Fäbodssommaren

En lång försiktig, erotisk kärleksnovell. Inga ”fula ord”, så vill du ha det, läs något annat. Berättelsen utspelar sig i historisk miljö och alla ev sammanblandningar av olika tidsepoker och ev fel i historiskt perspektiv, tar jag på kontot för artistisk frihet. Detta är berättelsen om en ung bondflicka som upptäcker kärlekens glädje och sorg och erotikens lustar.



Fäbodssommaren.



Elden sprakade i vedspisen. Kaffevattnet började så smått sjuda i pannan. Jag hade redan tagit för mig av det medhavda brödet och salta fläsket. Jag var så hungrig. Så hungrig som man bara kan bli efter en hel dags vandring uppför bergssluttningarna, fösandes en hel skock med kor och får framför sig.



Det här var den tredje våren jag skickades ut till fäboden med korna och fåren för deras sommarbete. Jag hade nyss fyllt 15 år, men eftersom jag var enda flickan, och dessutom yngst, bland 4 syskon, så hade det aldrig varit några diskussioner. Så fort jag bedömdes gammal nog, så var fäbodssommaren mitt arbete. Mina äldre och muskelstarkare bröder behövdes hemma på gården för det tyngre arbetet med åkrarna och höskörden.



Det var ensamt. Vår fäbodsstuga låg isolerat, så att besöka någon annan lät sig inte göras på den lilla stund som var kvar av kvällen, när jag föst in djuren i fähuset och mjölkat de kor och tackor som skulle mjölkas. Dagarna gick åt till att se efter djuren och att ysta och kärna mjölken från kvällen innan. Varannan lördag fick någon av mina bröder göra den dryga vandringen upp med en ryggsäck fylld med nya förnödenheter. Bröd, fläsk, salt sill och när säsongen väl började färsk potatis och färska grönsaker. Det tråkiga var att om de skulle hinna hit och hem på samma dag, vilket var möjligt om man inte samtidigt föste djur, så hade de bara tid att stanna och prata en knapp timme.



Det jag sörjde mest över var att inte få vara med på byns midsommarfirande. De tidigare åren hade det inte spelat mig så stor roll, men i år kändes det tungt. Mitt intresse för pojkar hade växt till sig och jag hade ett gott öga till Egon, grannpojken som var 17 år. Han var stor och grann och hade ett underbart, blont och lite vildvuxet hår. Och nog hade han ett gott öga till mig också. Jag hade nog märkt hans uppskattande blickar när han trodde att han obemärkt kikade på min, för åldern, ganska stora byst.

En kväll dansandes i hans starka armar och kanske en liten förstulen kyss i den ljusa sommarnatten, det hade varit något att se fram emot.



Men nog med självömkan nu. Det var en kall natt, det skulle nog bli en av vårens sista frostnätter, men vedspisen värmde gott. När jag druckit mitt kaffe och ätit färdigt, så gick jag ut en sista runda för kvällen för att se att allt stod väl till med djuren.

På vägen tillbaka till stugan tyckte jag mig se ett ljussken blinka till mellan träden. Där var det igen. Det såg ut som om en eld brann längre bort i skogen. Jag höjde blicken över trädtopparna och trots skymningsljuset så såg jag röken som sakta steg mot himlen.

Vem kunde det vara? Det låg ingen annan fäbodstuga åt det hållet. Nyfikenheten tog överhanden och jag började promenera genom den dunkla skogen i riktning mot elden. Den låg längre bort än vad jag trodde, så det tog mig gott och väl 20 minuter att nå fram.



Jag kom fram till ett skogsbryn och där öppnade sig en glänta. Mitt i gläntan brann en eld. Lågorna kastade sitt sken över gläntan, men jag kunde inte se någon människa. Bortom elden glittrade en ganska bred bäck och eldens ljus kastat över vattnet erbjöd ett vackert skådespel. Plötsligt tyckte jag mig se något i bäcken, men elden var mitt i synvinkeln. Försiktigt smygande flyttade jag mig några meter åt sidan, för att få fri sikt.



I vattnet stod en man. En lång och reslig man. En helt naken man! Han stod naken i det knädjupa vattnet och tvättade sig. Han var noggrann. Han böjde sig ofta framåt och kupade sin hand för att fånga mer vatten och skrubbade sedan sin överkropp. Överkroppen svällde av muskler. Jag kom på mig själv med att smått flämta med vidöppen mun.

Nu började mannen försiktigt vada upp mot strandkanten och elden. Måtte han inte få syn på mig. Jag kröp ihop och ålade mig inåt skogen igen och tackade inom mig brasans sprakande och bäckens porlande, som gjorde att de ljud som kom från mig förhoppningsvis inte hördes. När jag kommit tillräckligt långt in i skogen så vågade jag äntligen resa mig och jag halvsprang sen hem till stugan.



Väl inne i stugan så stängde jag dörren och reglade den med tvärregeln. Nu kände jag mig trygg. Inte för att mannen på något sätt verkat hotfull, men jag visste ju inte något om vem eller vad han var. Och nog hade mor försäkrat sig om att jag visste vad män ville göra med värnlösa flickor och det var minsann ingenting att stå efter!



Med vedspisen välfylld och värmande så låg jag nu där under skinnfällarna och försökte somna. Mina tankar gick dock oavbrutet till den mystiske mannen. Efter ett tag märkte jag att mina funderingar inte så mycket rörde sig om vem han var, utan om vad jag hade sett. Hans nakna kropp som lystes upp av skenet från brasan och glittret från bäckens vatten. Hans muskulösa armar som varsamt tvättade kroppens alla vrår. Hans seniga händer när de tvättade hans lem. Hans lem… som var större än någon jag sett förut, vilket i och för sig bara var fars och mina bröders, men ändå, den här mannens lem hade verkat enorm där den hängde. Hans vita smala ända, när han böjde sig fram för att ta mer vatten i händerna. När jag kom att tänka på det, så hade det bara varit ändan som varit vit. Han måste vara solbränd på hela resten av kroppen. Ovanligt! Det skulle mycket till för att få någon av männen eller pojkarna i byn att göra mer än kavla upp skjortärmarna och knäppa upp en knapp.



Mitt i mina funderingar så märkte jag hur min hand hade smugit sig ner till mitt sköte. Det var alldeles vått och fingrarna dansade en lätt dans över punkten jag hade hittat där det var som skönast. Jag hade hittat punkten för något år sen och hade sedan dess inte kunnat låta bli den. Det var så skönt. Jag undrade ibland om mor hade någon sådan punkt, för hennes beskrivningar om män och deras behandling lät allt annat än njutbar. Jag kom ibland på mig själv med att önska att det hade varit Egons fingrar som var där i stället för mina egna och om det kunde göra någon skillnad vems hand fingrarna satt på?

Jag fortsatte smeka mig själv och såg åter mannens nakna kropp innanför mina slutna ögonlock. Den andra handen letade sig också neråt och två av mina smala fingrar letade sig genom mitt fjuniga hår och in i min våta springa. Den pirrande känslan spred sig genom kroppen. Jag bet i min underläpp för att hålla tillbaka ljuden av min njutning. Till slut kom de förlösande kramperna och min kropp spändes som i en båge för att sedan slappna av helt och hållet. Jag borrade ner mitt ansikte under fällen och kände där lukten av mitt kön, innan jag somnade.



Dagen därpå var full av arbete. Första dagen på fäboden var det mycket som skulle göras. Uthuset där jag kärnade smör och ystade ost skulle städas ur. Fähuset skulle ses över så att det inte regnade in och ved skulle hämtas för några kvällars förbrukning.

När kvällen kom och djuren var infösta och mjölkade så var jag helt slut. Jag bestämde mig för tidigt sänggående och gick därför och la mig direkt efter att jag ätit kvällsmålet.

Men när jag väl låg där i sängen så kunde jag inte somna. Tankarna på den främmande mannen återvände och gav mig ingen ro. Till slut tog nyfikenheten överhanden och jag gick upp och klädde mig igen.



Vandringen genom skogen tog längre tid den här kvällen. Det var mulet och därför var skymningsljuset svagare. Jag såg heller ingen eld genom träden att hålla sikte mot, men till slut hittade jag ändå fram.

Gläntan var tom. Brasan var slocknad och mannen syntes inte till. Lite besviket vågade jag mig ut i gläntan och kände på resterna av elden. Det var ingen värme kvar och jag förstod att den inte brunnit sen i morse. Mannen hade väl helt enkelt varit en förbipasserande vandrare, som slagit nattläger. Tur att han inte hade fått syn på mig, för vandrare kunde vara farliga och opålitliga, det hade man ju hört.

När jag ändå var där så gick jag ner till bäcken för att dricka. Vattnet var svalt och gott, men inte allt för kallt. Kanske skulle jag passa på att tvaga mig, nu när jag ändå hade chansen? Att tvätta sig i bäcken var säkert både skönare och mer praktiskt än det iskalla brunnsvattnet i en hink hemma vid fäboden.



Jag klädde av mig och vadade försiktigt ut i vattnet. Kylan kring benen och den svala kvällsluften fick mitt skinn att knottra sig. När jag stod där och lät det svala vattnet rinna ur mina händer över min kropp, så såg jag åter bilderna från förra kvällen. Hur oerhört stark, men ändå graciös, den nakne mannen hade verkat. När mina händer gled över brösten, så rörde de vid mina bröstvårtor som var alldeles styva av kölden. Det gick en ilning av vällust genom mig och jag kunde inte låta bli att smeka vid dem en lång stund. För mitt inre försökte jag se Egons ansikte framför mig, men hur det var så flöt det hela tiden bort och byttes ut av den främmande mannens ansikte. Jag hade inte sett det så tydligt och kom inte ihåg mer än att näsan varit lång och rak, munnen bred och hakan bestämd. Men i min fantasi så blev han den vackraste man jag någonsin sett.

Nu smekte jag även mitt sköte och stående i bäcken gav jag mig själv en riktig njutningsstund. Den skarpa kontrasten mellan kylan i vattnet och luften och det varma blodet som pulserade igenom min kropp och fokuserades till mitt sköte blev en underbar effekt och när jag till slut kom så skrek jag rakt ut i det tomma mörkret. Lite skamset tittade jag mig omkring, men insåg snabbt att det enda som omgav mig var tyst skog.



När jag låtit min kropp lufttorka en liten stund satte jag på mig mina kläder. Plötsligt tyckte jag att jag såg en rörelse i ögonvrån. Något hade rört sig i en buske längre bort i skogsbrynet. Jag stod alldeles stilla en stund och avvaktade, men ingenting mer hände. Det måste ha varit ett djur eller en fågel som blev uppskrämt från sitt skydd för natten. Jag påbörjade vandringen hem och väl där lade jag mig att sova, underligt upprymd och fullständigt avslappnad på en och samma gång. Jag somnade som en stock!



Dagen därpå hade det mulna vädret försvunnit och solen visade sig från sin bästa sida. Det var varmt och underbart och det kändes som den först riktiga sommardagen. Jag hade vaknat tidigt av solstrålarna som bröt in igenom stugans fönster och hittade mitt ansikte. Jag gjorde bort morgonmjölkningen och tänkte nu sätta en himla fart på att kärna smöret som var dagens uppgift. Om jag var riktigt duktig och blev färdig snabbt, så skulle jag kunna få mig några riktigt njutbara timmar i den varma eftermiddagssolen. Kanske bara ligga i det höga gräset och fundera och sova bort en stund?



Jag arbetade hårt och intensivt och mitt på dagen var jag färdig. Det var för varmt för att jag skulle ha någon riktig matlust, så i stället drack jag mig otörstig av det iskalla vattnet från brunnen.

Jag hade hittat en fin glänta omgärdad av stenblock, där marken var mossig och mjuk. Där skulle jag ta en stunds vila. Efter det hårda arbetet och i den varma solen var jag så svettig att mina tunna klänning klibbade sig vid kroppen. Skulle jag gå och bada? Men det kändes för långt och för varmt och jag skulle sannolikt bli lika svettig igen av vandringen tillbaka. Jag tittade mig omkring, innan jag kom på mig själv med att undra varför. Här fanns ju ingen att skyla sig för. Sagt och gjort, jag drog av mig klänningen och lät den ljumma sommarbrisen smeka min nakna kropp, innan jag lade mig ner på klänningen som jag brett ut på marken. Ibland var livet bara underbart!



Jag vaknade plötsligt med en känsla av att vara iakttagen. Jag kisade med ögonen, men ljuset från solen, som stod i zenit, gjorde att det tog några sekunder innan jag såg någonting. Jag satte mig upp och vände blicken åt sidan och såg rakt in i ett par främmande ögon. Bara ett par meter från mig satt den främmande mannen från häromkvällen, med nonchalant utsträckta ben och stödd på sina armar bakom ryggen.

I panik lättade jag på rumpan så att jag kunde slita upp klänningen från marken och få den över mig för att skyla mina bröst och mitt sköte.



– Så, så, lugn och fin kära fröken! Jag ska inte göra er något illa, sa mannen med lugn och mörk röst.

– Vem är ni? Vad vill ni? Snälla, gör mig inget illa! Min röst darrade och jag kände gråten stiga upp i halsen.

– Det skulle aldrig falla mig in att göra någon illa. Var inte rädd, kära ni. Jag heter Seppo, sa mannen och sträckte fram sin hand emot mig för att hälsa.



Fortfarande vettskrämd såg jag forskande in i mannens ögon. De var ljust blå och såg vänliga ut. Han log och hans breda mun visade vackra vita tänder. Hans leende avspeglade sig i ögonen och han såg verkligen inte farlig ut, men det var ändå bäst att vara på sin vakt. Seppo, hade han sagt, och hans lugna mörka stämma sjöng på en märklig dialekt, som jag aldrig hört förut.



– Har ni suttit och stirrat på mig? Varför? Vad vill ni? Vem är ni? Ni måste vända på er, så att jag kan klä på mig. Orden forsade ur min mun i ren och skär rädsla.

– Så, så, sa Seppo lugnt. Så många ord och så många frågor på en gång. Jo, nog måste jag erkänna att jag tittat på er en stund, men ni var så vacker att jag inte kunde låta bli. Och jag vill ingenting mer än att hälsa på er, nu när vi är grannar. Han skrattade och fortsatte: och eftersom jag redan sett er naken både igår kväll och nu på dagen, så är det väl inte så farligt. Ni såg ju mig häromkvällen, eller hur?



Jag nickade försiktigt. Han hade alltså sett mig när jag smög på honom och det var han som hade varit ”djuret” igår kväll.



– Vad heter fröken?

– Emilia, svarade jag med darrande röst.

– Nå, då så Emilia, nu ska du inte vara rädd. Jag heter som sagt var Seppo och jag är jägare. Jag har haft mitt läger där borta i gläntan i ett par veckors tid nu och hade nog tänkt stanna ett tag till, för jakten har varit god.



Något i hans lugna röst, hans vänliga uppträdande, breda leende och uppriktiga ögon gjorde att min rädsla började avta så smått. Han verkade verkligen inte som någon farlig våldsman.



– Du pratar underligt, sa jag. Är du inte härifrån?

– Både ja och nej, sa Seppo, men det är en lång historia.

– Jag har tid, svarade jag utan att tänka mig för. Egentligen borde jag väl försöka bli av med denna främmande man så fort som möjligt, men det var något hos honom som väckte min nyfikenhet.



Så Seppo började berätta en både lång och tragisk historia på sin säregna sjungande dialekt. Han hade ursprungligen kommit från Finland och hade kommit hit med löften om egen mark för att bedriva svedjebruk. Det hade tagit längre tid än han trott att få marken brukbar och under tiden hade han och hans unga hustru och deras lilla son lidit allt större nöd. De lokala svenska bönderna hade varit fientligt inställda till ”finnen” och inte gjort mycket för att hjälpa den unga familjen. Försvagade så hade hans fru och son dukat under i lunginflammation och dött. När sedan en av svedjebränderna han anlagt hade spridit sig och bränt ner den torpstugan han arbetat så hårt med att bygga upp, så hade han gett upp.

Han lämnade den fientliga trakten och gav sig ut för att leva som jägare på vad skogen kunde ge. Han levde under öppen himmel eller tjuvlånade böndernas jaktstugor under vintern. Åt av kött, fisk och bär och sålde skinnen. Han var inne på sitt tredje år i detta liv nu.



Jag blev helt gripen av hans sorgliga historia. Tårarna nästan svämmade över när han ingående berättade om hur först den lille pojken hade dött och sen om sin frus dödskamp och hur han tvingats begrava dem. Jag hade varit lyckligt förskonad från sorg och bedrövelser hittills i mitt liv och faktum var att hela min syskonskara var i livet.



– Stackars dig, var det enda jag kom mig för med att säga.

– Nå, inte går det någon nöd på mig, svarade Seppo. Nu lever jag ett fritt liv och är ingens tjänare. Jag beklagar mig inte, mer än det blir lite ensamt ibland och det var därför jag inte kunde motstå frestelsen att komma över hit för att se vem du är. Han log ännu bredare: och det jag fick se lämnade inget i övrigt att önska. Du är vacker som den sommardag som råder, Emilia, med eller utan klänningen på.



Återigen kände jag en klump av rädsla i magen vid påpekandet om min nakenhet, men den sjönk snabbt undan igen när jag såg på honom där han satt i gräset.

Han hade bara fötter med grova fotsulor, han var uppenbarligen van att röra sig barfota. Hans ben var bara, håriga och brunbrända. De seniga musklerna i låren avtecknade sig så fort han ändrade ställning det minsta. Han hade ett par grova byxor på sig, med avslitna ben, så de var som ett par kortbyxor som man kunde se på småpojkar ibland. På överkroppen hade han en trasig och uppknäppt skjorta. Hans magmuskler avtecknade sig tydligt genom den brunbrända huden och hans bröstmuskler svällde. Armarna stack ut ur skjortan som helt saknade ärmar. Överarmarna svällde av muskler och på underarmarna tecknades ytliga blodådror under de solblekta hårstråna. Det var något vilt över honom, något väldigt tilltalande vilt!

Hans kinder och breda haka täcktes av en kort skäggstubb. Munnen var bred och läpparna fylliga och känsliga. Näsan ganska stor och helt rak. Ögonen satt ganska brett isär och var vackert ljusblå, som en sommarhimmel. Det bruna håret var solblekt och ostyrigt. De där lockarna borde nog ha varit klippta för länge sedan, men samtidigt så gav det honom ett mildare och lite pojkaktigt utseende, trots att han måste vara gott och väl över 20 år gammal.



– Hur gammal är du? Är du hungrig? Frågade jag innan jag hunnit tänka mig för.

– Du verkar gilla att fråga många saker på samma gång, du, log han. Men för att ta dem i ordning, så är jag 26 år gammal och ja, jag är nog lite hungrig.

– Jag kan hämta lite mat, sa jag snabbt och reste mig upp utan att tänka mig för.



Snabbt insåg jag att jag blottat hela min nakenhet för honom och jag började snabbt kränga klänningen över huvudet. I ögonvrån såg jag hur det buktade till under hans grova kortbyxor och inom mig gick det som en blodström, rätt ut till mina bröst och till mitt sköte.

Snabbt och förläget skyndade jag upp mot stugan för att hämta lite mat.



Vi åt i solskenet och jag berättade om mig och min familj. Seppo var en god lyssnare och gjorde småroliga inpass här och där. Det var så lätt att prata med honom att jag till och med berättade om min lilla förälskelse i Egon. Seppo log med sina ögon, då han sa:



– Den pojken vet nog inte hur lyckligt lottad han är! Låt honom inte vänta för länge med att få veta det bara!



Eftermiddagen gick blixtsnabbt och nu väntade åter sysslorna. Jag ursäktade mig och sa att nu var jag nog tvungen att ta tag i allt som skulle göras.



– Låt inte mig hindra dig, sa Seppo. Men du, kan du inte komma bort till gläntan ikväll, så ska jag bjuda på rådjur.



Tanken på rådjur grillat över öppen eld fick det att vattnas i munnen på mig. Vilket underbart avbrott mot salt sill och fläsk, så utan att tveka tackade jag ja.

Av någon anledning arbetade jag i ett furiöst tempo under resten av eftermiddagen och kvällen. Jag ville kunna gå bort till gläntan och Seppo så snabbt som bara möjligt.

Jag borstade håret noga och tog fram den finaste av mina medhavda klänningar. Inte för att den var festfin, men den här var i alla fall inte trasig.

Jag småsprang bort genom skogen och nådde till slut gläntan.



Där väntade Seppo. Han hade samma kläder som tidigare på dagen, men han kanske inte hade några andra att ha på sig? När jag kom fram överraskade han mig med en lätt kram och sa sedan på sin sjungande, roliga dialekt:



– Ska vi inte ta och bada lite innan vi äter? Jag känner då att jag behöver det!

– Nja, sa jag lite tveksamt, men visst kände jag att håret luktade av kor och får.

– Lilla vackra Emilia, du har ju tjuvtittat på mig och jag har tjuvtittat på dig. Vi ska ju bara tvätta oss. Vad har vi att vara blyga för?



Tveksamt började jag klä av mig, men Seppo rev raskt av sig sina kläder och sprang skrattande ut och slängde sig i vattnet. När jag också, lätt fnittrande, började springa mot vattnet, så ropade han till mig:



– Ta det lugnt! Kan du simma?



Samtidigt såg jag att hans blick inte riktigt nådde mina ögon, utan var fäst vid min unga, men tungt gungande byst. Jag kunde inte simma, så jag saktade ner och vadade försiktigare ut i vattnet tills det nådde mig till midjan.



– Inte längre, sa Seppo, för här ute kommer strömmarna och då måste man kunna simma.



Han simmade med kraftiga tag in emot mig och när han reste sig ur vattnet och det rann av hans muskulösa kropp så höll jag nästan på att tappa andan.

Båda började vi tvätta oss. Efter en stund undrade han om jag kunde tvätta honom på ryggen. Jag tvekade, men han vände tydligt ryggen till och kutade framåt, så jag förstod att inga onda avsikter förelåg.

Försiktigt lät jag mina händer hälla vatten över hans rygg och när jag till slut lade händerna på ryggen och började tvaga, så kände jag hur hårda hans muskler var. Hans hud och kropp var sköna att ta på och jag kom på mig själv med att smått flämta med öppen mun. Han gnolade av belåtenhet och doppade till slut huvudet i vattnet. När han drog upp det skakade han vattnet ur sina långa lockar och dropparna glittrade i solskenet.



– Nu är det din tur, skrattade han, böj dig framåt.



Det gick som en varm våg genom min kropp när hans starka händer landade på min rygg och varsamt gnodde min hud.



– Du som sitter böjd och mjölkar både morgon och kväll måste väl få ont i ryggen? undrade han.

– Jo, nog blir det lite stelt ibland, medgav jag.



Hans bestämda fingrar började knåda mina muskler och det var så skönt. Han lät händerna vandra över ryggen, upp och ner, och stannade precis i överdelen av mina skinkor. Under ett ögonblick kom jag på mig själv med att vilja att han fortsatte neråt. Snabbt slog jag bort tanken och vände mig i stället om. Vi stod öga mot öga och jag såg rakt in i hans varma blick. Någonting flög i mig!



– Tack, sa jag och böjde mig snabbt fram för att låta mina läppar snudda vid hans kind.



Hans starka armar fångade upp mig och i stället möttes våra läppar. Hans mun var mjuk och när hans tunga kom, så öppnade jag munnen och mötte med min. Det var den underbaraste, mjukaste känsla jag någonsin upplevt. Jag slöt ögonen och lät förståndets lilla motsträviga röst drunkna. Det kändes som om kyssen varade i timmar, men sannolikt varade den bara någon minut eller två innan Seppo lösgjorde sig ur vårt grepp. Han tittade mig djupt in i ögonen och sa med tjock röst:



– Men lilla, lilla Emilia…



Därefter gick han raskt upp på stranden och satte sig på sin sittstock och lade ett tygskynke över låren. Rädd för att ha gjort något fel följde jag tveksamt efter, men när jag gått runt elden och satt mig ner bredvid honom, så mötte jag åter hans vänliga blick och den sa bara snälla saker och något mer… oidentifierbart…



– Du måste bli trött i fötterna också, sa han tyst, om du strävar runt i de hårda träskorna hela dagarna?

– O ja, svarade jag, ibland har jag så ont på kvällarna att jag ställer mig på tröskeln och vaggar fram och tillbaka.

– Nå, ge mig då din fot!



Försiktigt lade jag upp ena foten i hans knä och hans skickliga fingrar började nu massera min ömma fotsula. Det var så himmelskt skönt! Han knådade först den ena foten och sen den andra. Jag lutade mig tillbaka mot tallstammen bredvid sittstocken och slöt ögonen. Jag tyckte mig höra honom mumla lågt:



– Så små och så vackra!



Jag måste nästan ha dåsat till för när jag vaknade kände jag något varmt och vått kring mina tår. Jag öppnade ögonen och såg Seppo försiktigt suga och slicka på mina tår samtidigt som han fortsatte knåda fotsulan med bestämda fingrar. Förvirrad rätade jag på ryggen.



– Förlåt, sa han, det var inte meningen, men jag kunde inte låta bli. De är så små och vackra, dina tår och fötter.



Jag hörde mig själv säga:



– Det gör inget. Det var bara skönt, men jag blev lite överraskad.



Vad höll jag på med? Jag badade naken med en främmande karl och nu lät jag honom suga på mina tår. Tänk om mor hade sett mig nu!

Och som en helt ologisk följd så reste jag mig och satte mig grensle över hans knä, ansikte mot ansikte, i all min nakenhet, och lät min mun söka hans mun igen. Läpparna möttes, munnarna öppnades och våra tungor slingrade sig om varandra. Hans kraftiga händer lade sig på mina skuldror och tryckte mina varma bröst mot hans lätt behårade bringa. Strävheten i hans hårväxt fick mina bröstvårtor att styvna.

Kyssarna kändes oändliga, våta och underbara. Jag kunde känna hur hans lem styvnade under tygskynket och nu tryckte genom tyget mot mitt sköte.



Seppos kyssar började nu vandra ner mot min hals och den pirrande känslan spred sig i kroppen. Hans ena hand sökte sig till mitt ena bröst och kupade sig om det. Han lät fingrarna smeka över vårtgården och hans beröring var så skön. Jag lutade mig bakåt och visade att jag vill bli kysst även där. Den fuktiga tungan spelade över bröstvårtorna och jag kände hur mitt sköte blev allt fuktigare.



Plötsligt reste sig Seppo upp, men han höll händerna under min rumpa, så jag hängde kvar på hans stora kropp som en barnunge. Tygskynket föll ner och nu kunde jag känna hans svällande stolthet nudda mot min hud.

Försiktigt lade han ner mig på den mjuka marken och satte sig på huk mellan mina särade ben. Hans ena hand strök mjukt och försiktigt längs den känsliga insidan på mina lår. Hans andra hand smekte lemmen och förde skinnet fram och tillbaka. Hans blick hade fått en ny glans, då han kärleksfullt mötte min blick.



Nu började han kyssa mina ben. Hans lätta kyssar och försiktiga tungslickningar vandrade uppför låren, för att sluta i ljumsken, alldeles i kanten av mitt könshår. Han upprepade detta gång på gång. Min instinktiva vilja var att ta hans huvud och trycka det mot min sköte, men jag behärskade mig.

När han till slut försiktigt lät sina fingrar sära på mina blygdläppar, så undslapp jag mig en tung suck av vällust, bara för att sekunden efteråt spänna min kropp i en båge, överrumplad av njutningen när hans tunga nådde punkten. Om jag hade trott att fingrar där var skönt, så var det nu ingenting mot att känna Seppos läppar mot mitt våta kön och hans krävande, men ändå så mjuka tunga metodiskt slicka över mitt allra känsligaste.

Jag njöt och njöt och njöt… Pirrandet i kroppen stegrade sig undan för undan och till slut genomsköljdes min kropp av den kraftigaste kramp jag någonsin upplevt. Jag tappade behärskningen fullständigt och tog tag bakom hans nacke och tryckte hans ansikte mot mig och höll det där medans krampen sakta ebbade ut. När jag till sist släppte honom skyndade jag mig att säga:



– Förlåt, jag vet inte vad som flög i mig!

– Nog vet jag vad som flög i dig, log han tillbaka mot mig, och det var liksom det som var meningen, så be inte om ursäkt.



Jag reste mig nu upp i sittande och funderade lite förvirrat på vad som skulle ske härnäst. Min blick nådde Seppos pulserande, styva lem och jag kunde inte motstå frestelsen att sträcka ut handen och röra vid den. Försiktigt lät jag min hand göra som jag sett honom själv göra. Jag drog skinnet fram och åter. Seppo lät höra ett kvidande läte av njutning och jag förstod att det jag gjorde var rätt behandling.

En klar droppe kom fram ur springan längst fram på lemmen. Jag lät min tumme smörja ut droppen och den kändes så glättig att röra. Hans ollon glänste blankt av droppens utsmetade vätska.

Nu lät jag mina instinkter styra! Jag böjde mig framåt och lät försiktigt tungan nudda lemmen. Jag slickade runt på själva ollonet och lät den också vandra upp och ner längs skaftet. Seppo hade nu slutit ögonen och lutade sig tillbaka.



– Det är bra, det är underbart, fortsätt så, lät hans sjungande dialekt.



Jag öppnade munnen och tog hans svällande stake. Känslan av att ha den i munnen och att låta mina våta tunga spela över den fyllde mig med ett nytt rus av lust och längtan. Jag kunde inte få nog, utan sög honom snabbare och snabbare. Hans välmående läten blev högre och högre och till slut blev han tvungen att tvinga bort min giriga mun.



– Inte så bråttom, sa han grötigt, vi har mycket kvar att upptäcka ännu.



Återigen lade han mig på rygg på marken. Han särade på mina ben och kom allt närmare. Hans stånd nosade nu försiktigt i mynningen till min våta grotta. Sakta började han tränga in i mig. Det gjorde lite ont och jag kved lite. Han stannade av omedelbart och lugnade sig. Han lät mig andas en stund och smärtan avtog. Försiktigt började jag röra mig igen, för jag ville så gärna känna honom i mig. Det tog några minuter, men nu var han fullt inne i mig och smärtan fanns där inte längre.

Hans tunga kropp låg över min och värmen som omgav mig kändes trygg och spännande på samma gång. Han började röra sig och jag kände varenda rörelse hans lem gjorde inuti mig. Att det kunde vara så här skönt. Att det kunde få plats så mycket, jag som hade tyckt att mina smala fingrar var nog. Mitt i allt det underbara så slog förnuftets brutala röst ner.



– Seppo, du sätter mig väl inte i olycka?

– Nej, vi ska vara så försiktiga, sa han lugnande, slappna du av, så löser vi det!



Han reste sig nu upp i knästående, men fortfarande med den styva staken kvar i mig. Han lade upp mina vader på sina axlar och tog tag om mina höfter och drog mig närmare intill sig. Han kom in så djupt att det svartnade för ögonen. Han fuktade sin tumme och började åter massera punkten. Han tog mig långsamt och bestämt, samtidigt som hans våta tumme fladdrade och hela tiden nuddade.

Den stegrande känslan kom igen och jag flämtade snabbare och snabbare. Detta var om möjligt ännu skönare. Att känna sig helt fylld av honom och samtidigt smekas lätt, lätt…

När hans fria hand så tog mitt ena bröst och började knåda det, så brast alla fördämningar. Jag skickades än en gång in i den glödande känslan av maximal njutning och vred mig som en mask på marken. Seppo gled ur mig och föll ner på rygg bredvid mig. Jag log mot honom och som genom dimma såg jag honom le tillbaka.



Han låg där på rygg och hans stolta stånd stod starkt. Jag reste mig och grenslade honom. Jag stödde mig med ena handen på hans hårda bröstmuskler och lät den andra handen leda honom in i fuktigheten igen.

Jag satte både händerna på honom, njöt av att känna hans muskler spela under mina fingrar och började nu rida på honom. Jag gled lätt och mitt skinn knottrades av den vällustiga känslan.

Farten ökade och ökade i takt med att jag hörde hans andhämtning bli tyngre.



– Nu måste du kliva av, stönade han fram och lät sina händer ta tag om mina höfter och börja lyfta.



Snabbt och lite förvirrat lät jag honom glida ur mig och funderade någon sekund på vad jag skulle göra nu, innan jag böjde mig ner över honom och tog honom i munnen. Hans pulserande stånd var varmt och skönt i min munhåla och han kom snabbt. Hans säd sköljde in i mig och jag svalde.



Utmattade föll vi hop på marken intill elden och jag kurade ihop mig längs hans sida med huvudet på hans arm. Han var våt av ren svett och hans hud smakade och luktade underbart. Vi sov en lång stund innan vi vaknade för att äta och för att älska igen.

Vi träffades nu varje kväll och Seppo lärde mig utforska erotikens mysterier och jag hade inte ens tänkt tanken på att det skulle kunna ta slut, förrän en kväll när jag kom till gläntan.

Seppo var inte där. Jag såg honom ingenstans. Jag ropade ut hans namn, men kunde inte finna honom. Då fick jag syn på honom. Han stod i skogsbrynet på andra sidan bäcken.



– Vad gör du där? frågade jag intet ont anande.

– Kära Emilia, detta måste nu någon gång ta slut. Ett liv med mig är inget liv för en kvinna! Hans röst var bruten.



Innan jag hann så mycket som yttra ett ord i protest, så var han uppslukad av skogen och försvunnen. Jag skrek ut hans namn i förtvivlan. Med gråten sprutande ur ögonen, så sprang jag upp och ner längs bäcken för att hitta ett ställe att ta mig över, men överallt glittrade bäckens svarta vatten allt för djupt.

Jag kunde inte tro att det var sant. Jag skulle ha följt honom till världens ände!



De kommande dagarna var bara en stor tomhet. Jag utförde mina sysslor som en sömngångare och grät mest hela tiden. När som helst kunde jag övermannas av minnesbilder på honom och jag hade inget försvar mot dem.

Så kom morgonen den första dagen en av mina bröder skulle komma med nya förnödenheter. Jag försökte gaska upp humöret och låta bli att gråta, för att inte ta emot min bror hulkande och rödgråten och avslöja allt ihop.

Mitt på dagen, så såg jag siluetten komma gående genom dalsänkan. Jag försökte se vem av mina bröder det var, men det var fortfarande för långt håll.

När så siluetten kom närmare började jag ana oråd. Det såg inte ut som någon av mina bröder. Men jag fick inga falska förhoppningar, för att det inte var Seppo såg jag också. När så figuren äntligen var tillräckligt nära och tittade upp så att jag såg ansiktet under hattbrättet, så skrek jag rakt ut av glädje och överraskning:



– Egon!



Jag sprang emot honom och kastade mig utan betänkligheter om hans hals. Han blev helt överrumplad och inte mindre förvånad då jag krävande sökte hans mun med mina läppar och kysste honom långt och intensivt.

Han blev ännu mer förvånad då jag bestämt tog hans hand och ledde honom in i stugan, men han protesterade inte det minsta och när jag stod naken framför honom, kastade han all försiktighet överbord. Hans lite för ivriga försök behövde vägledning och undervisning, men det kunde jag ge honom…



Jag tänker fortfarande på Seppo ibland, men saknar honom egentligen inte. Tre underbara år och två barn senare, så har vi det så bra jag och Egon. Men vi har Seppo att tacka för mycket, men det vet förstås inte Egon om och kommer heller aldrig att få veta.