Utlämnad

Utlämnad



1.

“Gud, jag har aldrig varit med om så här mycket bär. Helt otroligt!”

Sofia reser sig upp för att sträcka på benen, försöker ta in allt det blå runt omkring dem. Linnéa sitter på huk en bit ifrån, djupt koncentrerad på plockningen. Hon tycks vara lite mer kräsen än sin mamma, och synar noga varje enskilt blåbär. När hon har en handfull stjälper hon ner dem i plastpåsen, håller sedan leende upp handflatan mot Sofia.

”Ja, blå blir man. Eller kanske inte så blå direkt… Mer rödlila”, kommenterar Sofia. ”Men det hör sommaren till, tycker jag. Det gäller bara att inte få fläckar på kläderna.”

Både Linnéa och Sofia har nya sommarklänningar på sig. Det var egentligen inte alls meningen att de skulle plocka bär nu, men när de på väg hem från affären såg hur det lyste inne i skogen kunde de inte låta bli. Som tur var rymdes alla matvaror i en av de båda plastkassarna.

”Det känns som om det var jättelängesen jag plockade blåbär senast, mamma”, säger Linnéa. Med händernas yttersidor försöker hon vika undan sitt långa ljusa hår.

”Jag tror att det var med mormor. Vi var där borta på andra sidan kalhygget, och att jag bara var typ elva år.”

”Mm, jag tror att jag kommer ihåg det”, svarar Sofia. Inombords ler hon över att det känns som om det var i går. Och tre fyra år är ju faktiskt inte särskilt länge, inte för Sofia. För Linnéa känns det säkert som en hel evighet.

Allt i skogen är tyst och liksom stilla avvaktande. Luften känns tryckande på ett sätt som den bara kan göra i början av augusti. Mellan de höga tallarna har de mörka moln som de tidigare lade märke till nu kommit hotfullt nära.

”Jag tror att vi kanske måste bege oss hemåt”, säger Sofia efter ett tag. ”Jag tänker på maten och så, och på att det nog kan komma regn snart.”

”Ja, det kanske är bäst”, svarar Linnéa. ”Jag tyckte jag hörde en stor lastbil eller så förut, och gammelmormor sa ju alltid att om man kunde höra bilarna på stora vägen så var det ett lågtryck i antågande.”

De ler mot varandra, och Sofia plockar upp den halvfulla påsen. Hon är så glad för att Linnéa verkar trivas på landet, att hon i år till och med har sagt att hon längtar hit.

Ibland tänker Sofia att Linnéa mest följer med för att inte göra sin mamma ledsen, att det är Linnéas stora och ibland lite ängsliga omtanke som gör att hon inte vågar spela rollen som trotsig tonårsdotter. Det gör ont av kärlek i Sofia när hon känner att det kanske är så det är, att hennes älskade lilla Linnéa prioriterar sin unga, ensamstående mamma framför kompisarna hemma i stan. Men förhoppningsvis är det inte något stort offer för Linnéa. När hon precis hade börjat högstadiet var det en del konflikter bland klassens tjejer. Men under hela åttan tycks allting ha varit väldigt harmoniskt. Att åka till landet i ett par veckor är nog därför inget större problem. När Linnéa kommer hem igen kan hon vara trygg med att kompisarna är kvar och har väntat på henne.

De traskar nöjda tillbaka på den lilla stigen. Just när de når fram till grusvägen och de väntade cyklarna faller de första dropparna.

”Ok, racerfart hem”, föreslår Sofia och gränslar den gamla rostiga och gnisslande men alltjämt fungerande Monarken. Linnéa ansvarar för bären, medan Sofia försöker få matkassen i cykelkorgen att bli så vattentät som möjligt. Snart är de i full fart på väg genom det snabbt tilltagande regnet. Linnéa kör först, som för att påminna Sofia om hur väl hon hittar i sina förfäders trakter.

”Det kanske blir som i Berättelsen om Soma”, ropar hon.

Berättelsen om Soma är en fantasybok som både Linnéa och Sofia har läst. Den handlar om två ungdomar som på ett mystiskt sätt försvinner i ett vilt regnoväder. Sofia minns att det var Elin som tipsade om boken. Hon är en ung bibliotekarie på Linnéas skola, och faktiskt även en av Linnéas kompisar. Hon är naturligtvis inte en del av tjejgänget på samma sätt som Agnes, Julia eller Nadine, eller som Linnéas kompisar från tennisen. Men Linnéa har nämnt att hon och Elin faktiskt har träffats en del, även efter skoltid. Sofia tycker att det är ganska kul. Elin är en jättegullig tjej och har verkligen lyckats hålla liv i Linnéas bokslukande. Linnéa har till och med berättat att de ska starta någon sorts bokblogg tillsammans, och det låter ju spännande.

”Jag tycker att det här är härligt”, utbrister Linnéa, och tittar leende över axeln på sin mamma.

Sofia håller med. Det är härligt att vara så regnblöt att det inte längre är någon idé att bry sig, att känna hur den våta klänningen smiter åt om figuren, hur bröstvårtorna styvnar under det tunna tyget. Kroppen vaknar till och blir liksom medveten om sig själv. Fast det känns kanske lite fjantigt också. I helgen läste Sofia en artikel i DN:s söndagsbilaga. Det var någon sådan där livscoach som intervjuades, och hon pratade om att man borde prova vara lite vild i sommar, att man skulle testa att gå utan behå, bada naken, älska eller onanera i naturen. Allt kändes löjligt new-ageaktigt och riktat till konstlade storstadskvinnor. Att Sofia egentligen höll med om allt i artikeln gjorde henne därför lite generad. Inför sommarens vistelse på landet packade hon nog inte med en enda behå, och nakna morgon- och kvällsdopp är något som hon aldrig skulle kunna avstå ifrån.

Linnéa styr in på en lite mindre väg. Hon ställer sig på tramporna för att lättare kunna forcera det våta gruset. Lårmusklerna spänns under den korta klänningen. Det långa, våta håret ligger smetat över ryggen och de bara axlarna.

”Inte så långt kvar”, hojtar hon tappert.

Sofia är verkligen oerhört stolt över sin dotter, bland annat för att hon är så bländande vacker. Samtidigt är Linnéas skönhet naturligtvis en källa till oro. Förra helgen var Sofias syster Lisa och hennes son Hampus här. Stora delar av lördagen tillbringades nere vid sjön, med picknickkorg, kubbspel och långa bad. Linnéa och Hampus lekte länge med en frisbee i vattnet. Båda tillät de sig att vara barnsligt glada och spralliga. De såg verkligen ut att ha kul tillsammans. Men så vid ett tillfälle, när Linnéa slängde sig efter ett svårfångat kast från Hampus, bröts tvärt den otvungna stämningen. Linnéas ansträngning fick på något vis bikiniöverdelen att hamna snett. För några sekunder var hennes ena lilla bröst blottat. Allt gick väldigt snabbt och ögonblicket efter var överdelen på plats igen. Men Sofia hade så tydligt sett paniken i sin dotters ögon, och kunde notera att den lekfulla, oskuldsfulla flickaktigheten plötsligt var som bortblåst.

Frisbeen gled ytterligare några gånger mellan de båda kusinerna, men Hampus kast blev lättare att fånga och Linnéas rörelser betydligt mer avvägda. Det dröjde inte länge innan de gick upp ur vattnet. Linnéa bytte om till klänning, bortvänd och omständligt böjd under en stor badhandduk. Hampus satte sig för sig själv en bit ifrån. Sofia skäms när hon tänker på vilken avsky hon kände för honom vid det ögonblicket. I hennes ögon blev han en symbol för hela den äckliga manlighet som förvandlar Linnéa och andra unga flickor till objekt, som tar ifrån dem deras lekfullhet, som tvingar dem till att ständigt vara medvetna om den lockelse som deras ännu bara knoppade kvinnlighet utgör.

Spänningen lättade när de strax senare gick upp mot huset igen. När Hampus och Lisa ville ha revansch i kubb var Linnéas barnsliga sprallighet tillbaka. Men Sofia kan räkna upp en lång rad liknande tillfällen, smärtsamma möten mellan Linnéas oskuldsfullhet och manlig rovlystnad. Jobbigast tycker Sofia det är att tänka på vad som vid dessa tillfällen rör sig i hennes dotters huvud. Linnéas känslor är säkert inte oblandade. Sida vid sida med rädslan, och önskan om att få vara liten igen, finns antagligen en fascination för kvinnokroppen och de reaktioner som den så lätt kan åstadkomma.

Jag behöver ju bara gå tillbaka till hur jag själv var i den åldern, tänker Sofia, samtidigt som de cyklar igenom den lilla allén upp mot huset. Det enda Sofia kan göra är att hoppas på att de som är med Linnéa kommer att vara fina mot henne, och att Linnéa alltid kommer att kunna säga nej när hon inte vill.



2.

Skrattande parkerar de cyklarna och springer upp för stentrappan till den stora inglasade verandan.

”Gud, jag har aldrig varit så här blöt i hela mitt liv”, konstaterar Linnéa. ”Hur gick det med matkassen egentligen?”

”Ja… Det var väl kanske inget som var så känsligt.”

Regnet dånar på verandataket, överröstar nästan deras röster.

”Trägården behöver verkligen en sådan här skur”, menar Sofia och hoppas att inte allt för många blommor regnar sönder. Hon tänker på krusståtlarna och hundäxingarna. Varma gula sensommarblomster. Det har verkligen varit en bra trädgårdssommar, men än är det en del av den som återstår.

Linnéa öppnar husdörren och går in i köket med kassarna. Sofia står kvar ett tag, upprymd av frodigheten och naturens krafter. Det doftar starkt av våt jord och tung grönska. Hon kan ana den kvava instängdheten inne i huset och vill vara kvar på verandan ett tag. Hennes duktiga Linnéa verkar ta hand om matvarorna.

På en tvättlina strax under verandataket hänger två gamla klädgalgar i trä. Båda har slitna tryck med texten Kåres, vilket minner om den sedan länge nedlagda gamla lanthandeln. Sofia plockar ner den ena och drar så den våta klänningen över huvudet. Hon träder upp den på galgen som hon sedan hänger tillbaka på tvättlinan. Även trosorna har blivit våta av regnet, så Sofia drar av sig dem också. Plötsligt står hon helt naken på verandagolvets trasmatta. Ute har regnmolnen gjort det så mörkt att hon kan se sin sommarbruna kropp i de spröjsade rutorna. Vattnet som forsar över glasets utsidor omsveper hennes spegelbild likt en böljande slöja. Det ser fint ut och Sofia tänker att det skulle kunna bli ännu finare om hon tände den lilla fotogenlampan. Den skulle ge ett varmt vackert sken. Fast hon är osäker på om det finns någon fotogen kvar, och dessutom är det ju inte så lite fåfängt att stå här och ljussätta sig själv.

Hur som helst känner Sofia sig fullt tillfreds med sin kropp. Visst, brösten är väl inte lika små och fasta som i tonåren och rumpan har väl inte direkt blivit mindre, men åren har samtidigt gett henne en självsäkrare hållning. Och hon råkar faktiskt veta att många betraktar henne som väldigt attraktiv.

”Du kan hänga upp din klänning här ute om du vill”, ropar Sofia in genom verandadörren.

”Mm”, hörs Linnéa svara inifrån köket.

Sofia har fått en impuls att ge sig ut i regnet igen, att dansa naken bland allt vatten, precis som hon och Lisa brukade göra när de var små. Kanske Linnéa vill göra henne sällskap… De behöver ju inte dansa och ha sig. De kanske kunde tömma regntunnorna, även om det fortfarande öser ner.

Det dröjer ett tag innan Linnéa kommer, invirad i ett stort vitt badlakan. I ena handen har hon sin klänning och en hårborste, i den andra ytterligare ett badlakan.

”Här”, säger hon och räcker det till sin nakna mamma, för att sedan hänga upp klänningen på den lediga galgen.

Sofia blir lite generad, men vill inte visa det genom att snabbt skyla sig. Innan hon sveper in sig använder hon först handduken till att torka igenom håret. Impulsen att springa ut i trägården har lagt sig.

Andaktsfullt betraktar Linnéa ovädret utanför och Sofia vill inget annat än att vara nära henne, tätt intill. Sofia plockar upp Linnéas borste och börjar stillsamt dra den genom sin dotters nästan midjelånga hår.

”Är det säkert att du trivs här”, frågar hon efter ett tag.

”Ja, mamma. Så klart att jag gör.”

”Ok. Vad bra. För du vet väl att det jag bryr mig allra mest om är att min lilla flicka trivs och mår bra. Och att jag älskar dig, så himla mycket.

”Ja. Jag vet, mamma. Jag älskar dig också.”



3.

När Linnéa öppnar verandadörren för att se om Matisse vill komma in har det slutat att regna. Det enda som hörs är det rofyllda ljudet från trädgårdens gräshoppor.

”Ksss, ksss. Är du där Matisse?”

Kvällarna har verkligen börjat bli mörkare. Det märks att det inte är så långt kvar av sommarlovet, även om södra halvan av Sverige för tillfället är inbäddad i en närmast tropisk hetta. Den kraftig regnskuren har inte ändrat på det. Linnéa tycker sig kunna se svaga ljus från husen nere vid sjön, men annars ingenting. Hon funderar på om någon just nu iakttar henne, i ljuset från verandan. Något rådjur, eller kanske räven som de sett spår av. Eller kanske en annan människa. Usch, vad otäckt i så fall.

Linnéa ryser till av tanken, trots värmen. Hon bestämmer sig för att ge upp kallandet på Matisse, men just som hon ska stänga dörren hörs ett välbekant jamande, alldeles nära. Katten tar den lilla trappan i två steg och slinker snabbt som blixten förbi Linnéa in i köket.

”Jaha, det kunde man ju tänka sig”, säger Linnéa med klagande röst. ”Som vanligt för bråttom för att hinna bli klappad. Men om jag råkar behöva lite extra närhet just nu, kan inte jag få det då? Matisse, vad säger du?”

Linnéa släcker ljuset på verandan och går in i huset. Vid köksbordet sitter Sofia med en bok.

”Så han ville komma in till slut. Det var ju trevligt. Du stängde väl riktigt på verandan, så att det inte kommer in en massa mygg.

”Mm.”

”Vad bra, gumman. Och vad söt du är i det där nattlinet föresten. Vill du att jag ska fläta ditt hår innan vi lägger oss?”

”Nej tack. Jag tror inte att jag orkar det faktiskt. Jag är så trött. Jag går nog upp och lägger mig nu.”

”Ok. Då ses vi i morgon.”

De kramar om varandra och önskar en god natt. Linnéa tappar upp ett glas vatten och tassar sedan upp för den knarriga gamla trappan. Hon är egentligen inte alls trött, och hoppas att hon inte gjorde sin mamma besviken. Saken är ju bara den att Linnéa måste vara själv lite grand nu. För hon har bestämt sig för att det är i kväll som det måste ske, att det är i kväll som hon ska ringa.

Inne på rummet är det dessutom alldeles för varmt för att man ska kunna sova och Linnéa slår upp fönstret på vid gavel. Innan hon tänder sänglampan lyckas hon trevande i mörkret få myggnätet på plats. Så sätter hon sig på sängen, försöker med djupa andetag få hjärtat att slå lite långsammare.

Hon tänker på hur mycket hon tycker om det är rummet. Det är verkligen mysigt. Bokhyllan, överfull av Sofias antikvariatfynd. Gammelmormors lilla sekretär och spegel. Gitarren på sin krok på väggen. Den röda fåtöljen. Och så det söta lilla nattduksbordet. En dag är det väl tänkt att hon eller Hampus ska ta över det här huset, när Sofia och Lisa har blivit gamla. Undra hur det ska gå. Hon kan ju inte ta hand om det helt själv, måla om och lägga nytt tak och så. Hon måste nog skaffa en man först, en händig man, även om det för tillfället känns väldigt avlägset.

Klockan är snart elva och det slår Linnéa att ska hon ringa så måste hon verkligen göra det nu. Och det ska hon också. Alldeles strax. Hon letar fram tändstickorna, tänder några värmeljus på sekretären och på nattduksbordet. Så släcker hon lampan och plockar upp mobilen.



”Ja, det är Elin”

”Ja, hej… Det är Linnéa”

”Men hej! Vad kul! Hur är det med dig.

”Jo tack… Det är bra. Förlåt om jag ringer för sent. Stör jag?”

”Eh… Nä. Ingen fara. Vi är hos några kompisar bara, har grillat lite och så. Är du på landet eller?”

”Mm. Jag och mamma är här. Det är fint, men börjar kanske bli lite långtråkigt.”

”Jaja, det är klart… Har du badat mycket då?

”Mm, ganska mycket. Idag har vi plockat blåbär också. Det finns fortfarande hur mycket som helst.”

”Ja, det gör det här också, men jag har inte hunnit plocka några. Det måste jag göra. För det finns ju inget underbarare än att ha blåbär i frysen, sen när det blir vinter och kallt. Tänk att få tina upp dem med lite varm mjölk, äta dem som de är och sitta och minnas sommaren…”

”Mm. Det är jättehärligt.”

”Mm… Längtar du tillbaka till plugget då, börja nian och bli störst på skolan?”

”Nja, jag vet inte… Fast jag längtar efter dig.”

”Gör du… Vad glad jag blir. Jag längtar efter dig Linnéa. Vad gör du i nästa vecka? Är du tillbaka i stan då?

”Ja, jag tror det.”

”Ok. Jag ska nog låna en bil då, så om du vill så kunde vi ju göra en liten utflykt tillsammans. Om du vill alltså.”

”Ja… Det vill jag gärna.”

”Vad kul. Då kan vi säga det, preliminärt.”

”Ja.”

”Mm… Du, jag måste kanske sluta nu, och gå tillbaka till festen. Men verkligen kul att du ringde. Jag blev jätteglad.”

”Mm. Jag blev glad för att du svarade… eller så.

”Haha… Du så himla gullig Linnéa. Ha det så bra, så hörs vi.”

”Ja. Ha det bra”

”Kram.”

”Kram.”



4.

Linnéa lägger i från sig mobilen och studsar upp ur sängen.

Jag gjorde det, tänker hon. Jag vågade ringa.

Hon går runt några snabba varv i rummet. Pustar ut och försöker komma till sans. Vad sa de egentligen? Sa hon kanske något konstigt? Har hon gjort bort sig? Linnéa försöker genast spela upp samtalet inom sig, försöker minnas vad Elin sa, och hur hon sa det. Kanske hade hon låtit lite besvärad i början. Linnéa störde nog trots allt lite. Elin var på någon sorts fest, säkert med en massa smarta vuxna människor, lärare och andra bibliotekarier och kanske skådespelare. Men hon hade verkat glad på riktigt över att Linnéa ringde, och frågade ju en massa om hur det var på landet och så.

Sedan hade Linnéa sagt att hon längtade efter Elin. Helt otroligt att hon hade vågat! Det hade liksom bara sluppit ur henne, utan att hon hade tänkt efter.

Och vad var det Elin hade sagt på slutet? Hade hon föreslagit att de skulle åka på en utflykt tillsammans, bara hon och Linnéa?

Linnéa känner sig glad och upprymd. Men ju mer hon tänker efter blir hon medveten en osäkerhet inom sig. Den växer sig allt starkare. Elin hade sagt ”vi är på fest”. Inte ”jag är på fest”. Vem var hon där med? Tänk om hon är ihop med någon, trots allt. Någon vuxen. Hon kanske har en tjej som hon är jättekär i, eller kille. Hon har ju sagt att kan gilla både killar och tjejer.

Linnéa blir plötsligt kall inombords. Tänk om hon bara har inbillat sig. Tänk om Elin just nu sitter och berättar om Linnéa för sin smarta, snygga kille. Skrattar och beskriver den där efterhängsna men gulliga lilla tjejen som ringer och berättar om hur mycket blåbär hon har plockat.

Men Linnéa vill inte tro att hon bara är ett barn i Elins ögon. De har ju faktiskt pratat en massa om böcker och så. Tjocka, svåra böcker. Och så är det ju det där som hände… Den 3 juli. Det kan Linnéa inte ha inbillat sig. De kysstes faktiskt. Helt på riktigt. I alla fall pussades…

Linnéa ställer sig framför spegeln och betraktar sig själv. Elin har flera gånger sagt att hon är söt. Men vad har hon egentligen menat då. Tycker hon att Linnéa är liksom söt och snygg, att hon är en vacker ung kvinna? Eller tycker hon bara att hon är söt och gullig, som en litet barn eller en hundvalp?

Linnéa tar upp händerna under nattlinnet och drar ner trosorna. Därefter drar hon hela linnet över huvudet, slänger det i fåtöljen. Hon låter armarna falla ner längs sidorna och börjar sedan med allvarlig blick att granska den nakna flickan framför sig.

Det syns att hon har blivit ganska så brun i sommar, trots att hon inte har solat så mycket. Det är betydligt vitare där bikinitrosorna har suttit. Över brösten kan man också ana mönster efter bikinin, fast inte lika tydligt. Några gånger när de har varit nere vid vattnet har Linnéa varit utan överdel. Hon har gjort som sin mamma och låtit brösten vara fria. Men då har de varit ensamma, eller så har det bara varit andra tjejer där. Hon skulle aldrig kunna tänka sig att vara topless när det är killar på stranden. Aldrig i livet!

Nadine berättade för någon vecka sedan att hon hade sett deras klasskamrat Ebba på stranden hemma i stan. Hon hade varit topless hela tiden, och en massa killar och äckliga gubbar hade så klart tittat efter henne. Ebba hade bara sett ut att njuta av det, som vanligt gjort allt för att få uppmärksamhet.

Linnéa poserar lite för sig själv, provar olika sätt att stå på.. Hon försöker se på sin unga kropp med någon annans ögon, sveper med blicken längs de långa benen och vidare upp. Flera gånger har hon fått höra att hon är smal och slank, och rent objektivt får ju vem som helst en ganska snygg kropp av att spela tennis. En gång råkade hon dessutom höra några killar viska om att hon har skolans snyggaste rumpa. Superäckliga moppekillar, i och för sig.

I det mjuka skenat från värmeljusen ser det hur som helst ganska bra ut. Linnéa tar om sitt långa hår, för att se hur det ser ut när hon har det på olika sätt. Hon låter en del av det falla framför axlarna, och delvis skymma de nakna brösten. Det ser fint ut och Linnéa påminns om en film hon såg en gång, med en jättesöt tjej som stod precis så här. Undrar hur det kändes för henne, att bli filmad helt naken? Säkert med en massa människor runt omkring.

Linnéa tänker sig att hon själv blir fotad eller filmad, att det är en fotograf i rummet som säger åt henne hur hon ska stå och röra sig. Det känns lite förbjudet, och får det att pirra i hela kroppen. Eller är det kanske Elin som hon har framför sig… Kanske har hon fått klä av sig framför Elin… Skulle Elin tycka om det? Tänk om hon till exempel skulle tycka att Linnéas bröst är för små? Eller inte bry sig det minsta?

Linnéa stryker undan håret igen, tittar lite extra på brösten. De är ju helt klart små. Minismå. De ljusa områdena kring bröstvårtorna är däremot stora, och väldigt toppiga. Brösten står verkligen rakt ut, och det ser ut som om de gör allt för att dra uppmärksamhet till sig. Linnéa blir plötsligt rädd att det ser barnsligt ut. Hon tänker lite på Julia i klassen. Hennes bröst har blivit väldigt stora, och hon har fått gå till skolsyster för att prata om att det är viktigt med rätt behå och så. Men till sättet är nog Julia lite barnsligare än vad Linnéa är. Hon är i alla fall inte mer vuxen.

Elin har också ganska stora bröst. Inte för att Linnéa har sett dem, eller direkt bryr sig. Men det ser ut som om de är ganska stora. Tunga liksom.

Fotografen är tillbaka med sin kamera på andra sidan spegeln. Linnéa känner hur hennes hjärta börjar slå snabbare, samtidigt som hennes poser blir lite djärvare. Hon smeker sensuellt över sin kropp. Tar lite om brösten. Hon fantiserar att det är fler än fotografen som följer hennes rörelser. Hon måste såklart ha en egen make up-artist med sig till sessionen. Och en hårdesigner. Elin får vara hennes modellagent, som med sitt varma, snälla leende ser till att Linnéa har det bra framför kameran, att ingen tvingar henne till något som hon inte vill.

Med en hand på ena sänggaveln provar Linnéa att sätta sig på huk på sängen. Fortfarande kan hon se sig själv i spegeln. Hon putar ut med rumpan och brösten, håller benen ganska brett isär. Det här känns ännu mer förbjudet, och Linnéa vet att hon kommer att skämmas för sig själv. Efteråt.

Könshåret är ganska ljust. Det syns knappt i den dunkla belysningen. Linnéa har noterat de stora mörka buskar som några av de andra tjejerna i klassen har, och tyckt att det sett härligt ut på något sätt. Några gånger efter idrotten i våras så fick de duscha samtidigt som några tjejer i nian. Två av dem hade varit helt rakade mellan benen. Det hade sett lite ovant ut, som om de fortfarande bara var små flickor. Men också fint.

”Jag vet inte riktigt om jag vill mer”, svarar Linnéa på nästa fantiserade instruktion från fotografen. Hon anlägger en osäker och lite skrämd min, men ställer sig samtidigt på knä i sängen, med ryggen mot spegeln. Hon lutar sig mot väggen och tittar över axeln.

”Är det bra så här”, frågar hon med ynklig min och svankar så mycket hon kan. Linnéa kan se sitt sköte i spegeln, ana den glänsande springan mellan blygdläpparna.

Gud, vad håller hon på med!… Hon kan inte slita blicken från sig själv. Det ser verkligen sexigt ut, särskilt när hon böjer bak huvudet och låter håret falla ända ner till ryggslutets skarpa kurva. Men också utlämnande, på ett väldigt… fult sätt.

Jag måste sluta nu, tänker hon. Inte hålla på så här. Om hon inte kan sova så får hon väl läsa en bok i stället, börja på Vindens mästare till exempel. Så skulle andra tjejer i hennes ålder göra. Och hon gillar ju att läsa.

Linnéa ignorerar spegeln och drar bort överkastet från sängen. Hon lägger sig på mage och försöker tänka på något något fint och trevligt, något som hon kan prata med sin mamma om i morgon. Hon försöker tänka på tennislägret som hon ska åka på. Sedan på att Agnes har sagt att hennes familj ska skaffa en hund.

Men det går inte så bra. I stället sticker hon ner båda händerna, för in dem under sig och låter de dras som av en magnet mot den varma fuktigheten mellan benen. Hon sluter ögonen samtidigt som hennes rumpa genast börjar guppa upp och ner. Taktfast och metodiskt pressar hon sig mot sina handflator, och underlivet är redan vått. Linnéas fingrar glider så lätt när hon smeksamt trycker över klitoris.

Fan, tänker hon. Varför ska det alltid bli så här? Varför kan hon inte låta bli sig själv? Den senaste veckan har hon onanerat nästan varje dag. Vissa dagar har det hänt två gånger. Det här måste bli absolut sista gången för den här sommaren, i alla fall sista gången här på landet. Hon vill inte hålla på med en massa saker i smyg för sin mamma, det är nog med samtalet till Elin.

Fast det är ju så himla skönt… Linnéa vänder på sig, lyfter upp benen och låter de sedan falla så brett isär som möjligt. Så tar hon ner båda händerna igen. Och det är så himla vått! Blygdläpparna glider oblygt isär under hennes beröring. Skötet har liksom öppnat sig och alla de olika vecken och skrymslena känns som överdragna av varm honung. Samtidigt som hon fortsätter att smeka klitoris med sin ena hand börjar hon utforska slidan med den andra. Fingrarna sjunker allt längre in och snart pullar Linnéa sig själv med både lång- och ringfinger.

Hon har verkligen skämts i bland, när killar i skolan har gapat om att pulla olika tjejer och så. Först förstod hon inte vad de menade, men äcklades ändå i kör tillsammans med de andra tjejerna. Sen insåg hon att pulla var precis vad hon själv brukade göra. Med sig själv. Det var en insikt som det var svårt att förlika sig med.

Linneás andning blir allt djupare. Helst skulle hon vilja stöna lite grann, men det går ju inte. Mamma skulle kunna höra. Då och då tar hon upp en hand och smeker lite över brösten, nyper lätt i bröstvårtorna som snabbt styvnar. Hon tänker sig nu att Elin sitter bredvid henne i sängen. Fotosessionen är över och Linnéa behöver lite tröst. Hon är orolig för att hon har visat för mycket på bilderna.

”Såja, gumman”, viskar Elin. Hon stryker ömt och kärleksfullt med den ena handen över Linnéas hår och panna. Med den andra smeker hon lika ömt och kärleksfullt mellan Linnéas utsträckta ben. Elin är också naken. De stora mjuka brösten gungar tungt framför henne. Ibland böjer hon sig fram en aning, ger sitt ena bröst till sin unga modell.

”Mmm…”

Linnéa kan inte låta bli att kvida lite. Hennes rörelser i sängen blir allt större när hon rytmiskt gnider sig mot sina våta händer. Djupa klickljud uppstår när hon allt ivrigare smeker sig själv.

Orgasmen kommer plötsligt. Den sköljer genom Linnéa med en oerhörd kraft, och får hennes unga kropp att spännas som en fjäder. Linnéa inser att hon stönar högt, alldeles för högt, och vrider snabbt huvudet åt sidan. Hon lyckas få fatt i kudden med tänderna, biter hårt i örngottet samtidigt som hon handlöst ger sig åt den enorma vågen av välbehag.



3.

En ljuv doft, eller kanske snarare smak, av manglat gammaldags linne tränger upp genom orgasmens allt mer stillsamma efterdyningar. Den trygga förnimmelsen dämpar oron, som alltid infinner sig efter att hon har kommit.

Visst, de flesta onanerar. Men inte gör de väl det så ofta…

Och så är det det här med att hon nästan bara fantiserar om andra tjejer. Eller om sig själv, med andra tjejer. Ofta tänker hon på Elin, men det kan också vara andra. Som de där två i nian, eller någon som hon har sett på nätet eller på teve.

Linnéa ligger på sidan i sängen, med knäna uppdragna. Tankspritt låter hon fingrarna dansa över den smala midjan, över höftens branta uppförsbacke och rumpans mjuka rundning. Sedan vidare ner. Tänk om hon är lesbisk… Det är inget fel med att vara det, men själv vill hon inte. För hon känner sig absolut inte som en lesbisk, en sån som har killkläder och aldrig sminkar sig eller fixar håret. Det känns helt främmande. Och Elin är faktiskt den första tjej som hon är kär i. Tidigare har har hon varit kär i killar, flera stycken, jättemycket. Det är bara det att tjejer liksom är finare, inte så råa och gapiga.

Gud, hon är så himla våt! Det alldeles blött överallt. Är det normalt att bli så här våt? Linnéa minns en gång i mellanstadiet när de var på biblioteket med klassen. Killarna samlades direkt kring någon sorts bok om sex och kroppen och så. Linnéa och några av tjejerna kollade också lite grann, fast det kändes dumt efteråt. Tur att det inte var Elin som var bibliotekarie. En av killarna läste högt och Linnéa minns att det bland annat handlade om att det liksom kan spruta lite ur en del tjejer, när det går för dem. Senare har Linnéa hört mer om det där, och tänk om hon är en sån tjej… som det kan spruta ur, men att hon bara inte riktigt har märkt det än. Det är ju svårt att se vad som egentligen händer där nere. Det enda hon vet är att det alltid blir så himla vått.

Linnéa drar sakta med långfingret mellan blygdläpparna. För att komma åt bättre svankar hon och lyfter lite på benet. Slidmynningen känns trängre än innan orgasmen, uppsvälld liksom. Att bara sticka in fingret en liten bit får det att kännas jättemycket. Fast samtidigt härligt. Hon tar ner den andra handen också, trycker den mot klitoris, börjar försiktigt smeka sig själv igen. Det känns nytt och spännande så här. På sidan, och med den ena handen bakifrån. För hon måste fortsätta. Om detta ska vara sista gången på länge måste hon bli helt tillfredsställd.

Och hon får tänka på vad hon vill, eftersom det kommer att dröja så länge till nästa gång. Elin dyker så klart upp igen, är hos henne här i sängen. Fast de är inte ensamma. Amanda, en av de där tjejerna i nian, är också med. Hon ler frågande mot Elin och Linnéa. Elin nickar och Amanda gör dem sällskap på sängen…

Mm…

Linnéa njuter av sin fantasis bilder, som också får det att göra ont i henne. Elin är inte bara hennes. Och Elins och Amandas kroppar är så fina när de trycker sig mot varandra, när de ler mot varandra. De är liksom två kvinnor, medan Linnéa bara är en flicka.

Linnéas onani nu lika intensiv som tidigare, och snabbt gnider hon över området kring klitoris. Fingrarna sjunker samtidigt allt djupare in mellan blygdläpparna, tränger allt längre in i vaginan. Det är så skönt…

Så får hon en idé. Det är säkert en dum idé, en konstig och onormal idé, en idé som hon kommer att ångra… Men det spelar ingen roll. Just nu kan hon bara inte låta bli.

Hon vänder sig mot nattduksbordet där hon har ställt sin necessär. Öppnar den och börjar ivrigt leta igenom den. Utan att hitta det hon söker.

Vilken otur, tänker hon. Deodorantflaskan måste ha blivit kvar i badrummet. Och hon kan ju inte gå dit nu. Tänk om hon möter sin mamma. Dessutom skulle det bli en så stor grej av det, om hon tog på sig nattlinet, gick ner får den knarriga trappan, in i badrummet och sedan upp igen. Det skulle få det att kännas ännu dummare.

Linnéa kollar igenom necessären igen. Kanske finns det något annat… Ja, det gör det faktiskt. Hårsprayet finns ju där. Som hon nästan aldrig använder. Fast flaskan är väl för stor… Det måste den väl ändå vara. Eller?

Tänk om hon skulle prova, trots allt. Det är ju bara att strunta i det om det inte går.

Linnéa plockar upp hårsspraysflaskan och lägger sig på rygg på sängen igen. Beslutet att försöka får det att pirra i hela kroppen, och hjärtat att slå snabbare. Hon lyfter på benen och särar dem så mycket hon kan. Sluter ögonen och känner först efter med fingrarna. Hela underlivet är ju jättevått och slidan känns ganska så öppen, som om den liksom längtade efter att få bli fylld.

Hon tar ner flaskan och håller den mot sig. Först känns den lite obehagligt kallt, men det går snart över. Stor känns den dock fortfarande, så det gäller nog att ta det långsamt. Linnéa drar sakta med flaskan över skötet. Smeker ömt sig själv. Andas djupt och långsamt och försöker att slappna av. Så tar hon ner sin andra hand. Håller med två fingrar de inre blygdläpparna så brett isär som möjligt.

När hon försiktigt börjar trycka flaskbottnen mot slidmynningen känns det genast väldigt mycket. Hon måste pausa, utan att ha kommit det minsta in. Vid det andra försöket trycker hon hårdare, men det känns fortfarande som om det är långt kvar. Linnéa blir allt mer ivrig, och tar upp flaskan till sin mun. Med sitt saliv försöker hon få den att glida bättre, och känner tydligt smakerna från sitt eget underliv.

Hon tar ner flaskan igen, växlar mellan korta snabba stötar och långa ganska hårda tryck. Samtidigt gnider hon målmedvetet över klitoris, och tycker att det är så otroligt skönt. Elin sitter bredvid henne igen, stryker henne över pannan, smeker över brösten. Hon känner sig så trygg i Elins sällskap, bevakad av hennes lugna, moderliga blick… Och så Amanda. Hon kanske också försöker föra upp någonting i sin slida… och kanske känns det så mycket för henne att hon nästan börjar gråta, trots att hon är äldre än Linnéa, och säkert har legat med jättemånga… Elin måste hjälpa Amanda minst lika mycket som hon hjälper Linnéa…

Så plötsligt har den glidit in. En ganska lång bit dessutom. Linnéa kan inte låta bli att skratta till lite, åt att det faktiskt gick. Mitt i sin rusiga kåthet känner hon sig med ens väldigt stolt. Hon vrider sig som en katt på sängen. Svankar och åmar sig, vecklar ut sin kvinnlighet så mycket hon kan. Tänk att bli fotad så här. Det hade nästan blivit för mycket.

Hon ligger på sidan igen. För med darrande händer flaskan sakta ut och in. Gud, känslan är så överväldigande, och för att inte stöna för högt måste hon då och då bita i örngottet igen.

Men den andra handen känner hon på sig själv bakifrån. Det är så skönt att bara hålla handen där, uppleva hur de spända blygdläpparna omsluter hennes sprayflaska. När flaskan är på väg ut följer de liksom nästan med en bit. Ögonblicket senare försvinner de med den in. För varje gång en aning djupare.

Skönt är också att smeka lite där bak. Runt det andra hålet. Och kanske trycka lite, fast att hon förmodligen är den enda tjejen i världen som skulle få för sig det. Men det är ju så skönt…

Området kring Linnéas analöppning har vätts av den rikliga lubrikationen från hennes sköte. Men hon måste ändå trycka ett tag innan dess krampaktiga slutenhet släpper och hennes långfinger glider in. Det är inte första gången. Och så klart inte den sista. Innerst inne vet hon det, trots alla beslut om att sluta onanera så mycket.

Mmmm…

Linnéa rör sig rytmiskt i sängen. Pressar sig mot sig själv, och spänner varenda muskel i sin heta kropp. De våta lakanen har tjorvat ihop sig under henne, och kudden har hamnat på golvet. Genom anusväggen kan hon känna hur flaskan fyller hennes slida, och hon är verkligen ett med sin unga kropp nu, på väg in i extasen.

När den nya orgasmen kommer skriker Linnéa rakt ut. Det är omöjligt att hålla emot. Den rider hennes kropp länge, och när den slutligen lämnar henne rinner tårar ner får Linnéas kinder. Utmattad ger hon efter för gråten, känner sig plötsligt övertygad om att hon är alldeles för liten för sådant här, för sådana här starka känslor!

När det knackar på dörren kan inte Linnéa förmå sig att reagera. Hon hinner inte ens föra ut sprayflaskan ur slidan innan hon möter Sofias oroliga blick i dörrspringan. Orkar bara fortsätta att gråta.