Jag ser dig inte

Anna’s mamma lät motvilligt Anna gå i förväg till omklädningsrummet.

”Jag kommer snart och hjälper dig!”, ropade hon efter sin dotter.

Ja, ja, Tänkte Anna, jag kan faktist klara mig själv.

Hon kände på handtaget och öppnade den närmaste dörren innan hon gick in. Hon fortsatte in mot bänkarna för att byta om för att bada.

Innan hon tog på sig baddräkten skulle hon duscha.

”Jag ska visa att jag kan klara mig själv.”, sa hon. Hennes mamma var för överbeskyddande. Hon fick aldrig gå någon stans ensam även fast hon var sexton år gammal.

Hon hörde folk viska när hon gick mot duscharna. Kanske för att det syntes att hon inte hittade vägen på en gång. Men hon brydde sig inte.

När hon duschat satte hon sig i bastun för att vänta på sin mamma. Men hon kom inte. Hon hade precis börjat undra när någon kom in.

”Mamma?”

”Nej.”

Hon hajade till.

”Du är en kille.”, konstaterade hon.

”Ja. Har du kommit fel?”

”Jag antar det.” Anna’s blick riktades rakt mot killen framför henne. Men hon såg honom inte. Hon kunde inte se. ”Borde jag vara generad? För jag är naken.”

”Det är lugnt. Jag kollar inte. Jag vill bara hjälpa dig.”, sa han.

Anna letar efter handduken på platsen bredvid sig men kommer på att hon lämnat den utanför.

”Jag kan inte se.”, sa hon tyst. ”Så jag måste ha gått fel.”

”Jag ska hämta din handduk. Är det den här?”

”Jag ser inte.”

”Juste… Blå?” Han la den över hennes knä.

Hon reste sig upp och lindade den runt kroppen.

Han räckte fram handen mot henne och tog den för att leda ut henne.

”Tack så mycket.”, sa hon. ”Det var alltså därför dom viskade när jag gick in.” Hon log åt hans håll.

”Jag antar det.”

Anna undrade som hon alltid gjorde: hur han så ut.

”Får jag fråga en sak?”, undrade hon.

”Visst.”

”Hur ser du ut?”

Han stannade och det lät som om han plockade upp något. ”Jag ska bara ta en handduk.”, sa han och tvekade ”just nu är jag naken och svettig.”

”Det var inte det jag menade.”, sa Anna.

”Jag har svart hår, bruna ögon. Något mer?”

”Nej, tack.”

Hon byggde upp em bild i huvudet och såg honom framför sig.

”Är det här dina saker? Dom som ligger här på bänken. Svart kofta typ?”

”Det är mina. Jag kan ta dom bara.”

När dom var framme vid dörren så följde han med henne ut i korridoren.

”Anna! Fattar du hur orolig jag varit?”, det var henne’s mamma’s röst.

”Jag kan faktist ta hand om mig själv”, sa hon lugnt.

Anna såg inte att henne’s mamma såg på killen som stod bredvid henne.

”Det märker jag ju. Släpp den där pojken, nu!”

Han släppte henne på en gång och henne’s mamma tog tag i hennes hand.

”Det var sista gången som jag lät dig gå i förväg!”

”Jag längtar till jag blir arton så att jag slipper dig.”, sa hon dovt.

Henne’s mamma flämtade till och grep hårdare om Anna’s arm innan hon drog med henne in i omklädningsrummet.

”Tack för hjälpen!”, ropade Anna till killen som hon inte visste namnet på. Den första killen som någonsin sätt henne naken.

”Ingen orsa…” Orden klipptes av med hjälp av dörren.

Släpp mig, väste hon i sitt huvud men hon leddes av sin mamma och kunde knappt leta sig fram själv.

Henne’s mamma lade prydligt Anna’s kläder på en bänk och försökte hjälpa sin dotter med baddräkten men blev undanföst. Väl ute i simhallen så ville hon hjälpa Anna i vattnet men fick inte.

”Jag. Kan. Själv. Jag är inte tre år!”

Anna ville inte simma. Hon ville hem och sova eller lyssna på musik. Men henne’s mamma släpade dit henne varje fredag.

När hon senare satt vid kanten hörde hon killens röst. Hans röst var mörk och mjuk. Och hon förälskade sig i den. Hon behövde något att älska. Hon kände sig ensam.



Väl hemma senare så gick hon in till sin lillebrors rum och satte sig på sängen.

”Stick härifrån! Jag spelar.”, sa han.

”Kan jag inte bara vara här? Jag stör inte.”

”Stick sa jag!”

Anna gick fram och kysste honom på kinden men han puttade undan henne.

”Sluta jävla eckel! Mamma!”

Deras mamma kom in i rummet. ”Vad har det tagit åt dig, Anna? Är det kul att vara elak mot din familj?”

Anna följde sin mamma’s röst och slog till henne med öppen hand.

”Anna!”

Hennes lillebror reste sig från stolen bakom henne. ”Är du helt fucking dum i huvudet? Ditt jävla psykfall!”

”Jag hatar er!”, skrek Anna och gick ut i hallen för att ta på sig skorna och lämna dom en gång för alla. På uppfarten möttes hon av sin pappa som hon stötte ihop med.

”Ska du gå ut ensam?”, undrade han.

”Ja!” Det var länge sedan hon skrek åt sin far men hon var arg.

En blindstav landade i hennes armar.

”Den låg i min bil”, sa han.

”Tack.”, väste hon innan hon fortsatte ner mot vägen.

Hon hörde bilarna och såg bilder i huvudet som hon fått förklarade för sig när hon var yngre.

”Faan ta dig!”, skrek hon och föll ihop på marken några hundra meter från sitt hus och märkte att ingen följt efter henne. Hon kunde inte minnas när hon grät senast men nu rann tårarna ner för kinderna och droppade ner på armarna. Hon skrek ut i luften och kastade iväg blindstaven.

Då stannade en bil bredvid henne och hon hörde en välbekant röst.

”Hur är det?”, sa killen från badhuset.

”Det är okej. Du behöver inte tycka synd om mig för att jag inte kan se.”

”Der gör jag inte heller. Jag undrar varför du gråter.”

Han tog hennes hand och hjälpte henne upp.

När Anna inte svarade så gick han iväg för att komma tillbaka med blindstaven.

”Din?”, sa han när han lade den i hennes händer.

”Ja”, mumlade hon.

”Vill du följa med?”

”Ja tack.” Sa hon och satte sig i bilen och smällde igen dörren.

Han satte sig i förarsätet och började köra.

”Förlåt, men du kommer väll inte våldta mig nu?”

”Om jag vore psykiskt sjuk så skulle jag gjort det.”

”Är du det då?”

”Inte vad jag vet.”, sa han.

Hon lutade huvudet mot dörren.

”Hur ser jag ut?”, frågade hon.

”Du har blont, långt hår och rak näsa. Du är riktigt vacker.”

”Tack… Jag gillar din röst.”

Hon märkte att han stannade bilen.

”Det är en mack. Jag ska köpa mjölk bara.”, sa han.

Anna nickade.

När han gått så gick hon ut ur bilen för att hämta luft. Hon gick en bit från bilen. Nu borde hon försöka fly. Men vad skulle det göra om hon blev våldtagen? Ingen skulle ens bry sig. Och ironiskt nog så kände hon en hand mot sin mun och en kniv mot sin hals.

”Du följer med mig.”, sa en äcklig mansröst.

Han förde henne till ett undangömt ställe där lamporna från macken inte surrade lika högt.

”Titta på mig!” Han hade tagit bort kniven från halsen och höll nu fast henne’s armar.

”Jag kan inte se dig!”

”Var inte dum.”, sa han och började slita av henne kläderna. Knapparna på skjortan under den svarta koftan ramlade av. Och när hon var naken i den kalla luften så ångrade hon att hon någonsin skitit i om hon blev våldtagen. Hon önskade inget annat än att vara hemma i sitt rum.

”Sluta!”, skrek hon.

Han tryckte ner henne på marken och förde hans kuk mot hennes mun. Anna knep igen munnen så hårt hon kunde och vände bort ansiktet.

Mannen skrek och det tog många långa sekunder innan hon fattade att det var killen som hon ännu inte visste namnet på så hade slagit till mannen som hade varit över henne nyss.

Anna började gråta och kröp ihop på den kalla marken. När killen lyfte upp henne och bar henne till bilen så var hon nästan mållös. Det ända som hon kunde hulka fram var: ”vad heter du?”

Han skrattade kort och hårt. Men han svarade kort. ”Sam.”

”Anna.”

Han nickade och la in henne i baksätet med sin skjorta över henne. Hon tog på sig den och reste sig upp i sittande ställning.

Anna hörde ljudet av en telefon som öppnades och hur han slog in ett tresiffrigt telefonnummer.

”Nej. Du ringer väll inte 112?”, sa hon.

”Det är väll klart som fan att jag gör!”

”Sluta! Gör det inte… Snälla!” Hon började gråta igen. Hon ville inte att hennes föräldrar skulle hämta henne på en polisstation.

Sam suckade men tryckte bort samtalet.

”Säkert? Det är riktigt dumt vet du.”

”Jag vet.”, andades hon.

Han satte sig i bilen och började köra.

”Vill du hem?”, sa han.

”Aldrig i livet.”, sa hon men ångrade sig genast ”förlåt om jag låter otrevligt. Men släpp hellre av mig naken mitt i stan.”

”Ska du sova hos mig?”

”Om jag får…”, sa hon osäkert.

Han nickade bara.

”Förlåt mig.”, sa hon.

”Be inte om ursäkt.”

”Hur såg han ut?”

Han svarade inte.

”Vilken färg har bilen?”, viskade hon.

”Grå.” Han lät sammanbiten ut.

Hon lutade sig tillbaka och blundade. Det var den ända gången som hon kunde se. Sina egna bilder.



När dom kom hem så frågade Sam om hon ville ha något att äta men hon bara skakade på huvudet och försökte le.

”Var är badrummet?”, frågade hon. Han ledde henne till badrummet där hon vände sig mot honom och rörde vid hans ansikte. Hon strök med sina fingrar över hans näsrygg, under hans ögon och över hans läppar. Sedan tog hon tag i hans nacke och ställde sig på tå så att hon nådde upp till hans mun med sin. Hennes ögon var öppna helatiden men dom såg inte hans avslappnade ansikte. Hon rös när hon märkte att han inte hadde något annat än kalsonger på sig. Nu när hon inte höll för skjortans öppning så hade den glidit åt sidan.

Anna lirkade sina armar om honom och kramade honom så att hennes bröst trycktes mot hans.

Han la ena handen på hennes huvud och höll henne intill sig.

”Jag önskar att jag kunde se dig.”

Hon lät skjortan glida ner på golvet så att hon stod naken inför honom igen. Och hon gillade det. Hon fick känslan av att han inte skulle försöka göra henne illa.

Dom gick in till sovrummet och la sig på sängen. Han tänkte hela tiden på att vara försiktig.

”Du blev nästan våldtagen nyss.”, sa han.

”Jag försöker glömma det.”, sa hon och log.

Han förde in sin kuk mellan hennes ben. hon stönade mjukt och rörde sig i takt med honom. Alla som sa att det skulle göra ont första gången kunde slänga sig i väggen.

Dom rörde sig fortare tills ham tillsist drog sig ur och rörde sig neråt mellan hennes ben. Hon rös och hade svårt att ligga stilla när han slikade henne försiktigt.

Han reste sig lite och såg på henne. Hon hasade sig upp på armbågarna och log. Hon såg på en fläck bakom henne och han påmindes om att hon inte var som alla andra.

Dom somnade bredvid varandra och vaknade inte före klockan var över tolv.

”Godmorgon.”, sa hon och sträckte på sig.

”Sovit gott?”

”Jodå. Själv?”

”Bra. Ska vi äta frukost?”

Dom gick ut i köket och åt bacon och ägg.

”Vi borde gå till polisen. Jag kommer ihåg hur han såg ut.”, sa Sam.

Ännu denna gången så tittade Anna över hans axel.

”Jag tror inte att det är en bra idé.”

”Du måste hem förr eller senare.”

”Jag vet.”, sa hon. ”Jag gillar senare.”

Han suckade.

”Dom behandlar mig som om jag vore dum i huvudet.”, sa hon.

”Dom är ändå din familj.”



Det slutade med att dom satt på polisstationen tillsammans hand i hand och väntade tills hennes mamma kom och skälde ut henne och drog iväg henne från Sam.

Hennes mamma babblade om att hon aldrig skulle få göra något på egen hand igen.



”Mamma”, sa Anna ”jag är blind, inte efterbliven.”







Komentera tips