Syster Marcus och jag

Syster Marcus och jag



Det rycker fortfarande i bajan bara jag tänker på en sågklinga. Då är det ändå flera år sedan jag kom för nära med ett pekfinger. Cirkelsågen var framme och jag skulle bara rätta till träbiten några millimeter. Skulle jag inte ha gjort. En sekund senare stod jag med skelettet blottat. Givetvis är det obehagsryckningar.

Men väl inne på sjukan kunde alla konstatera att jag var en lyckans ost. Skadan hade inte drabbat några nerver eller senor och läkte den bara ihop skulle enda minnet bli ett ärr.

Nu blev minnet inte bara ett ärr…

Det fanns liksom inget att sy i, så doktorn tejpade ihop och jag fick gå hem. Det var lördagseftermiddag. På måndagen halv nio skulle jag infinna mig hos distriktssköterskan för omläggning.

Jag satt där i väntrummet och bläddrade i en tidning. Pekfingret i paket. Allt jag visste om distriktssköterskan var att han hette Marcus. Jag var skraj. Självklart. Det gjorde ju ont. Tänk om han var en nörd? Rotade i såret, okänsligt. Sjabblade så jag fick infektion. Men något annat var jag inte rädd för. Det borde jag kanske varit…?

Fem i halv nio dök någon upp runt ett hörn.

”Laila?”

Jag såg upp.

”Ja.”

”En minut bara.”

Han försvann runt det där hörnet igen men allting hade hunnit stanna. Filmen hade trasslat sig, skivan stannat, proppen gått. Jag minns inte säkert, men jag tror jag lyfte händerna och placerade dem på kinderna. I alla fall var det min impuls. De var heta, antagligen röda. Jag ville känna om det var sant. Det var som om någon tryckt på on-knappen.

Han hade tittat på mig, först en gång, så en gång till, och sett förvånad ut. Som om jag inte var den han väntat sig. Eller så blev han häpen när lyset tändes, vad vet jag. Fast det borde han å andra sidan varit van vid, han som gick omkring och såg ut sådär.

En kropp sådär alltigenom lagom. Muskulös utan överdrifter, vältränad, välproportionerad. Välvårdat hår, lagom rakad, vackra drag, ”det” och inga störningsmoment. Så mycket man. Så jävla mycket man. Han såg på mig med den där blicken rakt från paradiset.

Exakt en minut senare hämtade han in mig i behandlingsrummet, hälsade och bad mig sitta ner.

”Arbetat på egen hand?”

Leendet gjorde mig knäsvag. Det lekte i mungipan, dröjande, retsamt. Men i nästa sekund var han formell igen. Med proffsigt handlag tog han av mitt bandage och synade såret. Att titta på hans armar som stack fram under den där kortärmade gröna vårduniformen var rena narkosen. Han stod lutad mot min stol, alldeles intill, så jag kunde känna hans kroppsvärme och ana höften, magen, låret…

”Gör det ont?”

Ja, jag hade ont. Men det betydde inte mycket just då. Fast det sa jag förstås inte.

Syster Marcus rengjorde såret och började lägga nytt förband.

”Du behöver komma hit varannan dag för omläggning så vi ser att det inte blir infektion.”

Jippi… varannan dag… normalt skulle jag stönat av obehag men nu…



Nu var det faktiskt inte så att jag var suktande och karltokig. Mitt sexliv var alldeles i ordning, det delade jag med min darling där hemma. Normalt gick jag inte igång på folk sådär, det hade aldrig hänt förut när jag befunnit mig i en relation. Detta kom som en blixt från klar himmel och när jag gick hem var jag alldeles rusig. Just då var det emellertid bara en förundran, attraktion: det hade inte nått ner i brallan än.

Andra gången såg han inte på mig mer än bråkdelen av en sekund. Det slags blick som sa att han redan sett mig. Överarmsmusklerna spelade när han kom nära och donade med sina grejer.

”Läget?”

Vi utbytte några artighetsfraser. Så blev det tyst medan han rengjorde och förband. Såret såg bra ut, sa han. Jag sa att jag var glad för det. Han skrattade till. Han hade redan lett ett par gånger. Inte för att jag förstod varför. Så roligt var det väl inte? Med mig och mitt sågade pekfinger? Ärligt talat fattade jag ingenting. Mer än att jag, när jag gick därifrån, var uppfylld av syster Marcus, dag som natt, ända fram till nästa möte. Han dök upp i mina drömmar, hett, jag snodde runt bland sängkläderna och skyllde på att det gjorde ont i fingret. I själva verket drömde jag att han fått av sig den där gröna skjortan och de gröna brallorna och virat de där underbara armarna om mig och var på väg att kyssa mig nerför halsen och vidare till axlarna och lirka behån halvvägs ner och blotta mina längtande bröst, fösa upp axelbandet igen och ner igen tills jag skruvade mig av otålighet och till slut börja peta med tungspetsen på de spretande bröstvårtorna så det gick rysningar av kåthet rakt ner i klittan på mig. Hans händer var alldeles perfekta, mjuka och starka, känsliga, ömsinta och krävande. I drömmen jobbade han sig fram över min kropp lika målmedvetet som han la om min skada i det vakna, systematiskt, proffsigt, medvetet. Som om han visste precis vad han gjorde och ville.

Tja… vad ska man säga? Självfallet blev det nästan outhärdligt spänt att gå till distriktssköterskemottagningen. Uppenbart var något på g, men jag hade inte klart för mig vad. Var det jag som inbillade mig saker? Varför skulle han vara intresserad av mig? Varför drömde jag sådär? Var det bara resultatet av mina egna fantasier och att jag attraherades av honom, eller hade han verkligen något med saken att göra? Om jag attraherades av honom, varför gjorde jag det då? Var det något han ville, eller var jag bara helt dum i huvudet?

Jag fick lust att försöka förföra honom. Fast jag ville hellre att han skulle försöka förföra mig. Alltså måste jag locka honom på något vis. Hade ingen aning om hur. Mina förhållanden hade inte gått den vägen: de hade liksom bara uppstått, jag hade inte behövt göra så mycket. Men detta var lite speciellt. Jag måste förstå att han hade en yrkesroll och att det var tabu att ragga på patienter sådär hur som helst.

Om han var gift eller inte brydde jag mig inte om. Det var så starka känslor som växt fram. Man kan inte hålla på och ta hänsyn till en massa icke närvarande personer hela tiden. Det folk inte vet har de inte ont av. Fast efteråt tänker jag att det hade varit bättre om han varit det. Då hade vi varit i samma situation och kunnat se det hela som varsitt snedsteg. Varför ska man gå rakt hela tiden? Så himla tråkigt.

Nej, han var singel. Han upplyste mig om det, på ett lite menande sätt, med ett flirtigt ögonkast en dag när han precis hade lagt sista handen på mitt bandage.

Jag tror jag rodnade. Varför sa han sådär? Det hade jag väl inte bett om heller…

Eller hade jag?

Plötsligt längtade jag själv oerhört mycket efter att vara singel. Tänk, så enkelt! Bara för att man är singel har man kvalificerat sig för rätten till en massa fantastiska möten, sex, människor… som ena halvan i ett par förväntas man ha möten endast med sin partner där hemma över falukorven på tallriken och bara köra i välkända spår. Fattar ingen att man kan längta? Att inte ett och samma, en enda, är enda drömmen hela tiden? Men att det är alldeles för bökigt att bryta upp och separera bara för att man vill något mer? I synnerhet om man inte har det dåligt. För det hade jag inte. Därför var jag också chockad och konfunderad. Hur kunde jag gå igång till den milda grad…

När Marcus sa att jag bara behövde komma var tredje dag blev jag jätteledsen. Men jag höll masken förstås och sa:

”Oh, så bra!”

Såret läkte över förväntan. Ny hud började bildas. Visst kändes det, men det var en petitess i sammanhanget. Den längtan jag kände i resten av kroppen plågade mig mer.

Det gick knappast en natt utan att jag drömde om honom. Jag var rädd att jag låg och skrek hans namn, men fick höra att jag mumlade bara, och stönade, som om jag hade mardrömmar. Och det kanske man kunde kalla dem? Jag vaknade och låg och trevade i tomrummet i mörkret, letade efter honom. Strök och smekte över lakandet på madrassen och nästan grät. Nyss hade han varit där, med sina läppar, händer, ögon, sin röst, sin flata mage. Jag brann. Måste stoppa ner fingrarna och dra ut fukten ur fitthålet och smeka ut den över blygdläpparna och klittan och börja stryka, rytmiskt, cirklande, fram och tillbaks, cirklande igen, fram och tillbaks… Det värsta var att jag måste börja från scratch. I drömmen hade jag varit någon helt annanstans, men när jag vaknade var kroppen på noll medan jag själv befann mig någonstans i min dröm. Det blev ett glapp. Tog tid innan jag jobbat mig fram till den faktiska kåthet som var nödvändig för att jag skulle börja klättra mot toppen och sen hiva mig upp och glida ut över kanten. Det var som om jag var kåt i hjärtat. Men vad gör man åt det, alldeles ensam?

Ja, ensam var jag nu inte, men det är inte läge att väcka den man lever ihop med mitt i natten för att man drömt om någon annan. I synnerhet inte om man redan fått en och annan besk kommentar för att det verkar så noga med mascaran och spegeln nuförtiden.

Eftersom jag i drömmens land redan avancerat långt in i syster Marcus famn var det rena pinan att träffa honom i verkligheten där han bara la om mitt finger och log och sa hej då. Till slut ville jag nästan smälla till honom. Fattade han inte?

På något vis tror jag han gjorde det. Det var väl uppenbart att jag glodde. Trånade. Ville. Varför gjorde han inget åt det? Var han sadist eller?

Till slut bestämde jag mig för att helt enkelt tala med honom. Läskigt. Oromantiskt. Tråkigt. Det hade liksom varit mycket bättre om vi bara glidit ihop, som i en film. Om dimrök lagt sig och dolt oss bland de sterila dukarna och peangerna och gasbindorna. Om någon häftig låt hade spelats. Medan vi kysstes, passionerat, och började klä av varandra.

Jag var ungefär lika nervös som när jag skulle köra upp för körkort eller gå på anställningsintervju. Plus att jag skämdes som bara den. Att stöta på sköterskan… det var så simpelt på något vis. Tänk om han började asgarva? Tänk om jag bara var den femte den veckan som gjorde samma sak? Vidrigt. Men att bara lämna alltsammans skulle kännas som ett svek gentemot mig själv. NÅGOT måste jag ju göra! Nu skulle jag över huvud taget inte komma på fler omläggningar. Såret hade läkts tillräckligt och framöver kunde jag byta förband själv, hemma.

Riktigt hur jag skulle lägga upp det hade jag inte klart för mig, men jag fick väl försöka invitera honom på något vis.

Han plockade med mitt skadade finger. Sa att det såg bra att. Att jag säkert inte skulle få men, men att det skulle komma att vara känsligt under lång tid framöver.

Inte det enda som är känsligt… tänkte jag. Du skulle bara veta hur det känns mellan mina lår… För dagen var han skrudad i någon vit, tajt trikåtröja med landstingsstämpel på ena ärmen. Den avslöjade hans konturer på ett nästan skamlöst sätt. Jag ville vara en snigel som kröp däröver.

”Hrm… tänkte du kanske… skulle ha lust att ta en fika ihop med mig… eller så… nån gång…?”

Phu, varför är det så svårt? Men nu var det gjort i alla fall, och antagligen var jag röd som en tomat. I alla fall så skiftade h a n färg, både en och två gånger, samt såg plötsligt väldigt glad ut.

”Gärna!” utbrast han.

Hjärtat slog två snabba. Jag visste inte hur jag skulle fortsätta. Alldeles i början hade vi snackat, det hade varit lätt. Men rätt snart hade läget blivit spänt. Herre gud, jag kände ju inte den här mannen. Och ändå längtade jag efter honom, som besatt! Var jag klok egentligen?



Vi sågs på stan redan samma vecka. Hängde över varsin kopp kaffe och stämningen var tät så att man kunnat skära den med kniv.

”Ska du med hem?” sa han strax innan jag tömde sista slurken.

Jag drog efter luft: äntligen… Han bodde i ett sånt där trevåningshus som en massa andra också bor i, men visst var det något särskilt med just det här. I trappuppgången var det stänkmålat, blått och grönt, och vi hann precis innanför porten innan vi mer eller mindre slängde oss över varandra som två utsvultna vargar ett köttstycke. Jag tror aldrig jag varit så kåt. Det körde som en centrifug i magen, ner i underlivet, upp i magen igen, och snurrade i huvudet och tyngde som bly i fötterna. Knäna skakade, armarna skakade. Han tog dem, höll om mina armbågar och drog mina armar framåt och virade dem runt sin hals, tryckte sig hårt intill mig och kysste mig intensivt och länge med tunga och läppar över halva ansiktet. Inget knussel där inte. Jag fann mig stå upptryckt mot väggen med hans händer trevande över mina bröst, höfter, lår, och rumpa medan hans tunga virvlade runt min och mina händer kramade och smekte hans rygg, ner över axlarna, upp i nacken, ner över rumpan, runt hans höft och fram över kuken som stretade i brallorna som om den tänkt ta sig genom tyget av egen kraft. Han körde upp ett knä mjukt mellan mina lår och fick upp handen under min tröja och smekte lätt över magen, upp mot bröstet. Så stelnade han till.

”Det är hundra år sen jag var med en tjej…” sa han. Och då plötsligt fattade jag först. Att han var gay. Att inte poletten trillat ner tidigare… och… varför just nu? Kunde det inte ha funnits ett bättre tillfälle?

Vi klev in i hans lägenhet som var väldigt personligt inredd förstås, och landade i soffan, nära varandra. Jag var tämligen förvirrad, han lite skamsen.

”Jag går inte igång på tjejer”, sa han, ”normalt alltså, det händer bara inte. Men dig gick jag igång på. Gissa om det har varit ett helvete… jag fattar ingenting.”

Vi fortsatte kyssas. Vad ska man säga?

Ja, vad ska man säga…

När jag gick hem var jag kär, mör, lycklig, omtumlad, allt, men inte längre kåt. Syster Marcus hade sett till att släcka det som brann, äntligen. Med händer och tunga for han över alla mina känsligaste punkter som en tornado och jag kom med ilskna små kvidanden. Sen sa han att han måste få fundera. Vi måste sluta där. Och typ, ring inte mig, jag ringer dig.

Tiden gick och när den gått tillräckligt länge förstod jag att han inte skulle ringa. Jag grät lite, men det kändes ändå okej. Jag hade velat mer, träffas igen, men…

Det händer fortfarande att jag drömmer om honom. Och vaknar och undrar var han är och vad han gör och vad han kom fram till när han funderat. Och jag kan förstås aldrig nudda den känsliga huden på mitt pekfinger utan att minnas båda de ena och det andra…



*