Pendlaren [Kap. 2]

Nästa morgon satt Camilla på samma tåg som dagen innan. Hon hade knappt sovit en blund, men trots det kände hon sig vaknare än hon hade gjort dagen innan. Hon hade placerat sig närmast gången för att göra sig synlig och undvika att någon tog upp platsen bredvid. Hon var verkligen förväntansfull inför att träffa Emilie igen, trots att hon fortfarande inte riktigt räknat ut vad hon egentligen hade tyckt om deras förra möte. Hon hade väl, i ärlighetens namn, fantiserat en del om hur det skulle vara med en annan kvinna, men hon hade aldrig trott att hon skulle kunna göra det i verkligheten. Hon kände att hon borde vara besvärad av hur Emilie hade vägrat lyssna till hennes protester, även om de hade varit ganska mjäkiga. Det var som om Emilie var likgiltig inför möjligheten att Camilla skulle kunna ha ryggat ifrån, vilket hon faktiskt hade varit nära att göra. Fast av någon anledning kunde hon inte bli upprörd över det. Kanske var det för att hon visste att det egentligen hade varit precis vad som krävts, att någon som vågade ta initiativet och lade lite tryck på henne.



Hursomhelst så kände hon ett enormt pirr i magen som hon inte riktigt känt sedan hon var en tonårstjej, nu när hon tänkte på vad Emilie hade gjort igår eftermiddag. Så hennes känslor var nog i huvudsak positiva. Hon undrade vad Emilie egentligen ville med henne. Hade hon ett rent romantiskt intresse i Camilla, eller var hon kanske någon sorts nymfoman som nästa vecka skulle kunna sitta och göra samma sak med en helt annan kvinna?



Hon väntade uppmärksamt när hon lade märke till att tåget befann sig på den station där Emilie hade klivit av dagen innan. Tänk om hon inte skulle dyka upp? Kanske jobbade hon inte samma tider idag, det verkade egentligen ganska troligt. Men sedan så fick hon syn på Emilie som trädde in genom portarna. Hon tog några långsamma steg framåt och såg sig om innan hon fick syn på Camilla, då hon gick fram med bestämda steg och snabbt satte sig bredvid henne.

– God morgon Emilie.

– Morr’n snygging, jag har letat efter dig! Du har väl inte saknat mig för mycket? svarade Emilie med samma självsäkerhet som hon alltid verkade ha.

Hon drog av sig sin kappa på samma sätt som hon gjort dagen innan, idag bar hon en mörk kjol och tights, och en grå och orange tröja som lämnade ena axeln bar. Camilla tyckte att hon såg rätt så häftig ut. Emilie flyttade sig en aning så att de satt tätt inpå varandra och sedan slöt hon sin arm runt Camillas, så att Camillas överarm trycktes mjukt mot hennes bröst.

– Jag har saknat dig i alla fall, följde Emilie upp med en mjukare röst när Camilla inte lyckades producera något svar.

– Tack… jag saknade väl dig lite också… sade Camilla tvekande.

– Bara lite? Du har alltså inte sett fram emot att betala tillbaka för senast?

Emilie rörde lite på höfterna för att göra Camilla uppmärksam på att hennes fingrar redan hade glidit ner i klyftan mellan hennes lår. Camilla blev ställd av situationen, och visste inte vad hon skulle svara. Hon kände sig alldeles för nervös, hon drog undan sin arm, men fann att Emilie höll fast i den.

– Milla… jag som sett fram så mycket mot det här, sade hon med spelad besvikelse.

– Jag har sett fram emot att träffa dig med…

– Ja, det var väl det jag hoppades på, sade Emilie och kramade om hennes arm ännu hårdare.

– Men måste det gå så snabbt?

– Nej, ta den tid du behöver. Du får ursäkta om jag är lite klängig, sade Emilie och la sin kind mot Camillas.

Emilie såg verkligen ut att njuta av det när hon tittade på Camilla med halvslutna ögon. Camilla tyckte också om hur len hennes hud kändes. Nu när hon egentligen ville ställa alla sina frågor blev hon genast väldigt blyg.

– Emilie… är du… lesbisk? fick hon fram till sist.

Emilie skrattade till.

– Nej, jag gillar bara att ha roligt.

Camilla kunde inte avgöra om hennes ton var sarkastisk eller inte. Antingen menade hon att svaret var så självklart att frågan inte förtjänade ett allvarligt svar, eller så var det ett seriöst svar, och i så fall måste hon mena att hon var bisexuell, och inte var ute efter något seriöst. Camilla valde att inte be om något tydliggörande, utan slöt sig till det senare. Det kändes enklare så.

– Så, hur är det själv då? frågade Emilie nyfiket.

– Jo… du är liksom den första tjej jag gjort något sånt med.

– Ja, det kunde man ju ana. Ta det bara lugnt Milla, det här kommer att gå bra.

– Okej… svarade Camilla som egentligen inte kände sig det minsta lättad.

Emilie rätade på sig och höjde sin bara axel. Hon böjde på huvudet och lät sedan tungan cirkla över den bara huden. Hon gav Camilla en menande blick, men Camilla måste ha besvarat den med ett besvärat ansiktsuttryck, för Emilie sade:

– Vad är det för fel Milla?

– Vi kan inte hålla på så här Emilie, det är för galet.

Emilies blick antydde att hon var besviken på Camilla, som om den åsikt Camilla yttrat hade varit någonting omoget.

– Milla då, tyckte du inte om vad vi gjorde igår?

– …Jo, men tänk om någon skulle se det?

– Det gick ju bra igår, eller hur? Och även om någon skulle ha sett det, vad tror du det skulle fått för konsekvenser?

– Det hade väl varit illa nog att de hade sett oss!

Emilie placerade hennes haka mellan tummen och pekfingret och vinklade hennes huvud så att de såg rakt på varandra. Hennes mörka ögon skådade intensivt in i Camilla.

– Milla, du kommer att betala tillbaka för senast, eller hur?

Camilla visste förstås att hon inte var tvungen att göra någonting, men hon kände samtidigt att hon borde försöka vara Emilie till behags. Hon ville inte förnärma den person som just nu var hennes snabbaste väg bort från tristessen.

– Ja… självklart.

– Då kan du ju lika gärna se till att få det gjort här och nu.

– Jag vet inte… kan vi åtminstone flytta in? föreslog Camilla och pekade på det tomma sätet närmast fönstret.

– Om det får dig att känna dig säker så.

Så de makade sig båda inåt utan att resa på sig. När de gjort det tog Emilie tag om Camillas handled och lade Camillas hand på sitt knä. Den här gången fick den bli kvar utan någon kamp. Camilla började långsamt smeka Emilies ben, samtidigt som hon spanade för att se om någon kunde se dem. Emilies släppte Camillas handled och lät sin hand leta sig in bakom Camillas rumpa på samma sätt som hon gjort dagen innan.



De satt så i flera minuter utan att ett ord yppades. Tystnaden störde Camilla, den fick situationen att kännas ännu mer spänd än den redan var. Camilla var fortfarande väldigt rädd av sig, och så fort hon såg någon röra på sig drog hon snabbt åt sig handen igen. Hon misstänkte att hennes nerver började irritera Emilie, men Emilie verkade i alla fall inte vilja klaga på det.



Det dröjde dock inte särskilt länge innan Camillas feghet visade sig befogad, hon lyckades avbryta precis innan en äldre kvinna kom för att göra anspråk på den tredje platsen där de satt. Hon tittade misstänksamt på de två unga kvinnorna som satt lite väl nära varandra, men Emilie log avväpnande mot henne och så vände hon blicken åt ett annat håll. Camilla tittade sedan frågande på Emilie, som svarade med att rycka på axlarna som för att säga: låt gå, vi tar det en annan gång. De flyttade sedan isär så att de satt mitt på stolarna igen.



Det dröjde inte lång tid innan de började prata på igen, som om den spända tystnaden för ett ögonblick sedan aldrig hade existerat. Emilie såg snart till att flytta sig tillbaka mot Camilla, bara så att de satt axel mot axel. Camilla kunde känna av hennes kroppsvärme, men Emilie kändes så otroligt mycket mer lättsam igen när de hade en konversation, det var alltid lika intressant och tiden verkade gå så mycket snabbare så fort de pratade med varandra.



Det kändes bara som om det gått några minuter innan de nådde fram till sin slutdestination och fick ta avsked av varandra ännu en gång.

– Ses vi i eftermiddag igen? frågade Camilla.

– Samma tid? Jag antar det, men om något kommer ivägen så kan du ju ta mitt nummer.

Så utbytte de mobilnummer snabbt innan de skildes åt för dagen.



–



På eftermiddagen möttes de på perrongen helt enligt förväntan. Emilie kramade om henne samtidigt som de hälsade på varandra, Camilla tyckte att hon tryckte sig lite väl nära, och såg sig om för att se om det dragit till sig blickar, men hon märkte inget.



Precis som dagen innan var de först in på tåget för att få tag på ett par passande platser, där de kunde sitta för att undvika iakttagelse. De placerade sig på platserna närmast vagnens bakre vägg. Emilie satte sig längst in, och på Camillas andra sida satte sig en ung blondin som försökte stänga ute omvärlden med ett par hörlurar, vilket förstås passade alldeles utmärkt.



Så snart de fått sina biljetter kontrollerade så lutade sig blondinen tillbaka och slöt ögonen. Hon var ju helt perfekt för platsen, tänkte Camilla. Emilie måste också ha lagt märke till det, för hon lade snabbt armen runt Camillas midja. Camilla kände sig fortfarande exponerad, trots att de hade den överlägset minst riskabla placeringen hitintills. Hon försökte lugna sina nerver så gott det gick, och intalade sig att ingen kunde se dem i det här läget..



Emilie tryckte sig riktigt nära Camilla, och hon började smeka Camillas mage. Camilla kände sig alldeles varm inombords, hon hade saknat att vara så här nära en annan person ett bra tag innan hon träffade Emilie. Även om det var en aning udda att sitta så här och mysa tillsammans på en offentlig plats så kändes det helt rätt. Hon lade sin hand på Emilies knä på precis samma ställe som Emilie hade placerat den på morgonen. Hon började röra den långsamt upp och ner för hennes lår.

– Så där ja, duktig flicka, jag visste väl att du skulle rätta till din attityd, sade Emilie.

Camilla blev nästan lite paff av Emilies ord. Var hon bara en duktig flicka som gjorde precis som hon hade blivit tillsagd? Nej, svarade hon sig själv och försökte skaka av sig känslan. Hennes beteende just nu var långt ifrån typiskt för en duktig flicka, men hon undrade om Emilie såg annorlunda på saken. I sådana fall såg hon det i alla fall inte som något negativt.



Camillas hand gled snart in under Emilies korta kjol. Camilla lät handen vandra hela vägen från Emilies gren och ut till knäskålen några gånger, innan hon började stryka den upp och ner utanpå Emilies sköte.

– Precis så där ja, mumlade Emilie samtidigt som hon tryckte ansiktet mot Camillas skuldra.

Hon kunde känna Emilies andedräkt mot halsen. Nu började Camilla återigen oroa sig för att de skulle dra till sig omgivningens uppmärksamhet. Hon hade önskat att Emilie kunnat varit lite mer subtil, men samtidigt kändes det tillfredsställande att veta vilka reaktioner hon kunde framkalla hos henne.

– Snabbare nu då, viskade hon till Camilla.

Men Camilla förblev återhållsam. Hon var rädd att de skulle bli ännu mer iögonfallande om hon rättade sig efter uppmaningen, men när Emilie fortsatte att tjata på henne så blev hon tvungen att ge med sig. Hon kände hur Emilie tryckte henne allt närmare med hjälp av armen som fortfarande låg runt henne. Hon tog sedan den andra armen och sträckte in handen under Camillas kjol.



Camilla såg konduktören gå genom gången för att kontrollera nya resande. Hon stelnade till, men kunde inte förmå sig att dra sig undan från Emilie. Hon såg honom passera med blicken fäst framför sig och sedan kunde hon andas ut igen. Det kändes nästan som om de var osynliga. Camilla ägnade ett ögonblick åt att reflektera över hur udda det var att alla människor betedde sig som att de var helt isolerade på detta kollektiva färdmedel, och inte ens tycktes ägna en tanke åt dem som bara satt några meter ifrån, men just nu var hon i alla fall väldigt tacksam över det.



Hon tittade tillbaka på Emilie, som hade något otåligt i blicken. Camilla återgick kvickt till att gnugga handen mot utsidan av hennes fitta. Hon försökte hålla sig till mindre rörelser som hon inte trodde skulle synas så bra på avstånd. Allting var en balansgång mellan att vara tillräckligt vågad för att behaga Emilie, och att vara tillräckligt diskret för att undgå upptäckt. Det dröjde emellertid inte särskilt länge innan Emilie ännu en gång började tjata på henne. Camilla åtlydde och började röra handen ännu snabbare, så att hon kunde höra det raspande ljudet när den drogs mot stretchtyget i Emilies tights. Emilie svarade med samma rörelser utanpå Camillas trosor.



Efter ett tag började Camilla känna sig spänd i handleden. Emilies andhämtning hade blivit häftigare, men det verkade ändå som om hon hade en bra bit kvar. Hon kunde känna värmeutvecklingen mot handen, men hon kunde inte avgöra hur mycket som kom från Emilie och vad som bara var friktion. Emilie flyttade handen som legat på Camillas mage och klämde försiktigt på hennes bröst istället.



– Milla, jag vill känna dina fingrar i min fitta. Nu!

Emilie sneglade på henne med glansiga ögon medan hon viskade fram dessa starka ord.

– Va?

– Du hörde mig, kom igen, du vet att du vill.

Det slog Camilla att Emilie hade rätt. Av någon anledning blev hon väldigt uppspelt av tanken på att få penetrera Emilie med sina fingrar, det kändes så förtroligt att få åtkomst till hennes inre. Samtidigt var det också betydligt mer riskabelt än att bara sitta och smekas. Det kanske till och med var olagligt? Camilla visste inte.



Hon slog ett ögonkast ut mot de andra resande innan hon lät handen leta sig in ovanför Emilies midja och vidare ner. Hon kände ett tunt lager av strävt hår, innan hennes fingrar nådde Emilies fitta. Hon kunde känna fukten och värmen som strålade ut från Emilies fitta. Hon kände sig osäkert fram och fick sedan in sitt långfinger i Emilies slida. Det trängde långsamt upp mellan de hala väggarna, och sedan började hon långsamt pulla Emilie, utan att föra in fingret längre än till mellanleden. Hon följde snabbt upp med ett andra finger. Emilie gav först till en förvånad flämtning, men sedan gav hon Camilla en gillande blick.



Camillas handled hamnade i en ännu obekvämare vinkel när hon fingerpullade Emilie, men Emilie verkade njuta av det så mycket att hon beslutade sig för att hålla ut. Hennes handflata strök över Emilies svullna knopp varje gång fingrar rörde sig in och ut ur hennes fitta. Emilie begravde ansiktet mot sin egen axel och började andades ryckigt, hon kunde inte hålla tillbaka sin utlösning särskilt länge. När Emilie kom så kastade hon sig över Camilla, så att hon satte sig med Camillas vänstra lår mellan sina ben. Hon gav ifrån sig ett gnyende ljud och gjorde små stötande rörelser mot Camillas ben när hon kom. Camilla försökte först knuffa undan henne, men Emilie tryckte sig om möjligt ännu hårdare mot henne än tidigare, så hon gav snabbt upp och lät Emilie klamra sig fast vid henne så länge som hon behövde.



När Emilie hade lugnat sig en aning så slog hon runt ett halvt varv så att hon hamnade på sitt eget säte igen, och Camilla drog tillbaka sin klibbiga hand. Emilies ögon hade tårats, och det hade smetat ut hennes mascara en aning. Av någon anledning tyckte Camilla att det såg tilltalande ut.

– Åh gud, det var inte dåligt Milla, sade Emilie lågmält mellan sina häftiga andetag.

Det var då Camilla vände sig om och såg den blonda tjejen med hörlurarna, som tittade chockerat på henne. Vad hade hon sett? Det spelade ingen roll, det var helt klart för mycket. Camilla skämdes något otroligt, hon kände hjärtat klappa snabbare igen. Hon kunde inte förmå sig att möta blondinens, blick utan stirrade ner på sina händer. Då grabbade Emilie tag i hennes hand. Hon förde den till sin mun och stoppade in ett finger i sin mun samtidigt som hon tittade rakt på blondinen mittemot. Camilla kände hur hon slöt läpparna ordentligt runtom fingret, och hon sög sedan fingret från roten till fingertoppen på ett mycket sensuellt sätt. Camilla såg chockat på henne, och sedan på den främmande tjejen på den andra platsen. Hon iakttog med förvåning hur blondinen skiftade ansiktsuttryck och istället började fnittra. Hon såg roat på när Emilie upprepade samma procedur med vart och ett av de andra fingrarna på Camillas hand. Sedan reste hon sig bara upp och gick, utan att säga ett ord om saken! Hon skulle tydligen av där, och Camilla var enormt tacksam över att hon inte valde att stanna för att skärskåda dem ytterligare.



Camilla såg sig om, det satt i alla fall ingen annan inom synhåll. Hon hoppades innerligt att det inte var någon mer som sett Emilies brisad.

– Varför gjorde du så där? frågade hon upprört.

– Förlåt, jag antar att jag har lite svårt att kontrollera mig själv i stundens hetta, svarade Emilie.

– Och när du slickade på mina fingrar efteråt?

– Hon njöt ju av föreställningen. Det var inte som att det blev några problem, eller hur?

– Nej, men kanske gillar jag inte att ställa upp i föreställningar.

– Åh, förlåt då Milla.

– Det är okej, jag antar att jag väntade mig att något sådant där skulle hända i vilket fall.

– Förresten, vi har typ passerat mitt stopp för ett tag sedan, sade Emilie.

– Va? Är du allvarlig?

Camilla tittade på sin armbandsklocka och konstaterade att den närmade sig halv sex. Camilla hade fortfarande inte uppfattat exakt var Emilie steg av, men de hade nog passerat hennes station med god marginal.

– Jo… jag kunde ju inte resa mig upp och sticka när vi hade det så mysigt, eller hur? Och du tog ju gott om tid på dig, pikade hon Camilla skämtsamt.

– Jaha, så hur hade du tänkt ta dig hem nu då?

– Milla, det behövs väl inte. Jag kan väl stanna hos dig ikväll?

– Verkligen?

Camilla överraskades av hur pass spontan Emilie var.

– Visst, jag menar, om du ändå inte har något för dig ikväll så kan vi väl lika gärna ha lite kul, sade Emilie flörtigt.

Camilla var förstås fortfarande otillfredsställd och kåt, så hon behövde inte tänka länge på saken. Att få vara tillsammans med Emilie utan att riskera att bli avslöjade av en massa främmande människor lät absolut toppen.

– Okej, det låter trevligt. Klart du får komma med hem till mig om du vill det.

– Perfekt, jag lovar att göra det värt besväret.