Vinden från Lesbos.

Vinden från Lesbos. Vinden från Lesbos.









Man kan se Phallostornet genom fönstret. Högt ovan klippan som ligger tungt över Venusgrottan. Vimplarna vajar och på gatorna svänger backantinnorna sina thyrsosstavar. Om natten kommer menaderna in i staden och rusar rasande runt i gränderna. Ve den nattvandrare som råkar möta dem. Den sliter de i stycken.

Jag lutar hakan emot handen och drömmer. Molnen drar, skyarna far. Vinden sträcker vimplarna och leker i kvinnornas peplos och chitoner. Söker sig in under kläderna, kittlar deras kroppar och får dem att dansa.

Med männen är det annorlunda. De omgjordar sig. De är rustade, de motstår också stormar. De går stolta om dagen och låter kvinnorna kyssa sig. Men om natten gömmer de sig i fruktan för menaderna.

Om ni vill veta min mening så är karlarna några stackare. Inte värda att ge sitt kön åt. Nej, inte ens att hålla i handen. Ett blottat kvinnobröst och deras manbarhet väcks. De lägger handen på bröstet och får sin vilja. Strax efter sjunker deras manbarhet till jorden.

Det är vi kvinnor som har styrkan. Jag tillhör Dionysos. Dikterskan på Lesbos är min lärarinna, Sappho är min sammansvurna. Jag svärtar mina ögonhår med kol och färgar mina läppar med javanesisk kochenill. Men inte för männen.

I badet möter jag dem. Morgonrodnad med sina rosafärgade bröstvårtor. Fjärilskorgen med sitt honungsdoftande sköte. Fiskhandlerskan med fingrar som stumma djur. Grytkokerskan som varslar väder. Lilla Kalkbrott med sitt stolta djup. Rödbeta som så lätt kokar över. Och Marmorgrotta där vi alla varit.

Jag älskar dem alla.

Jag älskar med dem alla.



Jag saknar spårvagnarna. Deras rasslande skakande väg genom stan. Deras vänlighet. Deras styrka. De vek inte från spåret, de regerade gatan. De var blå och de höll sig ändå på jorden.

Jag saknar morgonen. Jag vaknar sällan före middag. Jag är gammal. Jag försöker hänga med. Och Leonora tar livet av mig. Kom med på Klubben! lockar hon. Natt efter natt bland alla dessa lesbiska systrar. Tribader som Strindberg kallade oss. Jag känner mig som en av de verkligt gamla. Slips och monokel. Dekadens.

De är flyktiga som ångorna från något kemiskt experiment. De drar ett kritstreck över livet. Över sina egna liv. Leonora ler och vet ej alls vem Beethoven var. Vad bryr hon sig om honom? Om han överhuvud taget funnits. En man. Vad bryr vi oss om män.

Denna hemska popmusik fördunstar för ett ögonblick. Jag ser min egen skugga dansa. Där och där! I dunkla hörnen. Jag hade också en slags ungdom vill jag ropa. Min kropp har också haft det nybakade brödets spröda skorpa. Jag hade bröst som marmor, sköte som en svallvåg. Jag var eftertraktad. Låg i kvinnors famnar, njöt av deras smekningar och deras tungor.

En och annan man – peccatrix ornata! Älskarinnorna försköt mig – jag var inte Sapphos äkta lärling. Piccolezza! Jag har alltid gjort som jag har lust.

Stackars Leonora! Underbara avundsamma Leonora!



En mörkröd skymning vilar över staden. Jag tvagar mina armhålor och mina bröst. Mitt sköte. Med timjan och lavender doppade i jungfruolja tvagar jag min kropp. Tänk mina lår som pelare i Delfis tempel. Hur röken stiger i mittt sköte.

Där Dionysos träder går jag i hans fotspår. Där Sappho vilar lägger jag mig ner och låter henne njuta mina företräden.

En liten flicka i sin första blomstermånad passerar gatuporten. Jag ser hur ögonlocken sänks i trånad. Hon stannar upp. Kunde hon bli men ändå vara den hon är? En fåfäng önskan.

Jag bjuder henne in. Hon kan ej vara mer än fjorton. Med brösten lockande och skötet som en mörk porfyr av saknad. Jag formar hennes fjära längtan till gudomlighetens utbrott. Hon seglar plötsligt över vilda vatten. Hennes vingar bär och det är mina som är brutna. En sådan sötma! Jag vill begrava hennes jungfrudom i pinjelunden under köttets dolska anslag. Skölja de små brösten i ett hav av vågor. Göra henne till min ungdoms sista utpost.

Hon lämnar mig med ett silvrigt skratt. Det trillar som pärlor trappsten för trappsten ner till hamnen. Där det dansar från kajen ner i havet.



Dom pumpar sina bröst med nån sorts plastik. Silicon heter det. Dom får till och med läpparna att puta med den slags lort. Och som om det inte räckte så får dom bröstvårtorna att bli större fastän dom inte har fått barn. Och karlarna får givetvis kuken förlängd.

Borde man inte hänga de där läkarna i ett träd i Sundhetsministeriets trädgård? När man nu har asfalterat platsen framför Moralkonservatoriskt Råd och gjort om den till parkeringsplats för limousiner.

Jag blir så jävla förbannad.

Leonora bryr sig inte om det här. Jag försöker tala med henne om det. Jag har inte tänkt mej att pumpa opp brösten, svarar hon. Så varför bry sig.

Det enda hon har gjort är att raka håren kring springan. Varför, frågar jag. För att du bättre ska kunna se, svarar hon som Rödluvans mormor. Jag är exhibitionist som alla andra. Och själv kan jag ju inte se mig. Varför rakar du dej inte sjäv? Så har jag i varje fall nåt att se på.

Hon har skaffat sig en tatuering också. På rumpan. Ja, i korsryggen. Ett kinesiskt tecken som hon inte har en aning om vad det betyder. Men jag vet. Mitt ovanför hennes underbara stjärtklyfta står det på kinesiska: Vita grisar gå hem och lägg er.

Jag känner mej så lycklig, flaxade hon in och meddelade en dag. Jag har fått barn! Det gick verkligen förundransvärt fort, kommenterade jag. En cainterrier! Äkta med stamtavlla!

Tatuering och hund. Det gäller att stärka personligheten. Att profilera sig.

Tja, sa jag. När det gäller barn är det alltid bra att ha en stamtavla.

Jag saknar spårvagnarna.



Helios gör mig galen. Hans vagn rullar vild och förödande över himlen och jagar skuggorna. Jag flyr in i de mörkaste hörnen.

Aftonen kommer som en lisa. Som en katta dröjer hettan kvar i porten. Jag sitter på min trappsten och väntar. Där kommer hon, en tös på bara fötter. De djärva stegen smeker kvällens tystnad.

Kom lilla sparv. Stanna ett slag. Picka rosen ur min hand. Låt mig smeka dina älvebröst och dina veka länder. Långsamt njuta din jungfrudoms ljuva smärta. Jag är en liderlig tribad som drivit hit med Lesbos vindar. Kyss mig lilla sparv! Jag märker dina vingar fladdra.



Alla dessa bara navlar! De signalerar obetänksamt skötet. Utan avsikt går töserna runt och bjuder ut sig. Bara för att det råkar vara på modet gubevars.

Och små bröst eller inga alls är också på modet. I varje fall före siliconåldern. När bröstvårtorna hårdnar på dessa små liljekullar blir jag verkligt het i underlivet. Men siliconpumpade pumpor gör mig frigid intill vämjelse.

Sen har vi de här tangatrosorna. G-strängar som amerikanarna kallar dom. Det var stripteasdansösernas sista värn mot sedlighetslagen. Nu är det var kvinnas ägo. I florstunna kjolar tror man dom är nakna under. Det är också meningen. Jag tittar och tittar. Alla dessa stjärtklyftor. Alla dessa runda bakar.

Jag går omkring halvkåt hela tiden. Stackars gamla flata!

Jag har sagt till Leonora att ta av sig den där trasan. Hon kan ju lika gärna vara helt naken under. Tror du jag är nåt slags luder svarar hon. Hycklerska!

Nu är hennes fitta helt renrakad. Det gör mig omåttligt liderlig och det vet hon. Hennes bröst är så små och hennes kropp så späd att hon med denna nakna fitta kunde gälla för en tioåring. Barn är också på modet. Mannekängerna och fotomodellerna blir yngre och yngre. Snart ligger dom i vagga. Pedofilerna fröjdas.

Hon har lagt sig till med småflicksstämma också. Som de där popsångerskorna. Hjälplösa värnlösa oskyldiga. Omedvetet sexiga. Slicka mig säger Leonora med den där barnarösten som om hon inte vet vad hon talar om. Som om vi aldrig gjort det med varandra tidigare.

Hon driver mig till vanvett, min Leonora.



I badet kommer Fjärilskorgen till mig. Hon öppnar sitt honungsdoftande sköte och jag slickar. Erfaren fittslickerska. Fjärilskorgen kvider smått och knappast hörligt. Hon har sin blygsel, Fjärilskorgen.

Jag går i gränden. Svänger höfterna och sveper bomulllstyget tätare om brösten. Bröstvårtorna putar. Jag är kåt och tillfredsställd på samma gång.

Här i grönsaksmånglarnas gränd står en kvinna i portvalvets skugga. Hon betraktar mig med glänsande och lystna ögon. Jag svarar henne med tribadernas införstådda blick. Hon vinkar mig till sig. Vi går in i huset samman.

I atriet löser hon min gördel och tar av mig min peplos. Hon lägger mig ned på stenbänken vid den lilla bassängen. Vattenkaskaden plaskar, solljuset glittrar. Mitt venusberg är välvt och inväntande, mina könshår väldoftande efter badet.

Hennes tunga är en orm i paradiset. Förslagen, slugt på utflykt. Söker mina vrår och gömmen. Behärskar min vildhets sista andetag. Sista andetag.

Vi kysser varandra och hon ber mig vänta. Så kommer hon med ett fat med frukt och bakverk. Ett vin läskande för gommen. Och olja till mitt sköte.

Kom tillbaka och besök mig, ber honom mellan våra kyssar. När jag har lämnat dej är jag redan tillbaka i min tanke, svarar jag.

Den natten rasade menaderna vildt i gränden.



Nu ska hon också ha en ring i fittan, mitt lilla luder. Leonora, säger jag. Om du skaffar dej en ring i klitoris så sticker jag ett köttben genom näsan. Du gör det inte!

När jag riktigt skall poängtera mig som härskarinna ger jag henne smisk på stjärten. Det fick hon nu, riktigt ordentligt. Jag höll henne i ett fast grepp i håret och hon skrek och klagade. Jag njöt det. Hon behöver tuktas ibland, min Leonora.

Efteråt var det förstås tårar och undergivenhet och löften. Om att inte. Jag svarade med en överslätande förlåtelse.

Och ingen älskog är så skön som efter dessa ögonblick. Hon är ett hår av hin, min Leonora. Vad hon kan hitta på när hon är riktig het på gröten!

Vi gick på toaletten samman. Hon tog mitt kiss i munnen. Utom sig av lusta, villig att visa att hon var min kuvade slavinna. Mitt hjärta veknade.

På kvällen gick vi på Klubben. Vi hade våra tunnaste klänningar på och var nakna under. Jag kan känna din fittbuske, sa Leonora.

Vi dansade och jag kände mig som tjugo år. Leonoras bröst var uppstämda och hennes fitta trutade med munnen. Trots unkenhet och hetta drog en frisk vind genom Klubben. Den sökte sig in under våra kjolar. Den trängde upp emellan våra lår. Den kysste våra sköten.

Benådade av Sapphos andedräkt.



Om aftonen drog en frisk vind genom gränderna. Kvinnorna lyfte upp i sina peplos. Löste sina band i håret. Vinden smekte deras lår. De krökte tårna och andades tungt. Så nådde vinden deras sköten. De började dansa. Mjukt och böljande och alls inte vilt som menaderna. Uppifrån bergen ljöd en panflöjt. De unga flickorna sökte sig till de äldre kvinnorna och tryckte sina kroppar mot dem. Deras läppar var som björnbärssaft, som vårens första blomster. Kvinnorna kupade sina händer över flickornas bröst och venusberg. Tog dem i sitt förvar. Starka stänglar dignande av mogna frukter. Lite frömjöl på ett pudrat ögonlock. Varsamhet och handling.

Vinden ifrån Lesbos.



|

J.Å.S.