Bröder del 5

Alex

Jag vaknade av att min mage kurrade och bestämde mig för att gå ner för att hämta mat. Mikael var inte tillbaka och jag kunde ju inte stanna på rummet i rästen av mitt liv.

Jag åt lite rester men mådde bara illa.

Jag gick på toa och tog en snabb dusch i hopp om att det skulle kännas bättre, men efteråt kändes det som om jag skulle spy vilken sekund som hälst.

Då ringde det på dörren. En, två, tre gånger. Sov Jakob och Max? Jag virade en handduk runt höfterna och gick ner för att öppna dörren.

Det var Emma. Hon log mot mig och frågade om hon kunde få komma in. Min första tanke var dra åt helvete. Men sedan började jag tänka efter och till sist så tog jag tag i hennes hand och drog med henne in i hallen innan jag kysste henne.

Jag bryr mig inte om någonting, tänkte jag och hjälpte henne av med jeansjackan och hon tog av sig skorna innan vi båda gick till mitt rum.

Jag drog av mig handduken och hon började dra av sina egna kläder. Jag måste medge att hon var sexig men det var inget jag reflekterade över en längre stund. Jag bara tog henne till sängen, hjälpte henne av med underkläderna och vi la oss i rätt ställning.

Då uppstod ett problem jag inte behövt oroa mig för förut. Jag fick inte upp den. Hon hade inte märkt det så jag fortsatte kyssa henne och smeka henne över brösten och mellan benen. Hon stönade och jag fortsatte att pulla henne tills hon kom.

Efter att fortfarande vara slak efter allt detta så lämnade jag rummet. Jag gick in på toaletten, låste dörren och bröt ihop.

Snälla, vad patetisk jag är!

Efter någon minut så knackade Emma på dörren.

”Alex?”

Jag torkade bort tårarna och tog ett djupt andetag.

”Alex? Gjorde jag något fel?” Det värkade som om hon också börjat gråta.

Fan också. Jag hade aldrig fått en tjej att grina förut. Eller jo, säkert. Men inte när jag var i närheten.

Jag begravde ansiktet i händerna och bekämpade en inre strid. Antingen tar jag mig samman, går ut och säger att jag inte är på humör eller så skiter jag i henne tills hon går.

Två knackningar till.

Några till snyftningar.

Jag skulle precis resa mig för att låsa upp dörren då jag hörde fotsteg. Det blev tystare och tystare tills jag inte hörde något alls. Och sedan slog ytterdörren igen.



Amanda

Okej. Jag tittade mig om kring efter att ha vaknat igen. Den okända mannen som påstods vara min bror var borta.

Jag hade någon slags kläder på mig men det var inte mycket. Det satt fast en slang i mitt ena armveck som stoppade mig från att resa mig upp.

Jag drog försiktigt loss tejpen som satt över nålen och drog ut den. Det gjorde inte så värst ont. Jag hade varit beträdd på på värre.

Korridoren utanför var vit med små gula detaljer längst uppe på väggarna. Tänkte dom att detta skulle vara fint eller tog dom bara det billigaste som fanns?

Mitt huvud gjorde ont när jag tänkte, eller hela tiden rättare sagt. För man tänker väll hela tiden? Jag vet inte. Antagligen.

Jag stannade upp i korridoren och la min hand mot pannan.

Sluta tänka på ovesäntliga saker och konsentrera dig.

Jag fortsatte gå ända tills en kort tjej med mörkt, långt hår stoppade mig. ”Vad gör du uppe?” Hon väntade inte på mitt svar innan hon ställde en ny fråga ”Vilket rum har du?”

”J… Jag vet inte.” Jag blev förvånad över hur hes min röst var. Jag hostade till för att kunna prata ordenkligt.

”Vad heter du?”

”Amanda.”

”Efternamn?”

Jag skakade på huvudet.

Hon log mot mig. ”Vart kom du ifrån?”

Jag pekade och lät henne leda mig tillbaka till rummet.

Killen som dom påstod var min bror satt på stolen vid sängen och såg orolig ut.

Han pratade med en gråhårig läkare som försäkrade sig om att jag skulle hittas vilken minut som hälst.

”Måste han vara här inne?”, sa jag utan att titta på killen. ”Ja, om nu jag ska vara här.”

Läkaren tittade på mig och mumlade någonting.

Mannen på stolen såg på mig med en hjärtskärande blick. Jag försökte att inte titta på honom och såg istället upp mot läkaren.

Jag log ”var är mina föräldrar?”

























.