina sår skall läkas och inte lämna ärr, ditt blod skall ersättas av porlande källvatten, dina minnen skall ersättas av ljuvlig tid.” Medans hon pratade reste hon sig upp över honom, och lyfte långsamt armarna.

” Dina kläder skall kastas, dina vapen skall glömmas bort, dina fiender skall icke störa dig från graven. Kom och helas, krigare. Kom in till skogens källa. Kom till liv och lycka.”



Och då började hon sjunga, och det var som när solen går upp efter en stormig natt, som när ljuset bryter igenom molnen efter regnet, som när vinden stillar och friden lägger sig. Det var toner rena som kristall, som sjöng om underbara tider och lycka.

Vandraren kände inget annat än lycka. Alla onda tankar, all rädsla, all ångest och trötthet, klingades bort av hennes underbara röst.

Han kände hur vattnet lyfte honom, och snart låg han stilla på vattenytan, blickandes upp mot den stjärnklara himlen. Hans kläder verkade falla av honom som av sig självt, hans mantel, brynja, benskydd, och till slut låg han naken på vattnet. Hon gick upp bredvid honom, fortfarande sjungandes, och vattnet började strömma, förde honom framåt, medans hon hela tiden gick vid hans sida. Hon sjöng likt vårens bäckar, sommarens fåglar, och höstens stilla regnande. Han kände inga ord, men det behövdes inte, för de vackra tonerna smekte hans öron och sinne, likadant som vattnet smekte hans kropp. Hon lade en hand över hans bröst, och hennes hand var kall, men kall likt en vinterbäck för den trötte vandraren, likt månens ljus för den ensamme. Vattnet förde in honom under tak, och hon följde efter, och hennes sång ekade likt en hel orkester, varje eko sin egen stämma.



Och kvar i dammen satt vandrarens svärd, nedstucket rakt i botten, likt ett monument över freden och stillheten. Klingan glänste i månens sken, nu helt ren, inte ens ett spår av svärta kvar på den.



*



Han vandrade. Vägen var lång, mycket lång, men han gick den. Stadigt och målmedvetet, utan att blicka tillbaka. Vägen gick som ett långt spår bakom honom, och varje steg han tog, varje fot som sattes ner, var en bit närmare hans mål.

Han hade kommit ut ur barrskogen nu, och istället kommit in i den vårspirande lövskogen. Ungträd, knappt mer än buskar, kantade vägen, så att han gick i ett klargrönt hav.

En stilla bris svepte ner över vägen, drog lite i hans mantel och kåpa, böjde träden lite lätt och fick löven att prassla. Träden viskade, viskade till honom. Rösterna från tusentals löv välkomnade honom, talade till honom. Han log, och lyssnade till trädens röst.



Dom talade om minnen. Långa minnen, minnen om långa tider, om ändlösa årtal. Dom talade om heta somrar, om hårda vintrar. Om höstens regn och vårens pånyttfödelse.

Han skrattade stilla i sitt sinne. Dom var unga träd, fortfarande upprymda över livet. Fortfarande stela efter vintern och tacksamma för våren som smälte snön och gav deras löv ljus och värme. Ljus, deras liv, deras källa. Ljuset föll genom lövverket, spjut som stack ner i marken från högt ovanifrån. Fläckar bildades på stigen där de satte sig, där stigens jord glödde som brons, och små ogräs och kräldjur samlades för att värma sig.



Han rastade mitt på dagen, när solen stod som högst. Trots det var det inte särskilt varmt. Våren hade ännu inte helt tagit vintern. Den dröjde sig fortfarande envist kvar, desperat att orsaka så mycket problem som möjligt, trots att den visste att den hade förlorat.

Det kommer, tänkte han. Våren vinner, som den alltid gör.

Från fickan plockade han fram några tallbarr, och sin isolerade flaska. Han hällde upp vatten, det var fortfarande ganska varmt sen han värmde det i morse. I med tallbarren, några flöt kvar på ytan men de flesta drogs ner till botten, och vattnet började sakta anta en rostbrun ton.

Han lät teet dra en stund medans han tuggade på en brödkant och tittade ut i skogen. Ungträden sträckte förnämligt på sig, drog upp sina grenar och löv mot himlen för att gassa sig i solen. Under dem växte en tjock matta av undervegetation, som föddes på smulorna av ljuset träden släppte igenom. Men inte desto mindre växte dem, sköt upp likt torn ur marken.



Vandraren kände deras sinnen, deras kärna. Som alla ogräs hade de enkla sinnen, endast insatta på att växa, växa, så snabbt som möjligt, dom hade ingen känsla för minnen som träd.

En insikt drabbade honom, ett medvetande han först inte hade lagt märkt till, men när han hittade det drabbade det honom med full styrka. En väldig, aggressiv hunger kom över honom. Inga tankar, inga minnen, bara en våldsam hunger.

Svampar, tänkte han. Svamparnas mycel gick längs hela jorden, överallt. Dom genomkorsade varje jordfläck, varje liten vattensamling, varje rot och tråd från växterna.

Svampar var skogens gamar. Dom existerade bara för att äta. Döda växter, döda djur, döda träd. Allt slukades till slut av svamparna.



Han tog en klunk av teet. Det var strävt och beskt, och smaken drog honom delvis tillbaka till sitt eget medvetande. Han svalde den sista brödbiten, sköljde ned den med teet, och reste sig upp. Svamparnas mycel gick genom hela jorden, och han sökte längs det, rörde sig in i skogen, delvis seende, delvis åkande genom svamparna.

Svamparna samlades under en fallen stam. Alm, tänkte han hastigt. Svamparna låg tätt här, och så var hungern, till den punkt då han nästan flämtade och stapplade. Dom åt sig inåt genom stammen, våldsamt, häftigt, pådrivna av sina instinkter, sin hunger.



Han sökte längs stammen, och på baksidan fann han det han sökte. Svamparnas frukter sköt upp ur jorden, som någon slags parodi på träd. Han sträckte sig ner och plockade upp dom, bröt av stjälken.

Han tog en klunk av teet, det var kallt, medan han tittade på svampen han höll i handen. Den var ganska stor, kanske 10-15 cm över hatten, brunfärgad, lite fläckar av jord, och under hatten fanns ett svampliknande gulaktigt nätverk av små porer.

Han hällde ut det sista av teet och fortsatte plocka. Blir bra till kvällsmaten, tänkte han.



*



Snön knarrade stilla under hans fötter, och runt omkring honom föll sakta flingor, platta kristaller som vinklade sig när de föll genom luften. Kylan hamrade som tusen små nålar mot hans tjocka kläder och fick andedräkten att kristalliseras framför ansiktet.

Han spanade in genom skogen, med alla sinnen på helspänn. En gren som svajade till fick hans ögon att rycka till, och en plötslig vindpust fick honom att spetsa öronen.

Han böjde sig ner, och stirrade på fotavtrycket i snön framför honom. Det hade formen av ett tjockt V, med djupa märken från klor framför tårna. En svagt gulaktig dimma, som luktade tjära och ruttet kött, steg i ett pyramidformat moln från fördjupningen i snön.



Hans ansikte hårdnade, musklerna drog ihop sig i beslutsamhet inför det som låg framför honom. Han såg upp. Skogen var tät och mörk i vinternatten. Många gömställen, tänkte han. Både för honom och hans byte.

Han reste sig upp och kontrollerade för säkert hundrade gången att svärdet var lossat i skidan. Han grep om fästet, och det lugnade honom, som någon slags parodi på en nallebjörn.

Han började gå, fortfarande med handen på svärdet. Spåret hade varit inte ens en timma gammalt, och han måste vara förberedd.



Han gick långsammare nu, varje steg var en evighetslång fundering, ett tveksamt beslut, kolla skogarna, lyssna efter steg i snön, skrapet mot ett träd, knarret av en bågsträng som spändes.

Hans kropp var som en sten som balanserar på en klippkant. Den föll inte ner, men den kunde göra det vilket ögonblick som helst. Hans muskler rörde sig som i otålighet i kroppen. Hans fingrar trummade på svärdsfästet. All kyla och oro var bortblåst. Nu fanns inget annat än det han jagade. Allting förefall kristallklart inför hans blick. Han såg ett lätt fuktigt spindelnät darra i luften. Spindeln själv satt i mitten, orörlig, tålmodigt väntade. Precis som han, tänkte han. Han väntade, hela tiden beredd. Beredd på vad som komma skulle.



Ett plötsligt ljud till höger fick honom att rycka till och halvt rycka ut svärdet. En hare, vit av vinterdräkt, skuttade skrämt tvärs över stigen.

Harar springer inte utan anledning, tänkte han. Dess öga, svart av pupillen stod i skarp kontrast till den vita pälsen. Haren tittade på honom när den sprang. Ögat som ett hål, fyllt av rädsla och självbevarelse drift.

Dess blick gled förbi honom, mot dess mål, men den fastnade än en gång på en punkt inne i skogen bakom honom.



Vandraren snodde runt och pilen flög hans vänstra axel, det skarpa vinandet var som en signal till hans medvetande, hans blick blev kristallklar, hans muskler spända och smidiga som en katts. Ett knarr bakom honom, och han snodde runt än en gång samtidigt som han drog svärdet. Klingan gnistrade som glas i det skumma ljuset, och den klöv den korta, gröna kroppen rakt på mitten. Tjockt, svart blod vällde fram och stänkte över hans kläder och ansikte. Ännu en kort grön figur dök upp ur buskarna, åtföljd av två till. Deras ansikten var invirade i tjocka, mörka tygstycken, deras ögon lyste röda i mörkret. Dom viftade klumpigt med yxor eller spikklubbor.

Han fällde den första, parerade den andres slag. Den tredje svingade klubban alldeles för brett och han undvek lättsamt slaget.



Då visslade ännu en pil förbi bakifrån honom, och en skarp smärta sköt upp från axeln. Pilen hade skurit upp tröjan och in i köttet. Han ignorerade smärtan, högg ner den andra orchen, och sparkade omkull den tredje. Hans klinga var nu svart av deras blod. Det frätte och brände i ansiktet där stänket hade träffat honom, och rök steg från pölarna i snön.

Han vände sig om och fann sig själv stirra rakt in i en pilspets. Instinktivt vek han undan och även den pilen sköt förbi honom, en lång utdragen vissling som ekade i örat på honom. Han slappnade av för en millisekund, tacksam för vilken tur han hade haft…



En våldsam, malande smärta drabbade honom som ett slag, från hans sida. Han hörde ljudet av revben som krossades och spikar som grävde in i kött. Han vrålade, ett djuriskt vrål av smärta och raseri. Hans svärd rändes genom kroppen på den som hade slagit honom. Han drog loss svärdet och högg vilt omkring sig, styckade sina angripare. Dom var många, tio, tolv, nej tjugo stycken. Deras antal växte inför hans blick. Men han kunde inte sluta, ilskan och smärtan drog honom vidare. Lemmar och blod flög omkring honom, men fortfarande kom dem. För varje tre han högg ner var det en som fick in en träff på honom. På varje grupp som kom framför honom var det en som smög sig bakom. För alla han högg ner innan de hann nå honom var det alltid någon som lyckades riva honom i sitt dödsögonblick, viftade desperat med sina klor som rev långa sår i honom.



Jag klarar det inte, tänkte han. Dom är för många.

En pil slog in i hans axel, och skar genom ben och kött, tills den stack ut på andra sidan. Han vrålade igen, högg huvudet av den som stod framför honom, grabbade dess runda sköld när den föll genom luften och kastade den bakåt som en diskus. Den träffade bågskytten mitt i pannan och slog in kraniet på den.

Han vände sig snabbt om, bara för att finna att det inte var någon där. Oräkneliga kroppar låg omkring, men ingen levande varelse. Han sänkte sakta svärdet. Ilskan avtog, adrenalinet forslades bort, och trötthet tog över hans kropp.

Och kyla.



Han började gå framåt, varför visste han inte, men han kände att han var tvungen att röra på sig. Smärtan malde i hans huvud. Han gick, och varje steg brände som eld. Han gick, och kylan kröp sakta in genom hans sår.

Kallt…



*



Hennes långa, slanka fingrar rätades försiktigt ut när handen närmades honom, sakta och följsamt, och när dem nådde fram till hans axel gled naglarna lätt över huden, tills de nådde pilen som inte skulle sitta där, fingrarna gled över pilskaftet, som om de undrande vad en sådan sak gjorde där.

Vandraren såg upp i hennes ansikte, och sorg och olycka syntes i hennes ögon när hon såg den förstörelse det hade skapat. Dom tycktes undra varför sådant hände, varför det var nödvändigt.



”Du har fått djupa sår” sade hon. ”Inte bara i kroppen, men i själen såväl. Minnen kan vara värre än något ärr, känslor kan skada mer än pilar.”

Hon drog med handen längs hans axel, hennes beröring var så skön, och doppade ned den i vattnet. Där kupade hon handen och lyfte sakta upp den. Vattnet droppade stillsamt från fingrarna, som flytande kristall, med ett stilla dropp varje gång en droppe träffade vattenytan.

Hon lyfte handen, och medan hon lyfte den stirrade hon beslutsamt på den. Högre och högre lyftes hennes hand, alltjämt droppandes, men droppanden verkade inte avta i styrka när handen tömdes, utan det fortsatte konstant, verkade aldrig ge sken av att sluta.



En gnista tändes mitt i hennes hand, en gnista som verkade komma från vattnet självt. Den växte och växte, drog styrka från sig själv, tills den blev en stark gnista, och sedan en ljuspunkt.

Hennes vingar, som hade varit så gott som genomskinliga och nästan osynliga, började skifta i färger, alla regnbågens färger som flög som plattor över vingarnas yta. Färgerna lyste starkare allt eftersom ljuset i hennes hand blev starkare. Nu hade det blivit starkt som en flamma, och med det slöt hon ögonen och tog ett djupt andetag, och hennes vingar började glöda även dem, och vattnet i hennes hand började stråla, skickade strålar av ljus mot grottans väggar.



Hon sänkte handen, och vattnet i den, en platt, lysande yta, blev synligt inför hans blick. Ljuset var starkt, men det bländade honom inte, utan värmde honom, fyllde honom med värme och frid.

Hon hällde ut vattnet i sin hand över pilen i hans axel, och det blev en stråle av flytande ljus, som rann ner i hans sår. Hans sår började klia, och det kändes som om något rörde sig inuti det. När han tittade på det såg han att pilen rörde sig, lirkade ut sig själv ur såret.

Och den föll ut, bruten i två delar inuti honom.



Vattnet strömmade in genom det öppna såret, och det kom in i hans ådror och strömmade genom hans kropp, och han drog ett hastigt andetag när han kände sig liksom fyllas av något, något som strömmade genom hans ådror. Något som fyllde honom med en känsla av frid och lycka som han aldrig känt förut. Han verkade passera en gräns, en gräns där han hade nått något högre, något annat än vad som verkligen var liv.

Och han såg hennes ansikte och det fullbordade bilden, hennes ansikte som log mot honom. Hon var så enormt vacker. Hennes helblå ögon, hennes mun som med fylliga läppar som var så underbart röda. Att se henne då var verkligen perfekt, och han kände en sån lycka över hennes uppenbarelse, en hängivenhet till henne.



*



Det såg ut som vilken del av vägen som helst. Den krökte sig en bit fram och försvann bakom träden. Han stod lutad på sin vandringstav och betraktade den. Det måste vara här, tänkte han.

Han ryckte upp sig och spanade längs vägen. Själva huvudvägen var tom, men han gick upp längs den och spejade in i buskarna, höger, vänster.

Han fick syn på något vid den högra vägkanten. Han gick fram till det. Det stack delvis fram, men var till större delen täckt av jord. Han grävde upp det.



Pilspetsen var smidd i svart järn, som bara delvis hade rostat. Den skarpa, sotiga svärtan satt fortfarande envist kvar. Den hade missat sitt mål, och drivits ner i marken. Skaftet hade redan ruttnat bort.

Han tittade över axeln, mot vägen. För ett ögonblick blixtrade världen till, och han såg istället en snötäckt väg, där en man stod mitt i vägen, och sparkade omkull en satt, grön varelse med lysande röda ögon och ansiktet dolt i tygstycken. Bakom honom stod ännu en, med spänd båge och en pil riktad mot honom. Han ville ropa till mannen, varna honom, men mannen vände sig om och ryckte till, och när varelsen sköt missade den honom precis. Vinet från pilen ekade i vandrarens öra. Pilen flög förbi mannen på stigen och slog ner i jorden bredvid vandraren, jord som inte längre var snötäckt utan var brun jord i vårsolskenet.



Han suckade. Ingen mening vid att dröja sig kvar vid gamla minnen, tänkte han. Han reste sig upp, såg en sista gång på pilspetsen innan han kastade in den i buskarna, och fortsatte gå.



*



Hennes vingar lyste så att det som ut som om hon stod framför solen, men hon skuggades inte utan lystes upp av ljuset, som om hon kunde böja det efter egen vilja. Ljuset bredde ut sig i hela grottan, över vandrarens kropp, och han kände sig som om han svävade i intet, i något slags lysande rum, där inget fanns, bara ljuset, bara det underbara ljuset. Han badade i det, sög in allt han kunde.

Vid hans fotända stod hon, med armarna utbredde som för att låta ljuset flöda fram maximalt, utan hinder, och ljuset kom mycket riktigt från henne, från hennes vingar, från hennes snövita dräkt, från hennes gyllenblonda hår, från hennes lysande blå ögon.

Hon slöt ögonen, och lyfte hakan i koncentration, och vattnet kring vandraren började liksom glöda, en virvel av flytande ljus, som virvlade kring honom. Strålar sköt ut från vattnet, från henne, och när de genomborrade honom strålade en underbar värme och avslappning ut från det stället.



Plötsligt försvann ljuset, och vandraren lämnades kvar med en sådan avslappnad känsla att han nästan inte kände som att han låg kvar i sin kropp. Han hade lämnat den, gått till något annat.

Hon sänkte sakta armarna, och log med hela ansiktet, nej, hela sin själ mot honom. Han kände sig pånyttfödd, kände det som om all smärta och ondska hade försvunnit, hade aldrig funnits från första början.

Hon började gå runt honom, och han upplevde det som om allt var mycket klarare för honom; han såg varje droppe fuktighet på väggarna, varje skreva, varje hål. Han såg varje hårstrå som svallade nedför hennes axlar. Varje linje som markerade hennes läppar. Varje tråd i tyget på hennes kropp. Hennes steg, fjäderlätta mot vattenytan, verkade eka som gonggongar i hans öron.

Armfållen från hennes klänning gled över hans bröst, och det var det finaste siden, som att bli berörd av moln. Friktionens lagar hade upphört när tyget gled med hennes arm över hans kropp.



Hon böjde sig ner och satte sig på knä. Vattnet bar upp henne fortfarande. I hennes blick fanns en nästan moderlig glimt, en känsla av att titta på något som man ville ta hand om, skydda.

”Du är helad, krigare” sade hon. ”Men bara i kroppen. Din själ är fortfarande sårad och ärrad. Den kommer att läka, men för det krävs tid. Längre tid än att läka din kropp.”

Hon log återigen. Vandraren kände ett lugn komma över sig när han tittade upp i det leende ansiktet. En förevisning om att allt kommer bli bra. Det gick inte att tro något annat när man såg henne le på det viset. Han log tillbaka. Det kändes rätt, på något sätt.

”Dina minnen är hemska” sade hon. ”Minnen är svåra att läka, men dom kan istället ersättas. Ersättas av en tid av lycka och lugn. Och kanske av kärlek.”

Hon log ännu en gång, bredare, och vandraren kände en olustig känsla inom sig. Nervositet, förvirring, han visste inte vad han skulle göra, han ville se på henne men samtidigt inte, hon var så vacker, så vacker…



Hon böjde sig lätt över honom och placerade försiktigt sina läppar emot hans. Han ryckte till av den plötsliga händelsen och blev helt förlamad, vågade inte göra något. Drömde han? Var det verkligt? Hennes läppar mot hans kändes nog så verkliga, hennes mjuka, fuktiga läppar som försiktigt tryckte mot hans, som strålade ut värme i hans hjärna…

Hon släppte försiktigt taget, läpparna dröjde sig kvar i varann i några sekunder, som om dom inte ville släppa varann. När hennes ansikte lyftes drogs hans läppar med, från ansiktet, och han önskade att dom aldrig släppte, att dom följde med hennes…

Men de släppte, med ett ljud som bara kommer av läppar som säras. Han låg kvar med slutna ögon och halvöppen mun, som bedövad av den underbara känslan hennes läppar hade givit honom, som dröjde sig kvar i hans huvud.



Ett lätt fnitter nådde hans öron, och han öppnade ögonen. Hennes ansikte upptog hela hans synfält, och hon log strålande mot honom. Ett leende av ren lycka. Hennes fagra ansikte var det enda som existerade i hans huvud.

Hon böjde sig ner och kysste honom igen, hårdare, tryckte läpparna mot hans. Det kändes så underbart. Hennes hand strök mjukt över hans kind, fingertopparna rörde sig lätt utan motstånd. Naglarna strök försiktigt efter fingrarna, över de rader av värme de lämnade efter sig på hans kind.

Hon kysste honom så ömt och varsamt att han fullständigt gav upp, lät henne göra vad som helst. Han orkade knappt kyssa henne tillbaka, så stark var känslan hennes läppar skänkte honom.



Båda hennes händer fattade tag om hans haka och nu låg hon nästan på honom, men när hennes tunga letade sig in i hans mun så fanns samma känsla av ömhet i hennes kyssar. Hennes tunga gick inte långt in i hans mun, som om den inte vågade, men hennes kyss var starkare än något han känt förut. Tyngden av hennes överkropp kändes fjäderlätt över hans bröst, men samtidigt verkade hennes bröst tryckas mot honom som om de vägde ton. Hennes fingrar verkade knappt röra vid hans hals, men samtidigt hålla fast den i ett järnhårt grepp. Hennes läppar var så mjuka att de knappt verkade finnas, men samtidigt fick dem han att må så underbart.



Hon släppte hans läppar än en gång, och han gick igenom samma känsla av att inte vilja släppa dem. Besvikelsen syntes i hans ögon och hon log, log för att sudda ut all obehaglig känsla ur honom. Med baksidan av handen strök hon över hans kind, nästan tröstande.

Hon reste sig upp, rätade på ryggen sakta. Mer av hennes kropp kom inom synhåll för honom, dom bara axlarna, den nästan osynliga övergången till tyg, det skurna V: et mellan hennes bröst, hennes smala armar inneslutna i tyget.

Hon tittade på honom, en blick av upphetsning och självsäkerhet. Sakta lyfte hon handen, strök den över det tunna tyget på sin klänning, över sidan, över nyckelbenet, över axeln. Handen stannade ett ögonblick på axeln, som om den inte visste vad den skulle göra, eller bara njöt av att vila den mjuka huden.

Men handen rörde sig nedför armen, fattade tag i axelbandet, och förde det sakta nedåt. Mer av armen blottades, och vandraren kände en stigande upphetsning i sitt bröst, som om visandet av så lite hud betydde något.



Hon fortsatte dra axelbandet nedåt, klänningen halkade efter och visade mer av hennes torso och bröst. När den hade glidit ned ungefär så att halva bröstet visades, men inte bröstvårtan, bytte hon hand och gled ned det andra axelbandet på samma sätt. Långsamt och varsamt. Hennes blick fixerade hans och var lugn och självsäker, talade om att hon visste vad hon gjorde och att hon ville göra det.

Klänningen gled nedför hennes kropp, och visade mer och mer av hennes kropp. Huden var nästan lika vit som klänningen. Hon drog ned framsidan av klänningen och blottade sina bröst. Han kunde inte annat än stirra på dem. Dom var så perfekta, perfekt upplyfta, perfekta till storlek till hennes kropp.

Hennes blick visade tydligt att hon ville ett han skulle titta på henne. Hon ville skänka honom njutning genom att visa sin kropp.

Klänningen gled alltjämt nedåt och visade magen, med naveln som ett litet hål i mitten, över höfterna som tyget nästan smekte när dom gled över. Hon bytte ställning och drog klänningen nedför sina ben, och vandraren följde rörelsen med blicken, när det mjuka tyget gled över hennes släta ben som tycktes oändligt långa, smala men ändå tillräckligt, perfekt ihoppassade med resten av hennes kropp.



Hon tittade på hennes nakna kropp framför. Han kände sig helt förlamad av den hela skönheten i hennes uppenbarelse.

Han tänkte, så här skall en kvinna se ut. Jag har äntligen kommit på vem hon är, hon är urtypen för en kvinna. Den mall efter vilken alla kvinnor skapas.

Hon rörde sakta vid sin kropp, vid sina höfter, sin mage, sina ben, som om även hon beundrade sin kropp. Varje rörelse var så sensuell, när handen sakta strök över huden, hennes blick som borrade sig in genom hans ögon.

Hon kröp fram och lade sig över honom igen. Det kändes som om hennes hud brände honom, men ändå ville han att hon skulle ligga kvar.

Hon stirrade in i hans ögon. Han såg sig själv reflekteras i hennes klarblå ögon. Han uppfylldes av en känsla av att om hon gick av honom, om hon slutade stirra på honom, skulle han sluta existera.

Han öppnade försiktigt munnen, svalde, osäker på vad han skulle säga. Hans röst kändes grov och sträv när han sade ”Öhh… jag…” mer verkade han inte få ur sig. Hur kunde han säga något till henne, han förtjänade inte det…

Hon lade lätt ett finger över hans läppar och log. Hon verkade kunna läsa hans tankar, hennes blick sade: oroa dig inte.

Han svalde igen, och försökte prata:

”Jag… jag älskar dig”



Orden slapp ut honom, som om tungan plötsligt fungerade igen men bara för att säga det enda, slutade fungera efter att han sagt det.

Hon log bredare och skrattade lite, ett lätt, silverklingande skratt, men inte ett skratt av hån utan ett skratt av tacksamhet och beundran, ett skratt som sprider glädje omkring sig och han fann att han log för första gången på hela kvällen. Log mot hennes vackra ansikte, log mot hennes klingande skratt, log över att han faktiskt älskade henne. För hur kunde någon man inte älska en sådan kvinna?

Hon slutade skratta och kysste honom istället, mjukt och kärleksfullt.

”Jag vet att du älskar mig” viskade hon emot honom. ”Och jag älskar dig också.”

Hon kysste honom igen och han kysste henne tillbaka, slog armarna om henne, tryckte henne till sig. Han ville ha hennes kropp så nära sig som möjligt. Hennes rygg var slät och mjuk, och han strök henne över ryggen, höfterna, rumpan. Hon höll om hans ansikte och sammankopplade sjönk de genom den lysande ytan av vattnet, flöt omkring under vattenytan.



Han tittade på henne. Spjut av ljus slog igenom vattenytan och förvandlades till glittrande reflexer ovanför dem. Hennes guldhår flöt ut i alla riktningar kring hennes huvud likt en jättelik krona. Hennes läppar och tänder lyste genom vattnet, röda och vita.

Hon cirklade runt honom, och han runt henne. Hon var allt som fanns. Han brydde sig inte sådana petitesser som att andas. Vem behövde andas? Det var bara onödigt.

Dom drog sig till varann igen och kysstes, njöt av varandras kroppar när dom svävade i tomheten i vattnet.



*



Hans medvetande var tjockt av trädens tunga tankar. Dom låg som tunga blyklumpar i hans hjärna. Tunga tankar från stora, gamla träd.

Han hade nått till skogens hjärta. Träden hade blivit glesare tills nu, då det egentligen bara stod månghundraåriga jättar längs stigen, träd som hade levt i generationer, träd som hade sett födelse och död, träd som hade sett familjer stå och falla. Träd som hade sett mycket, och format sina tankar därefter.

Det var alltid en upplevelse att tala med sådana här träd. Dom hade levt så länge att de inte uppfattade tid på samma sätt som andra. Långa år för en dödlig är bara ögonblick för dem, vår, sommar, höst och vinter, en ändlös cykel som dom känt så många gånger att den har nästan tappat all betydelse. En enda tanke från ett sådant träd kan vara i dagar, och när den tänkte saker begrundade den sådant som människor knappt kan börja förstå, sådant som inte kan redogöras för i mänskligt tal.



Han tog fram sin flöjt. Jag behöver rensa huvudet.

Han spelade en lite lätt melodi, inte moll den här gången utan något upplyftande, något som höjer en vandrares tankar på en lång färd.

Han kände några småväxter svara hans musik, bli upplyfta dom precis som han blev. Kände hur fåglarna sjöng med i melodin, hur ekorrarna kom ut för att titta på.

Medan han gick spelade han, och hela skogen verkade spela med honom, en jättelik orkester som dirigerades kring honom.

Och medan han spelade steg plötsligt en ny stämma upp från skogens djup, en hög, kristallklar stämma, en stämma som sjöng högt och ljust. En kvinnas stämma.



Han andades in djupt och hastigt. Hjärtat började slå snabbare. Han började öka sina steg, först lite, men sedan snabbare och snabbare. Han fortsatte spela, och hela följde den osynliga kvinnan med, perfekt i varje ackord och i tonarten, som om hon visste vad han skulle spela innan han själv visste det.

Nu sprang han nästan, fötterna studsade över rötter och stenar och tjocka grenar hängde i hans väg, tvingade honom att ducka. Men han fortsatte spela. Det kändes som om hans lungor var outtömliga brunnar, som om han hade andan till att både springa och spela.

Stämman steg i tonerna, högre än någon människa kunde sjunga, men var lika klar och stark som förut.



Han bröt igenom ett buskage och befann sig plötsligt framför en stilla damm, mitt i skogen.

Inga träd fanns här, utan dammen var helt fri. Den var nästan helt cirkelformad, och fylld av glasklart, azurblått vatten.

Han gick sakta fram, kände hur fötterna bytte plats från mjukt gräs till fin sand.

I bortre änden av dammen fanns en stor klippa, med en grotta mitt i sig. Från grottan strömmade ett vattenfall, ett brett, nästan genomskinligt spår som föll ned i dammen och skapade regnbågar över vattenytan.

Under vattenfallet stod någon.



Han lossade sakta ryggsäcken, och den föll ned i sanden med ett högt skrammel. Han kände sig lättad över att ha fått bort tyngden från axlarna.

Han tog av sig skorna. Fötterna ryggade nästan tillbaka av beröringen från sanden efter att ha varit instängda i skor så länge. Men sanden var mjuk, och varm av solen. Den var så fin att det kändes som att gå i damm.

Figuren under vattenfallet vände på sig och han såg henne, såg henne än en gång, efter all denna tid. Hennes ögon var slutna, och hon log, som om hon njöt till fullo av att ha strålarna av vatten massera hennes huvud och axlar.

Hon lyfte händerna och strök undan det våta håret, hängandes i stripor från ansiktet, och själva rörelsen verkade gå i slow-motion, det var så sensuellt, när hennes händer strök över hennes tinningar och nedför de långa hårstråna som klistrade sig fast vid hennes nacke och axlar. Vattnet sköljde över hennes ansikte och panna och han kunde se hur hon verkligen njöt av det, hur hon öppnade munnen som i ett stön och vattnet föll över läpparna.



Vandraren drog upp byxorna över knäna och vadade försiktigt ut i vattnet. Det var varmt och på något sätt mjukt, att röra sig genom det verkade inte svårt eller jobbigt, man kände det bara som att man inte behövde gå fortare.

Han gick några meter ut i vattnet och stötte på svärdet som var nedstucket i botten, och fästet och handtaget stack upp ovanför vattenytan, likt ett kors. Ett gravkors, tänkte han. Men jag dog inte.

Han kände försiktigt över fästet, och den hårda ytan fick minnen att blixtra till i huvudet på honom. Men bara ett ögonblick.

Nu är jag framme, tänkte han.

Och hon började sjunga igen, och nu var det en melodi som var glad och upplyft, en melodi som hyllade hans resa och hans ankomst. Och medans hon sjöng kastade hon sig ut ur vattenfallets grepp, och studsade ovanpå vattenytan, och dansade runt, runt honom, med håret kastandes åt sidorna, och vingarna som slog ut i full blom, dansade i färger, med fläckar av blått, grönt och gult, och komplicerade mönster dök upp från ingenstans bara för att ersättas av ett annat sekunden senare.

Hon var klädd i grönt, en grön överdel som täckte hennes bröst, med små färgade ädelstenar som gick i virvlande mönster över dem. Från överdelen hängde rankor och löv, som hängde ned långt som en mantel över ryggen och framifrån istället krökte sig och låg tätt om hennes kropp, ibland bara ned precis över brösten, ibland ända ned till den korta gröna kjolen hon bar.



Hon dansade fram till honom, hoppade, snurrade, sjöng, och han följde noga hennes rörelser, och det var bara så vackert att titta på henne, tänkte han.

Hon stannade framför honom, ögonen slutna, och höll kvar tonen medan hennes fötter sakta sjönk ned under vattenytan. Han kunde se ner i hennes hals när hon sjöng, och hennes tänder var vita som pärlor, i kontrast mot hennes läppar.

Han var längre än henne, men när hon slutade sjunga och öppnade ögonen kände han sig liten, som ett barn inför en förälder, och han visste att han stod inför en varelse som var oändligt mycket mäktigare än han.



”Du har återvänt” sade hon.

”Jag återvänder alltid till dig” svarade han.

Dom tittade på varann i några ögonblick, med tomma, outgrundliga blickar, sedan spred sig sakta ett leende över hennes ansikte, ett leende som fångade in hela hennes ansikte, och han log också, för man kunde inte göra annat när någon som hon ler upp i ansiktet på dig.

Hon skrattade och hoppade upp i hans famn, hennes ben och armar slog samman kring kroppen på honom, och kysste honom. Han besvarade kyssen lika hett som hon, tryckte henne mot sig.

Hon slutade kyssa honom och vilade huvudet på hans axel, tryckte honom till sig hårdare. Han kände hennes kropps former mot sig.

”Det är härligt att du är tillbaka, älskade” viskade hon i hans öra.



Dom vandrade stilla genom skogen, innestängda av de tjocka grenarna och stammarna. Grenarna var fulla av löv, som fortfarande var ganska små, och här och där syntes blomknoppar.

Hennes hand var mjuk och varm mot hans, och hennes steg var mjuka och lätta på gräset. Hon hade kastat av honom hans kläder och istället tagit på honom en toga av grönt, lent tyg som höll på plats av ett skärp av vad som såg ut som flätade löv.

Hon lutade sig mot hans axel när dom gick. Ord behövdes egentligen inte, de kände det båda två. Han kysste henne på pannan.



Vårens känslor av liv och födelse kände han stark i trädens sinnen, hur de fokuserade på att växa ut sina löv och sina blommor.

En ekorre hoppade ut längs en gren mot de båda, orädd och målmedveten. Hon sträckte ut handen och utan att tveka hoppade den ut på hennes arm, skuttade uppåt tills den satte sig på hennes axel. Där strök den mot hennes kind och fick henne att le.

Han strök den också över ryggen och kände hur den tyckte om det. Dess tankar var snabba och hastiga, mer instinkter än riktiga tankar. Dom pilade fram och tillbaka i dess huvud: tryggt – varmt – säker – trygg – mat? – håla – trygg – mat.

Den hoppade över till hans axlar, och vidare därifrån till närmsta gren. Dom tittade efter den när hoppade genom trädet, stannade till då och då för att se sig omkring.



Han vände bort blicken och tittade på henne igen. De klarblå ögonen blickade ut i fjärran, som på något han inte kunde se men som var synligt för henne lika mycket som allt annat. Han lät blicken följa över hennes kropps former, över den smala, långa halsen som lätt övergick till skuldror och torso, ned i klyftan mellan hennes bröst, rankorna som dolde hennes hud, retade hans blick, höfterna som gungade med varje steg. De långa benen sattes ned säkert och målmedvetet, det faktum att hon gick med nakna fötter över hård jord verkade inte bekymra henne det minsta.

När de gick kunde hon ibland plötsligt böja sig ned och räta upp ett skott som var böjt, eller vika undan några grenar som skuggade en liten planta. Och grenarna följde med hennes rörelser, nästan utan motstånd, som om de var generade över att ha begått ett misstag och var angelägna om att göra rätt för sig.



Efter att ha böjt ned sig ned och röjt undan lite småsten som låg omkring ett tunt och sprött skott, tittade hon honom i ögonen när hon reste sig upp. Hennes blick innehöll lycka och tillfredställelse, efter att ha begått en viktig handling som hon visste skulle påverka till det bättre. Han log brett, nästan skrattade, varför visste han inte, åt hennes uppenbara nöjdhet, att hon kunde bli så nöjd av något så litet.

”Vad ler du åt, älskade?” Frågade hon.

Han drog henne till sig och placerade armarna om henne. Hon tittade upp mot honom från hans bröst, med ett fundersamt leende på läpparna. Han log fortfarande.

”Dig” sade han.



Hon skrattade ett lätt skratt, och han skrattade också, och så sänkte han huvudet ned mot henne och kysste henne. Det var en lång, utdragen kyss, djup och kärleksfull, när de båda kände att dom hade all tid i världen.

Deras kyss slutade långsamt, när deras läppar inte ville släppa varann, och när han öppnade ögonen såg han hennes ansikte med slutna ögon och halvöppen mun, i njutning. Hon öppnade ögonen och blickade in i hans igen och han fann sig själv se ner i dammen igen, bottenlös. Det var som om hela naturen stod bakom de ögonen, oändlig kraft och visdom.

Hon halkade ur hans grepp, hans händer gled hastigt över vingarna, som kändes tunna som spindelväv, som om de nästan inte existerade, och hoppade bort från honom, in i skogen.



Hon log åt honom och han började springa efter henne, men det ville inte bättre än att hon dök in bakom ett träd och försvann, bara för att dyka upp igen bakom ett annat. Vid varje uppdykande skrattade hon, och han dök bakom träd efter träd i den lekfulla jakten, skrattade lika mycket åt sig själv som åt själva leken, lika mycket som hon.

Han såg noga efter varje försvinnande och uppdykande, försökte förutsäga hennes rytm och var hon skulle dyka upp härnäst.

Plötsligt vände han sig snabbt om och grep tag om hennes midja när hon hoppade fram bakom ett träd bakom honom. Hon skrattade och gjorde några fåfänga försök att komma loss, men han höll henne hårt. Han skrattade också och lade huvudet på hennes axel. De båda började lugna ned sig, skratten övergick i flämtningar. Hon tittade på honom och började andas långsammare, djupare. Likaså gjorde han, tittade på hennes ansikte, hennes ögon, mun, insåg som för första gången hur vacker hon var på så här nära håll.



Dom kysstes igen, långsamt, deras ansikten sträcktes mot varann oändligt långsamt, som om dom behövde korsa en lång klyfta för att nå till varann. När deras läppar möttes var det först lätt, men kyssen blev djupare, och hon började slingra sig runt och tryckte sig emot honom. Hennes tunga kändes lång i hans mun, som om den sträcktes ända ner i hans inre. De båda drog sig mot den andre, tryckte ihop sina kroppar, som om dom ville förenas av ren kraft.

Hans rygg slog emot ett träd, och hon tog tag om hans skuldror och klängde på honom, så att deras kroppar trycktes mot varann. Han trängde sig igenom lövverket som täckte hennes rygg så att han nådde hennes hud. Därifrån kände han baksidan av den topp som täckte hennes rygg, men han kände inget spänne eller liknande.



Hon rörde varsamt vid hans ansikte, som för att säga till honom att sakta ned, och så lade hon vikt över hans axlar och tryckte ned honom på marken, så att han satt ned med ryggen mot trädet. Hon satt i hans knä, hennes lår trycktes mot hans sidor. Hon kysste honom lättare nu, långsammare, och knäppte upp hans skärp och drog ned togan från hans axel. Hon smekte med handflatorna uppför hans bara överkropp, över bröstet, halsen och tog tag om hakan.

Deras läppar hölls ihop ett ögonblick innan hon drog sig loss och rätade upp sig, så att hennes överkropp kom in fullt i hans synfält. Hon satt kvar ett tag, lät honom smeka henne med blicken, innan hon sakta, med långsamma, avvägda rörelser, drog av sig överdelen på klädnaden, delade på den med något osynligt spänne, och drog sakta ned den, så att hennes bröst visade sig för honom.



Han rörde försiktigt vid dem och hänfördes av hur vackra de var, hur tilldragande. Hur perfekta. Han kände sig som om han betraktade ett konstverk, något som var skapat endast för att vara vackert, för att vara tilldragande.

Hon kastade undan toppen och kysste honom, tryckte sig emot honom. Hennes bröst rörde vid hans hals och nyckelben när hon satte sig till rätta i hans knä, manövrerade sig så att hon satt rakt över hans underliv, och han kände hur han trängde in i henne, när hon sänkte sig ner över hans organ, och hennes ögon slöts och hennes hals böjde bakåt, och hon gav ifrån dig en djup, utdragen utandning, och han slöt ögonen i njutning. Han befann sig inuti henne, och det kändes så fullkomligt, så helt. Han kände det som om han bara levt sitt liv i en skugga och nu kände hur det var att verkligen leva.

Hon rörde sig, upp och ned, ovanpå honom, och varje rörelse fick dom båda att flämta till, hans huvud sträcktes bakåt, blickade upp i hennes ansikte, och hennes bröst höjdes, fördes närmare honom. Hans händer smekte hennes lår och upp innanför hennes korta kjol, till den punkt där deras kroppar möttes. De kysstes i njutningen, som ett bevis på att vad de gjorde, gjorde de av kärlek, outtömlig kärlek till varann.



Efteråt låg de kvar i det mjuka gräset, vilade i skuggan av trädets krona. Hon låg vid hans sida, med huvudet lutat mot hans axel, stilla, som om hon sov.

Han smekte stilla hennes rygg medan han tittade upp mot himlen. Han tänkte egentligen inte, det behövdes inte tänkas särskilt mycket. Han kände sig avslappnad och tillfredställd, och det räckte. Inga tankar behövdes.

Hennes jämna andetag emot hans bröst var avslappnande, lugnande mot hans själ och kropp. Han tittade ned i hennes ansikte, rörde försiktigt vid hennes hår, lätt och tunt som silke, och kysste hennes panna. Hon andades jämnt och obrutet, men ett lätt leende spelade på hennes läppar.



*



Han gick försiktigt ut ur grottan, och möttes av den stigande solen. Den höjde sig långsamt över trädtopparna, likt ett långsamt andetag av någon jättelik, lysande varelse. Det var tidigt, men i högsommaren var även en så tidig sol varm. Stenen omkring honom var också den varm, och den strålade ut sin värme över hans kropp, stärkte hans kropp efter nattens vila.

Solen hade höjt sig högre nu, nu var den nästan en halvcirkel, och värmen från strålarna började tränga in i hans kropp. Det skulle bli varmt idag, tänkte han.

Han vände på huvudet och tittade in i grottan. En rak linje gick mitt på grottgolvet, en linje som skarpt delade ljus från mörker, en linje där ena sidan glittrade likt tusentals små solar i sig, och den andra sidan innehöll knappt urskiljbara skepnader, konturer i mörkret.



Men han såg tillräckligt bra för att urskilja den låga sängen, med gavlar och ben av underligt snidat trä, så det såg ut som om den växte rakt ut från stenen och dess grenar knöts ihop och formade något sängliknande. Lakan täckte bara delar av hennes kropp, blottlade låret och överkroppen, och det fanns något väldigt vackert i hennes uppenbarelse, i hennes kroppsform, som syntes under lakanet, i det sättet hon låg. Kvinnor tror inte dom är vackra när de är nyvakna, tänkte han. Dom har fel, de är då de är som vackrast. Då blottas deras innersta väsen, deras själar, och utan kläder och annat ser man hur vackra varelser de verkligen är.



Han vände på huvudet och tittade ut över skogen igen. Trädtopparna blossade upp i en myriad av färger, en pallett över hela skogen. Det såg ut som om någon hade kastat ut färgburkar på måfå och utan att ha vetat om det skapat något vackert. Blommor. Han kände deras doft ända upp till sig där han stod. En doft av liv, av födelse.

Hon kom upp och ställde sig vid hans sida, naken, precis som han. Ingen av dom brydde sig om det. Dom var två varelser som älskade varann, som hade älskat med varann, och dom fann ingen skam i sin nakenhet. Tvärtom, dom tyckte om att vara nakna, att beundra sin egen och den andres kropp.

Hennes ögon återkastade skenet från den stigande solen, fick den blå färgen att bli ännu djupare, ännu klarare, ännu vackrare.

Hon slöt ögonen och drog in ett djupt andetag, som om hon ville suga in själva solljuset, och hennes vingar började lysa från det inkommande ljuset, slog ut större än de någonsin varit, i klart rött och mjukt rosa, med ett skimmer av grönt och gult i mitten, så att de bakifrån liknade en jättelik utslagen blomma.



Han tog hennes hand, och hon öppnade ögonen och log mot honom. Tillsammans gick de nedför klipporna i det tidiga solljuset, vandrade säkert på klipporna. Han tyckte om att hålla henne i handen. Det gav de båda en känsla av gemenskap, av tillhörighet. Att hon var hennes, och hon var hans.

Klipporna var varma mot hans fötter, och så var även vattnet när han klev ned i det och när det omslöt hans fötter. Även hon klev ned i vattnet bredvid, hennes fötter klöv vattenytan rakbladsvasst, smäckert likt en dykande delfin. De vadade genom vattnet, fram till vattenfallet, som dånade när vattnet föll högt uppifrån, svämmade ut från öppningen i berget.

Under vattenfallet ställde de sig, och vattnet forsade över dem, täckte deras nakna kroppar med sin omslutande beröring. De båda sträckte på sig, njöt av vattnet som var som en kokong, sökte sig kring hela deras kroppar, som om det ville värma dem och hjälpa dem.

Vattnet föll över deras hår, vätte det och klistrade vid deras hjässor och nacke. Hennes hår såg ut som vågor som svallade från hennes huvud, föll från hennes huvud när hon strök det bakåt. Han drog henne till sig och de kysstes under fallet, deras våta kroppar trycktes mot varann, hans hand över hennes rygg och nacke gled över den blöta huden. Hennes läppar och mun var våta.



Hon kom springande ut ur skogen, armarna utbredda, hoppade över ängens gräs, snurrade runt i luften. Vandraren kom efter henne genom buskaget. De var båda klädda nu, han i korta byxor, av flätad halm, och hon i en vid kjol, glänsande i alla färger, med två hängslen av blommor, som gick uppför bålen, över brösten och satt ihop i nacken. Bakom örat satt en vit lilja i full blom.

Hon hoppade som ett litet barn över ängen, och sjöng ut sin lycka, lycka över sommaren, lycka över livet, över skönheten i naturen, över ängen, med dess gröna gräs och blommor. Han betraktade henne från skogsbrynet. Så underbar hon är, tänkte han. Hennes steg, hopp, röst, allt var så oändligt vackert.

Så är kvinnor, tänkte han. Kvinnor är de vackraste varelserna på denna jord. Deras uppenbarelse, deras yttre, är som ett konstverk, kronan av skapelsen.

När man ser på en kvinna, ser man en glimt av Skaparen själv. Känslan man ser när man tittar på en kvinna, det är att leva. När en kvinna ler, ser man solen. När en kvinna skrattar, hör man ljuv musik.

Det var känslor han försökte forma i ord, men det var omöjligt. Känslan när man har älskat med en kvinna, och betraktar hennes kropp, de slutna ögonen, bröstet som höjs och sänks sakta och rytmiskt, de släta formerna i ansiktet och kroppen.



Han började gå ut på ängen, mot henne. Det är ingen slump, tänkte han, att detta är en kvinna. Detta är naturens innersta väsen, dess själ, och det är ingen slump att det är en kvinna.

Om det nu finns en Gud här i världen, tänkte han, så är Han en kvinna.

Vi män är ett nödvändigt ont.



Hon dansade runt honom, vidrörde hans ögonvrår med sin uppenbarelse, sin kropp. Hela tiden sjöng hon, smekte hans trumhinnor med sin underbara röst, och han urskiljde klart och noggrant varje ton, varje böjning, varje ackord hon skapade, varje tonartsbyte.

Vad är musik, tänkte han. Hur kan dessa toner, dessa vibrationer i luften, höra ihop på dessa sätt? Hur kan ett ackord skapas? Hur kan toner i en skala höra ihop, trots att det bara är olika frekvenser av vibrationer.

Hon dök upp framför honom, sjöng mjukt och stillsamt mot hans ansikte, närmade sig med sina glittrande blå ögon hans ansikte, med sin röda, fylliga mun, sitt kvinnliga utseende.

Hon hoppade upp i hans famn och kysste honom, och det var som att känna smaken av sommarens första jordgubbar, att se vinterns första snö, att höra vårens första fåglar. Det var inte bara en kyss, det var hela hans kropp, alla hans sinnen.



Han märkte knappt att de båda hade lagt sig ned i gräset. Det var mjukt. Tiden verkade sträckas ut, böjas, tänjas. Det kändes som en evighet när de bara låg och kysstes, hur de njöt av att känna varandras kroppar. Tiden som gick till dess att de började klä av varann, fanns inte, det var inte ens tid. Det var långa timmar, och det var korta ögonblick. När han drog av blombandet som höll uppe hennes kläder verkade det ta en evighet, men när det väl var borta verkade det som om ingen tid hade gått, som om bandet aldrig hade suttit där, som om det aldrig funnits.

Han såg på hennes kropp, och hans blick förändrades, han såg inte längre hennes kropp, han verkade se förbi den, nej, inuti den, han såg hennes innersta, hennes väsen, hennes själ.



Det var som en glödande massa inuti henne, som fast ljus eller flytande känslor. Det svävade mitt i bröstet på henne, men samtidigt sträckte sig trådar och grenar ut genom hela hennes kropp, genomsyrade hela hennes figur.

Han såg, nej, han mer uppfattade att hon log mot honom, att hon förstod vad han såg. Att det var något han hade väntat på.

Hon kastade sig över honom och kysste honom igen. Han blundade, men han kunde fortfarande se det som var hennes inre. Nej, han kunde känna det, känna hennes tankar och känslor, om han kände trädens och djurens.

Känna hennes själ.

Detta är vad hon gav mig, tänkte han.



*



”Du gör sig redo att lämna denna plats” sade hon

De stod mitt i skogen, i ett stillsamt, droppande regn, stod på en matta färgad i gult, brunt, rött, under tomma, nakna träd. Han bar återigen sin vandringdräkt, en grön tunika, mantel, ryggsäck. Hon bar klänning, som var färgad i samma färger som på marken, en lågt skuren klänning som lämnade ryggen bar. Den verkade färgskiftande, och när den blåste kring hennes ben skiftade färgerna, så att hela hon såg ut som löv som blåser i vinden.

Hennes vingar var i samma nyanser, men matta och bleka, dom hade redan börjat blekna inför vintern, då de skulle bli nästan genomskinliga.



Sorg syntes i hennes ansikte, och han önskade att han inte behövde göra detta, att han inte behövde lämna henne. Han lyfte handen och vidrörde hennes kind.

”Jag kommer tillbaka” sade han.

Hon lade sin hand på hans.

”Länge har du stannat på denna plats, länge har dina sår läkts. Men du måste ge dig av, jag vet det. Men mitt hjärta känner inget annat än smärta.

Hon lyfte huvudet och tittade in i hans ögon, och i hennes syntes en tår mitt i det blåa, en droppe kristall som bildades i ögonvrån.

”Ty jag älskar dig”

Hon lade tåren på fingertoppen, och vidrörde sedan hans läppar med den. När hon gjorde detta blundade hon, och hennes vingar började lysa.



Vandraren kände en kraft strömma ut från hennes finger, en kraft som gick till något inom honom, formade hans själ. Han började se konstigt, började se underliga skepnader där det endast funnits träd, och hörde röster i sitt huvud.

Hon öppnade ögonen och log.

”Detta är min gåva till dig”



*



Nu var hon naken, och han med, och deras händer utforskade den andres kropp, han kände över hennes rygg, mage, bröst, och han kände hur hennes inre reagerade, sträckte sig efter hans händer, efter hans beröring. Likaså rörde sig något inom honom, som sträckte sig efter henne, efter hennes beröring, efter hennes mjuka, lena fingrar och handflator.

Hon lade sig tillrätta över honom, och som så många gånger förr kände han hur han sjönk in i henne, hur deras kroppar förenades. Vågor av njutning rullade in i hans huvud när hon sakta kom närmare honom, när han sjönk allt djupare in i henne.

Hon började röra sig ovanpå honom, och han kände inget annat än lycka, överjordlig lycka. Hennes ansikte visade att hon kände samma sak, munnen öppen, de djupa andetagen, ögonen slutna.



Nu fanns ingen tid överhuvudtaget. Årstider verkade gå, och fortfarande älskade de, älskade med glöd och passion, långsamt, lät sig båda njuta länge, till max. Deras gemensamma njutning stegrades, sakta, men de kände båda mer och mer, starkare och starkare, kände något som dom aldrig ville ta slut. Han kände hur det som fanns inuti honom flöt över i henne, som om när de tryckte sina kroppar mot varann hade skapat någon slags länk emellan sig, en koppling mellan själarna.

Känslan stegrades tills den nådde ett krön, ett maximum, ett klimax, för de båda samtidigt, och de drog sig mot varann i orgasmens vågor. I orgasmögonblicket kände han återigen hur det inom honom samlades, och just i ögonblicket slog det ut, det var inte längre något inuti hans kropp, det sträckte sig ut i alla riktningar i hela världen. Och det träffade på henne, hennes själ som genomgick samma sak, och de flätades samman, knöts ihop, så att när de gick tillbaka in i kropparna var de sammanlänkade som ett, inte två olika.



Moln, tänkte han. Molnen avtecknade sig skarpt, fluffiga vita former mot en klarblå himmel. Det fanns inget behov, inget utrymme att tänka. Det fanns inga bekymmer, ingen rädsla, ingen ångest. Det fanns bara frid, och lycka.

Hennes arm låg tvärs över hans bröst, krokade ihop med hans axel. Den var varm, ett långt sträck av värme tvärs över hans torso. Hennes bröst trycktes försiktigt mot hans axel, bara för att sjunka tillbaka några ögonblick senare.

Han tittade på henne och hon tittade tillbaka. De log båda två.

”Älskade, ” sade han försiktigt, ” Varför? Varför räddade du mig den natten för länge sen?”

Hon log.

”Därför att jag älskar dig” svarade hon.

Han lade huvudet tillrätta och tittade upp i himlen igen.

Vackert, tänkte han. Han tittade återigen på hennes ansikte, hennes kropp, hennes vingar som bredde ut sig som filtar över de båda.

Vackert, tänkte han.



*



Månen kastade stilla sitt lugna, kalla sken över marken, över den ensamme vandraren, en myra bland de jättelika träden. Han gick rak i ryggen, stolt, och han betraktade skogen omkring honom, hörde för första gången skogens röst.

Månen kastade stilla sitt lugna, kalla sken över marken, över den ensamme vandraren, över hans glittrande ögon, helblåa, blåa ända ut i hela iris, med pupillen som ett litet svart hål i center.

Han betraktade världen med sina nya ögon, såg livets oändliga cykel, födelse, liv, och död.

Vackert, tänkte han.

Så oändligt vackert.