Slottsfruns väninna

Jag hade jobbat några månader åt slottsfrun, och det hade mer eller mindre blivit en vana, att se hennes illa dolda åtrå, varje gång vi var ensamma. Hon hade ju gett med sig, när jag för en tid sedan, lyckades med konststycket att förföra henne, så till den grad, att hon fullständigt gav sig hän i något som jag uppfattade som en orgasm.

Sedan dess, har vi inte haft något egentligt umgänge, även om jag sett hennes upphetsande längtan, som den kvinna hon är. Ja, det har bara varit min moraliska uppfattning, som hindrat mig att ta henne igen…vilket jag inte ser som någon ädlare konst, nu när jag vet hur hon visar sig, bakom den sköra fasad, som skiljer henne från sin vilja.

Jag älskade dock, att vara ensam med henne, då jag med lätthet kunde väcka hennes åtrå, och bara det gjorde mig kåt…att se hennes lust bli alltmer påtaglig, och låta henne avslöja den, såsom hon alltid gjorde…vet inte om hon fattade att jag fattade, eller om hon verkligen trodde jag inget såg, eller var medveten om….det spelar egentligen ingen roll, jag njuter ändå av, att se henne sån.

Den gången, när jag fick göra henne mottaglig och uppfylld, hade jag nyss börjat jobba hos den familjen…så det var lite på chans, att hon inte skulle köra iväg mig, men jag blev kvar…och ingen skam märktes hos henne, vilket jag trodde en moralisk kvinna skulle vara besatt av.

Nåväl, det skulle visa sig, inom en inte alltför avlägsen tid, att vi skulle få erfara en ännu högre sexuell njutning, vilken varken jag eller hon ens kunnat fantisera om….nämligen hennes avlägsna väninnas besök här på slottet.

Louise, ja, så hette hon, omkring 50 år, smal, vacker, glad och positiv…ja, man blev glad och nyfiken i hennes närhet. Hon skulle bli den som återställde den balans, vilken hade rubbats i och med det sagda gjorda. Min beskrivning i detalj, kommer i nästa nummer av: ”Slottsfruns vännina”