Adam & Melina (DEL 1)

OBS! Denna novell har stort fokus på bakgrundshistoria och upphetsning istället för banalt in-och-ut-sprut. Jag vill att ni ska förstå att detta är en erotisk novell av en mer utdragen sort. Sätt sig bekvämt, luta dig tillbaka och låt den relativt långa berättelsen om två unga människor ta dig vart den vill. Om du, så att säga, har bråttom så råder jag dig att byta till en annan novell av hetsigare sort! Tack. /319



Låt mig beskriva huvudpersonerna i den här novellen. Melina är en svindlande vacker ung kvinna med enkla, skarpa drag. Hennes kropp har liksom tydliga linjer – det är inget som som ligger fel eller stör. Hon är lång, nätt och slank, och hennes hud är som porslin. Hennes hår är långt, välkammat i en mittbena och i en ljus, askblond nyans. Jag skulle ljuga om jag sa att inga vände sig om efter henne när hon gled fram på gatorna, hennes blotta åsyn kan frysa en till is. Små läppar som alltid var tätt slutna, men ändå med en nästan perfekt form. Isblå kattliknande ögon med långa mörka ögonfransar. En blick som både sätter dig i brand och fryser till till is. Långa, smala fingrar. Runda, välformade bröst som snarare pekade uppåt än framåt, som alltid skymtar innanför de exklusiva blusarna. Givetvis hade hon varit med olika män innan, underligt vore annars med tanke på den isprinsessa hon är, men trots de många försök till närmanden ändrade Melina inte på något. Hon fortsatte vara iskall, intellektuell och svåråtkomlig. Aldrig släppte hon greppet. Hon kunde vara giftig när det behövdes. Som en orm, alltid redo att hugga.



Adam är en ung man med pojkliknande drag, och det är svårt att avgöra om han är mer vacker eller snygg. Kanske både och, det var något med de tydliga käkbenen, muskulösa kroppen och den mörka luggen som suddade ut gränsen mellan pojke och man. Adam är tystlåten och hemlighetsfull, som om han alltid döljer något. Kanske är det därför alla flickor har trånat efter honom sedan urminnets tider – hans mystiska person och djupa, intensiva blick. Hans ögon är som magiker; med sin varmt bruna nyans kan de se dina innersta tankar, stanna tiden och klä av dig utan att blinka. Men trots hans enorma charm och kloka personlighet hade han aldrig blivit så där brinnande förälskad eller ens varit i ett förhållande med någon.





DEL 1. När vägar korsas



23.15

Han sitter i fönstret och röker en cigarett. I sin trånga etta på våning 23 i studentskrapan ser det riskabelt ut, tänk om han faller, men efter åtta månader är risken minimal. Nattluften sveper in i rummet och långt där nere tutar taxibilar och bussar. Faktum är att det är en oerhört bra lägenhet trots den billiga hyran och fåniga läget. Ja, det är inte mycket till utsikt från fönstret – cirka sju meter ifrån är det ett identiskt höghus som täcker den blinkande stadsvyn med sin gråa, enorma fasad. Om han ville skulle han kunna kasta över ett föremål, kanske till och med han själv, till lägenheten mittemot utan problem. Det var med andra ord fri sikt till grannen, vilket han löst med ständigt neddragna persienner och ett fantastiskt ointresse av deras vardag.

Vattnet fungerar utmärkt och tack vare sitt extraknäck på skivbutiken har han inrett ettan stilfullt och modernt. Speciellt mycket pengar lade han ner på sin stora, drömska säng, med en lagom mjuk madrass, perfekta kuddar och duntäcken av högsta kvalitet. Sängstommen är av mörk mahogny och några skjortor är vikta över kanten.

Han tänker på djupa saker den kvällen. Sitt liv, sina vägval och sina beslut. Vad hade fått honom att bli den han var? Vilka ting i livet hade format honom till den han var nu? Han har inte starka band till sin familj och i hela sitt liv hade han valt att leva lite i en bubbla. En bubbla av hemligheter, böcker, tankar och cigaretter. Vem var han, och ville han verkligen fortsätta sitt liv lika isolerat som tidigare? Han ser fimpen singla ned mot stadsbruset likt en glödande meteor mot jordytan.



06.49

Hon tar ett vigt kliv över den sista kartongen, som är fylld av diktsamlingar. Klockan har knappt slagit sju på morgonen och hon är redan klar. I och för sig har hon varit uppe hela natten och packat, hon ska flytta till en annan lägenhet. Med den tunna sidenmorgonrocken tätt sluten runt kroppen går hon ett varv i lägenheten för att kontrollera att allt är nedpackat och klart. Egentligen betyder det ingenting, tänker hon. Alla dessa ting hon samlat på sig, vad har de för värde? De är gjorda av plast, glas, metall eller trä. Siden, sammet, bomull, lump – allt är endast materiell lycka, materiellt strävande. Är det nyckeln till lycka? Materiellt värde är inte viktigt.

Men inget får glömmas bort, tänker hon snabbt och häller upp svart kaffe i en vit porslinskopp. Flyttbilen kommer om en timme och sedan börjar hennes nya liv. Nej, förmodligen kommer allt rulla på exakt som tidigare men hennes basläger kommer förflyttas sju kvarter. Rättare sagt till en prisvärd tvåa precis vid universitetet, i en av studentskraporna. Hon är varken exalterad eller besvärad av flytten, hennes likgiltighet beror på att det inte har något emotionellt värde. Hon har bara bott här i några månader och den nya lägenheten är fräschare, billigare och mer praktiskt lagd.

Hon tar en titt i sitt före detta sovrum; en madrass som solen ritar tre stora linjer över, en hög av papper, uppslagsverk och skolrelaterade böcker som bildar ett nattygsbord där ett glas vatten står. Allt ska även det ned i en kartong. Här inne finns inte många minnen, men saker har hänt. Det är som att rummet, eller snarare rummets själ plötsligt spelar upp alla händelser som ägt rum inom dess väggar.

Men det berör inte Melina. För inget har varit på riktigt, känns det som. Allt är bara illusioner, vilket är så märkligt för det är så många saker som känns som illusioner för Melina, det händer aldrig något på riktigt, varför händer det aldrig något, varför? Allt är gjort av stel, hård is som aldrig kommer smälta och spricka, tänker hon utan att röra en min samtidigt som hon packar ned de sista sakerna i sovrummet.

Linjerna av sol lämnar hon kvar.



09.10

Adam vaknar alldeles försent och i samma sekund som han slår upp ögonen vet han att det är just alldeles för sent. Det går att se på ljuset, hur solen smygit sig in i hans sovrum utan att säga till. Han kastar av sig täcket, kastar sig i duschen och tvålar in sig med våld, sedan kastar han i sig sitt kaffe och sin baguette och sedan kastar han sig iväg mot universitetet. Glömmer biologiboken och kastar sig in i ettan igen; kastar ned boken i väskan och kastar sig in i hissen. Väl nere i porten är dagen i full gång och staden brusar av liv, trafik, betong, glas och maskiner. Solen skiner och om du lyssnar riktigt noga hör du alla detaljer som gör dagen till en vardag. En skolbuss brummar förbi. En gammal dam går med sin lilla ettriga hund. En stressad farbror spatserar förbi med mobiltelefonen vid örat. En ung kvinna vinglar hetsigt fram på för höga klackar. Några skolungdomar kastar en basketboll mellan varandra medan de högljutt skämtar och skrattar. En stor lastbil står parkerad utanför huset mittemot, och några flyttgubbar hjälps åt att bära in möblerna. En enkel soffa, en hög träpall, en asiatisk vas. Någon flyttar in.

Han vaknar upp ur sin stadssymfoni och tar sig fram genom asfaltsdjungeln. Som tur är så ligger universitetet alldeles intill studentskrapan, en stor tegelbyggnad. Bland hundratals andra elever tränger han sig fram till rätt byggnad, rätt avdelning, rätt korridor och rätt lokal. Som väntat klistras alla blickar på honom när han med fortfarande vått hår, andfådd och med biologiboken i handen snabbt sätter sig vid sin plats. Givetvis börjar några tjejer längre fram fnittra och viska men det är inget som Adam hör eller förstår, att flickor dras till honom är på något mystiskt vis något som han lyckats missa. På alla fester han gått på har han utan vidare åtanke viftat bort alla flickor, med få undantag, och är på ett sätt van att välja vem han vill. Men det blir ändå alltid hon som väljer honom först. Under alla samlag har hon tagit initiativet, han är visserligen inte blyg men alltid medgörlig, aldrig passionerad. Mer mekanisk än älskande. Läraren, en äldre man med stränga ögonbryn, suckar irriterat men fortsätter undervisningen i bestämd ton. Adam slappnar av och slår upp rätt sida.



12.40

Melina är ”hemma”. Hennes nya hem, i en studentskrapa vid universitetet, är rymligt, ljust och vitt. Trägolvet luktar nytt men väggarna är bleka och det är fläckar i taket. Men det duger, tänker hon, det är mycket större och ekonomiskt sett är det perfekt. Det är dock ingen vidare utsikt, byggnaden ligger lite för nära den andra studentskrapan och hon kan lätt se in till sina grannar. Men det duger.

Hon sätter igång med uppackandet direkt. Hon äger förvånansvärt få saker, till flyttfirmans lycka, så flytten skedde både snabbt och friktionsfritt. Soffan skjuter hon till en lång vägg vid ett hörn, sängen passar perfekt mot kortväggen under fönstret. Hon testar duschen. Hon testar köket. Hon testar rummen, ett efter ett och de fungerar. Hon kan slå sig till ro här. Det var ett bra byte, tänker hon. Mer hinner hon inte tänka förr än hon testar sängen, som fungerar oerhört bra och hon faller i en djup sömn.



21.13

Adam står i sitt lilla kök och kokar pasta för en. Ute varvar dagen ned och det är redan mörkt. På den lilla teven brusar någon talkshow och han häller upp lite rödvin i ett glas. Han fick godkänt på tentan och firar själv, vad annars, men han är inte besvärad av det. Han torkar av händerna på byxan och tänder en cigarett. Han öppnar fönstret och låter den svala luften sippra in. Han funderar lite på gårdagens tankar men kommer inte fram till något.

Han inser mycket väl att han lever ett händelsefattigt, isolerat liv och att han inte utnyttjar sina tillgångar väl. Han unnar sig nästan aldrig något, men lever ett sunt liv utan krångel. Han motstår alla tänkbara frestelser, kopplar bort sina lustar och prioriterar andra före honom själv. Han inser att han bor i en bubbla. En bubbla av trygghet, men även tristess. En tristess han aldrig känt förut men som nu börjat picka honom på axeln. Han inser att det är dags att spräcka bubblan… och sänka värmen på pastan.



Nästa del: Första anblicken