Min bästa internkund

– Då tror jag att du ialla fall har fått en bra bakgrund till vad det hela går ut på, säger hon stående mitt i rummet. Hon har vankat lite fram och tillbaka, och kastat ett öga åt mitt håll ibland, som om hon vill försäkra sig om att jag verkligen finns kvar i rummet.

Nu ser hon rakt på mig.

– Ja, det tror jag nog säger jag och ser tillbaka.

På dator skärmen har jag redan tagit upp materialet i form av de bilder som hon försett mig med.

Hon tar stegen fram till mig där jag sitter och lutar sig fram mot skärmen.

– Den där bilden ska du inte använda, säger hon. Den är inte bra. Men det finns andra som du kan välja bland. Det är viktigt att det ger rätt signaler, har ett budskap som är lätt att förstå och är snyggt, och ja, där får du ju så att säga fria händer. Den här gruppen mycket abmitiösa deltagare kommer på besök…

Hon fortsätter in på detaljer och har nu böjt sig ned mycket nära mig och jag vänder mig om och möter hennes blick medan hon försätter.

– …de har ju redan godkännt materialet och förväntar sig nu att det här blir något riktigt bra, och som jag sa tidigare så kommer de hit senare i veckan och vi behöver…

Jag håller kvar hennes blick och nu vänder hon sig inte bort. Framför mig har jag hennes uppknäppta kavaj med blusen under. Hennes ben och kjolen som slutar strax ovan knäna. Hon är proper och pedant och på besök från ledningsgruppens korridor.

Jag nickar och säger att jag förstår hur viktigt det här uppdraget är.

– Men bilden är bra, säger jag. Jag tycker att vi ska använda den.

– Jaha, säger du det. Hon ser stint på mig en stund och lutar sig sedan närmare skärmen och bilden som hon nyss dömt ut. Så luta hon sig över mig och sträcker sig efter musen, tar den och vill visa vad på bilden som hon inte gillar. Men hon stänger av misstag bilden så den försvinner. Jag sitter stilla och har mitt ansikte helt nära hennens nu, lägger min hand över hennes som förtvivlat försöker styra musen över skärmen. Men den blir stilla. Min hand över hennes. En brunbränd hand, flera år äldre än min. Efter några sekunder tvekan drar hon sakt åt sig sin hand varvid jag ser till att öppna bilden så den åter berder ut sig på skämen.

Hon är kvar med sitt ansikte nära mig, sneglar på mig nu. Inte lika direkt i sin blick längre.

– Du ser där, säger hon. Det där ser inte bra ut. Hon pekar på något längst ut i kanten av bilden. Där skymtar hon själv.

– Hur menar du? frågar jag.

– Ja men, jag ser ju inte klok ut, säger hon med lite lägre röst, och hon ser uppriktigt förtvivlad ut.

– Det tycker jag inte alls. Du ser bra ut, säger jag, och ser nu ganska intensivt på henne.

Vi ler försiktigt båda två. Hon gör sig redo att gå. Tar en kort vända till fönstret och sedan mot dörren när hon stannar upp.

– Du kan väl komma över till mig efter lunch. Ja, om du inte är upptagen, säger hon, ger mig en kort blick och försvinner ut genom dörren.





Jag öppnar dörren försiktigt utan att knacka. Där inne en skinnsoffa, stora tavlor på väggarna och en dörr som står på glänt mot ytterligare ett rum. Genom dörrspringar ser jag henne där hon med ryggen mot mig håller upp något som ser ut som en klänning. Jag harklar mig.

– Ursäkta. Hon vänder sig om och knuffar snabbt igen dörren.

Kvar i det stora rummet står jag och väntar. Sätter mig. Tiden går. Så öppnas till slut dörren. Iklädd en lysande turkosblå festklänning ger hon mig en kort blick på väg fram till sin dator. Hon väcker liv i skärmen genom att skaka, lite onödigt kraftigt, på musen.

– Titta, en sån här bild tänkte jag vi ska fota och sedan använda oss av, säger hon utan att titta åt mitt håll. Folk har sagt till mig att det måste vara en bild på mig, så då får vi göra det bästa av situationen. Hon vänder sig mot mig.

– Vad tror du om det?

Jag tittar inte på bilden på skärmen, bara på henne.

– En bild på dig, det låter jättebra, säger jag och vet inte om det är mitt professionella jag som talar eller någon annan del av mig.

Hon rätar på ryggen men ser påtagligt nervös ut. Utan att kommentera min kortfattade åsikt fortsätter hon.

– Nu är det så här. Jag har en kamera här och jag vill att du fotar mig i den här klänningen, som jag faktiskt haft hängande här på kontoret en tid.

– Ok, säger jag och nickar allvarligt, som om jag koncentrerar mig på hennes nästa instruktion.

– Ja, hur tycker du att jag ska stå, behöver du mycket ljus, ska det var närbild? Det är tydligt att hon inte är bekväm med att situationen ligger i någon annans händer. I mina händer. Men ändå är allt det här hennes idé, en idé med mig som utförare.

– Du har rätt, jag behöver mycket ljus. Det verkar vara ljusare i det andra rummet, säger jag.

Vi går in i det andra rummet och jag ser granskande på henne, från topp till tå.

– Försök vara naturlig, så blir det snyggt, säger jag. Stå så här.

Jag tar hennes arm och drar henne försiktigt mot fönstret, alldeles intill den säng som också finns i rummet. Jag lägger mina händer på hennes bara överarmar och vrider henne något i från mig. Hon står där, förvånansvärt passiv, och gör som jag villl. Medan jag ser henne i ögonen lägger jag varsam ena handen mot hennes kind och vänder hennes ansike sakta mot mig. Hennes ansikte rakt mot mitt på mindre än ett armlängds avstång och jag låter handen ligga kvar. Lite för länge.

Sedan tar jag upp kameran, och trycker av flera gånger, backar och trycker av igen. Sedan tar jag ned kameran och vänder mig mot fönstret.

– Jag tycker det vore bättre om du inte hade klänningen på, säger jag med ambitionen av låta professionell, men hör att mina ord kan tolkas på flera sätt. Några sekunder passerar.

– Ja, det är väl bra att du tar de bilder du tror blir bäst, säger hon och vänder sig om. Kom och dra ned blixtlåset.

Min hand letar varsamt efter det lilla blixlåset, utan att ha bråttom, som om jag vill få stunden att räcka så länge som möjligt.

Eftersom klänningen sitter något trångt lägger jag min ena handflata mot hennes bara rygg så att blixtlåset blir lättare att dra ned. I takt med att blixtlåset dras ned för jag min hand längs den brunbrända ryggen, och när det tar slut fortsätter handen ännu en bit, som om jag inte förmår hindra den. Jag kan känna den lena varma huden vid svanken. Drar ovilligt upp handen igen och lägger istället båda mina händer mot hennes hals och för dem sakta utåt axlarna och låter dem ta med sig klänningen så att den faller av där axlarna tar slut. Jag går ännu närmar, det korta avståndet, tills min mage ligger tätt mot hennes rygg och min mun snuddar vid det silvriga väldoftande hår. Lägger armarna runt henne och låter händerna smeka överarmarna, sedan framåt mot nyckelbenen. Sakta fortsätter de nedåt över hennes bröst, ned över magen till det ställe där klänningen fortfarande sitter på plats. Mina fingrar letar sig ned under troskantan innan de stannar upp. Jag släpper henne och backar bakåt, tar upp kameran, går runt henne och närmar mig henne framifrån.

– Ska vi ta lite bilder då? säger jag.

– Lägg ifrån dig kameran, säger hon, tar min hand och drar mig till sig.



Under mig på sängen ligger hon och jag sjunker ned mellan hennes ben och landar med en kyss där under det krulliga svarta håret. Låter lungan begravas i det våta, slickar och kysser försiktigt. Men hela min kropp längtar efter mer och jag stiger upp över henne, styr rätt, sjunker, glider in. I henne. Smeker hennes bröst, gungar och rör mig rytmiskt, kysser hennes mun när hon blundar. Jag drunknar i hänförelsen och försvinner i det som är hon. En attraktion som dragit mig hit ändå från först gången hon klev in på mitt kontor. Det var hit vi skulle. Det här sammarbetet, projektet, uppdraget vi egentligen skulle utfört för länge sedan.