Längtans lust

Anne spanade ut genom vardagsrumsfönstret för att syna sin exmakes nya flickvän. Volvon stod parkerad på sin gamla plats och Fred steg ur. Han var lika stilig som förr.

Anne kände ett vasst sting av saknad i hjärtat. Hans hår var kanske något gråare, han hade nog gått ner lite i vikt och skäggstubben var ny men det var fortfarande han. Hennes Fred.



Passagerarsidans dörr öppnades och en ung blond kvinna steg ur. Hon var ungdomligt klädd och håret trendigt tuperat och uppsatt i en slarvig tofs. Hon tittade sig storögt omkring, inspekterade husets entré och kastade plötsligt en blick mot fönstret.

Anne backade hastigt ett steg. Undrar om hon hade sett henne? Hon kikade försiktigt fram bakom gardinen bara för att få se hur Fred skrattande lade sin arm om blondinens midja och drog henne intill sig.



– Jävla as, tänkte Anne. Måste han stå framför mitt hus och visa upp henne? Är det verkligen nödvändigt?



Hon tittade sig i spegeln och rättade till sitt kastanjefärgade hår. Hon var nyklippt och den långa pagen klädde henne mycket väl. Hon inspekterade sin makeup, satte på lite gloss på läpparna och knäppte upp en knapp till i den nya klänningen. Kanske en knapp för mycket, men spela roll, tänkte Anne. Man måste ju visa sig från sin bästa sida.



Dörrklockans ljud skar genom luften, barnens fötter klampade nerför trappan som små elefanter på väg mot dörren.

– Pappa!



Anne drog ett djupt darrande andetag, en sista blick i spegel, log och steg ut i hallen.

– Hej Fred.



Deras skilsmässa hade inte på något sätt varit enkel eller självklar. Det fanns par som liksom bara bestämde att dom inte ville mer och sen var det bra med det. Men Anne och Fred hade haft en lång process som till slut lett fram till sorg och ilska för dom båda. Någonstans där längs vägen så hade dom slutat ta i varandra och när Fred den där sommardagen hade lämnat över sin nyckel till huset till henne så hade det varit så definitivt.



Anne hade gråtit otaliga tårar på hallgolvet efter att hon sett hur Volvon kört sin väg och det var ofta sen kväll innan hon kunde förmå sig att resa sig ur sin sorg och fortsätta med livet. Utan honom. Tills nästa gång han stod där i dörren, och nästa.



Hon hade inte vant sig vid att vakna eller somna ensam, vid att inte ha honom där. Det hade gått nästan ett och ett halvt år och hon saknade honom lika intensivt varje dag, men hade på något sätt fått lära sig leva med det. Deras möten var sakliga, praktiska, även om blickarna ibland kanske uttryckte en sorts längtan. Men ingen tog steget till något mer.



Och nu stod han här i hallen med en ny kvinna vid hans sida. Någon som ersatt Anne på hennes plats. Fred släppte de båda barnen som istället började ta på sig ytterkläderna.



Hans bruna ögon granskade Anne och mötte till slut hennes blick.

– Vad fin du är. Något speciellt som ska hända? Fred log mot henne.

– Va? Näää…detta är väl inget speciellt, sa Anne och slog ut med händerna för att liksom förstärka sin lögn. Hon ville att han skulle se henne, tycka att hon var fin, attraktiv, ja till och med het. Hon ville att han skulle stå på sina bara knän i hallen och be henne att få komma tillbaka.

– Mhmm. Klär dig iallafall. Freds blick var outgrundlig. Nå, han tvekade, jag vill presentera Jenny för dig. Hans hand höll den blonda kvinnans och Annes blick naglades fast på deras sammanflätade fingrar.

– Heeeeeeeej, vad kul att äntligen få träffa diiiiig! Jenny drog överdrivet på orden och log ett bländande vitt leende.

– Hej. Anne svarade kort och kyligt. Hon hade verkligen ingen lust att prata med den här kvinnan, hade hon kunnat bestämma helt ensam så hade hennes barn aldrig fått träffa nån sk ”plastmamma”. Hon flyttade blicken från Jennys blå ögon till Fred.

– Du, Anne pausade, jag har packat ner det vanliga här. Hon räckte över en bag. Det finns överdragsbyxor i ytterfacket, se till att lillan har på sig dom. Okej?

– Absolut! Fred verkade inse att Anne inte var varken imponerad eller upplagd för kallprat med Jenny. Anne noterade att hans hand hade släppt Jennys.



Fred tog emot bagen och deras händer snuddade vid varandra. Anne höll andan, helt ofrivilligt, och drog handen till sig. Hon lade armarna i kors över bröstet. Sluta reagera sådär, sa hon inom sig själv. Du måste sluta känna såhär. S-l-u-t-a.



Barnen klängde på henne och ville ge hejdåpuss och kram. Det var lika smärtsamt varje vecka som barnen försvann ur hennes liv. Anne kämpade med att hålla tårarna tillbaka, mest för barnens skull, men också för att hon inte ville visa sig sådär ensam och skör.



– Du, Fred lade sin hand på hennes arm. Jag ser till att barnen ringer imorgon, som vanligt. Okej? Hans tonfall var mjukt och hans ögon varma. Nästan som förr. Anne kände hur tårarna vällde upp. Fan i helvetes jävla man, tänkte hon. Fan fan fan.

– Mhmmm, hon torkade bort en vilse tår med handflatan, bara för att notera Jennys medlidsamma blick. Lite sådär medlidsamt nedlåtande. Anne blängde på henne. Ja, det var verkligen kul att träffas, sa hon med iskall röst.

– Jaaaaaa, sa Jenny, veeerkligen. Och oroa dig inte för barnen! Jag och Fred ska ta såååå väl hand om dom. Jag älskar barn och jag ska ta hand om dom som om dom var mina egna! Hon greppade flickans hand i sin och log ett moderligt leende mot det lilla barnet.



Anne kunde ha dödat henne med sina bara händer där och då, men hon bet sig hårt i kinden och nöjde sig med att låta de gröna ögonen ge Jenny en lång mördande iskall blick. Helt i onödan dock då Jenny inte verkade bli speciellt berörd utan vände sig om och studsade likt en 8-åring till bilen.

– Du är finare när du ler.

– Va? Anne släppte Jennys studsande med blicken och fokuserade om på Fred.

– Du är finare när du ler än när du ser ut sådär. Det finns ingen som kan le som du. Du ler med hela kroppen och alla omkring dig ler när du ler, till och med luften ler. Jag saknar ditt leede. Freds blick var fortfarande outgrundlig, men hans ord kändes ända in i märgen på Anne.

– Jag kan inte le längre. Hennes blick mötte trotsigt hans. Hon såg hur en sorgsenhet spred sig över Freds ansikte. Hon visste att han hade skuldkänslor över att det var han som splittrat deras familj. Anne harklade sig och lade till: Ännu. Jag kan inte le, ännu. Det kommer nog.



Fred nickade och slog ner blicken, vände sig om och gick till bilen. Barnen vinkade och tjoade från baksätet och Anne slängde kyssar till dom. Klumpen i halsen växte. Kunde det aldrig bli lättare? Kunde hon inte bara gå vidare? Hon stängde dörren bakom sig och lyssnade på tystheten som omgav henne.



Tre dagar senare, fyllda av aktiviteter för att döva tystnaden och saknaden efter barnen, så såg Anne äntligen Volvon återvända. Hon slängde upp dörren och bilen han nätt och jämt stanna innan barnen kom springande till henne. Hon kramade dom intensivt med slutna ögon tills dom började protestera.



– Dom har haft det bra. Fred stod jämte henne på grusgången och rufsade om pojkens hår. Han sökte Annes blick. Anne ställde sig upp och tog emot bagen från Fred.

– Skönt att höra. Jag har saknat er…dom. Jag har saknat dom, menar jag. Dom. Anne flyttade snabbt fokus från hennes irriterande felsägning och sneglade mot bilen. Är inte, åh vad hette hon nu igen, Anne låtsades fundera en kort sekund, Jenny med?

– Nej, hon är iväg med kompisar. Långhelg i Barca. Så det är bara jag. Hans ögon följde husets fasad och fastnade på sovrumsfönstret.

– Okej… Anne tvekade, borde hon bjuda in honom på kaffe? Säga något mer?



Sedan deras skilsmässa blev avsluten alltid så märkliga och stela. Vad var meningen att man skulle säga när man inte kunde säga det man egentligen ville? Fred fattade beslutet åt henne. Han ropade hejdå till barnen, gav henne en nick och ett litet leende, vände om och gick tillbaka till bilen. Anne höjde handen i en vink när han svängde runt på gårdsplanen, och stod still kvar och betraktade bilen tills den försvann i korsningen ett par hundra meter bort.



Det var kväll, Anne hade tänt ljus i vardagsrummet efter att barnen hade lagt sig och äntligen tystnat. Hon försökte anstränga sig med sådant där hemmafix. Det var så lätt att bli en sådan där praktiskt tråkig katt-tant som aldrig fixade med sig själv, hemmet eller skapade stämning när man var ensam. Hon försökte göra det fint för sig själv, hitta sin plats liksom. Inte för att det var samma sak när man var ensam, men ändå.



Hon slog sig ner i soffan med ett glas vin och blippade igenom TV-kanalernas utbud. Fastnade på någon amerikansk dussinkomedi på femman.

Dörrklockans signal skar genom luften och Anne ryckte till så att vinet som hon höll i handen skvalpade över och hamnade på hennes blus. Skit också, tänkte Anne och försökte torka bort en del med handen. Hon gick ut i hallen, klockan ringde igen, och fick se Fred kika in genom det lilla fönstret på dörren.



– Hej? Hon kunde inte låta bli att låta väldigt förvånad. Fred hade inte varit på besök en enda kväll sedan skilsmässan formellt gick igenom och nu stod han här framför henne. Han var iklädd joggingkläder och en lätt doft av svett och after shave slog emot henne vilket fick hennes luktminne att reagera och hennes kropp att minnas, och pirra.

– Hej, han log varmt mot henne samtidigt som han torkade svetten ur pannan. Du, jag glömde lämna denna innan. Han räckte över en av barnens tröjor.

– Äh okej, tack..? Anne tog förvånat mot tröjan. Barnen hade gott om kläder och det var mer vanligt än ovanligt att kläder glömdes av i tvätten i de olika hemmen och därför inte fann sin väg tillbaka förrän en eller två veckor senare. Och nu stod Fred här på kvällen med en tröja till barnen. Anne log försiktigt trevande, och lade tröjan på bordet i hallen.

– Så, Fred pausade, skulle jag kunna få komma in lite? Behöver något att dricka.

– Äh, javisst absolut. Anne steg åt sidan och lät Fred tränga sig förbi henne. Hans kropp snuddade vid hennes bröst och hon kände instinktivt för att sträcka ut armarna och bara ta tag i honom, hångla med honom, slita av honom kläderna och bara ta honom där på hallgolvet med öppen dörr. Men hon gjorde det inte.

För helvete! Skärp dig! tänkte hon argt. Hon stängde ytterdörren och drog ett djupt andetag innan hon följde efter Fred.



Fred traskade vant in i köket och hämtade ett glas, inget hade flyttats. Anne gick in i tvättstugan som låg brevid för att försöka få bort fläcken av rödvin som nu hade spridit sig genom det tunna tyget. Hon insåg att blusen behövde tvättas direkt och drog den av sig och slängde den i tvättmaskinen.



Plötsligt kände hon ett par varma bekanta händer kring sin midja. Hon slutade andas och höll krampaktigt tag i bänkskivan. Freds händer smekte hennes nakna midja och rygg och följde hennes figur upp mot hennes bröst.

– Fred jag, hon tvekade, jag vet inte om jag kan hantera detta. Hennes röst var endast en viskning.



Hon stoppade hans händer med sina och för en kort sekund så mindes hon hur hon älskat att hålla hans händer. Hur dom alltid håll handen, flätat fingrarna, när dom varit ute någonstans. Hur den där varma torra handen varit tryggheten.

– Jag känner fortfarande så mycket för dig, hon tystnade, och jag vet inte om jag kan hantera…detta. Jag vill inte bara ha, tårarna svämmade ofrivilligt över och droppade ner på bänken, smulorna. Jag vill ha allt. Okej? Så om du inte kan ge mig allt, så vill jag inte ha något. Snälla förstå det.



Hon släppte hans händer och väntade på att han skulle ta bort dom från hennes bröst så att hon kunde skynda sig därifrån. Men han lutade sin panna mot hennes bakhuvud, hans läppar vilade mot hennes nacke och hans händer om henne hårdnade.



Anne visste inte om hon skulle upprepa det hon sagt eller bara vara tyst. Hur jobbigt detta än var så njöt hon av Freds varma andedräkt mot hennes nacke och insåg att hennes kropp reagerade med en pirrande sensation i fittan på hans händer och närhet.

– Fred? Hennes ben darrade och hon kände hur hon nästan nästan var beredd att ge sig hän åt honom. Men hon visste att hon skulle bli lämnad igen med ännu mer längtan och ännu mer sorg.

– Jag vet. Jag vet. Han mumlade och borrade in näsan i hennes nytvättade hår, men han släppte henne inte. Anne, hans röst lät grötig, jag behöver dig. Jag är trasig utan dig.

– Jag kan inte, hon tvekade, Fred jag kan inte. Inte såhär.



Han vände henne varsamt om, deras ögon möttes och för en sekund så blev rummet ur fokus. Endast deras blick fanns. En bekant känsla av innerlig närhet spred sig genom Anne och hon öppnade munnen för att säga…något. Freds läppar trycktes mot henne och dom förenades i en lång innerlig kyss, den första på över ett år. Deras läppar och tungor kunde inte få nog och inget mer behövde sägas.



Freds händer var överallt på hennes kropp och han drog och slet i hennes behå för att frigöra hennes bröst, hennes händer drog av honom den fuktiga tröjan och och famlade med snöret till hans joggingbyxor för att frigöra hans svullna kuk.



Med van hand lyfte han upp henne på bänkskivan, drog hennes trosor åt sidan och började pulla henne med tre fingrar. Anne stönade högt och klamrade sig fast vid Fred genom att hårt greppa hans hår samtidigt som hon med andra handen brutalt började runka hans kuk.

– Jag, hon försökte få luft in i mellan deras lek med tungorna, vill ha dig, Freds fingrar träffade hennes g-punkt och hon kved högt, i mig. Nu nu nu.

– Mhmmm. Fred drog ut sina fingrar, ställde sig till rätta mellan hennes ben och tryckte sin kuk rakt in i Annes längtande trånga fitta. Båda kom på en gång och klamrade sig fast vid varandra i orgasmen.



Fred andades mot hennes hals, hans andehämtning var häftig och han höll Annes skinkor i ett fast grepp. Anne blundade och klamrade sina ben hårt om hans nakna kropp och höll honom så nära som hon fysiskt orkade och kunde. Hennes armar lindades om honom och hon begravde fingrarna i hans svettiga hår.

Inom sig så slets hon mellan hopp och förtvivlan.



Hon hade tänkt på detta ögonblick tusen gånger, fantiserat om just denna händelse, hoppats, tänkt ut hur hon skulle agera. Inte som en galenkåt singel såklart, nej hon hade tänkt att han skulle tråna efter henne och att hon med ett snett leende skulle säga ”Tyvärr, du valde din väg…” och stänga dörren i hans ansikte. Men se på henne nu, inte ens en milimeter från honom, hon kände hans hjärta slå. Fan, tänkte hon och de överrumplade hormonerna och känslorna kom över henne och hon brast ut i en snyftande gråt.

– Men du… Fred höll henne hårt intill sig. Förlåt. Fan Anne, förlåt. Du är så jävla speciell för mig, jag kunde inte…fan. Jag ställer bara till det för alla. Han kysste henne på halsen och hans kram hårdnade ytterligare.

– Du får inte, Anne snyftade, leka med mig. Fattar du det? Jag klarar inte det. Hon tog hans ansikte mellan sina händer och tittade in i hans bruna sorgsna ögon. Jag orkar inte det.

– Jag vet. Han tittade tillbaka in i hennes ögon och kysste henne sedan ömt. Jag vet. Hans läppar smekte hennes och hans tunga letade sig in och mötte hennes. Hennes grepp om hans ansikte blev fastare och kyssen intensifierades.



Freds kuk vaknade till liv igen mellan Annes ben och den kittlande känslan av en på nytt styvnande kuk i hennes fitta fick henne att ofrivilligt jucka mot honom. Freds hand letade sig ner och började vant massera hennes klitta medan den andra handen på nytt gled längs hennes rygg för att landa vid hennes vänstra skinka. Han tog ett fast tag om den och tryckte henne mot sin styva kuk som växte i omfång inne i Annes slida.



Deras tungor lekte oavbrutet med varandra och Freds tumme lämnade klittan och gled längre ner, och in jämte den hala hårda kuken. Anne kved av vällust när Freds tumme retade hennes känsliga slidväggar samtidigt som han med korta tag knullade henne.

– Det är, han övergav hennes mun och bet henne på halsen, något med dig. Hans röst lät kåt och mörk. Du är så jävla perfekt för mig samtidigt som du, han nafsade på hennes örsnibb, är omöjlig att leva med. Han böjde sig fram och bet i hennes ena bröstvårta. Fan, jag vill bara knulla dig om och om igen tills vi inte kan stå på benen längre.

– Ja, Anne flämtade. Gör det. Hon orkade inte kämpa mot detta mer. Morgondagen fick bli som den ville. Hennes kropp hade längtat efter honom i nästan två år och detta gick inte att stoppa.



Fred drog sig ur henne och lyfte ner henne från bänken. Han lade sig ner på trasmattan och drog ner henne över sig. Hon satte sig på huk över honom och lät honom styra kuken rätt, sedan satte hon sig rakt ner och Fred stönade högt.

Han fattade ett fast grepp om hennes höfter och började sedan att knulla henne vildsint. Kuken stötte rakt in, ända til botten, och känslan var en upphetsande blandning mellan smärtsam och vanvettigt kåt. Anne frustade och tog tag i bänkskivans kant på vänstersidan och tvättmaskinen på högersidan. Hon lät honom styra och tog bara mot vad han gav.



Freds stönande blev mer och mer intensivt, Anne kände hur kuken växte inuti henne och hon släppte tvättmaskinen, lade sin hand på sin klitta och i samma ögonblick som Fred skrikandes fyllde henne med sperma så sjönk Anne ner till roten på hans kuk och skakade på nytt i en orgasm som fick det att svartna för ögonen på henne.



Där låg dom sammanlänkade på en trasmatta på tvättstugans golv, bland tvätthögar, ytterkläder och kassar som skulle till återvinningen. Fred sträckte ut armarna över huvudet, ögonen var stängda och på hans läppar fanns det ett leende. Anne hade aldrig känt sig mer tillfredställd än där med kinden mot Freds svettiga bringa.

– Har du A-fil hemma? Anne tittade förvånat upp från Freds bröst.

– Va? Vad sa du? Anne tänkte att hon måste ha hört fel.

– A-fil? Har du det hemma? Fred kikade på henne och hade ett illmarigt leende. Jag bara måste ha det till frukost vet du väl. Freds hans strök längs hennes rygg ner till svanken och tillbaka upp till nacken.

– Mhmm det har jag. Så, Anne tvekade i ett par sekunder, du stannar inatt? Hon vågade inte säga orden högt utan viskade.

– Jag går ingenstans mer. Jag har varit en idiot på alla tänkbara sätt och jag skiter i hur länge det tar, vi ska fixa detta. Du och jag. Okej?



Anne kände hur Freds hand gled längs hennes arm och stannade när den nådde hennes hand. Hans fingrar flätade sig in i hennes.

– Okej. Anne log och lade sitt huvud mot Freds bröst och lyssnade på hans hjärta.