Älska har sin tid

Tumnageln går över etiketten på ölflaskan igen. Problemet är att naglarna kortklippts tidigare under dagen och plastetiketten sitter oväntat hårt, men bort ska den, så mycket är bestämt. En klunk av ölen, vidare god är den inte men det är antagligen för att den är alkoholfri. Bara hon nu inte gått och blivit alkoholromantiker, någon mer tröttsam personlighetstyp har hon för tillfället svårt att föreställa sig. Barstolen börjar kännas jobbig, tar en titt på mobilen, ingenting. Ser sig runt om i lokalen, i ett hörn sitter en ensam man i en fåtöljgrupp, han tycks upptagen med något, en bok kanske? Svårt att se, det är lite för mörkt i hans hörn, men vem läser en bok på en krog? En krogbokläsande person skulle förvisso vara ett ganska välkommet inslag just nu. Börjar önska att han skulle göra henne sällskap, kastar på nytt ett öga mot honom men han tar ingen notis. Börjar känna en viss irritation över allting och ger sig på etiketten med ny kraft. Och var är Sandra?! Över en halvtimme sen hennes störiga pojkvän ringde och hon gick ut för att kunna prata ostört. Besitter han ens en förmåga att prata så länge? Dricker upp sista klunken och beställer snabbt en ny alkoholfri öl men suckar direkt åt sitt misstag. Inte helt oväntat smakar den lika halvdant som den förra och etiketten sitter där med samma extrema vidhäftning. Blir medveten om sin irritation, ett djupt andetag, dags att återta kontrollen över situationen, vara den som styr, inte låta fåniga omständigheter råda över sinnesstämningen. Hon vänder sig helt om och tittar på mannen i hörnet. Varför inte? Sandra bör komma någon gång snart, rädda henne om det behövs. Tar ölen i sin hand, tvekar först men finner modet. Försöker uppbringa lite pondus och går med halvbestämda steg bort till hörnan där han sitter.



-Får man slå sig ner?

-Hoppats du skulle göra mig sällskap så mer än gärna.

-Varför har du låtit mig sitta ensam i baren då? Hon kan inte låta bli att känna sig något förnärmad och hennes fråga avslöjar henne.

-Föredrar att låta dig komma till mig.

-Jaha… Någon egogrej? En viss lättnad när hon lyckas vända fokus på honom.

-Kanske. Men hoppas inte det. Utan tänker mer att det säger något gott om dig, att du bär mod och styrka att söka upp mig.

-Mod och styrka? Krävs det det för att närma sig dig? Är det inte att tro ganska högt om sig själv, tror du att du besitter sån skrämmande utstrålning?

Han ler ett litet leende, funderar.

-Du har säkert rätt att jag ibland tror högt om mig själv. Men tror inte det handlar om mig nödvändigtvis, utan situationen som sådan. Krävdes det inte något för dig att ta steget att komma hit till mig, fanns där inte något motstånd att övervinna?

Hon vill ljuga och bara svara nej men samtidigt anar hon att de båda skulle vara medvetna om lögnen.

-Mjo så var det väl. Hon känner sig lite påkommen och börjar fingra på ölettiketten igen.

-Sluta. Han greppar hennes hand. Hon känner sig skamsen, tillrättavisad som ett litet barn. Han släpper greppet när hon med arg uppsyn möter hans blick och hon drar några nya drag på etiketten men slutar tvärt när hon inser att hon beter sig som ett trotsigt barn som inte tål en tillsägning. Tar istället ett par långa djupa klunkar av ölen som tömmer flaskan, sätter ner den och skjuter den ifrån sig. Nu hade gärna Sandra fått komma och rädda henne.

-Det klär dig inte att hålla på sådär.

-Det klär mig inte? Irritationen i rösten är påtaglig och hon ångrar att hon gick bort till honom.

-Nej, det klär dig inte. Varför ägna dig åt något så meningslöst? Solkar ner den din person och den skönhet du besitter.

-Skönhet? Hon kan inte låta bli att skratta. Vad är det här för typ? Först gör han bland det värsta hon vet, tillrättavisar henne. Och inte nöjer han sig med ord utan handgripligen hindrar henne. Och nu… nu kommer en fånig komplimang. Och den är så överdriven så det finns inte. Någon skönhet är hon inte, hon saknar inte självinsikt.

-Du besitter en skönhet som tilltalar mig. Han uttalar det så neutralt. Ingen ironi eller sarkasm, ej heller smickrande. Mest ett konstaterande. Hon blir alldeles tyst, vill protestera men är medveten om vad resultatet riskerar bli om hon gör det. Ett återupprepande av samma sak och hon vill inte höra vilken skönhet hon är igen. Visst finns det en liten del i henne som glädjs åt orden men främst tynger de henne. Hon är ingen skönhet, det är sanningen. Men. Han menar vad han säger, det hör hon, och det är hans sanning. Hon är fullt införstådd att det rör sig om två subjektiva åsikter men ändå blir det för krångligt. Två motsägesefulla sanningar som försöker samexistera där de sitter.

-En dag kanske jag får visa dig.

Är på väg att fråga vad han menar men en servitris kommer fram till deras bord och frågar om de önskar beställa något mer. Ett ypperligt tillfälle att smita iväg men hon hinner inte innan han beställer.



-Två glas mjölk.

Servitrisen tar beställningen med en förvånande oförvåning och lämnar.

-Mjölk? Hennes förvåning är tydligare.

-Är du laktosintolerant?

-Haha nä…

-Jag tycker om mjölk och så lämnar du mig med rätt få alternativ eftersom du dricker alkoholfri öl.

-Du noterar saker du… Och jag dricker faktiskt alkohol.

-Men ikväll verkar du bestämt dig för att inte göra det, då tänker jag inte ändra på det.



Hon tittar på honom, försöker värdera honom, förstå honom, finna hans motiv. Vill ogilla, vill nästan hata. Han har fått henne att känna sig liten, han beter sig självgott. Men hon tvekar. Tror inte han är självgod, bara korkat uppriktig och lite taktlös. Och han har rätt, hon borde inte dricka alkohol idag, hade bestämt sig för att inte göra det. Och han ser det, hörsammar det. Hur många personer skulle göra det? Hon värderar honom med lite nya ögon.



Han upptäcker att hon tittar på honom. Möter hennes blick. Hon väljer att inte slå ner blicken, det känns okej att möta hans. Deras ansikten är uttryckslösa, det finns ingen utmaning i deras blickar. De bara tittar på varandra, inte märkvärdigare än så. Och därför just så märkvärdigt hinner hon tänka innan servitrisen sätter ner två stora glas med mjölk.



Hon skakar på huvudet och småskrattar men tar sitt glas. Mjölken är kall och smakar så där gott som bara mjölk kan smaka.

-Okej det var gott med mjölk. Jag ska ge dig det.

-Mjölk funkar alltid. Du… får jag göra något jätteklyschigt?

-Haha va?

-Ja eller nej?

-Normalt sett låter det som en dålig idé men om det finns någon människa som borde agera lite mer normalt och eventuellt klyschigt så kan det vara du. Så mot bättre vetande, låt gå.



Han ler åt hennes pik, tar sin servett, viker den en gång och torkar hennes läpp.

-Mjölkmustach.

Hon blir förlägen. Tar en stund för henne att komma tillbaks.

-Så det är därför du beställer mjölk?

-Hehe avslöjad. Fast jag vet inte. Finns nog bättre saker än att torka dina läppar.

-Tänker du säga att kyssa dem så har du tagit klyschorna alldeles för långt idag.

-Haha avslöjad på riktigt nu. Är jag så förutsägbar?

-Man kan nog inte beskylla dig för det.

-På gott eller ont?

-Jadu…



De tar varsin klunk mjölk. Två nya mjölkmustascher.



-Inser du vilket romcom-ögonblick vi kan ha om vi kysser varandra nu?

-Haha glöm det.

-För klyschigt?

-Knappast enda problemet.

-Ouch.



Han ser dock långt ifrån modstulen ut utan ler istället brett.



-Har jag målat in mig i ett kysslöst hörn nu?

-Du har befunnit dig kedjad i hörnet hela tiden.

-Haha du är hård. Men jag är Houdini. Om 60 sekunder kommer jag gå för kyssen.

-Du är sämst. Kommer inte hända.

-Jag tar chansen.

-Vi ser om typ 50 sekunder.



Hon blir lite perplex. Kan inte låta det ske, inte på det där viset, inte på hans villkor. Men hon vill inte längre bort, har börjat trivas. Han får henne att le, han skrattar åt hennes skämt. 30 sekunder kvar kanske. Bestämmer sig, dödar all tvekan genom att inte tillåta fler tankar. Böjer sig över bordet och låter läpparna mötas hans. En kort kyss, men likväl en kyss. Hon sjunker tillbaks i sin stol. Väntar på någon förutsägbar kommentar. Spelar upp alternativen i huvudet. ”Ganska bra för att vara sämst.” ”Houdini kommer alltid loss.” Men inget sånt. Återigen finner de varandra bara tittandes på varandra då hennes telefon piper till och hon väljer att fly till den. Sms från Sandra. ”Sorry att jag bara försvann!! Jättestrul!!!! Ringer sen och förklarar! Förlåt! Kram!”. Hon älskar Sandra men hon behöver lära sig använda punkt.



-Behöver du gå?

Anar hon en oro och besvikelse i hans röst? Hon har chansen nu. Ett enkelt avsked, en ursäkt för att lämna. En märklig stund med mjölk och kyss. En lustig parantes i hennes liv, inget mer. Men hon överraskar sig själv.

-Nej.

-Glädjer mig.

-Mmm.

-Du låter inte lika glad?

-Jo.

-Haha, inte så övertygande svar.



Hon vill bort därifrån, men hon vill bort tillsammans med honom. Saknar dock styrka att uttrycka denna önskan, blir istället passiv, fåordig. Dricker mer mjölk, tömmer glaset. Slut på saker att sysselsätta sig med, inga fler möjligheter att döda tid.



-Jag har minst två liter mjölk i mitt kylskåp om du är sugen på mer. Standardmjölk…

Det är så dåligt, det är så cheesy. Men hon skrattar. Ett uppriktigt och lättat skratt. Han har öppnat dörren och hon behöver bara stiga in.

-Oboy?

-Jag har Oboy.



—



De kliver in i hissen. En tvekan faller över henne. Visst är det outtalade att de kommit hit för att ha sex? Men vill hon? Och vill han? Är på väg att stoppa händerna i byxfickorna när han fångar hennes ena hand i sin. Han ler. Hon allvarlig. Jo hon vill. Hissdörrarna öppnas och han leder henne genom korridoren till sin lägenhetsdörr. De stiger in och hänger av sig ytterkläder och trampar av sig skorna. Var är den sexuella laddningen? Var är kåtheten i form av att mer eller mindre aggressivt ge sig hän åt varandra? De står där i hallen och bara betraktar varandra. De betraktar varandra alldeles för mycket. Det är för oskyldigt, det är för fint. Det är för mycket romcom. Hon blir nervös. Hon vill knulla, inte mogen eller redo för något annat. Ingen större intimitet, absolut inte två personer som ska älska med varandra. Led det till knulla. Hon möter honom, sträcker på sig och kysser honom. Försöker bilda sig en uppfattning om var sovrummet kan vara. Backandes, med honom i släptåg förenad via munnen, rör hon sig sakta ut ur hallen. Plötsligt tar han och lyfter upp henne med ett grepp om rumpan. Hon skrattar till, halvt av förvåning, halvt av förtjusning. Bär in henne till ett rum, slår till strömbrytaren för taklampan med armbågen och det blir klart för henne att det är i sovrummet de hamnat. Försöker ge en blick som säger ”kasta mig i sängen, ta mig, knulla skiten ur mig” men det övergår snabbt i skam vid insikten om hur misslyckat försöket antagligen är. Blick eller ej, han väljer den andra vägen. Lägger henne försiktigt ner i sängen, stödjer till och med hennes nacke. Som om han vet och därmed väljer att göra det motsatta. Ligger där raklång på sängen, tittar upp på honom där han står vid sängkanten och hennes fötter, väntar på vad han ska göra med det fallna bytet i sängen.



-Onanera för mig. Där finns inget oklart eller otydligt i hans önskan men det finns bara ett rimligt svar.

-Va?

-Onanera för mig. Tonläget och den tydlighet han uttalar orden med är identisk med föregående gång. Där finns inget hotfullt, men ändå… Vad är det här? Hon borde gå, men något binder henne till sängen. Vem är han? Varför kan han inte bete sig som en normal människa? ”Onanera för mig”. En sån provokation. Eller är det det? Men provocerad är hon. Vill han ha en show? Låt han få en show! En bestämdhet kommer över henne. Knäpper upp knappgylfen i ett drag, lyfter rumpan och drar av byxor och trosor i ett svep. Men bestämdheten spolas kvickt bort, här ligger hon med naket underliv i en underlägsen position med en man som betraktar henne på… Ja på vilket vis betraktar han henne? Det är inte lystet. Det är inte maktfullkomligt. Är det utmanande? Situationen talar för det, men ändå inte, det är inte det hans ögon berättar. De talar om nyfikenhet, uppriktig nyfikenhet. Hon försöker föra handen till sitt kön men drabbas av en förgörande medvetenhet. Hundratals, kanske tusentals gånger har hon onanerat med självklarhet men nu är det som varje rörelse betyder någonting och insatserna gör att hon ifrågasätter allt. Ska hon smeka klittan? Låta fingrarna sära på blygdläpparna? Hon vet inte, situationen har besegrat henne och hon känner sig slagen.



”Fuuuuuuck”. Han ser hennes handlingsförlamning och anar nederlaget i kroppsspråk och ansiktsuttryck. Han har tagit henne till en plats som är henne övermäktig. Ansvaret är hans, misslyckandet är hans. Avbryta är väl det rätta? Men hur ska hon kunna känna sig annat än otillräcklig och förödmjukad i så fall? Han behöver ge henne en seger, en chans till återupprättelse. Annars kommer han förlora henne, antagligen för alltid.



En idé. Värt ett försök. Sträcker ut händerna mot henne, hon tvekar men fattar dem till slut och han drar upp henne i sittande ställning. Sen kliver han själv upp i sängen och sätter sig med sin rygg mot hennes. Kontaktytan är minimal men den finns där. Sekunderna går, minuterna går. Ingen säger något, ingen rör sig. Men så sker det, en liten rörelse och plötsligt känner han hur hennes rygg fullt ut vilar mot hans. Hennes huvud något vilande mot hans skuldra. Nya tysta stilla minuter. Han kan inte låta bli att le, åt sig själv och åt situationen. Varför komplicerar han till det såhär? De hade kunnat ligga pustande och tillfredsställda bredvid varandra vid det här laget. Fast det han upplevde nu var värt mer. Krångligt, luddigt, skört, men ändå så mycket bättre. Känner en liten rörelse mot sin rygg, hur hennes högra skulderblad då och då rör på sig. Han lyssnar till andningen, där finns något ansträngt. Som någon som försöker vara tyst genom att bara andas genom näsan, men det är otillräckligt. Det fodras djupare andetag ibland och han känner hur hennes kropp häver sig lite vid dessa inandningar. Rörelserna blir större, de vandrar från hennes hand och arm och energin absorberas i hans rygg. Andningen är nu alltigenom tydlig, det väser nästan om henne. Han anar att hon fortfarande bara andas genom näsan. Trycket mot hans rygg ökar, täcket under honom rör sig. Hans ser det inte, men via hörsel och känsel är bilden fullständigt klar för honom. Hennes fötter borrar sig ner i sängen och hon pressar sig mot honom. Andningen är intensiv, nästan hyperventilerande och när hon med en ljudlig pust tillåter sig att andas även med munnen kan han inte låta bli att tycka att det är bland det finaste han hört. Det är som om att hela hon vill flytta honom, hennes huvud smäller i nacken på honom men han sitter där orubblig. Sitter där och tar emot hela den kraft som slits loss från henne. En kraft som med dämpande stön lämnar hennes kropp. En kraft som sätter hela henne och sängen i rörelse.



Hon glider väck från hans rygg. Denna stora starka vägg som kom att kännas så trygg. Lägger sig ner och mer eller mindre begraver ansiktet i täcket, handen framför munnen, sluter ögonen, orkar inte möta honom just nu. Låter efterdyningarna av orgasmen ebba ut medan tankarna fladdrar. Det gick, till slut gick det. Är glad att hon stannade, så glad att han erbjöd henne denna andra chans. Vad som egentligen skett blir hon inte klok på. Egentligen har hon bara onanerat. Men en orättvis beskrivelse, för den här stunden betyder mer. Det känner hon. Grips av tacksamhet mot honom men samtidigt vill hon förtränga känslan. Vad har han egentligen gjort mer än betett sig lustigt? Men inser snart att det är mer än någon slags turlig omständighet som gör att hon ligger i hans säng och på något vis är tillfreds och glad. Gemensamt har de utforskat någonting nytt. Kanske. Hon har åtminstone fått utforska sig själv. Som hon med hans hjälp fått öppna en dörr till sig själv. Och det finns något spännande där, något som väntas på att upptäckas.



Börjar bli varmt där hon ligger och andas rätt in i täcket, är dessutom mogen att möta honom. Kanske tacka honom. Han borde väl i och för sig vara den som ska tacka? Vänder upp ansiktet och öppnar ögonen, han är där, hans ansikte, hans blick, hans sinne. Allt är där och möter henne. Jo, hon vill säga det, vill uttala det.



-Tack.

-Varsågod.

Hennes ögon drar ihop och sig och hon biter sig i läppen medan hennes blick försöker genomborra hans. Ett oförhappandes skratt slinker ur honom.

-Du hade väntat dig ett tack tillbaks?



Hon känner en stark lust att tvätta bort det försmädliga leendet som sitter fastklistrat i ansiktet på honom men hinner inte komma på hur innan hans ansikte åter blir allvarligt och han tar hennes ena hand i sin egen. Den är varm och fuktig, svettig.

-Du.

För sedan utsidan av hennes hand till sin kind, rivig av ett kort skäggstubb, men framförallt är den varm.

-Du.

Vidare till underlivet där han placerar hennes hand på sitt kön, där finns en begynnande styvhet. Lägger sin egen över hennes och greppar.

-Du.

Hon önskar att han ska släppa greppet så hon själv kan gå på upptäcktsfärd med hans kuk i sin hand men istället leder han henne till sitt bröst. Hans hjärta slår med tydlig rytm och kraft.

-Du.



Han är på väg att säga något, kanske ett tack, men hon tystar honom med sitt pekfinger på hans överläpp. Vill inte längre ha orden, hon har fått det innerligaste tacket hon upplevt. Han har lyft på skynket av självsäkerhet, denna självsäkerhet som är så lockande och provocerande på samma gång. Lyft på skynket och blottat sin person. Inga fasader, inget spel, här är jag, detta är jag. Hon förstår inte honom men hon tror på honom, på hans uppriktighet, på hans intentioner. Hon lägger sig att vila vid hans bröst, lyssnar på hans hjärta, kanske ljudet av dess slag kan bekräfta att det är gott och rent. Hon är nära att somna när hans ord plötsligt rycker tillbaks henne till ett medvetet tillstånd.



-Förlåt.

-Förlåt? Hon vrider huvudet upp mot honom.

-Jag begärde för mycket av dig.

-Begärde! Ordvalet skakar om, gör henne arg. Hon reser sig till sittande och stirrar på honom.

-Vad tror att du kan begära saker av mig?

-Begära utifrån den rätt du ger mig. Och utifrån mitt eget omdöme.



Hon upprepar orden tyst för sig själv ”Efter den rätt du ger mig.” ”Mitt eget omdöme”. Varför försvinner hennes irritation? Är hans svar så tillfredsställande? Och hans ursäkt… en ursäkt för vad?



-Så du ber om förlåtelse för exakt vad?

-Jag kunde och borde kanske valt en annan väg. Inte begärt så mycket så tidigt. Att jag gjorde det ber jag om ursäkt för.



”Valt en annan väg.” Väg till vadå? Och ”Inte begärt så mycket så tidigt”. Implikationen av det når nästan hennes medvetande men hon kväver tanken. Vågar inte utforska den, rädd att den ska tvinga bort henne därifrån. Vill inte veta vad förståndet säger.



-Du skrämmer mig.

-Du ser inte så rädd ut…

-Är inte det minsta rädd. Det som skrämmer mig.

-Bra.

-Att du skrämmer mig?

-Hehe nja. Kanske… Men skulle nog valt ett annat ord. Men du vet att jag syftade på att du inte var rädd.

-Vad vet du om vad jag syftade på?

-Jag vet.

-Du vet. Tonen är sarkastisk.

-Hade jag haft fel hade du tagit chansen att påpeka det. Det vet jag.

-Gör inte detta mig till en påfrestande och odräglig person?

-Kanske i andras ögon, inte i mina. Jag vill lita på att du säger ifrån om jag agerar fel, oavsett om det är via ord eller handling.

-Du agerar inte fel, men väldigt märkligt. Förstår mig inte på dig.

-Vad vill du förstå?

-Just nu, ingenting. Hon greppar hans kuk men hinner ingenstans innan hans hand stoppar henne.

-Sluta.

-Det klär mig inte att runka en kuk? Syrligheten går inte att ta miste på.

-Övertygad om att det klär dig. Men allt har sin tid.

Hon suckar, tittar på honom och svarar något uppgivet.

-Och vart företag under himmelen har sin stund.

Han letar i minnet. Längesedan han läste orden men vissa stycken kommer till honom.

-Bryta ner har sin tid.

-Bygga upp har sin tid. Hon svarar utan minsta tvekan.

-Gråta har sin tid.

-Le har sin tid. Men något leende finns inte att skåda. Allvaret är det som härskar hos henne i denna stund.

-Tiga har sin tid.

-Tala har sin tid.

-Älska har sin tid. Tystnad. Han ångrar sig i samma stund han säger orden. Vad ska hon svara? Vad kan hon svara? Han förbannar sin egen tröghet. Han vill inte höra det korrekta svaret. Han är ytterst medveten om vad det är. Hon vänder sig om, ligger med ryggen mot honom. Det yttersta beviset för att han klantat till det. En sekund. Tio sekunder. En minut. Hon tiger. Fem minuter? Han vet inte. Har hon somnat? Men sen kommer orden som förlöser honom från hans våndor. De uttalas tyst och med ryggen mot honom men det finns ingen tvekan om vad de är.

-Älska har sin tid.