Sommarstugan, löftet och eremiter

Kapitell 1

– Kommer du eller?! Patrik ropade från stigen som han stegade bestämt på, bortåt mot vägen tillbaka till familjens sommarstuga. Milla satt kvar på huk vid klippkanten, men svarade ändå på Patriks uppmaning.

– Ja, jag kommer! Milla hade ropat med en mörk röst och utan att bli stressad över hennes överenergiske bror så sträckte hon lite lamt på armarna och rätade upp ryggen. Hon hade fortfarande blicken vänd mot havet framför sig och hon stirrade mot horisonten. Blåsten drog tag i hennes utsläppta hår som trasslade sig vilt, men emellanåt mjukt dansade, i vinden. Det skulle nog snart börja regna, tänkte Milla för sig själv och utan att slänga en sista blick mot havet så reste hon sig tyst upp, medan hon såg ner i det torra gräset på marken framför sig. Himlen hade grånat och benen hade domnat. Milla insåg att hon hade suttit lite för länge på huk, för hon fick gå långsamt till en början på vägen tillbaka för att inte falla ner i smärta på marken.



När blodstoppet i benen började avta och cirkulationen äntligen hade återfått ett normalt flöde, så kunde hon gå ordentligt igen. Milla sträckte då på ryggen och gav till ett lättat leende så hennes vita tänder blottades. Mellan de mörkblonda hårtessarna, som for och far framför hennes ögon, så kunde hon se att hennes bror hade försvunnit bakom träden lite längre bort. Patrik hade inte haft tålamod att vänta, men det rörde inte Milla i ryggen. Milla gillade att promenera själv och förresten hade hon inte lika bråttom tillbaka till huset som sin broder hade.

Patrik hade hoppats på att familjen skulle åka från sommarstället så snart som möjligt, han ville nämligen tillbaka till storstan och träffa sina kompisar. Också modern och fadern hade några ärenden att avklara denna dag, så de hade beslutat sig för att åka hem redan denna lördag, trots att det var sommar och att naturen här omkring var så förföriskt lugn. Nu väntade Milla och Patrik bara på att föräldrarna skulle städa klart huset så att de kunde ge sig av.



Familjen inkluderade Milla, hennes bror Patrik, mamma Gina och pappa Fredrik och de hade redan varit ute i sommarstugan hela helgen. Den lilla stugan var ett inköp Fredrik hade gjort förra sommaren och han vädjade förstås att familjen skulle försöka vistas på det nya sommarstället så mycket som möjligt, då han hade investerat så mycket i bostaden. Förra sommaren hade de knappt kunnat vara i huset någonting alls, då Fredrik hade haft fullt upp med att målat och rusta upp huset. Nu var de alltså på väg hem från deras första riktiga visit i sommarstugan.

Då Milla hade hittat tillbaka på den leriga grusvägen som hon och hennes bror bara en halvtimme tidigare hade vandrat på, då i motsatt riktning, så fann hon sig snart kliva in genom den lilla vita grinden som knappt räckte henne till höften. Hon skjuvade upp den och stängde den noggrant efter sig, varpå hon stegade in på den gräsbeklädda tomten mot den mörkbruna trädörren in till huset.



Då hon klev in i hallen tappade hon nästan balansen, för hon hade puttats till i samma ögonblick som hon mött hennes mor i hallen som ivrigt, i nästan aggressiva rörelser, damsög hallgolvet i en hisklig fart. Milla tog ett steg tillbaka och såg förfärad ut. Hon såg sedan upp på sin far, som just dök upp vid dörrkarmen borta vid vardagsrummet.

– Hej Milla! Vi är strax klara nu! Gå och hämta din väska bara, så kan du bära ut den till bilen.

Milla nickade och tog av sig skorna. Hon smög på tå förbi hennes våldsamma mor och kilade upp för den lilla trappen upp mot den andra våningen där den gemensamma sängkammaren låg. Milla och Patrik hade delat på en våningssäng och bredvid det lilla rummet på övervåningen så fanns där också ett till litet sovrum, där deras mor och far brukade sova.

Väl uppe så såg Milla Patrik stå där, lutad mot våningssängen medan han försökte läsa klart en artikel som han hade verkat ha fastnat i- en tidning som han egentligen redan borde ha packat ner i sin ryggsäck. Han tittade inte ens upp när Milla närmade sig honom, och plötsligt kände sig Milla lite trött efter promenaden, så hon satte sig fundersamt på våningsängens undre bädd, medan hon tittade på hennes ryggsäck som hon lämnat kvar ovanpå täcket.



För ett ögonblick tittade Milla mot fönstret. Det hade börjat regna mot fönsterglaset och små tickande ljud hördes nu eka genom husets alla väggar. En tanke slog Milla, att hon egentligen inte hade något behov av att åka tillbaka intill stan. Hon hade ju ändå inga vänner där just nu, alla var på semestrar eller hade flyttat till en annan ort. De var ju egentligen bara Millas mor och far som verkligen behövde åka tillbaka in till staden, då de skulle börja jobba efter semestern igen och hennes bror; han hade ju inte njutit en sekund av att vara på det här stället, det hade Milla märkt och det hade stört hennes egen tillvaro att hennes bror inte kunnat lugna ner sig ens när de befann sig i ett av de mest lugna områden de någonsin kunde befinna sig på. Tänk om hon skulle kunna stanna i sommarhuset själv en vecka? Bara få vara ifred? Hennes tankar avbröts snart av hennes fars höga röst:

– Så! Fredrik, Millas pappa, stod i trappen och de kunde se honom trampa upp på det gamla trägolvet på övervåningen in i sängkammaren. Han slog ut med armarna och utstötte trött:

– Nu är allt klart, så då är vi väl klara att sticka! Har ni med er allting nu?

– Ja, körade Patrik och Milla i munnen på varandra. De tittade bara håglöst på sin far.

– Kom då! De följde med sin far ut ur huset och modern kom efter och låste ytterdörren efter dem, innan de alla samlades i bilen. De slängde igen bildörrarna och just som fadern skulle sätta igång motorn så knackade det på en av bilrutorna.



Regnet öste fortfarande ner, så alla blev de förvånade när en människa verkade ha dykt upp utanför bilen. Fadern vände sig om och när han insåg att en kvinna stod lutat mot fönsterglaset på hans sida, så vevade han ner rutan.

– Ja? Regnljudet blev genast starkare och den fuktiga luften trängde omedelbart in i bilen.

– Hej! Ja, jag ber om ursäkt om jag hindrar er att komma iväg…

– Var det något speciellt ni ville?, undrade Millas pappa så sakligt som möjligt, då han egentligen inte vill ödsla tid på att snacka med den här kvinnan. Milla hade svårt att se hur kvinnan såg ut från där hon satt och i och med att rutorna var dimmiga så kunde hon bara avgöra att på kvinnans röst så lät denna kvinna gammal, med snäll.

Kvinnan utanför dörren skakade paraplyet lite medan hon krökte ryggen framåt för att familjemedlemmarna i bilen skulle kunna höra henne bättre och så presenterade hon sig med en hand in genom rutan. Fredrik tog den omedelbart och nickade då kvinnan berättade att hon bodde i närheten och att hon hade sökt efter någon som kunde mata katten medan hon skulle vara borta, då hon skulle iväg till sjukhuset under veckan och att grannarna i området inte kunde ställa upp eller verkade vara hemma. Sedan hade hon tillagt att hon förstod om de inte kunde ta det ansvaret, då hon insåg, utifrån faderns otåliga min, att de visst var på väg bort från området. Fadern hade bara nickat och gett henne ett förstående leende. Tyvärr kunde de inte hjälpa henne. Kvinnan hade tackat ändå och sagt adjö, men just innan Millas pappa skulle till att skruva upp rutan igen för att ge motorn ett nytt försök så utbrast Milla:

– Vänta! Alla tittade förvånade på Milla, som satt i baksätet till vänster om Patrik.

– Jag kan stanna i huset och ta hand om damens katt medan hon är på sjukhuset. Jag har ändå inget att göra hemma i stan. Hon knäppte upp bilbältet, sköt upp bil dörren och gick ut i regnet för att haffa kvinnan, som redan hade kommit en god bit bort på den leriga vägen. De skakade hand och hälsade och kvinnan blev så tacksam att Milla ville ställa upp att hon erbjöd Milla att komma på middag på kvällen.

Millas föräldrar var okej med att hon stannade i huset ytterligare en vecka, ensam, och gav henne nycklarna till dörren samt förklarade vad det fanns kvar för mat i köksskåpen och att i värsta fall, om maten tog slut så fick hon väl ta mopeden som stod i garaget till närmaste livsmedelbutik som låg 4 km därifrån. Milla nickade och vinkade nöjt när hon såg bilen försvinna ut från uppfarten. När hon återbefann sig i hallen så drog hon av sig den blöta jackan och ruskade på sin kalla kropp. Brr!! Men hon log. Det skulle bli spännande att få huset helt för sig själv och skönt att få tid för sig själv…