Big business

Jag hade fått ett brev från banken den dag detta hände. Ett brev som verkligen gjorde mig irriterad, nästan arg. Jag hade nämligen sökt ett lån på 20.000 kr eftersom jag tänkte byta bil. Min gamla skrothög – en Fiat av 1992 års modell – höll på att falla i bitar och enligt min verkstad var slutet nära. Och i värsta fall skulle bilens slut också kunna bli mitt eget, om jag råkade sitta i den när det inträffade. Jag orkar inte gå in i detalj på vad det var som var trasigt, det hade varit lättare att redogöra för vad som var helt, nämligen backspegeln. Den funkade oklanderligt, men det var nog också det enda som gjorde det.

Således hade jag uppsökt en närbelägen bilhandlare av typen Hederlige Harry som hade specialiserat sig på att sälja bilar som var nära döden, men inte lika nära som min Fiat, till ett överkomligt pris. Där hade jag funnit drömbilen – en BMW som bara var några år äldre än Fiaten, men som åtminstone verkade hålla ihop. Den var förmodligen lagad med Plastic Padding.

Hederlige H ville ha 18.000 för nämnda BMW och då erbjöd han sig också att ombesörja Fiatens färd till den sista vilan. Oemotståndligt, tyckte jag, och slog till. Eller rättare sagt, jag slog till med förbehållet att jag skulle skaffa pengarna först, någon jag bedömde som en enkel match. Jag började med att prata med min far, men han började omedelbart orera om att det var svåra tider, att hans cash flow för tillfället inte var så flödande som det brukade vara, att han olyckligtvis behövde köpa nya skor, osv. Min mor kom med liknande budskap, liksom min bror.

När jag på motsvarande sätt gått igenom den närmaste vänskapskretsen med samma nedslående resultat insåg jag att min räddning fanns i den finansiella sektorn, nämligen på banken. Jag vare sig vill eller kan påstå att mina relationer med bankvärlden var särskilt intima, snarare var de närmast obefintliga. Visserligen kanaliserades mitt blygsamma studiemedel via en av de större bankerna men det var också allt.

Strunt samma, jag fyllde i och skickade in en låneansökan och tänkte att saken därmed var klar. Det var den inte, vilket jag nogsamt konstaterade när jag läste det brev jag alltså fick just denna dag.

”Med hänsyn tagen till er ekonomiska situation och era, enligt vår uppfattning, obefintliga möjligheter att återbetala det sökta beloppet har vi funnit att vi inte kan bevilja er ansökan”

Ja, det var ju rakt på sak, ord och inga visor, klara besked. Men ett litet halmstrå hade man ändå slängt in, förmodligen av misstag. Det stod nämligen så här: ”Om ni vill åberopa andra fakta som styrker er återbetalningsförmåga ombedes ni förete dem skriftligt. För övriga upplysningar är ni välkommen att ringa vårt servicekontor”.

Jag hade inga andra fakta. Men jag hade ju inget att förlora, så jag ringde servicekontoret för att fråga om det fanns något jag kunde göra.

– Servicekontoret, Johanna Larsson, hur kan jag hjälpa till?

– Hej Johanna. Jag heter Mats Svensson, och jag tänkte höra lite med dig angående en låneansökan.

Jag hade väntat mig att hon också skulle börja orera om svåra tider, ansträngt cash flow med mera, och blev därför överraskad när hon faktiskt inte gjorde det, utan däremot inledde en dialog för att få veta lite mer om mig och varför jag ville låna pengar. Problemet var bara att jag blev så tagen av hennes röst att jag knappt uppfattade vad hon sa. Hon lät nämligen helt underbar – en mjuk melodisk röst, aningen norrlandsdialekt, och så varm. Jag blev nästan förälskad bara av att lyssna på henne.

Jag försökte samla ihop mina tankar och svarade så gott jag kunde på hennes frågor. Antagligen lyckades jag inte så bra som jag hoppats, för jag hörde henne sucka lite (säkert oavsiktligt) och så sa hon att hon tyckte det var bäst jag kom in till servicekontoret så vi kunde gå igenom det hela i lugn och ro.

Fantastiskt, tänkte jag – jag ska få träffa denna underbara röst. Samtidigt insåg jag att jag nog hade en skruv lös – man träffar ju inte en röst, man träffar möjligen den som äger denna röst, och för allt jag visste kunde Johanna vara en kvinna i 65-årsåldern med stora vårtor på näsan och gigantiska öron.

Men hon var ju i alla fall väldigt vänlig, och verkade vara genuint intresserad av att hjälpa mig i mitt prekära läge. Så vi bestämde att vi skulle ses kl 15 och att jag skulle ta med alla kontoutdrag och allt annat som kunde vara till nytta.

– Fråga bara efter mig i receptionen så hämtar jag dig, sa hon till sist.

Vad jag gjorde de timmar som återstod till mötet med Johanna har jag än idag ingen aning om. Och i ett historiskt perspektiv kan det väl kvitta – låt det räcka med att konstatera att jag tog på mig mina snyggaste kläder, vilket för all del inte säger särskilt mycket, rakade mig och stänkte på mig lite citronjuice eftersom jag inte hade någon After Shave. Jag tänkte att citrondoften åtminstone avlägset påminde om Fahrenheit.

Vi förflyttar oss således i tiden, till kl 14.50 samma dag. Jag klev in på servicekontoret, presenterade mig för receptionisten och bad att få träffa Johanna.

Han, för det var en sådan, tittade kritiskt på mig, och jag tänkte reflexmässigt att han inte gillade min slips. Det var en rätt korkad tanke, eftersom jag inte hade någon slips på mig, men det säger möjligen lite om hur nervös jag var.

– Jag ringer på Johanna, var så god och sitt ned – ta gärna ett glas vatten i automaten – Johanna kommer strax.

Jag undrade varför jag inte fick ta en kopp kaffe, eftersom det fanns en kaffeautomat med skylten ”varsågod”. Men jag sa inget, fyllde ett glas med vatten och satte mig ned och väntade.

Det dröjde inte länge innan jag hörde steg i korridoren, och så stod hon där framför mig, Johanna. Min Johanna. Mitt livs stora kärlek. Fast det visste jag förstås inte då även om jag kanske anade det.

– Mats? frågade hon.

Jag försökte svara, men det enda som kom ur min strupe var något slags rossling. Men jag förmådde ändå nicka, reste mig, skakade hand med henne trots att jag egentligen inte ville något hellre än att omfamna henne, kyssa henne. Och så gick vi till hennes rum.

Hon var kanske egentligen inte vacker, hon var bara alldeles underbar. Mörkt, nästan svart hår, klara, grå ögon, en mun som kanske enligt gängse skönhetsbegrepp var aningen för stor men som å andra sidan borde vara underbar att kyssa. En kurvig kropp, runda bröst, rund stjärt och en liten, liten grop i hakan. Ja, jag vet att ord inte kan göra henne rättvisa – det kan ord aldrig – men jag tyckte hon var helt underbar. Jag kände, rent fysiskt, att jag ville älska med denna kvinna. Helst just nu, genast, omedelbart.

Vi kom in på hennes rum. Det var ganska anspråkslöst, med undantag för att det stod en enorm rosbukett på bordet. Röda rosor. Kärleksrosor.

Jag blev alldeles kall. Hon hade någon. Någon som skickade 40 röda rosor till henne. En älskare, en fästman, eller – värre – en äkta man. Men hon hade ingen ring, vilket i och för sig inte behövde betyda att hon inte var gift.

– Jag tog hem ett rätt stort låneavtal för några dagar sedan, och då får man alltid rosor, sa hon – hon hade sett att jag lagt märke till buketten.

Jag log en smula ansträngt men jag var väldigt lättad. Satte mig i den stol hon anvisade, mitt emot henne. Hittills hade jag inte sagt ett ord, bortsett från de gutturala grymtningar jag fått ur mig ute vid receptionen.

– Mats, jag har gått igenom din situation och den är både bra och dålig. Du har inga betalningsanmärkningar, det är bra, men du har inte heller några särskilt stora inkomster, det är inte bra.

Just då möttes våra blickar, och jag tror att det var då det hände. För hon tystnade, det var som om tiden frös till is. Våra blickar var på något sätt låsta vid varandra – vi kunde inte släppa, kunde inte titta bort. Det var ett evighetslångt, sekundkort, ögonblick. Och det tog inte slut, även om vi på något sätt fick tillbaka kontrollen.

– Vad är det som händer? frågade hon tyst. Och samtidigt reste hon sig och kom över på min sida av skrivbordet. Hon lade sina händer på mina axlar, och jag fattade om hennes höfter.

– Mats, jag vill älska med dig, viskade hon i mitt öra, – men vi får inte prata om det under tiden, vi måste fortsätta vår affärsdiskussion, förstår du, förstår du?

Jag förstod. Man spelade in affärssamtalen, och vi kunde inte göra något annat än att fortsätta prata om min låneansökan, samtidigt som vi gjorde något helt annat…

Hon drog ned mina byxor, jag tog av henne den korta kjolen och även hennes trosor. Hennes fitta var inte rakad, men välansad, otroligt vacker.

Hon höll min kuk i sin högra hand. Jag vet inte om den någonsin varit så hård dessförinnan.

– Om vi ska kunna bevilja ditt lån måste du bevisa din betalningsvilja, sa hon samtidigt som hon grenslade mig och lät kuken drunkna i hennes såååå sköna fitta.

– Kan jag kanske göra en insättning? frågade jag, och kunde knappt dölja det skratt som bubblade i mig.

– Vi måste nog göra en djupgående analys, svarade hon, samtidigt som hon red mig i ett lugnt, men underbart, tempo.

– Ja, ni är väl kända för era inträngande studier?

När jag sagt det kändes det som om hon höll på att explodera – jag trodde först av skratt, men insåg sen att hon just fick en orgasm som inte var av denna världen.

Själv hade jag inte kommit, men det gjorde inget. Jag frågade henne nämligen om vi kunde återuppta våra affärssamtal lite senare och hon nickade ordlöst….

Vi samlade ihop oss, rättade till kläderna, pratade lite allmänt om de svåra tiderna och annat ekonomiskt trams. Jag tackade för mötet, men våra blickar sa hela tiden något annat, och jag skrev mitt telefonnummer och min adress på en lapp som jag retsamt stoppade ned i hennes BH. Hon bara log, men jag förstod av hennes blick att hon visste vad som stod på lappen.

Vi skildes åt, formellt artiga, jag lämnade banken och cyklade hem. Jag tänkte just då, och tänker likadant nu – Vem fan behöver en BMW om man kan få en kvinna som Johanna?

Fast nu, många år senare, har jag både och…