Livvakten

Detta är egentligen novellen som jag inte vill skicka in. Men jag fick en känsla nu på kvällen att jag skulle göra det. Jag började skriva den för lite mer än ett år sedan för att jag vill ha mer dramatik i novellerna som jag läser. De på den här sidan ger mig inte det. Jag vill även ha det hjärtskärande och det som det att kännas som om man åker en berg och dalbana. Hoppas ni gillar den, och gör ni inte det så kom ihåg att den är skriven av mig för mig och inte för någon annan.



Livvakten



Jag vet att jag borde vara rädd att någon som vill mig illa ska hitta mig. Jag vet att jag egentligen borde stänga in mig i ett skyddsrum och aldrig gå ut. Jag vet att det är farligt, jag vet att det finns en massa människor som vill döda mig. Skada mig, tortera mig. Jag vet att det finns folk som hatar mig mer än de hatar mord, pedofiler, greenpeace, kärnkraft, rättare sagt, jag är hatad. Jag vet att de flesta människor skulle göra vad som helst för att se mig död, men om jag inte gick ut, vad skulle det vara för liv jag levde?



Jag vet egentligen inte hur det kunde bli så om det blev. Jag antar att jag såg alldeles för mycket, hörde alldeles för mycket, visste alldeles för mycket. Jag blev för farlig. Det är mina föräldrars fel. De skulle aldrig ha skaffat sig ett barn. De skulle bara fortsatt leva farligt utan att dra in ett barn i det hela.



Mina föräldrars jobb är hemligt och ingen borde någonsin få jobba med det de gör. Spioneri. Det är farligt för både de själva och för deras familjer. För deras dotter. De skaffade ett barn som fick gå fritt i huset, som fick läsa vad hon en ville, se vad hon än ville och göra precis som hon ville. Det ledde till att flickan så fort hon kunde läsa, råkade läsa alla hemligstämplade rapporter som fanns i huset. Det fanns minst en rapport om varje brottsling och varje maffiamedlem i norra Europa.



Det ledde till att när flickan fyllde femton, visste hon för mycket. Några oansvariga ord här och där och sedan spred sig informationen om var flickan som kunde sätta dit så gott som alla människor befann sig. Hon fick en massa hotbrev och några försökte till och med att döda henne. När hon strax skulle fylla sexton, var det ett mordförsök som var rysligt nära att lyckas. Det var knappt så att flickan överlevde.

Hennes föräldrar insåg att det inte gick mer, de skulle vara tvungna att skicka iväg den unga flickan om hon skulle överleva.

Den unga flickan var jag. När jag nu satt i den skottsäkra bilen som mina föräldrar köpt med tonade rutor medan livvakten som de också anställt var inne på affären funderade jag på vad jag egentligen hade läst. Jag förstod att jag var farlig för många och det var därför som de försökte att göra sig av med mig.



Jag började gråta. Det hade gått tre månader sedan mina föräldrar skickade iväg mig. Jag hade inte pratat med dem på tre månader, det var för farligt. Jag hade inte varit hemma på tre månader heller. Jag hade bara varit på flykt.



Jag hoppade till och torkade tårarna när Martin, min livvakt, knackade på rutan för att jag skulle öppna. Jag tryckte på den automatiska dörröppnaren och Martin klev in bakom ratten. Han sträckte sig och ställde en kasse i baksätet. Jag satt i passargerar sätet. När han sedan tittade upp på mig och log, torkade han bort mina tårar.



Martin var inte gammal, kring 28. Han var stor och muskelös och oerhört vältränad. Kring 1,80 lång med brunt vågigt hår och gråa milda ögon. Ett fint leende hade han också. Han såg riktigt bra ut. Han hade en grå t-shirt över den skottsäkra västen och slitna jeans.



Jag kröp ihop lite när han backade ut från snabbmatsaffären och drog ner kepsen som jag hade på mig. Han sa inget utan körde bara ut ur staden och in på en grusväg. Grusvägen var lång och skumpig.



– Var ska vi någostans? Frågade jag och rätade på mig.

– Jaaa, jag tänkte att vi kunde sova i ett hus för en gångs skull. Min sommarstuga är dit vi ska. Vi är snart där.



Jag nickade bara och vände blicken ut genom fönstret igen. Vi hade tillbringat så mycket tid med varandra att vi visste när den andra behövde något. Nu behövde han se något bekant och jag behövde vara ifred. Därför sa vi inget mer till varandra fören vi rullade upp på en uppfart framför en timmerbyggnad.



Huset var större än jag trott. Inte stort som det jag var van med, men stort som ett vanligt hus. Martin klev ur bilen och tog på sig ryggsäcken som innehöll ett ombyte vardera och några sedelbuntar. Sedan gick han till min sida av bilen och öppnade min dörr och lyfte ut mig. Jag la mina händer kring hans hals.



Det var samma process varje gång jag skulle ut ur bilen. Ifall att de som följde efter oss hade spårhundar, fick inte min lukt fastna på marken.



Martin bar mig försiktigt fram till ytterdörren och höll mig med en hand medan han låste upp och gick in. Väl inne tände han lampan och hallen lystes upp, de var ett mysigt hus. Varma färger, hemvävda mattor och amatörmålningar. Jag skulle trivas de få timmarna vi var här.



Jag vände mig om och log mot Martin. Det syntes tydligt att han väntat på ett godkännande ifrån mig och när han fått det, verkade han slappna av.



Medan Martin var lång, var jag ganska kort. Jag nådde honom ungefär till bröstet. Jag var smal, getingmidja och hade det där som de flesta tjejerna drömde om. Jag kunde äta hur mycket som helst, men gick aldrig upp i vikt. Min kropp var stark. Mina lår och armar var fast och jag hade magrutor. Jag hade stora bröst som jag märkte att Martin tittat på i smyg. Mitt hår var ljusbrunt och klippt i en pojkaktig frisyr.



Precis som Martin var mina ögon gråa. Jag var vacker. Det visste jag. Många brukade säga det, hur vacker jag var och hur lycklig mannen som fick mig skulle vara. Många äldre män brukade titta på mig när det var någon tillställning hemma.



En av min pappas jobbarkompisar hade en gång när jag var tretton år gammal dragit med mig in på en toalett och tryckt upp mig mot en vägg. Han var väl kring femtio och det stank sprit utav han. Han hade lyft upp mina kjolar och stoppat händerna innanför trosorna på mig. Jag hade skrikit men innan någon han komma till undsättning hade han fört in två fingrar och börjat pulla mig.



Det var min pappa som sedan sparkat in dörren till badrummet. Han hade snabbt insett vad det var som höll på att ske och det såg ut som om han skulle ha ihjäl mannen. Mannen hade försökt övertala min pappa att det var jag som var en manipulativ flicka som lurat honom till det han gjorde. Det fungerade inte, men när han kallade mig en liten kukslyna inför min pappa, trodde jag verkligen att mannen skulle dö. Pappa hade gått fram och slagit till mannen så att han ramlade på golvet. Jag sprang förbi dem och in i famnen på min mamma. Sedan när mannen låg ner hade pappa sparkat och slagit mannen på ett flertal ömma punkter.



Jag såg aldrig mannen igen och det blev aldrig mer någon fest hemma hos oss. Jag rös vid minnet och jag kände hur tårarna brände bakom ögonlocken. Martin såg det och la armarna om mig.



– Du måste vara helt slut. Kom så ska jag visa dig var du ska sova. Martin ledde mig uppför en trappa och fram till en dörr.



Jag gick in i rummet och synade det snabbt. Det fanns en säng och en garderob. Ett fönster som vätte mot skogen och en dörr som antagligen ledde till ett badrum. Det gjorde det. Martin sa att han skulle göra något så att jag kunde ta en dusch ifred. Jag tackade och gick in i duschen. Det var behövligt.



När jag kom ut tog jag en av Martins tröjor som pyjamas och inget mer. Jag var helt naken under tröjan. Jag struntade i att torka håret och stora vattendroppar droppade från den och ner på tröjan. Den klistrade sig fast lite mot huden. Sedan gick jag ner.



Martin stod ute på altanen. Han hade tagit av sig tröjan och västen. I solnedgången var hans bara överkropp så vacker. Jag önskade jag kunde gå fram till honom och trycka mig emot honom och känna hans värme och trygghet.



Precis då vände han sig om. Han log glatt men såg sedan min klädsel, eller rättare sagt, brist på klädsel och hans min bistrade till. T-shirten dolde inte mycket. Han gick in till mig och la armarna om mig. Jag slöt armarna om honom.



– Jag gör allt för dig vet du. Viskade han mot mitt fuktiga hår.

– Jag vet. Svarade jag och kysste huden över bröstmusklerna.

– Jag kommer inte låta någonting hända dig Alice. Ingeting.

– Jag vet. Svarade jag. Jag litade helt och hållet på Martin.



Han drog sig en bit bort från omfamningen och böjde sig sedan ner och kysste varsamt mina läppar. Han försökte dra sig bort men jag höll kvar honom. Jag mötte kyssen och tryckte mig mot honom. Han slöt mig i sina armar igen. Han bar mig upp för trappan och la sedan ner mig på sängen. Jag trodde han skulle lägga sig över mig, det var det jag ville, så jag särade benen och visade den rakade fittan. Han stönade och vände bort blicken och stod kvar där han stod. Jag slöt benen och kröp ner undertäcket. Jag gömde även huvudet under täcket. Jag skämdes.



Jag var avisad. Enda gången jag gjorde ett tydligt närmande så visade han att han inte ville ha mig. Jag kanske bara var en plåga för honom, en barnunge som behövde barnvakt. Att han skulle göra allt för mig var väl bara för att mina föräldrar skulle döda honom om han inte gjorde det. Dessutom råkade jag veta att han hade många nollor på sin löndecheck. Jag började gråta tyst. Jag hade behövt hans närhet nu. Men han ville inte.



– Alice… Han tystnade efter mitt namn som om han funderade på vad han skulle säga.

– Alice, jag vill. Det gör jag verkligen. Jag tycker om dig så mycket. Han lät så ledsen när han sa det. Jag låg kvar under täcket och jag började snyfta och skaka.

– Du måste tro mig! Han lät plågad. Alice, jag älskar dig. Men du är elva år yngre än jag. Dessutom ska jag skydda dig! Dina föräldrar skulle döda mig om de fick veta att jag kysst dig. Snälla svara Alice. Han snyftade till.

– Gå. Det var det enda jag fick fram, rösten skar sig så det lät mer som om jag sa Ghå, men han uppfattade det ändå.

– Det ska jag, men jag är i rummet intill.



Han gick och stängde dörren. Jag låg kvar under täcket. Jag visste inte att det skulle göra så ont att bli nekad. Hur många gånger hade jag inte blivit slagen, misshandlad, nästan sprängd? Känt fysisk smärta nästintill dödande? Hur skulle jag veta att det som gjorde ondast var att bli avisad av någon man älskade? Han sa att han tyckte om mig. Det fick räcka.



Vad skulle jag göra med mitt liv? Inget, om jag fortsatte gömma mig. Jag låg vaken och grubblade långt in på natten. Jag hörde hur Martin snarkade i rummet intill. Han skulle få det bättre om han slapp vakta mig. Jag kunde inte hålla honom kvar, att leva på flykt var inte att leva. Jag kunde inte hålla honom så låst som han nu var, vi var båda fångar i ett spel som inte var vårat.



När klockan närmade sig tre på natten reste jag mig upp och klädde på mig. Jag tog på mig ryggsäcken och smög in i Martins rum. På ena byrån låg nycklarna till bilen. Jag tog försiktigt upp dem så att de inte skulle skramla, sedan blev det den stora prövningen. Jag skulle ta pistolen som Martin alltid hade på sig. Jag visste att den låg under huvudkudden.



Jag smög fram till sängen och försiktigt stoppade jag in handen under kudden och drog fram den. Det gick problemfritt och jag kunde försiktigt lägga pistolen i ryggsäcken. Jag böjde mig er och kysste honom en gång, och smög sedan ut ur rummet och ner för trappan. I hallen drog jag på mig skorna och jackan och gick ut. Jag sprang fram till bilen och låste upp, satte mig bakom ratten och startade. Jag hade kört bil några gånger förut och när jag backade tittade jag upp mot Martins sovrumsfönster. Han stod där. Han såg skräckslagen ut och fylld utav panik. Han måste ha vaknat när jag startade bilen.



Han försvann från fönstret och jag skyndade mig att växla om. Jag lämnade gården när Martin kom ut på trappan utanför dörren. Han ropade efter mig. sprang efter bilen. Han hade bara sina pyjamasbyxor på sig, ingen tröja inga skor, men han sprang ändå. Jag grät och fortsatte köra. När jag kommit bort från huset och bort från grusvägen och kört en bit på asfaltsvägen stannade jag och lutade huvudet mot ratten och grät.



När jag sedan kände något kallt mot halsen ryckte jag till. Det var en pistolsmynning som var tryckt mot min hals och den hölls utav en man som jag kom ihåg. Det var Pappas före detta arbetskompis. Han som försökt våldta mig fyra år tidigare. Han log ett elakt leende.



– Fortsätt kör kukslyna. Vi ska ha lite kul du och jag nu när inte den där dumma livvakten och din idiot till pappa är här för att skydda dig.



Jag sa inget. Jag bara startade bilen igen och körde efter mannens anvisningar.



Martin rusade ut på trappan och ner på grusplanen och såg hur hon körde iväg. Hans Alice lämnade honom. Tårarna kom fram och han rusade in igen. Han hade sett det som inte Alice sett. Mannen i baksätet. Han drog på sig skorna och en jacka och låste dörren bakom sig. Sedan sprang han till garaget och tog fram motorcykeln som fanns där. Han satte på sig hjälmen och försökte starta. Det gick inte.



Jag slet ursinnigt av mig hjälmen och klev av. Jag hittade strax felet men det var inget jag kunde göra något åt nu. Jag sparkade hårt till motorcykeln så att den välte och kastade hjälmen på marken.



Alice var i fara och jag kunde inte göra något för at hjälpa henne. Pistolen hade hon också tagit och alla pengar. Jag borde inte ha avisat henne. Jag visste hur mycket hon hade behövt närhet. Och jag hade velat ge henne den, men i så fall hade jag skadat henne och hennes föräldrar skulle ha dödat mig. De skulle de nu med när de fick reda på att Alice rymt och dessutom i en bil som innehöll en av personerna som ville henne illa. jag hade också sett vem det var och jag visste exakt vad mannen gjort mot Alice.



Jag älskar henne. Det här var värre än döden. Att inte kunna hjälpa henne. Hon var så ren, så fin. Hon är min, men jag vet vem mannen i bilen var. jag förbannade åter mig själv. Alice, Alice, Alice! Mitt hjärta och kropp skrek efter henne. Jag borde ha gjort vad hon ville. Jag ville det ju också. Jag hade lovat att göra allt som hon ville.



Jag hade svikit det löftet bara några minuter efter jag gett det och jag hade även svikit det andra. Jag hade låtit något hända henne.



Tänk, tänk, tänk! Martin tänkt! Vad skulle jag göra för att komma till henne? Allt. Jag funderade och insåg efter några sekunder. Vad kom mannen hit på? Jag sprang runt på gården och hittade till slut en motorcykel till. Jag drog på sig hjälmen som hängde på styret och svingade över ena benet. När jag kickade startade motorcykeln mjukt och jag gasade. Gruset sprutade bakom motorcykeln när jag körde fram på grusvägen.



Jag kom fram till asfaltsvägen och körde åt vänster. Jag kunde se de nya sladdmärkena som måste ha blivit nyligen då de inte funnits när de kom. Hjärtat värkte när jag funderade på om Alice fortfarande levde. NEJ, klart att hon levde, hon mådde bra. Hon var bara lite illa ute just nu. Inget farligt. Inget som jag inte kunde reda ut.



Jag körde några mil sedan såg jag hur den svart välbekanta bilen började synas långt borta. Jag gasade ännu mer och lutade sig framåt. Alice fanns i den bilen och jag skulle hämta henne. Hämta tillbaka henne till mig.



Bilen svängde av vid en avfart och Martin svängde efter när han kom fram. De åkte återigen på en grusväg.



Jag såg hur en okänd motorcykel närmade sig. Jag kände inte igen hjälmen heller, men när den svängde av på samma avfart som de gjorde tändes en gnista av hopp. Tänk om det var Martin. Sedan byttes glädjen till fruktan: tänk om det var Martin. Jag hade lämnat honom när han visade att han inte ville ha mig. Jag hade lämnat honom för att han skulle få det bättre.



Han var inte beväpnad om det nu var han. Jag hade ju tagit pistolen. Och varför skulle det vara han? Jag måste ha sårat honom något enormt när jag körde iväg. Han hade sagt att han älskade mig. Jag trodde honom inte. Åh förlåt mig Martin! Förlåt mig, men snälla, snälla låt det inte vara han på motorcykeln.



– Stanna vid det där huset. Mannen i baksätet viftade med pistolen mot en gammal lada.



Jag stannade och han skyndade sig ut. Han slet upp min dörr och drog hårdhänt ut mig. Han drog mig mot ladan. När vi var inne i ladan hörde jag hur motorcykeln stannade.



Mannen framför mig viftade med pistolen framför mig. Han hade inte sett eller hört motorcykeln än. Kanske var det Martin, kanske inte. Men gjorde jag inte som mannen sa, skulle jag dö i vilket fall som helst.



– Ta av dig kläderna kukslyna. Mannen stirrade med sina vattniga ögon mot mig. Ta av kläderna! Röt han när jag inte lydde på en gång.

Jag tog av mig jackan och sedan Martins t-shirt. Jag hade ingen Bh och mannen grymtade nöjt. Tårarna rann ner för mina kinder. Jag önskade att han bara kunde skjuta mig. Men det ville jag inte heller. Jag kunde inte göra så mot mina föräldrar efter allt de gått igenom för att behålla mig.



– Byxorna också! Mannen fortsatte vifta med pistolen.



Jag klev ur skorna och klev sedan ur de tajta jeansen. Jag hade inga trosor på mig heller. Jag stod naken framför mannen som en gång försökt våldta mig. Jag förstod att han denna gång antagligen skulle lyckas. Jag försökte skyla mina bröst med armarna men han sa at mig att ställa mig mot väggen och hålla händerna ovanför huvudet. Jag grät ännu mer när jag lydde hans order.



Han skulle precis till att grabba tag i mina bröst när ladudörrarna öppnades. Jag snodde runt och såg Martin. Han såg vild ut. Vild och sårad, rädd, arg och lättad. Jag försökte gå till honom men mannen slog till mig med pistolen. Jag sjönk ihop på jordgolvet med en suck. Martin tog ett steg emot mig, men mannen viftade med pistolen mot mig. Martin stannade.



– Jag antar att hota dig inte gör så att du stannar. Sa han. Så om du tar ett steg emot oss, skjuter jag henne först i armen, sedan benen och sedan huvudet. Förstått?



Martin svarade inte men jag kände inte någon ny smärta så jag antog att han lydde. Mannen vände uppmärksamheten mot mig igen.



– Om du rör dig eller gör motstånd skjuter jag honom. Förstått?



Jag nickade. Mitt ansikte lågt neråt och det mögliga höet som låg på marken stank något fruktansvärt. Jag lät tårarna rinna ner för mina kinder. Jag snyftade och jag förstod att det skar i Martins hjärta när han hörde det.



Skräcken. Hon stod där, naken, vacker, sårbar. Han stod där med pistolen riktad mot henne och förstod att det inte skulle hjälpa att skjuta mig för att få mig att stanna. Hon var lösningen. Han slog till henne och hon sjönk ihop med en suck. Alice, Alice, Alice! Hennes ansikte var neråt men trots att höet dämpade hennes gråt hörde jag hur hon snyftade.



Vi befann oss i ett dödläge. Inte kunde jag röra mig, inte kunde hon röra sig, och han rörde sig inte. Men det gjorde han. Sakta, så att jag inte märkt det hade han börjat böja på knäna. Han märkte att jag såg det och sjönk snabbt ner på knä mellan hennes särade ben. Han flinade mot mig. Han såg hånfull ut. Han sträckte ut handen som han inte höll pistolen i och smekte hennes rumpa. Hon flämtade till och snyftade högre.



Hon hade varit med om så mycket, hon förtjänade inte detta. Ett mullrande växte i mitt bröst och hade jag varit ett djur hade jag morrat högt.



Mannes hand smekte henne nu mellan hennes fasta, runda skinkor och ner mot springan. Jag ville rusa fram och slå ner honom, strypa honom, döda honom för att han rörde henne. Hon låg där och skakade, jag hade svikit henne.



När han körde upp ett finger i henne och hon ryckte till tog jag automatiskt ett steg fram mot dem. Mannen, som enligt papperna jag läst hette Lars, flinade och tittade på mig.



– Du kanske vill ta min plats, eller vad säger du Martin?

– Nej, det vill han inte. Snyftandes klämde Alice fram de orden och det värkte i mitt bröst.

– Nähä? Det vill han inte, är du säker på det?



Samtidigt som jag svarade ja, sa Martin nej. Det gjorde ont. Att höra skräcken i hans röst. Han förtjänade inte det här. Han skulle dö hur det här än slutade började jag förstå. Han skulle antingen bli skjuten nu av Lars, eller senare av mina föräldrar.



– Hmmm, du vill alltså ta min plats? Fast hon vill inte att du ska det?



Hans röst var så sliskig och jag mådde så illa. Han fingrar var i mig och de började röra sig igen efter den lilla pausen han tog för att prata. Jag blundade hårt och snyftade till. Nu skulle han vara tvungen att göra något han egentligen inte ville.



– Ja, det vill jag! Skrek jag och tog ett steg fram.

En halv sekund efter jag satt ner foten visste jag vad jag gjort. Pistolen gick av och Alice skrek…





Del 2?