Wannabemilf får hugg

Wannabemilf får hugg



När jag dragit träningskläderna över min snyggaste push-up med matchande spetstrosor och trippat från omklädningsrummet till träningssalen blev jag varse att han redan var där. Han satt och trampade på en av cyklarna. Våra blickar möttes och dröjde kvar i varandra en sekund för länge. Jag retade mig på att jag rodnade. Men det var ju bara för att han dykt upp tidigare än väntat!

Hela sommaren hade varit värdelös. På det avfolkade gymmet hade en sommargäst dykt upp: något slags korsning mellan grekisk gud och Tarzan, med vissa inslag av Fantomen. Jag hade ofredat hans kropp med mina blickar tre dagar i veckan sommaren igenom och han i sin tur hade fjädrat sig, flinat och flörtat till slutet av augusti då han bara försvann.

Min dröm om att få brallorna av honom hade blivit en mardröm. Kanske hade jag helt missbedömt situation. Han var nämligen yngre. Mycket yngre. Man nämner inte en dams ålder, som bekant, utan vi låter oss nöja med att ögongodiset var… yngre… Vilket fått mig, när jag känt den frestande dragningen, att tveka en aning. Trots att hela mitt jag skrek.

”Ta mig i håret och släpa mig till närmsta grotta! Eller nåt annat kul…”.

Att han skulle orka lyfta mig som om jag vore en fjäder rådde det väl ingen tvekan om, han stod ju där och dribblade med jätteskivstänger och grejer och på nätterna snodde jag runt i sängen i gråzonen mellan sömn och vaka, och drömde att han…bara liksom lyfte mig rakt upp och trädde mig på sig när jag var fullkomligt vansinnigt uppvärmd och bara skrek efter honom…som när man tar på sig en vante bara, men det spelade ju ingen roll nu. Han hade farit. Visserligen med en intet förpliktigande retfull liten flört som svar på den förtäckta invit jag slängt efter honom, men ändå. Farit.

Och själv var jag kvar, liksom med skägget i brevlådan. Att mina lår var mer vältrimmade än någonsin och alldeles hårda och släta, ja nästan som på en transa, var väl kul, men… det hade ju varit ännu roligare att få något vältrimmat mellan dem också. Nu kändes de nästan som ett hån. Ja, det var som om de skrattade åt mig, lika retfullt som han.

Fräckt att behandla en dam på det sättet. Tyckte han det var löjligt att jag var så mycket äldre? Var det ringen på mitt finger som avskräckte? Att han var sugen tyckte jag mig ana. Kroppen brukar inte ha fel. Att han var singel hade han på ett menande sätt låtit mig förstå.

När han farit skaffade jag lite snokinfo. Hade inte velat det tidigare. Det visade sig att han var trettio. Tja, det var väl ungefär vad jag gissat. Men när jag såg födelseåret framför mig blev TRETTIO liksom verklighet. Och jag insåg att min noja beträffande åldersskillnaden gick åt fel håll. Han var inte för ung. Han var för gammal. Trettio, herregud. Förmodlingen var radhus och blöjbajs hans våtaste dröm och favoritsysselsättningen att stå framför spegeln och studera ifall håret glesnande och gråta över att någon ung donna gett upp honom för att hon tyckte att förpackningen lovade mer än innehållet höll.

Tänk vad mycket rajtantajtan och stillsamt hålligång han missade… Vi hade flabbat rätt bra ihop. Jag var sååå säker på att vi skulle kunna ha haft helt underbara möten. Lite diskret sådär. Min soffpotatis där hemma skulle inte märka något såvida jag inte skickade mms och det hade jag inte haft några planer på.

Ja, jag levde i ett urgammal förhållande, ett alldeles förträffligt urgammalt förhållande, men det blir ju som det bli. Man fingrar mer på fjärren än på andra knappar, efter några år. Inte så att jag var svältfödd, jag fick allt jag pekade på utan att ens behöva peka, men… just det där att möta någon NY… att känna lite skam, blyghet… att göra det med någon man aldrig skulle dela amorteringar, vaskslask, toalockets position eller släktträffar med, kändes plötsligt väldigt intressant. Att BARA… just det… BARA… ge sig hän, naket, väldigt naket. Eller halvnaket. Eller fullt påklädd på någon plats där det kändes lagom ekivokt. För hemma hos mig gick det ju inte. Han, singeln, hade förvisso ett boende, men… ja, ja, vad är väl en bal på slottet.

Vad jag hade att välja mellan såhär på höstkanten var att slicka nosen eller slicka nosen, men då dök det plötsligt upp något betydligt intressantare…

Han satt där och trampade på träningscykeln. Jag hade cyklat live så jag behövde inte värma upp så jag gick och ställde mig vid bendragarmaskinen en bit bort. Kände hans blickar i spegeln. Dröjde lite när jag böjde mig för att trä på läderöglan om foten och putade lite barnsligt, så att han fick utsikt över rumpa, höfter och lår och vad lovande som kunde tänkas finnas där emellan. Jag gillade mitt mittparti. Fint kurvigt, tyckte jag. Snyggt, men inte pråligt, som fan sa när han målat svansen ärtgrön. Jag gillade för övrigt hela min kropp. Mest för att den var så förträfflig på att njuta åt mig. Men också för att den var så lagom. Allt satt där det skulle. Utan att göra väsen av sig. Vad spelade det för roll med nuffror? Jag var kåt som en iller och för mig själv var allt mellan byxmyndig och sista sucken teoretiskt tänkbart. Ingen åldersfascism. Det enda som gällde var att båda gick igång och ville. Men det där med viljan…

Hur fick man en man att vilja?

Faktum var att jag inte hade en aning. Det var massvis med år sedan jag var ute i svängen och då, när det begav sig, hade jag aldrig lagt två strån i kors. De bara kom av sig själv. Sen stadgade jag ju mig och där gick allt som på räls. Och nu visste jag ingenting alls. Egentligen.



Första gången jag sett den här nye tränande adonisen hade jag till min våldsamma irritation inte varit vaken. Men kanske hade det varit bra? Han hade kommit in i salen när jag gjorde min näst sista övning: låg på rygg på golvet med fötterna på en stor, röd boll och lyfte sätet. Upp och ner. Upp och ner. I njutbart långsamt tempo. Han hade gått rakt fram till roddmaskinen, som var den maskin som var närmast mig, och jag hade sett honom i ögonvrån när han stod över mig. Allt jag anade var något välpumpat i ärmlöst och en blond Snygg-Ola-lugg som hängde ner. Och att han tycktes ha samma färg på sina träningskläder som jag på mina: vitt med röda dekorränder. Hrm… lika barn leka bäst, eller? När jag snart reste mig för att gå, stod han plötsligt vid vattenautomaten alldeles vid dörren så att jag var tvungen att passera honom nära. Kunde inte hjälpa att ögonen föll på hans profil, och på det där välpumpade, en gång till, och hjälp… det var nog en förpackning som hette duga… och så fint också att han var blond… till skillnad från den där retfullt rödhårige som bara trissat mig. Och var han inte yngre?

Men riktigt säker var jag inte, efter den där första gången, för jag gick i tankar och var som sagt på väg hem. Också var det ju det där också: jag kunde faktiskt inte kolla in honom, för jag kände att han kollade in mig…

Kanske var det en bra början…

Ja, det var nog en bra början…

Nu hade vi setts ett antal gånger, hejat, flinat, utbytt menande blickar, sökt oss till varandra lite sådär oförmodat, småsnackat…visste varandras förnamn. Han hade ett sätt att stryka den där luggen ur pannan som var ytterst charmerande manligt och pojkaktigt på en och samma gång. Kroppen hans var definitivt mer manlig än pojkaktig men leendet var lite blygt, och ändå inte. I dag var det definitivt mindre blygt än någonsin. Och han hade kommit tidigare än vanligt. Jag brukade anpassa min tid efter när jag gissade att han skulle komma. Vid fem sådär, brukade han vara där. Jag tränade tidigare, men lite senare för varje gång. För att få mer tid i lokalen samtidigt med honom. Det blev lite körigt att komma hem och få middagen klar, men det gick.



Självklart hade jag betänkligheter. Även om fördomar inte var min grej var jag inte opåverkad av folks i allmänhets trångsynthet. Alla de som inte hade något liv hade alltid mycket åsikter. Och de var de flesta. I synnerhet här, i en liten håla på bystan där man var skraj för allt och alla och helst gifte sig med en kusin för att känna sig trygg. Men trots att jag bott här nu rätt länge, hade jag någorlunda lyckats bevara vett och sans. Det vill säga lusten och modet att inte gå mainstream. Det vill säga i smått. Något så stort som att ge mig in i så kallad otrohet hade inte varit på tapeten förut. Inte förrän den där rödhårige plötsligt dök upp runt ett hörn. Jag misstänkte att han var extremt feromonstinn vilket försatt mig i högbrunst. Och? Sådär kunde jag ju inte gå omkring. Och farit hade han. Men nu fanns det ju orsak att inte gråta över det.

Den största nojan var väl att en så mycket yngre grabb skulle betrakta mig som en morsa så till den milda grad att han aldrig fick av sig brallorna. Trots att jag helt kallt utgick ifrån att morsan var det absolut sista han skulle tänka på, om han bara fick av dem. Frågan var hur vägen dit gick. Jag hade slickat hans kropp med mina kåta blickar nu ett antal gånger och faktum var att han sett ut att mista balansen då och då.

Han i sin tur vände alltid fronten mot mig och visade det snyggaste han hade ur fördelaktiga vinklar, gled förbi onödigt nära, såg på mig med halvslutna ögon, verkade lite otåligt småsur ibland men besvarade mina leenden tveklöst. Dessutom hade han ömsom rodnat och vitnat vid ett par tillfällen då laddade situationer uppstått. Det var rätt trångt i lokalen. Tja, verkade det inte rätt lovande ändå?

Eftersom jag tagit bilen för att hinna hem snabbare nu när jag förlagt träningen senare, måste jag värma upp på träningscykel och följaktligen gå och sätta mig på en sådan, bredvid honom… Han hälsade, med en knapp märkbar höjning på den formfulländade hakan och såg liksom inte på mig samtidigt som det kändes som om han var fullt på det klara med exakt var jag befann mig och vad jag var i färd med. Själv betedde jag mig väl ungefär likadant.

Så satt vi där och trampade. Och trampade. Nästan lite pinsamt tyst var det. Som om något verkligen borde sägas. Det blev lite om vädret. Träningen. Sedan kom det:

”Ta en fika ihop efteråt?”

Han sa det liksom i förbigående, utan att se direkt på mig.

Yes! Äntligen! Och jävlar att jag hade så bråttom hem då! Blodet forsade som om alla slussar öppnats.

”En snabbis”, hade jag svarat, ”måste hem”.

Han hade flinat. Träningen minns jag inte så mycket av, men den gick väl på rutin hoppas jag. Sedan satt vi då där, bakom en pelare ute i cafeterian med varsin kopp och en massa osagda ord, mitt emot varandra. Min fot gled ur skon och landade mjukt ovanpå hans gympasko under bordet. Jag kollade så ingen verkade se. Men alla var fullt upptagna med att fösa sina småbarn i riktning mot barnbassängen eller gräva efter entréavgiften i fickan. För säkerhets skull höll jag koll samtidigt som jag lät tårna leka uppför hans vad som nu var paketerad i läckraste jeansen. Han böjde sig framåt och greppade om min vrist. Höll den i sina varma händer och smekte den med alla fingrarna. Mjukt, men ivrigt. Jag ville sluta ögonen och glida ner under bordet och dra honom över mig, men det var liksom inte läge. Halva stan skulle prata om det inom en kvart. Min soffpotatis var inte lättretad, men helt populär skulle jag inte känna mig. Kanske skulle det till och med bli separation och eländes elände, och vem vill ha problem?

Jag såg in i ett par blågröna ögon ovan en uppknäppt jacka. Den breda, välskulpterade bringan fick det att hisna i mig och givetvis hade han dragit på sig en extremt välsittande t-shirt för att poängtera det hela. Snygg kille. Rolig också, vi hade lett åt samma saker flera gånger. Kanske hade han inte brallorna bak och fram heller? Och om så var fallet: jag skulle med nöje göra vad jag kunde för att hjälpa honom vända dem rätt…

Fast inte nu! Jag måste besinna mig. Och om tillfället gled mig ur händerna? Jag bet mig i läppen. Hur många milfs fanns det i den här ankdammen? Sådant vet man aldrig. Men en vild gissning landade på ingen, förutom en på g. Å andra sidan kunde det vara annat än konkurrens som kom emellan. Men, men. Nu visste jag i alla fall att jag hade napp. Och jag måste hem.

”Ska du träna som vanligt på måndag?”

”Om du är här.”

Har var väl då ändå för gullig!



Vilken jobbig helg det blev. Aningen rastlös, om man så säger. Men jag fick ju både putsat fönster och städat tvättstugan. Dessutom fick jag komplimanger för att jag var så ovanligt fräsch, mild, trevlig och snygg. Se där. Det enda en kvinna verkligen behöver är de rätta signalerna från en älskare in spe. Hela antirynkkrämsindustrin kunde slänga sig i väggen om folk fattade det.

Vi hade bestämt att köra en favorit i repris, fika efteråt. Inte heller det träningspasset minns jag något av, men som sagt, hoppas det gick på rutin. Det var åtminstone ingen som tittade konstigt. De andra var fullt upptagna med att pusta och flåsa, lyfta och dra. Att folk alltid har så tråkigt. När man kan ha så kul.

Bordet bakom pelaren var ledigt. Det var för övrigt alla andra bord också för det var bara förmiddag. Hela cafeterian var tom. Men eftersom där var fönster mot simbassängerna ända ner till golvet, gällde det att hålla känslorna i styr. Åtminstone på ytan.

Ska vi gå hem till dig eller hem till mig? Frågan blev besvarad utan att direkt ställas. Till mig var omöjligt. Han bodde fortfarande hemma och både farsan som jobbade skift och lillsyrran kunde dyka upp.

”Kom”, sa jag och tömde sista slurken i koppen.

Han följde mig som en hund. Ut ur byggnaden, runt hörnet och vidare längs parkgången. Löven hade börjat falla och virvlade gula omkring. Solen kastade en gyllene stråle över oss. Det fanns en törst, eller var det hunger, i hans blågröna ögon som gjorde mig nästan rädd. Höll jag på med något dumt?

Vi hade både skolkat. Han från en föreläsning och jag från jobbet. Eller; jag hade komp att ta ut och han måste inte nödvändigtvis närvara. Så farligt dramatiskt var det inte. Men det fanns lite tid. För bus…

Kyrkan stod där den stod, gammal och stor bland de höga träden. Porten gnisslade svagt. Som vanligt fanns där inte en kotte inne. Alla bänkraderna lyste tomma. Det doftade svagt som det gör i kyrkor, rökelse kanske. Jag slank in i den bänkrad som doldes bäst av predikstolen och trappan upp till orgelläktaren. Jag kunde känna hans värme i ryggen. Träningsväskan placerade jag längst ut i bänkraden. Ifall någon dök upp skulle blicken först falla på den, inte på oss. Den skulle också markera att någon var här så inget verkade skumt. Folk som gick in i tomma kyrkor ville inte titta på folk. De ville vara ifred från folk. Längst in mot väggen gled jag ner med hans lår tätt intill mitt. Muren var sval mot min rygg, skönt, själv var jag het som en bakugn.

Han lekte med mina fingrar, snurrade på min ring, gled med fingertopparna uppför insidan av min underarm, under tröjärmen. Jag såg på hans väldigt tilltalande drag så gott det nu gick med rött flimmer för ögonen och landade tämligen omgående med nosen under hans käkben och läpparna lätt särade. Han doftade nyduschad men var oparfymerad. Smart kille. Med världshistoriens djupaste och njutbaraste andetag lät jag mina armar glida innanför hans jacka och fick allt det där ljuvliga han bebodde, i min famn. Jag kände mig liten. Och blev lite rädd igen. Den här killen var tio gånger starkare än jag. Tänk om han fick för sig saker? Tänk om han var dum i huvudet? Sådant syntes visst inte alltid.

Men jag måste lita på att min kropp ledde mig rätt. Den hade aldrig ljugit förut, varför skulle den göra det nu?

Han nafsade mig ytterst försiktigt i örsnibben samtidigt som hans ena hand gled upp i min nacke och tog om den i ett varmt, fast grepp. Jag hade vridit upp mitt halvlånga hår i en lös knut som lämnat nacken fri men när han körde fingrarna uppåt och spretade med dem brast den och håret flöt ut. Vi kysste och inte alls särskilt trevande utan som halvvägs i mål. Min hand som landat på hans jeanslår gled uppåt och inåt och naglarna rispade svagt mot tyget. I veckan hade jag varit och gjort naglar: inte blodröda och inte rosa men något däremellan. De var inte långa, men fina. Ovala, fint rundade, blanka. När jag lät dem följa innersömmen i jeansen upp i skrevet och gled med dem över pungen och upp längs undersidan av hans stånd körde han tungan halvvägs ner i halsen på mig och andetagen kom i små varma stötar. Själv hade jag blivit duktigt svälld men jag visste ju att det var läge att vänta. Uppvärmningen var viktig, det visste väl varenda en som tränade? Och här gällde inte fem, tio minuter utan minst en halvtimme.

Samtidigt som vi smektes utanpå kläderna höll åtminstone jag ett halvt öga på kyrkgången och öronen öppna efter ljud. Men ingenting syntes och ingenting hördes förutom det svaga frasandet av hans jacka i något täckmaterial. Hans hand letade sig in under min tröja, smekte över ryggen, ner över den nakna höften i jeansen och upp över ryggen igen. Smög sakta fram över behåkupans spets och nuddade med lillfingret min ena ettriga bröstvårta. Jag ryckte till och tog ett djupt andetag samtidigt som jag pressade mig hårdare intill honom och nu sket jag faktiskt fullständigt i om själve påven dök upp. Med en enda liten snitsig snärt på pekfingret puttades halva mitt bröst upp ur behån. Den här grabben var faktiskt inte född i farstun… jag sa ju det, kroppen hade aldrig ljugit, alltid lett mig rätt. När han varsamt smekte min röda vildknopp blev jag flåsig och halvt galen men när han avbröt och fingrade på blixtlåset i mina jeans stelnade jag till.

”Bara så vi är helt överens. Inget som helst instoppande av något i mig innan jag bett om det tre gånger.”

”Tre gånger? Varför tre gånger?” frågade han med låg och grötig röst som om den kom långt nerifrån nånstans, pungen kanske, och han egentligen inte visste om att han talade.

”För att det inte ska bli några missförstånd.”

”Okej. Självklart. Tre gånger.”

Han återgick till mitt bröst som han böjde sig ner och slickade in bröstvårtan på, i sin mun samtidigt som han ploppade upp det andra ur behån och gled ytterst mjukt med handflatan över det. Jag halvlåg på rygg i kyrkbänken och hade låret mellan hans och gned mig mot de fasta musklerna strax ovanför hans knä. Det bultade lite varstans i kroppen och eftersom det tar tid att räkna till tre sa jag nästan genast:

”Kom in i mig nu…”

Han stannade upp lite i det han höll på med men fortsatte sedan som om han ingenting hört. Jag vred mig och drog honom över mig. Han slickade mina bröst, det ena efter det andra och sög och snuttade på vildknapparna så att jag höll på att smälla av. Mina höftrörelser blev allt distinktare. Nu fanns ingen tvekan om var det här skulle sluta. Om det nu funnits det tidigare.

”Kom in i mig nu, snälla…”

Jag hörde hur det kommit något av ett kvidande i rösten. Hans jeansknapp var lätt att knäppa upp mot den flata, hårda magen. Allt det sammetslena där innanför kom mig till mötes, fyllde min hand.

”Mmm…” sa han, ”ja, jag har inga regler…gör vad du vill med mig…”.

Vi fnissade. Jag tog hans hand och ledde den till mitt eget jeansknäppe. Han fattade och svepte upp dem i en enda rörelse och så låg jag där med blottad blygd. Trosor hade jag inga. Faktiskt av den enkla anledningen att jag missat packa ner ett par rena i träningsväskan. Han smekte inkännande över min friserade men ingalunda bortrakade buske. Med en sista koll att kyrkan verkligen var tom, ålade jag ur jeansen och blev därefter kvar i en position med rumpan mot så att han lätt skulle kunna komma in i mig bakifrån. Men herregud, man måste använda kondom! Jag stelnade till. Såg honom i ögonen och hoppades han var tankeläsare. Nu blev jag verkligen blyg. Jag hade levt i fast förhållande så länge. Det där med kondom var lite tonår för mig.

”Har du… hrm… händelsevis…nåt gummi på dig?”

Han log. Halade upp en liten tuggummiförpackningsliknande tingest ur fickan. Jag drog en djup suck av lättnad.

”Får jag?”

Jag fick. Rullade på med gammal van hand, även om det var fler år sedan sist än vad som i all hast gick att räkna så mindes handen. Att känna hans kuk i handflatan fick det att hisna i magen, bröstet, halsen och huvudet. OM jag ville ha honom!

Han kysste mig djupt och lirkade in ett finger mellan mina nedre läppar samtidigt, strök över ingångens kanter upp mot klittan men inte ända fram. Flera gånger. Jag var redan så uppvärmd att jag kände att jag skulle komma om han fortsatte, och jag ville att han skulle fortsätta, men samtidigt ville jag ha honom i mig. När han strök nästan omärkligt över klittan första gången gick jag nästan i spinn.

”Kom in i mig nu”, nästan befallde jag.

Han höll mig en bit ifrån sig och såg på mig, spefullt.

”Nä, jag tycker du ska be fyra gånger.”

Ååååhhhh! Förbaskade grabb! Jag gnällde till. Måste han trycka på alla mina knappar på en gång?

”För du är en stygg flicka som gör såhär i kyrkan och jag tror att jag måste tillrättavisa dig. Faktiskt tror jag du måste be… fem… gånger… minst…”

Samtidigt retades han genom att inte fortsätta smeka klittan utan drog fingret runt, runt och alldeles kring ingången utan att på minsta sätt tränga in. Farligt nära allting men inte direkt på, vilket gjorde mig galnare än galnast.

Jag försökte sätta mig över honom och få honom i mig, men han var ju stark som en björn och höll emot, skrattade lite. ”Be då”, viskade han. ”Vi är ju i kyrkan.” Jag var helt naken på underkroppen och stod skrevande över honom. Han särade på mina skinkor och smekte mig bakifrån, underifrån, upp över höfterna, slickade på mina bröst, tryckte mig hårdare intill sig. Jag var rädd att jag skulle slita allt det ljusa håret av honom. Jäkla grabb att ha självbehärskning då. Sådana var de inte på min tid: som regel gick det för dem i brallorna.

Men banne mig om jag bad… jag kände hans vajande stånd nosa alldeles nära och när han drog isär mina skinkor nästa gång fanns det inte längre någon återvändo, för någon av oss. Världen stannade när jag tog in honom i mig, sakta, sakta, centimeter för centimeter tills jag till slut kunde sätta mig med rumpan på hans lår och bara pressa mig över honom de där sista omöjliga millimetrarna som kittlade så gott. Han fyllde ut mig som handen i en vinylhandske. Just där vill man bara dö. Om man för evigt kunde stanna. Just där. Just då.

Tja, resten är väl inte så märkvärdigt. Vi kom, i tur och ordning, han först och jag som rena svaret på hans pulseringar i mig. Men ingen annan kom! Som tur var. Lite stressande kändes det ändå, när man återfått sansen, så kläderna åkte på fort som attan.

Nästa träningstillfälle är på fredag. Jag slutar tidigt då, han också, så vi ska träna redan halv tre. Efteråt ska vi faktiskt gå på biblan. Kultur är viktigt. Nere i det öppna magasinet finns massor av gamla intressanta böcker. Och inget folk.