RÖDHUCKLAN

LILLA RÖDLUVAN

Det var en gång en gång, och på den gången gick en liten flicka, som bodde på landet och som var så söt att ingen kunde bli sötare utan plastikkirurgi. Hennes mor var innerligt förtjust i henne, men inte som du tror. Och hennes mormor ska vi inte tala om. Hennes farmor hade sytt en liten röd luva till henne, och den klädde henne så Iranskt att alla kallade henne Lilla Rödluvan.



En dag när Rödhucklans morsa hade knådat limper och brännt pannkakor, sa hon till Rödhucklan:



– Jag har hört at morsan min har lite sickness i sin body, hon har vattenskalle, hänger du med?; Du kan la ta och döna över och se hur läget é! dra med dig ett gäng p-kakor och en kruka med acidophilus.



Rödhucklan drog iväg som om hon ägde hela skogen, till den gamla haggan som bodde på skyddad address. Hon drog järnet genom buskaget, och där mötte hon en schalmerist, som hade stor lust at ta henne, men han vågade inte på grund av några socialfall som var ute och jagade varg i närheten. Han frågade henne, vart hon skulle föra sin eleganta lekamen. Den stackars snörongen visste inte, att det är farligt att stanna och lyssna på en belevad, så hon svarade:



– Jag har inte tid med ditt imponerande sällskap, jag e en morsgris på språng med låssas-vofflor och en liten kruka med bakteriekultur. Allvarligt talat: så ska jag lämpa över dyngan till den gamle i släkten.

– Bor det skrället långt härifrån? frågade den becel-kammade helidioten.

– Allting e relativt, vad har du för högskolepoäng egentligen? svarade Rödhucklan. Hon bor på andra sidan kvarnen som du ser där borta, i det första huset i byn.

– Aha, svarade medelmåttan. Jag vill också gå och hälsa på henne, jag tänder nämligen på både unga och gamla! Jag går den raka vägen dit och du kan gå en ordentlig omväg, så ser vi vem som kommer först.



Schalmeristen tog den kortaste vägen och sprang det fortaste han kunde. Rödhucklan tog den längsta vägen och hon stannade ibland för att brottas med tvättbjörnar och jaga svampar, samt busade med småkrypen hon fann längs stigen.



Den sliskige kom snart fram till mormors hus. Han bankade på dörren: Boiing, boiiing, krack!

– vad är det för jävla bögigt läte, gormade mormor inifrån.

– Skit du i det, jag sparkar in dörren så kan du förbereda min entré. sa chalmeristen och försökte göra rösten lika ljus som en rödhakes.

Mormor låg till sängs, för hon var inte riktigt nöjd. Hon ropade:

– Du kan ju alltid försöka, den här dörren fick bäst i test i råd&rön´s upplaga av årets februari nummer.

Margarin-trynet slängde sig handlöst in genom ett fönster.



Du var mig en vig faan, vrölade mormor fisförnämt men utstuderat.

Jag tror du har kommit fel, dig känner jag inte igen. Får jag se på din legitimation?

– Den har jag aldrig med mig när jag trakasserar äldre.

– Jaja, skitsamma vad är du ute efter ditt fettdrypande elände?

– Ska jag vara helt ärlig mot dig så vet jag inte,

jag halkade in på ett bananskal i den här storyn.



Mormor suckade tungt efter att ha checkat i sitt manuskript.



– Budgeten till den här sagan är redan tillräckligt ansträngd,

du borde nog ringa din agent och diskutera ersättningen för din biroll.

– Får vi betalt för vårat framträdande, jag trodde detta var ideél verksamhet?



Ytterligare ett hommofobiskt läte skändlade stillheten i rummet.

Boiing, boiiing, krack!



De två antagonisterna frambringade en tvåstämig sonat i Wienklassicism.

– Använd fönstret, det är ju redan trasigt!

– Har ni redan börjat förstöra min rekvisita? Morrade herr Varg utifrån.

– Shit också det är producenten, det är han som har rättigheterna till det här vansinnet.

– Och det säger du nu, tror du studiebidraget täcker mitt lilla ”missöde”?

– Öppna nu dörren så jag slipper att pusta & frusta, naturen är kylig denna afton.



De öppnade vördnadsfullt och oprovocerat, herr Varg slösade ingen tid på formaliteter.

Han vände sig 360 grader och pekade med ett krokigt finger mot chalmeristen.

– Men mormor vilka sliskiga studenter du tar hem.

– Jag vet inte riktigt vad jag ska säga, det står inget om någon student i mina papper.

– Han kan vara statist tills rödluvan dyker upp, vi får bruka dom få resurser vi har.

– Har verkligen bröderna Grimm skrivit den här skiten, jag misstänker brott mot upphovsrättslagen. Sa mormor med bristande samhällskunskaper.



– Men mormor vilken kritisk attityd du har. Hördes ifrån dörröppningen.



Då fick dom syn på nåt som var sötare än sirap på marsipan, det var så

gulli-gull-gose-fjun och myssel-pyssel och putti-nutti så hälften hade varit nog.



– Tjenixen du gamle i gemet, det här med vattenskallen har du nån koll på den?

– Allvarligt talat så har jag bara vågor i knäna, bältros på fredag och vetekli i röva.

Nej skämt åsido så har jag bara lactosproblem, du kommer la inte med den där jävla filmjölken nu igen?



– Men mormor varför snackar du så mycket skit?

– Det är bara för att dryga ut den här meningslösa historian.

Herr Varg kunde inte hålla sig utanför familje tragedin längre, tagen som han var av stundens allvar. – Men mormor varför har du förvanskat denna berättelse till

oigenkännlighet?

– Jag tar inte på min ansvaret för den här konstellationen, svarade mormor torrt.

– Vem faan är det som har skrivit den här skiten då? Svor schalmeristen i ett desperat försök att ta komandot över sitt eget öde.



– Det här klarar jag inte av, sade herr Varg. Han var trött på alla misslyckanden och bakslag.

Vi tar och super till det istället, vi kan dra iväg till balen på slottet.

Snövit har ju fest och vill bli av med oskulden, fasstän hon är 117 år.

Alla konstaterade att det var dags att bryta upp, så de levde omoraliskt i alla sina dagar.

De avnjöt grisfester och gökade med allt som kom i deras väg, och så vitt vi vet vill vi inte veta nåt mer.