Bröder del 4

Detta var länge sedan…





Amanda

Dom senaste dagarna hade jag mått dåligt. Jag kunde sitta inne på toaletten och gråta utan någon anledning alls tills Jakob bankade på dörren och krävde att få komma in. Alex hade varit skitsur och Emma hade betätt sig som en stalker. Mikael hade nyss skrikigt om att ingen plockade undan efter sig i köket och sedan försvunnit upp på sitt rum.

Jacob sov hos en kompis, Max sov i soffan och Alex surade i sitt rum.

Jag gick ner i köket för att leta efter Mikaels gömma och hittade en oöppnad vinflaska. Så jag tog den, satte mig på mitt rum och kollade på en skräck film.

Det var en vecka sedan Emma och Wille var här och allt hade bara blivit värre. Alex ville inte prata med mig och det fick mig att må ännu sämre. Han åt inte med oss och om han åt alls så gjorde han det när alla andra sov.

Mikael hade varit orolig över både honom och mig och jag misstänkte att det var anledningen till att han var så arg. Jakob var lika dum i huvudet som alltid och min minsta lillebror Max var glad och ovetande.

Jag kände mig dimmig efter alkoholen och filmen intresserade mig inte. Jag drack mer och mer utan att tänka på konsekvenserna.

Det hördes fotsteg utanför och jag undrade om det var Alex. Jag satt tyst och lyssnade innan jag ställde mig upp och gick ut i korridoren.

Alex stod nere i köket och rotade i kylen.

Jag hade aldrig varit full förut men det var inget jag ville göra om. Jag mådde illa och kunde inte tänka klart. Mina ben rörde sig mot ytterdörren och jag tog på mig skorna.

Alex grep tag om min axel.



Alex

Amanda stod i hallen med sina Converse på sig och såg ut att kunna ramla vilken sekund som helst.

”Vad håller du på med?”, frågade jag.

”Ska du skita i. Om du inte brytt dig om mig den innan så ska du inte göra det nu häller.”

”Jag har väll visst br…”

”Har du inte alls.”, avbröt hon ”men jag bryr mig inte. Jag bryr mig inte om dig och du kan gått ignorera mig en vecka till. Eller en månad. Eller ett år! Jag bryr mig inte.” Hon började gråta medan hon pratade och det märktes att hon var riktigt upprörd.

”Lugna ner dig för i helvete.”, väste jag. Var hon full? Hon luktade vin men var hade hon fått tag i det?

Jag hade nästan lust att springa upp på mitt rum och kolla om min flaska låg kvar under sängen. Om inte hade hon hittat en av Mikaels.

Jag höll fortfarande i henne där hon stod och grät. Hon försökte prata men hon kunde inte så istället så puttade hon på mig för att jag skulle släppa.



Amanda

Varför släppte han inte? Jag ville inte ha honom här. Jag puttade hårdare men han bara drog mig med ut i köket. Jag knöt mina händer och siktade med en av dom mot hans ansikte. Han släppte mig och backade så att jag inte skulle träffa.

”Är du sjuk i huvudet?”, skrek han och puttade mig så hårt att jag föll i marken.



Alex

Hon slog huvudet mot trägolvet och sa inget mer. Hon bara låg där och jag stirrade i säkert en minut innan jag kunde tänka tillräckligt klart för att gå fram och försöka få liv i henne. Hon var medvetslös och jag fick panik. Jag hade aldrig varit så arg på mig själv eller så rädd över vad som skulle hända här näst.

Jag sprang in till Mikaels rum och hittade honom sovandes på sängen. Han hade jobbat från klockan tre imorse och han var säkert helt slut.

”Mikael!” Jag skakade intensivt jag kunde ”vakna för i helvete! Vakna!”

Han öppnade ögonen och frågade vad jag ville innan han somnade om. Jag lyfte upp honom i sittande ställning och puttade ner honom på golvet. Då vaknade han.

”Vad håller du på med?” Han reste på sig och kollade på mig.

”Ja… Ja… Jag….” För första gången sedan jag var typ sju så började jag grina. Jag tog tag i Mikaels hand och drog ut honom i köket där Amanda låg.

Han frågade ut mig o m vad som hände och ringde 112. Det märktes att han var orolig och när Mikael var orolig så blev han arg.

”Vad är det för fel på dig?”, röt han ”gå upp på ditt rum och kom inte ner före jag kommer och hämtar dig. Är det förstått? Jag ska säga till Jakob att vakta Max och säga åt dom båda att jag åker till sjukhuset med Amanda.” Han tog ett djupt andetag och jag såg hur hans ögon brann. ”Du stannar där inne. Förstår du vad jag säger?”

”Ja.”, fick jag ur mig.

”Gå då.” Han väckte Max som låg i soffan och jag gick upp på mitt rum. Jag hade aldrig känt mig såhär tom. Jag mådde illa och visste att allt var mitt fel. Jag till och med bad till gud och lovade att om allt blev som vanligt igen så skulle jag aldrig mer såra någon. Jag skulle aldrig ignorera någon av mina syskon och jag skulle aldrig mer bete mig som en bitch mot Mikael.

Jag ville inte ens kolla om min vinflaska låg kvar under sängen.

Jag undrade om jag aldrig skulle sluta grina men tillslut så somnade jag.



Amanda

När jag vaknade så hade jag så sjukt om i huvudet. Jag visste inte vart jag var.

Jag såg en kille sitta på stolen bredvid sängen och sova. Jag undrade vad han gjorde här och blev skiträdd. Jag la mig under täcket blundade hårt. Då kändes det om möjligt lite bättre i huvudet då.

Efter en stund så kom en annan person som jag inte kände in i rummet och log mot mig.

”Hej.”, sa hon ”jag ser att du har vaknat.”

”Vem är du? Och vem är han?”, jag pekade på killen på stolen. ”Måste han vara här inne?”

”Oj då…” Hon suckade. ”Det är din bror och jag är din sjuksköterska.”

”Bror.”, upprepade jag. ”Han är inte min bror. Jag har bara två bröder och en av dom är inte han.”

Hon kollade oroligt på mig och gjorde en ansats att gå ut.

”Vart är mina föräldrar?”, undrade jag och hon stannade och vände sig om.

”Jag kan inte… Säga. Jag ska kalla in en läkare.” Och så var hon borta.







Ni bad om mer drama så sexet får väll komma i nästa novell om ni vill ha fler. Kommentera vad ni tyckte, vad jag kan förbättra och om ni som sagt vill ha en del 5.

Jag vet att det var länge sedan del 3 kom ut men jag läste kommentarerna och bestämde mig för att göra en till. Tack så mycket.