Pendlaren

Klockan gav ifrån sig sin pipande klagan. Hon öppnade ögonen bara för att finna att hon omslöts av mörker. Hennes kropp kändes tung som en sten. Hon vände på sig och såg på klockan, halv sex på morgonen. Hon sträckte sedan ut handen och tryckte lite på måfå på klockans ovansida innan hon fick ner knappen och lade sig tillrätta igen med ansiktet mot kudden.



Hon hörde snart klockan ringa och upprepade samma process ytterligare en gång, men var sedan tvungen att ta sig upp. Hon brukade alltid ha svårt att ta sig upp ur sängen under hösten, och den här veckan verkade vara värre än vanligt. Att hon hade legat och dragit sig i tjugo minuter innebar redan att hon fick dra ned på frukosten. Hon fick i alla fall i sig en knäckemacka och ett glas mjölk innan hon gick för att duscha och sedan tog på sig kläderna som hon lagt fram kvällen innan, en svart kjol, svarta nylonstrumpor, en vit skjorta med en rödorange tröja över. Hon rättade till kragen i spegeln och ägnade en dryg minut åt att lägga på mascara och se till att det mörkbruna håret låg rätt. Det sista hon gjorde innan hon lämnade huset var att springa in i sovrummet och plocka upp en bok från nattduksbordet och stoppade ner den i väskan.



Det var inte som att hon grämdes att behöva gå till jobbet. Tvärtom var det faktiskt den del av dagen hon såg fram emot. Hon hade nämligen nyligen fått jobb som journalist på en framstående dagstidning. Hon trivdes väldigt bra, och med tanke på hur arbetsmarknaden såg ut så ansåg hon sig själv extremt lyckligt lottad som fått den möjligheten. Det innebar emellertid att hon skulle arbeta i huvudstaden, och hon hade fått leta efter en bostad med kort varsel. Det hade slutat med att hon hamnade i ett av två hyreshus i en extremt liten tätort. Hon hade därmed skaffat sig en 11 timmars arbetsdag, inräknat restider. Den lilla orten erbjöd inte heller några möjligheter att komma ut och träffa folk, hon kände sig isolerad.



Det var i alla fall bara en kort sträcka mellan hennes bostad och tågstationen, hon tog cykeln ner och som vanligt var hon precis i tid för att kliva på tåget. Det drog lite kallt om benen, men hon vägrade anpassa sig för den kommande vintern innan det var absolut nödvändigt. Strax efter att hon satt sig ner så kände hon hur tåget kom i rörelse.



Hon plockade fram boken ur sin väska. Solen hade fortfarande inte stigit, men det var ändå hyfsat ljust. När hon väl tagit på sig glasögonen för att börja läsa kände hon hur hennes ögonlock blev tunga. Hon placerade pekfingret mellan sidorna, lade boken åt sidan och slöt ögonen. Hon lutade sig tillbaka, kände ryggmuskulaturen slappna av och lät höra en djup suck. Hon började andas djupare. Hon kunde höra när konduktören gick förbi för att göra sin första runda. Han kände uppenbarligen igen henne som den regelbundna pendlare hon var, för han passerade henne utan några frågor.



Hon hade inte förmågan att somna till riktigt ordentligt när hon satt upp, men hon kunde i alla fall luta sig tillbaka och slappna av ordentligt. Hon kände inte riktigt av tidens gång, men snart steg solen upp och sken in genom fönstret och värmde hennes ansikte. Hon älskade känslan av solens strålar som smekte hennes hud, det kändes som om de sköljde all stress ur hennes kropp. Utan vidare kändes tillvaron njutningsfull för en kort stund.



Utan att riktigt veta varför så började hon pressa samman höfterna. Hon lät muskulaturen spännas och slappna av, gned långsamt låren mot varandra och kände värmen som friktionen skapade mellan hennes ben. Hon hade inte för vana att onanera på offentliga platser, men det var något särskilt med just det här ögonblicket som fick henne att göra ett undantag, och hon hade förtroende för sin förmåga att vara såpass diskret att ingen skulle förstå vad hon ägnade sig åt. Det dröjde inte alltför länge innan hon satt och ansträngde sig för att försöka upprätthålla en normal andningsrytm.



– Tjena, är det ledigt här?

Hennes hjärta hoppade till. Hon slog upp ögonen och upptäckte att en tjej av asiatiskt utseende med lockigt hår försökte ta kontakt med henne. Hon såg ganska så påbyltad där hon stod i en svart lång kappa och en ljusblå och vit halsduk.

– Va? Svarade hon förvirrat, trots att hon mycket väl hade hört vad som sades.

– Ja, alltså, är det okej om jag sitter här?

– Jo… Visst, slå dig ner.

Hennes omedelbara reaktion var att bli irriterad på den störande främlingen. Hon såg sig om och konstaterade att vagnen fortfarande var en bit från att bli fullsatt. Fast det gjorde detsamma, snart nog skulle det kliva på en drös gymnasieungdomar och det brukade alltid vara några av dem som tvingades stå upp. Det gick förstås lika bra att hon satt här som någon annanstans.

– Förlåt om jag störde, det var verkligen inte meningen.

– Nej, oroa dig inte, svarade hon urskuldande.

Hon är ju i alla fall artig, tänkte hon medan hon såg den okända kvinnan dra sig ur sin kappa. Under den bar hon ett par vita jeans och en marinblå långärmad tröja.

– Bra… Jag gillar dina glasögon förresten, sade hon och satte sig häftigt ner på sätet bredvid.

– …Tack! svarade hon efter ett ögonblicks tvekan.

– Du vet, känner igen dig… du brukar åka med det här tåget varje morgon, eller hur?

– Pendlar till jobbet, förklarade hon med en uppgiven ton.

– Åh… trivs du inte? Jag har alltid gillat att resa med tåg.

– Inget fel med tåg, jag önskar bara att jag slapp sitta här två och en halv timma om dagen.

– Jo… hade jag haft sådana tider hade jag väl inte heller varit så glad.

Camilla slog ett öga på sitt armbandsur och konstaterade att det var en dryg halvtimme kvar på resan. Den okända kvinnan följde upp med ännu en fråga:

– Så vad sysslar du med som måste resa så långt?

Så Camilla gav henne en utläggning om sitt arbete som journalist, hur hon bosatt sig långt bort från familj och vänner för att kunna ta det och hur hon verkligen längtade efter att kunna flytta närmare jobbet så snart som möjligt.

– Det låter ju som ett intressant jobb iallafall. Jag heter Emilie förresten, presenterade hon sig själv och räckte fram handen.

– Camilla, svarade hon och skakade hennes hand lätt.

– Trevligt att träffas Camilla.

– Det är trevligt att träffa dig med. Så vad gör du själv, jobbar du eller…?

– Ja, jag är sjukgymnast.

– Sjukgymnast? Jag hade nog gissat att du var student, hur gammal är du?

– Jag är 25, menar du att jag ser yngre ut?

– Ja… eller det verkar inte helt otroligt egentligen.

– Jaha, tack i alla fall, sade Emilie sarkastiskt och gav ifrån sig ett lätt skratt.

– Det gör absolut inget att du är lite äldre, jag är 27.

Hon kände hur tåget bromsade in. När dörrarna öppnades så fylldes vagnen mycket riktigt av skolelever, och det tidigare behagliga bakgrundspratet övergick i ett sorl. Fast det hindrade dem inte från att fortsätta utbyta detaljer om sina liv där de satt. Emilie hade uppenbarligen inga som helst problem med att hitta på intressanta samtalsämnen, och Camilla, som var lite mer tillbakadragen, var tacksam över det. Det kanske berodde på att hon saknat något meningsfullt socialt utbyte de senaste veckorna, men hon slöt sig till att Emilie var en ganska charmig person, för hon började snart njuta mycket av hennes sällskap.



När tåget väl nått slutstation så hade Camilla hunnit få reda på en hel del om Emilie, bland annat att hon var född i Sverige med Vietnamesiska föräldrar och uppväxt med två yngre bröder, att hon bodde tillsammans med en brunsvart hankatt som hette Pepsi och att hon tyckte om att åka längdskidor på vintrarna. Dessutom hade hon lyckats klämma in en del information om sig själv i samtalet.



De gick ut på perrongen sida vid sida.

– Det var trevligt att prata med dig Milla.

Hon tog Camillas hand i sin och tryckte den lätt. Emilie hade tydligen fattat beslutet att ge henne ett smeknamn på egen hand. Camilla, som inte hade kallats för något annat än just Camilla sedan 10-årsåldern, tyckte att det var ganska underhållande, så hon protesterade inte.

– Tack detsamma.

– Bra att du tycker det med, vi kommer nog ses snart igen, hejdå! sade hon för att sedan gå iväg med snabba steg.

– Okej. Hejdå, sade Camilla.

Emilie var redan på väg bort ifrån henne med raska steg.



–



Arbetsdagen fortlöpte ganska händelselöst, även om hon på förmiddagen hade plågats av sin sparsamma frukost. På eftermiddagen återvände hon till samma perrong, och fick då höra en bekant röst:

– Milla! Där är du!

Hon såg sig om och hennes ögon fann snart Emilie, som gav henne en kort vinkning. Hon gick fram till henne.

– Hej Emilie. Väntade du på mig?

– Självklart. Jag lovade ju att vi skulle ses igen, eller hur? sade hon och log.

De tystnade för ett ögonblick när tåget bromsade in på spåren. Emilie gav henne en lätt nick och sedan klev de in genom dörrarna tillsammans.



Camilla slog sig ner vid fönsterplatsen ännu en gång, och Emilie satte sig precis bredvid henne.

– Ärligt talat, jag tycker liksom att det är riktigt mysigt att ha någon att snacka med så här under resan.

– Ja, det är rätt långtråkigt att sitta här helt ensam.

En grabb i övre tonåren satte sig på platsen närmast gången. Camilla kände att Emilie flyttade in ett snäpp så att deras höfter rörde varandra.

– Jag är helt slut, konstaterade Emilie och uppbringade en gäspning.

– Verkligen? Tuff dag eller?

– Inte egentligen, jag antar att jag bara är trött… Är det okej om jag lägger huvudet mot din axel?

– Jag antar det…

Emilie hade inte ens brytt sig om att invänta svaret, utan placerade redan sitt huvud bekvämt mot hennes skuldra.

– Tack, det var skönt, sade hon och slöt ögonen.

Camilla överraskades av att Emilie lade sig tillrätta mot hennes sida trots att de bara känt varandra i några timmar. Camilla sneglade på henne, hon kunde känna den fräscha doften av hennes hår. Hon tänkte att Emilies närgångenhet var en aning udda, men hon hade inget emot det.

– Så, hur var din dag då, hände det något intressant? frågade Emilie utan att röra sig.

– Nej, det tror jag inte, jag har-

Camilla tystnade plötsligen när hon kände Emilies hand på sin rygg. Emilie blundade fortfarande, men hon kunde ana ett litet leende på hennes läppar. Camilla kände hennes hand röra sig neråt mot hennes rumpa. Det här var definitivt lite för närgånget för hennes del.

– Vad fan gör du? väste hon till Emilie.

– Ta det lugnt Milla, det är helt okej, mumlade hon så att bara Camilla kunde höra henne.

– Men… nej!

– Lita på mig, du kommer gilla det här.

Camilla kände sig väldigt inträngd där hon satt vid fönstret. Hon såg sig om, ingen verkade ha lagt märke till vad som hände. Killen som satt på den yttersta platsen verkade ha uppmärksamheten riktad mot några vänner på andra sidan gången. Camilla ville inte gärna ställa till med någon scen. Hon fattade ett bestämt grepp om Emilies underarm. Emilie vände ansiktet mot henne så att de såg rakt på varandra. Det var något med Emilies sätt att se på henne, med en blick som verkade både sårad men också bestämd, som fick Camilla att ge vika. Hon blev själv förvånad över hur hon släppte taget och lät Emilies hand fortsätta treva över hennes bakdel.

– Det är ju inget farligt, eller hur Milla?

Smeknamnet som för en stund sedan varit trivsamt kändes plötsligen som något otroligt förminskande. Camilla var förstummad, hon kände hjärtat bulta hastigt, men kunde inte förmå sig själv att säga ifrån eller värja sig.

– Du vet att du är jävligt snygg, eller hur? Jag var bara tvungen att komma närmre, Emilie övergick till att viska till henne.

Hon kände sig väldigt förlägen när hon hörde Emilies ord. Även om hon kände sig illa till mods så kändes det fortfarande väldigt angenämt att få en komplimang för sitt utseende.



Camilla började undra om någon annan hade insett vad som hände. Hon försökte bedöma hur det hela såg ut sett från sidan. Om någon hade tittat åt deras håll hade det möjligtvis gått att se hur Emilie rörde sin hand bakom henne, men kanske märktes det inte alls, och de såg bara ut som två kvinnor som satt, eller halvlåg, bredvid varandra på vägen hem efter en lång dag? Hon andades ut och gjorde sitt bästa för att verka oberörd, om hennes ansiktsuttryck inte avslöjade något så var det nog lugnt.



De satt kvar i samma position i någon minut utan att någon annan tycktes reagera. Camilla satt först stel som en pinne, men sedan vande hon sig nästan vid känslan av Emilies hand som klämde mjukt på hennes stjärt. Det var inte så obehagligt ändå, det var inte som att Camilla aldrig hade tänkt på att göra något med en annan kvinna, och dessutom var det någonting med Emilie som tilltalade henne. Hon hade aldrig fått någon uppmärksamhet av den här sorten från en annan kvinna, och hon visste ju inte heller när eller om något sådant här tillfälle skulle komma nästa gång. Om hon tänkte efter kände hon sig faktiskt ganska smickrad av Emilies närmande. Hon förbluffades över Emilies framfusighet, hon hade själv aldrig i livet vågat försöka sig på något sådant här med tanke på allt som kunde gå fel. När hon tänkte på det på det sättet kände hon sig nästan lite skyldig för att hon försökt avvisa Emilie. Hon lade kinden mot Emilies huvud, hennes hår kändes mjukt mot huden.

– Ser du, mysigt va?

Camilla var tvungen att hålla med, det kändes faktiskt ganska behagligt att kunna vila sig mot någons axel.



Tåget stannade till ytterligare en gång, folk klev av, ingen verkade kliva på. Killen på sätet bredvid var en av de som reste sig upp och gick. Emilie tog tillvara på tillfället och flyttade sin hand och lade den på Camillas lår istället. Nu var det definitivt synligt vad hon höll på med, men tack och lov så hade alla som hade direkt insyn dit de satt redan stigit av. Camilla rös till när Emilie långsamt började smeka insidan av hennes lår. Emilies hand rörde sig sakta men säkert uppför hennes lår och när Camilla kände Emilies fingrar snudda vid hennes troskant så gav hon ifrån sig ett kort stön. Emilie såg sig hastigt om och placerade sedan ett förebrående finger mot hennes läppar.



Så när Emilie började gnida sin hand mot hennes skrev kunde Camilla inte göra annat än att bita sig i läppen.

– Se inte så orolig ut, sade Emilie, som sneglade på henne, huvudet fortfarande lutat mot hennes axel.

Camilla kunde knappast hjälpa om hon såg orolig ut, hela situationen var både väldigt spännande och samtidigt genant, det kändes nästintill verklighetsfrämmande. Hon lade själv en hand på Emilies höft och smekte den lite osäkert. Hon kände hur det började hetta till på allvar mellan benen, hon knep ihop dem om Emilies hand, men Emilie började vicka på fingrarna och gjorde det allt svårare för henne att hålla tyst, hon knep ihop ögonen och gjorde sitt bästa för att inte göra ett ljud.



Emilie lät sina fingrar leta sig in innanför hennes trosor. Camilla kände hur de vidrörde utsidan av hennes slida. Det kändes både lent och strävt när Emilie långsamt drog fingrarna över hennes öppning. Hon såg på Emilie, men Emilie riktade blicken bort från henne, som för att låtsas om att hon inte alls var medveten om vad hon gjorde. Inom kort kände hon hur ett finger började tränga upp i henne. Camilla ryckte till en aning.

– Mm… det här är så sexigt, sade Emilie med en röst som fick det att låta som att hon njöt mer av det än Camilla själv.

Camilla kunde knappt höra hennes viskning över sin egen andning. Fingrarna gled ändå väldigt smidigt upp i hennes fuktiga inre. Emilie vickade återigen på fingertopparna och det kittlade till behagligt. Camilla kunde inte hålla tillbaka särskilt länge, hennes kropp hade trots allt väntat på det här hela dagen, det dröjde inte ens en halv minut innan hon krampade okontrollerat om Emilies fingrar. Camilla flämtade till och hennes ögon tårades. Hon gjorde sitt yttersta för att inte göra något oväsen medan orgasmen ebbade ut.



Hon slog upp ögonen igen och tittade på Emilie. I ett kort ögonblick iakttog de bara varandra under fullständig tystnad, sedan kände hon hur tåget bromsade in en gång till, och Emilie sade:

– Jaha, jag ska av här, det var trevligt att lära känna dig Milla.

– Ah… okej… hejdå, svarade Camilla i ett tonfall som lät lika bortkommet som hon lände sig.

– Oroa dig inte, du får nog tillfälle att återgälda mig någon annan gång, sade hon och fnissade till.

Sedan drog hon på sig sin kappa. Hon gav Camilla en snabb puss på kinden som avsked innan hon reste sig upp och gick iväg. Camilla



–



Camilla kvar satt ensam. Hon kunde inte riktigt greppa vad som precis hade hänt, hon kände sig fortfarande generad bara hon tänkte på det. Tänk om någon faktiskt hade förstått vad de hade hållit på med? Camilla vågade inte ens tänka tanken. Hon plockade fram boken som hon haft för avsikt att läsa hela dagen, men tvingades snart lägga ner den igen när hon förstod att hon inte kunde fokusera på läsningen, hennes tankar återvände gång på gång till Emilie. Camilla fascinerades av hennes oblyghet, hennes fräckhet och hennes mod.



Hon tänkte på vad Emilie hade sagt innan de skildes åt:

– Du får nog tillfälle att återgälda mig någon annan gång.

Camilla undrade vad hon kunde ha i åtanke. Hon kände sig väldigt nervös inför det, men kom samtidigt på sig själv med att se fram emot att möta henne igen. Hon hade ingen aning om vart det skulle leda, allt hon vissa var att det inte skulle kännas lika jobbigt att komma upp ur sängen nästa morgon.