Klara Svenssons bekymmer!

Klara Svenssons bekymmer!











Sommarhettan var varm och luften stod stilla, vilket fick medborgarna i den lilla staden på västkusten att högljutt klaga och flämta. Alla var klädda i så tunna bomullskläder de hade och de var avundsjuka på de unga pojkarna som kunde springa omkring i endast shorts och leka i bäckarna.

Det var mitt under brinnande krig och det var svårt att få tag i flertalet råvaror, men många hade börjat anlägga egna små odlingar där det gick.

Familjen Svensson på Österåkersvägen var en av dem. De hade som alla andra, ont om pengar och de använde sina ransoneringskuponger så gott det gick. Det gick att byta sig till fler kuponger för kött och mjölk om de hade tillräckligt mycket tomater och gurkor, eller vad som stod högt i kurs.



Klara Svensson, familjens äldsta barn, var energisk och styrde och ställde i familjens lilla trädgårdsland. Hon var utan jobb, men skulle snart få gå bredvid en äldre kvinna på ett kontor och lära sig yrket som assistent. Hon var medveten om att det skulle innebära långa timmar och att ständigt behöva passa upp de höga herrarna på kontoret med kaffe och annat.

Hon hade hellre velat hålla på här, men det var viktigt med et jobb av flera orsaker. Det var bland annat bra mycket lättare att finna sig en bra fästman då. Det fanns ju ett överflöd av unga damer nu när männen var utkommenderade till skogar och stränder i väntan på Adolfs soldater, något som gladde de män som var kvar i staden.



Idag skulle hon bege till affären och köpa en skinkstek eftersom far i huset fyllde femtio år och det skulle komma gäster från många mils håll i morgon. Måtte det gå väl!

Hon klev upp på sin cykel, klädd i den tunnaste klänning hon hade. Den var ljusblå och hennes ljusblonda hår fladdrade vackert när hon nu rullade längs kullerstensgatan och kände hur skönt det fläktade in under klänningen.

Hon log och brydde sig inte om de blickar hon fick av både män och kvinnor, när de såg hennes bara ben. Det fanns de som inte ens ansåg att det anstod en flicka att grensla en cykel, men Klara var modern och försökte hela tiden att få nyheter om nymodigheter från omvärlden i all den här oro som omgav dem i det lilla samhället vid kusten.



När hon stannade cykeln blev hon genast varm och svettig igen. Men hon ställde cykeln och rättade till klänningen innan hon gick in i speceriaffären som låg några kvarter bort. Det var relativt mörkt därinne, men inte mycket svalare än ute. Hon var den enda kunden, för alla andra var nog för utslagna för att orka, men det tyckte hon var bra eftersom det alltid var lite känsligt när man skulle ha med handlare Larsson att göra.



-Jaså? Fröken Svensson är i farten idag, när alla andra ligger i solsting!

-Jaa! Jo, jag tänkte inhandla den där skinksteken till fars födelsedag nu i helgen!

-Jaa, se det kan väl gå för sig om hon bara har med sig de nödvändiga kupongerna, se!

-Här! sa hon och lade fram två kuponger som såg en smula slitna ut.



Handlaren tittade på kupongerna och sedan på Klara. Hon blev plötsligt medveten om att hon inte knäppt knapparna i halsen på klänningen. Det hade ju varit så varmt och hon hade ju helt glömt det. Nu kände hon hur en svettdroppe frigjorde sig från halsen och rann ner i klänningen och vidare mellan hennes unga små bröst.

Det var försent att göra något åt det i denna stund, då hon inte ville göra sig till åtlöje, utan hon tittade bara vänligt på honom. Han satte tummarna i bältet och tryckte ut den kraftiga magen.



-Det här är inte era kuponger, eller hur, fröken Svensson?

-Jo! Vi har bytt dem till oss för de grönsaker vi odlat där hemmavid!

-Men det vet ju fröken Svensson, att det inte är tillåtet! Ingen ska ju få mer än sin ranson är det tänkt! Inte i de här svåra tiderna!



Paniken vällde in i Klaras huvud och hon såg framför sig hur släkten skulle klaga och hur pinsamt det vore för familjen att inte kunna erbjuda något gott kött att äta. De kunde ju inte precis griljera ett par gurkor och ha tomatsås till.

-Men jag har ju kupongerna! Det drabbar ju ingen om……………

-Seså! Fröken Svensson ska väl inte tala om för mig hur det hela fungerar! Det är ju statsmakten som talat! Jag kan ju inte som enkel handlare ta rikets lagar i mina egna händer! Det måste ni förstå, fröken Svensson!



Hennes ögon tårades och hon såg förhoppningarna om en trevlig middag grusas på grund av handlare Larssons nitiskhet. Hon vände bort ansiktet så att han inte skulle se och skulle just gå därifrån, när hon kände hans hand på sin axel.

-Inte ska fröken gråta! Hon gör ju mig alldeles förlägen och jag känner mig som en buffel! Vill ni inte försöka muntra upp er? sa han med vänlig ton.



Hon såg inte att han kunde se en liten bit innanför hennes klänning, nu när han stod så nära. Hon tittade heller inte på honom.



-Jo! ”Snyft” Jo, gärna! Om det kan gå på något sätt att övertala handlaren!

-Jaja! Jag är ju inte den som viker mig för gråtande fruntimmer, men om fröken kan tänka sig att göra mig en tjänst s充..

Hon tittade upp mot honom och slog ihop händerna i en bedjande gest.

-Oh, ja! Åh, herr Larsson är allt en reko man! Vad kan jag göra? Jag kan städa och sortera! sa hon oskyldigt och förhoppningsfullt.

-Det tror jag säkert att hon kan, men jag tänker mig kanske något annat! sa han och släppte henne och gick bort mot dörren. Han tog fram en grov nyckel och låste ljudligt dörren och vände på öppet-skylten. Klara Svensson var en oerfaren ung kvinna, men dum var hon inte. Hon insåg så klart att det nu handlade om något som inte var speciellt rumsrent.



-V-vad gör ni? frågade hon tyst.

-Jag hjälper er att få en härlig, nystekt skinkstek! Om ni vill det, alltså? sa han oskyldigt och slog ut med händerna. Hon slog armarna om sig. Plötsligt frös hon!

-Vad………Vad vill ni att jag gör? sa hon och backade något steg.

Han stannade.

-Jag undrar om fröken Svensson skulle vilja låta mig titta på henne!

-Titta på mig? Varför?

-Jaa, fröken är ju en kvinna nu! En riktigt vacker kvinna som tål att tittas på, vetja! Ni kanske inte har fått de rätta formerna ännu, men en del män föredrar ju att titta på kvinnor i början av deras blomstring! Vad sägs? Det kan väl inte vara så farligt och inget får ju veta om det!



Klara behövde inte många sekunder på sig för att fatta beslutet att låta honom få sin vilja fram. Vilken kvinna kunde kosta på sig att inte lyda en man i hans ställning? Dessutom skulle det lösa hennes problem och visst tog han ju en risk för hennes skull?

-Vad……? Hur……?

-Jag skulle vilja att fröken tog av sig sin vackra sommarklänning! sa han och spände ut magen igen.

-Men jag har inget………………

Men hans min gjorde klart för henne att inget hon skulle säga, kunde få honom att ge efter.



Klara var inte dum och var heller inte ovetandes om hur det gick till mellan män och kvinnor. Hon hade sett tillräckligt av djur i ladugårdar som gjorde det som hanar och honor gör och hon hade sett penisar förr. En del män var sannerligen inte blyga när de kissade, men detta var något annorlunda! För första gången verkade det som om hon var på väg att hamna i en direkt sexuell situation själv och det skrämde henne.



-Men bara klänningen då, snälla herr Larsson! bad hon.

Han nickade efter någon sekunds tvekan. Bara det var ju en stor seger för honom. Den unga blommande Klara var alltför lockande för att han skulle våga riskera att hon sprang därifrån och än värre anklagade honom för oegentligheter.

I en liten stad som den här, så skulle ordet spridas snabbt och vara förödande för hans lilla affär.



Klara andades flämtande och märkte hur det drog ihop sig på hennes bröst. Hur kunde hennes bröstvårtor göra det när det var så varmt?

-Vill herr Larsson vara så vänlig att vända sig om? bad hon och han lydde genast, nästan generat. Klara tog ett djupt andetag och tog tag nertill på klänningen och drog den uppåt och över huvudet. Snabbt som ögat vek hon den och tog sedan och höll den mot bröstkorgen.

Handlaren som hört frasandet av tyg och sedan hur det upphörde, vände sig nu förväntansfullt om med hungriga ögon.



Klara hade underbyxor på sig men inget annat bortsett från sina vita skor och strumpor. Hennes blonda hår hängde lite ostyrigt ner på axlarna, hennes kinder var röda trots solbrännan i ansiktet och de fylliga, välformade läpparna lätt åtskilda.

Hon tittade sökande på handlaren som nu började svettas mer än innan.

-Vill Klara lägga klänningen? sa han hest.

Hon ville ju egentligen inte det, men efter några långa sekunder vände hon sig om, lade klänningen på disken och höll nu istället armarna för sina bröst innan hon vände sig mot honom.

Han tittade på armarna och utan att han behövde säga ett ord, lät hon uppgivet armarna falla till sidorna, medan hon nu tittade ner i golvet av skam.



-Åhhhhh! hördes det från handlaren, när han såg henne vita hy. Hon hade inte låtit solen lysa på hennes överkropp sedan hon var ett barn och det syntes. De blekt rosa bröstvårtorna framträdde tydligt på den ännu ljusare huden och hennes små bröst kastade en mjuk skugga i sidoljuset som fick de skira knopparna att nästan glöda varmt.

Handlaren var den förste man som fick se hennes bröst som vuxen kvinna, förutom doktor Lundquist, förstås. Det enda som hördes var det sparsamma ljuden från gatan utanför. Det var inte många som hade råd att köra bil idag. Men någon ryckte plötsligt i dörren och sedan hördes en upprörd röst utanför. Klara ryckte till och handlaren utstötte ett litet ljud av förvåning, men när ljuden upphörde lugnade han sig och återgick till att beundra Klara.



-Vill Klara, förlåt, men får jag kalla fröken vid förnamn?

Klara skrattade nervöst till och fann det enormt lustigt att han ändå var så pass artig, trots den situation de befann sig i.

-Jag skulle bara vara tacksam om handlaren ville titta klart, så att jag kan ge mig av hemåt igen! sa hon och väntade sig nog att hon snart skulle få ta på sig igen.

-Javisst! Ett ögonblick, bara! sa han och tog av sig sitt vita förkläde. Sedan spände han upp sitt bälte och började knäppa upp sina byxor.



-Men………Men vad tar han sig till? utstötte hon och skylde sig.

-Klara förstår väl att jag blir alldeles till mig av åsynen av en så vacker flicka? Det tar inte så lång tid! sa han flåsande och drog ner sina byxor. Hon stirrade chockat ner mot hans underliv, där hans kuk nu svajade. Genast vände hon bort ansiktet.

-Nu får ni vara snäll att ta bort händerna och jag vill gärna att ni sätter er på stolen där borta vid hyllan! sa han.



Klara visste inte vad hon skulle ta sig till och resultatet blev då att hon genast åtlydde honom och satte sig med händerna i knäet. Handlaren stapplade bort till henne med byxorna kring fötterna och nu tog han tag i kuken med sin hand och började snabbt smeka sig.

Den här biten var Klara inte alls bekväm med och hon stirrade chockat på hans styva kuk och på handen som rörde sig fram och tillbaka snabbare och snabbare. Nu stönade han och hans mage putade ut under hans skjorta som fladdrade av rörelserna.



Klara vågade inte röra sig överhuvudtaget, utan lät bara honom hålla på strax intill sig. Bara han inte började röra vid henne, eller försöka få av henne hennes underbyxor. Det vore ju en katastrof utan dess like om hon blev med barn.

Men handlare Larsson verkade mer än nöjd och runkade av sig framför hennes oskyldiga ögon. Hur länge han höll på visste hon inte, men slutligen andades han allt snabbare och handen rörde sig oerhört snabbt nu. Så stönade han och böjde sig aningen framåt. Klara undrade nästan om allt stod rätt till, när hon träffades av en kraftig spermastråle rakt i ansiktet. Överraskningen fick henne att tappa andan och spärra upp ögonen och nästa stråle lade sig snett över hennes ansikte och hamnade både i hennes ena öga och inuti hennes mun.



Hon slog genast händerna för ansiktet och spottade ut den egendomligt smakande, klistriga satsen. Det sved som attan i ögat och nu kände hon mer av hans säd på sina händer och även hur det droppade ner på hennes späda bröst.

Klara sprattlade med fötterna och gnydde över det hela och nu kom även gråten. Handlaren stönade högt och njutningsfullt, medan hans sista droppar sköt ut och landade på de smala låren.



-AAAAAAAHHHHHHHHHH! stönade han och tog ett steg tillbaka och lutade sig mot disken. Kuken hängde rakt ut med en stor vit droppe hängandes inunder. Klara gned sig i ögat och märkte inte att hon gnuggade in mer sperma från sina knogar.

-Aaaaaajjjjjj! Det gör ont! klagade hon. Men handlaren bara pustade och log åt synen framför sig. Den unga gråtande kvinnan fick honom dock att sträcka sig efter en handduk han hade bakom disken och hon torkade sig frenetiskt i hela ansiktet och ställde sig sedan upp och vände sig om, innan hon torkade sig på brösten och på låren.



När hon vände sig om med ett illrött öga, hade han redan knäppt på sig byxorna, men förklädet hade han inte tagit på sig. Genast sprang hon och hämtade sin klänning och drog den på sig innan hon ställde sig vid dörren och väntade på att han skulle släppa ut henne.

-Fröken glömmer inte sin skinkstek? sa han och gick sedan bort och öppnade en lucka i golvet. Strax var han tillbaka med en rejäl köttbit, inslagen i blankt vitt papper. Hon tog emot den och han öppnade dörren, men han ställde sig i vägen.

-Fröken är mer än välkommen tillbaka! Och inte ett ord om detta, förstås! Det skulle ju inte se bra ut om folk fick reda på hur jag blev utnyttjad för en köttbits skull!



Det fick vara som det ville med den saken, för nu ville Klara bara bort därifrån.

-Släpp ut mig!

-Jaja! Kom bara ihåg hur snäll jag varit mot er! sa han och lät henne fara ut till sin cykel och sedan cykla det fortaste hon kunde med skinksteken i korgen. Nu syntes ännu mer av hennes ben när hon cyklade!



Kalaset blev lyckat och alla undrade hur hon kommit över ett sådant stort, fint stycke kött i dessa tider, men Klara sade bara att det berodde på deras fina grönsaker! Släkten nickade och åt gott. Det var kanske värt det ändå, tänkte hon och försökte bli kvitt bilderna i huvudet och smaken i munnen. Köttet smakade bara av hans säd när hon åt av det, men det var ingen som märkte att hon inget åt!





Kontoret





Två veckor senare var det något svalare och många andades ut, trots att semestrarna var slut. För Klars del innebar det att hon skulle infinna sig på Stora Åkers o Co. En stor fabrik som tillverkade försvarsmateriel, men som innan tillverkat köksutrustning.

På kontoret behövdes det lite hjälp och Klara hade fått möjlighet att gå som lärling ett år om hon skötte sig. En mager lön skulle hon också få, men det var pengar det med. Klara skulle lära sig av frun Söderblom, en storvuxen dam med en enorm byst, som jobbat där i flera år. Hon var inte speciellt glad över att behöva dra runt på Klara, men hade nu cheferna bestämt sig för det, så fick det väl bli så.



De två andra kvinnorna, som var yngre, tittade på Klara och såg inte ut att uppskatta att hon var yngre och bra mycket sötare än dem, men det fanns det ju inte mycket Klara kunde göra åt ändå. De män hon hittills sett hade lett glatt och verkat mycket glada över att se en sådan söt flicka på deras annars ganska fattiga arbetsplats.



Fru Söderblom satte Klara direkt på att korrekturläsa en stor mängd papper som skulle skickas in någonstans. Klara fick mycket riktigt känslan av att hon kontrollerades för att se hur hennes kunskaper var, men fru Söderblom hittade knappt något att påpeka, tack och lov.

Vid lunch fick hon gå och hämta sin macka som var inslagen i papper, medan fru Söderblom gick iväg på annat håll och uppenbarligen inte ville äta med sin personal. Tänk om det ändå hade varit en bättre arbetsplats! Klara var inte imponerad!

När hon ätit sin macka, kom en ung springsjas och ville leverera ett brev till direktörn. Att han skulle få gå till direktörn var självfallet otänkbart och Klara tog själv brevet, medan pojken sade att det var bråttom.

Hur skulle hon nu göra? Skulle hon våga ge det själv till direktörn, eller skulle hon vänta på fru Söderblom? Det var ju viktigt, men att gå över fru Söderbloms huvud kunde vara riskabelt. Fast nog var direktörn viktigare än hans sekreterare? Kanske det var viktiga papper angående krigsmateriel som han var tvungen att ta del av med en gång? Vågade Klara ta den risken?



Hon förbannade sin otur redan första dagen och tog så brevet för att se om fru Söderblom befann sig i den andra änden av kontoret, eller om hon av en ren händelse skulle kunna lämna det till direktörn själv?

Det var helt tyst bland rummen och hon antog att de som jobbade där satt i ett annat rum eller möjligen utomhus i det fina vädret. Kanske hon skulle passa på att se sig om en aning?

Med tysta steg tittade hon in i rummen hon passerade och lade slutligen märke till en liten kort korridor där en dörr gick in till vänster. Det kom ljus ifrån rummet som sken ut i den annars skugglagda korridorssnutten. Vad fanns det där inne?



Klara smög fram och hörde hur flåsande ljud blandades med ett lätt rytmiskt klatschande. Var det möjligen någon form av stencileringsapparat? Hon smög in huvudet och fick nästan bita sig i tungan för att inte ge ifrån sig ett skrik. Snabbt drog hon tillbaka huvudet och försökte analysera det hon sett. Fru Söderblom låg halvnaken på rygg och mellan hennes ben stod en äldre man som hon trodde kunde vara direktörn. Klara hade ju ännu inte träffat honom, men hon visste en sak.

Han hette inte direktör Söderblom!



Hon tog mod till sig igen och lät nyfikenheten vinna över logiken. De båda älskande märkte henne överhuvudtaget inte, utan mannen fortsatte att stöta sig in i den äldre kvinnans håriga fitta. Hennes bröst for fram och tillbaka och verkade nästan skvalpa mer än gunga. De slog mot hennes haka och axlar varje gång han stötte i henne.

Hans lem var blank av väta och pannan blank av svett. Han hade en brun kostym på sig, där byxorna var nerdragna till knäna och skjortan var uppknäppt. Fru Söderbloms stora trosor hängde på hennes ena underben och resten av kläderna var uppknäppta eller uppdragna.



Klara tittade som förhäxat på deras samlag och hon visste att hon borde gå sin väg, men hon kunde inte. Att se två vuxna människor hålla på så här var alldeles för speciellt. Höll de ofta på så här? Och visste deras respektive inte om detta? Det här var alldeles chockerande!



Hon tittade på ända tills mannen stönade till och han drog ut sin kuk ur fru Söderblom. Han tryckte ner den i hennes duniga triangel och juckade tills Klara såg hur tjocka strängar med klistrig sperma vällde ut i könshåret. Fru Söderblom tittade ned, men verkade inte särskilt påverkad. Hon lät honom kladda ner henne, för att sedan häva sig upp på armbågarna, vilket fick de stora brösten att falla än mer utåt.



Nu drog Klara tillbaka huvudet och gick på tårna mot det håll hon kommit från, men hon hade inte mer än kommit tillbaka till den större korridoren, då hon gick rakt in i en man hon inte hade sett i tid.

-Oj! Men, oj! Förlåt mig! Det var klumpigt av mig! ursäktade hon sig och tittade ner.

-Vad gör fröken här? sa han bara och Klara tittade upp på honom. Han var säkert i trettio-trettiofemårsåldern och såg mycket bra ut med vågigt hår och en liten välansad mustasch.

-Åh, jag skulle lämna ett viktigt brev till direktörn! Mycket viktigt, sägs det! Kanske det är om krigssaker! försökte hon.



Han tog ett steg bakåt och tittade på henne, sedan tog han henne i armen och gick med henne längre bort i korridoren.

-Kanske fröken stod och smygtittade? Jag vet vad som händer här och det anstår verkligen inte en kvinna i er position att bete er på det viset! sa han strängt.

-Men……men……?

-Nog! Vi ska prata mer om detta senare! Ge mig brevet och gå tillbaka till din arbetsplats. Säg ingenting till fru Söderblom.



Klara gick alldeles förstörd tillbaka till sitt bord och grät alldeles förtvivlat. En av de andra kvinnorna frågade hur det stod till, men hon bara skakade på huvudet och försökte hämta sig så fort det gick. När fru Söderblom kom tillbaka såg hon en smula mer belåten ut. Kläderna satt perfekt och det fanns ingenting som antydde att hon just blivit knullad på ett bord.

Hon undrade självklart också vad som stod på med fröken Svensson, men avfärdade det hela med att det rörde sig om hysteriska kvinnor, som om hon själv inte var en kvinna.



När dagen var slut och hon ändå lyckats utföra de uppgifter hon fått, nästan sprang hon ut till sin cykel, men då kom den stilige mannen som skällt ut henne tidigare.

-Nåå? Vad har ni att säga till ert försvar?

Han såg strängt på henne och hade fingrarna i kavajfickorna. Klara sjönk ihop och ville bara ha det avklarat. Han fick ge henne sparken och sedan behövde hon aldrig komma tillbaka hit igen.

-Förlåt, herrn! Det var verkligen inte min avsikt att smyga mig på! Jag försökte bara lämna brevet, men fru Söderblom var inte där!

-Nej! För hon fick vattnat sin södra blomma! sa han och när det gick upp för Klara vad han menat, blev hon både röd och stum.



Han log roat och bjöd henne att sätta sig ner. Hon satte sig och han tog fram ett etui och bjöd henne på en cigarett. Klara kom då att tänka på något som fru Söderblom sagt innan på dagen när hon visade runt Klara.

”Här tillverkar vi produkter till krigsindustrin! Finns det något någon annan vill ha, så ser man till att man får ut så mycket som möjligt för det! Man ska inte bara erbjuda det som efterfrågas, man ska se till att man själv och företaget har ännu mer att tjäna på det och ibland får det vara tuffa tag som gäller! Kriget kommer att gagna oss rikeligen!”



Hon behövde ett jobb! Hon ville inte vara underställd fru Söderblom och en man som bjöd henne på cigaretter efter att ha kommit på henne med att spionera på sin chef och självaste direktörn, måste ändå vara ute efter något!

Skulle hon se till att utnyttja händelsen istället för att låta detta förstöra ett sällsynt arbetstillfälle?



-Säg mig, vad heter ni? frågade hon när hon tog emot en cigarett.

-Ja, förlåt mig! Sandberg! Johan Sandberg! Jag är direkt underställd direktörn och hanterar kontakterna mellan krigsmakten och företaget. Jag reser mycket, men är här då och då!

-Åh! Hej! Klara Svensson! sa hon och sträckte fram handen och skakade hans större hand. Han skrattade. Kan han verkligen tycka om mig? undrade hon.



Hon hade inte mer än provat på att röka någon gång och hon hostade avslöjande när hon drog in röken, men hon härdade ut och rökte upp cigaretten. Hon blev både illamående och en smula yr, men så länge de satt ner, var det ingen större fara.



-Trivs fröken med att jobba här?

-Jag har bara jobbat en enda dag och det gick inte så värst bra! sa hon blygt.

-Seså! Det kommer nog att bli bra! Bara du inte snokar i andras smutsiga affärer!

-Men jag lovar! Det var alls inte meningen! Snälla! Kan jag inte få jobba för er i stället, säg? bönade hon plötsligt med en skir stämma.



Johan Sandberg tittade på henne och såg hur hon nu darrade. Stackars flickebarn! Vad skulle han ta sig till med henne?

-Tja, jag vet inte så noga vad som går för sig!

-Snälla! Jag lovar att jag ska jobba hårt och göra allt för er! Jag vill verkligen inte hamna bland de där andra. Jag bara vet att de inte kommer att vara vänliga mot mig. Ni skulle sett hur elakt de tittade på mig!

-Hmmm! Jag ska fråga direktörn och se om det finns någon vi kan göra! Men jag vill poängtera för fröken att jag absolut inte kan lova någonting!

-Åhh, ni är för snäll, herrn! Jag lovar att ni inte kommer att ångra er! Jag kommer aldrig att klaga eller vara hemma för sjukdom! utbrast Klara glatt.

-Såå! Lugna er! Lugna er! Ännu är det inte löst!



Så skiljdes de åt och det var med blandade känslor som Klara cyklade hem och tog itu med de bestyr hon ännu var tvungen att bistå med i hemmet. På natten analyserade hon allt som sagt och allt som hänt och hon hoppades verkligen att hon trots allt hade framstått som en vettig person och inte som ett hysteriskt fruntimmer. Vad skulle väl det hela leda till?



Klara vågade inte säga annat än att det gått bra till sin familj, men hon sov inte på nästan hela natten, då de olika intrycken snurrade runt i hennes huvud. Mannen som stött sig in i den kraftiga kvinnan och hans säd som dränkte det krulliga håret mellan hennes kraftiga lår. Herr Sandberg som hade lovat att höra sig för om hon inte kunde få jobba för honom.

Damerna på kontoret som tittat på henne med oblida ögon. Hon fick dessutom en oönskad tillbakablick på när handlaren hade låtit sig besudla henne med sin svidande sperma. Hon rös till och hoppades att alla män inte var sådana.

Hon somnade till slut och det var med stor nervositet som hon hoppade upp på sin gamla cykel och cyklade till kontoret, där hon kanske skulle bli tvungen att stå ut för familjens skull.



Hon blev kyligt mottagen, men ingen var direkt otrevlig mot henne, men så kom fru Söderblom vaggandes med ett illrött ansikte och Klara såg på henne att hon var rasande.

-Du ska in till direktörn och det bums! fräste hon och Klara vågade inget annat än att snabbt rusa upp och med snabba steg följa efter fru Söderblom som redan var på väg bort. De andra kvinnorna stirrade förvånat efter dem och de undrade vad i hela fridens namn, Klara hade gjort för det bemötandet.



-In med dig och välj dina ord väl! sa den korpulenta kvinnan och öppnade dörren. Klara gick in med skälvande knän och såg att det var mannen hon sett bestiga fru Söderblom som satt bakom ett stort bord med prydliga pappershögar.

-Jaja! Kom in bara, fröken! Var inte rädd! sa han frustande. Klara gick och ställde sig framför bordet med händerna hårt knäppta framför sig.

-Ni var en vacker liten smörblomma! Jag ser ju nu vad det hela handlar om! Höhöjaja! Ja, han är ju bara man! Höhö! skrockade han.

-T-Tack, direktörn! stammade hon.

-Ska vi komma till saken? Herr Sandberg har framfört sitt önskemål om en personlig assistent, vilket han kanske kan behöva, vad vet jag? Och ni ser ju ut att kunna utgöra ett synnerligt trevligt kuttersmycke!

-T-Tack, direktörn! sa hon utan att veta vad han menade.

-Så, då så! Iväg och gör honom de tjänster han ber er om! Fru Söderblom ser till att ni får det ni behöver! Och fröken? Oroa er inte för fru Söderblom! Henne har jag under min kontroll, höhöhöhö! frustade han viskande och blinkade med ena ögat.



Klara kände sig svimfärdig och visste inte hur hon kommit ut ur rummet, när fru Söderblom skrek åt henne.

-Tror ni att ni kan stå och dagdrömma under tjänstetid? Ni ser väl framför er hur ni går längs boulevarder hand i hand med herr Sandström, men det säger jag er, att ni gör bäst i att akta er, så ung ni är! Ni kommer få veta hur det går till när männen känner att det luktar ung kvinna!



-Vaa? Klara rodnade och tittade ner på bordet, där fru Söderblom hade lagt fram både papper, pennor, rekvisitioner, kalkerpapper, samt satt en stor skrivmaskin som Klara knappt kunde lyfta. Ingen hjälpte henne bära sakerna till den andra våningen, där hennes nya chef hade sitt rum, men det gjorde henne ingenting.

Hon var ändå så glad så att hon nästan sprang upp för trapporna med sina tillhörigheter. Eftersom han reste mycket, skulle hon ändå inte vara där speciellt ofta och hon skulle även få en högre lön än hon annars skulle fått, vilket så klart stack i ögonen på de mer erfarna kvinnorna som fortsatte göra sitt jobb dag ut och dag in.



-Nå, fröken Svensson! Är ni nöjd nu? Nu slipper ni ifrån drakarna och får dessutom bättre ersättning, men ni får sämre tider och kommer vara tvungen att vara hemifrån oftare!

-Det är jag så gärna så! Jag kommer att jobba riktigt hårt och flitigt! Pengarna jag tjänar kommer jag skicka till far, så ska det nog lösa sig till det bästa! Jag måste få be och tacka er, herr Sandström, för att ni lyckades erbjuda mig den här positionen. Ni kommer inte att ångra er!

-Ja, jag ska inte klaga! Jag har ju fått en egen sekreterare, så det är ju ett steg uppåt för mig! Det kommer att frigöra en hel del arbete för mig och ni kommer nog få jobba, fröken Svensson!

-Absolut! Jag kan sitta på hotellrummet och renskriva och sköta all korrespondens, så kan ni gå ut och äta när era besök är avklarade!

-Vi kommer nog att hitta någon form som passar oss båda, fröken Svensson! sa herr Sandström och log åt den naiva unga kvinnan som verkade så full av livslust i en dyster tid som denna.



Det gick snabbt för Klara att lära sig vad som behövdes göra och herr Sandström verkade nöjd med att låta henne arbeta. Han kunde sätta sig och röka pipa medan han läste tidningen efter en lång arbetsdag. Han kunde gå på middagar med kunder när han behövde och hon såg dessutom till hans andra behov och såg till att det alltid fanns något att äta och att hans kläder var i ordning.

Han kunde inte ha funnit en bättre hjälp. Han skulle verkligen tacka direktörn för att hon hade fått jobba för honom.



Efter några månaders arbete hade hösten slagit till med stormsteg och De befann sig på ett hotell i Malmö, där han träffade representanter från varvet. Det fanns alltid ett behov av materiel och nu gällde det att utrusta de ubåtar som byggdes så fort landet kunde, för att kunna användas i landets försvar mot de mörka makter som härjade runt oss på alla fronter. Sverige höll sig än så länge utanför kriget, men inte utan vissa uppoffringar.

Kanske det skulle uppfattas som fegt, men tusentals svenska liv sparades på detta viset!



Just nu hade Klara inget arbete att utföra, utan skrev på ett brev hem till familjen. Hennes föräldrar var ju inte allt för glada över att hon reste runt ensam med en ensamstående man, hur nobel han än var. De hade träffat honom och verkade gilla honom, men man vet ju hur folk pratar.

Klara valde sina ord väl och skrev om hur framgångsrikt de utförde sitt jobb, men utan att nämna detaljer, ty en Svensk tiger, som det sades.



Klockan var nio på kvällen och Klara skulle just gå och lägga sig. Herr Sandström skulle bege sig till Markaryd dagen därpå och allt var redan packat och klart för att lastas in på tåget. Men vart var han någonstans? Han skulle dinera med några direktörer från varvet, men det hade ju gått rätt många timmar nu!



Så dök han upp. Han hade rummet intill Klara och hon hörde hur dörren öppnades och stängdes. Hon log och tänkte på hur hon hade lagt hans kläder tillrätta, ordnat hans papper och dessutom gjort en smörgås med korv och ost till honom. En flaska med mjölk hade hon också lyckats ordna.

Det var tyst och Klara drog täcket över sig och kände sig verkligen lycklig. Hon gjorde ett bra jobb åt herr Sandström och då dessutom åt riket!



Det knackade på hennes dörr efter ett litet tag, vilket förvånade henne. Han var alltid så noga med att respektera hennes privatliv. Hon måste gjort något fel! Snabbt hoppade hon upp och slog en morgonrock om sig, trots sitt nattlinne. Det här var inte passande!

När hon öppnade dörren stod herr Sandström där och log. Han gick in förbi henne och Klara tittade snabbt ut i korridoren för att se så att ingen såg vad som skedde, men ingen syntes till och hon stängde dörren. Han hade satt sig på hennes säng, det fanns inte så många andra ställen att sitta på i det lilla rummet, och tittade på henne. Hon drog morgonrocken hårdare om sig.



-Du är mig till stor hjälp! Har jag sagt det? sa han med en antydan till långsamt tal. Herregud! Han var berusad! Vad hade det tagit åt karln?

-Ni får gå tillbaka till ert rum, herrn! Det här går alls inte för sig! sa hon och pekade mot dörren.

-Näh! Jag sitter bra här! sa han och lade sig bakåt på sängen.

-Men snälla ni! Ni kan ju inte vara här! Någon kan ju få för sig……..

-Få för sig, vadå?

-Jaaa……! Ja, ni vet! Men ni kan inte vara här! Ni får gå in på ert rum! Jag har gjort i ordning lite till er att äta. Ni kommer snart må bättre! Seså!



Men han reste sig bara upp på armbågarna och log återigen.

-Hör ni vad jag säger? sa hon och pekade återigen mot dörren.

Men han drog istället av sig sin kavaj och drog av sig slipsen, sedan knäppte han upp ett par knappar i skjortan och suckade djupt. Klara försökte att inte titta på honom. Trots att hon sett handlare Larsson naken, så hade hon inte någon vana av att se män lätta på klädseln. Johan verkade inte bry sig om henne utan stirrade nu oblygt på den nedre delen av hennes nattlinne som stack ut nedanför morgonrocken. Han kände nu hur han hade förtryckt det faktum att Klara var en väldigt vacker ung kvinna. Hans uppfostran och moral hade stått emellan som ett effektivt skydd mot detta faktum, men alkoholen i hans kropp gjorde att skyddet nu rasade och han kände en intensiv och brännande lust till Klara, som dock inte verkade vara i samma position.



-Herr Sandström! Nu får ni faktiskt vara vänlig att gå ut! Vad skulle folk säga?

-Jaa? Vad skulle de säga, Klara?

-Fröken Svensson, om jag får be! Jag tänker inte bli duad av herr Sandström! Speciellt inte i ett sovrum på ett hotell! sa hon barskt.

-Förlååt! Förlååååt! Men säg mig, fröken Klara, har ni inte känslor i er kropp? sluddrade han och märkte inte sin felsägning. Klara anmärkte inte på den, utan stod med armarna om sig och stirrade på honom.

-Jag vet att ni är ung och att ni borde kasta ut mig för allas skull! Men jag skulle ändå vilja vädja till er att inte tvinga mig att lämna! Jag är ju……”hick”………inte ond!



Klara stod där och försökte komma på vad hon skulle ta sig till med den omöjliga karlen. Alla alternativ verkade ju fullständigt omöjliga. Han verkade vara fast besluten att inte gå sin väg, skulle hon slänga eller tvinga ut honom, skulle det bli olidligt att jobba för honom. Hon trivdes ju så med sitt jobb! Men att låta honom stanna på hennes rum var ju helt………befängt! Omöjligt! Vansinnigt!

Hans ögon tittade vänligt på henne och hon föll mot sitt bättre vetande!



-Ni……Ni……Om ni insisterar! sa hon bara och lät axlarna falla och tittade ner i golvet.

-Är ni säker? Ni driver inte med mig? Tack! Tack, fröken Svensson! sa han och satte sig nu upp.

Klara började gå fram och tillbaka och bet på naglarna. Det här var det farligaste hon någonsin gjort, men av någon anledning så fann hon ett pirrande och bultande i sin mage hon aldrig känt förr. Vad i hela fridens namn var detta?



Hennes chef reste sig och ställde sig upp. Klara stannade och tittade på honom. Han gick mot henne och hon tittade sig nervöst om som om för att se om hon kunde springa någonstans. Vad ville han henne? Hon visste det innerst inne, men chocken fick henne ändå att stelna till.

Herr Sandström omfamnade henne och lade ansiktet i hennes hår och drog djupt in hennes doft. Klaras ben vek sig nästan nu och hon var nära att gråta, men hennes smala armar fann sin väg runt hans midja och hon kände doften av svett, rakvatten och en smula alkohol. Men det var inte motbjudande, utan fick henne att känna sig trygg i hans armar.

Han rörde sin ena hand över hennes ryggtavla och när hon tittade upp mot hans ansikte efter någon minut, var hennes ögon glansiga och hennes vackra mun lätt öppen. Johan böjde sig snabbt ner och kysste henne. Hon svarade på kyssen och deras snabba andhämtning ekade i det trånga rummet.



Nu försvann deras hämningar till stor del och en hetta brann nu inom dem båda. De höll sina händer om den andres kinder, medan de kysstes hett och intensivt. Det var som om hon alltid vetat hur man gjorde det här, trots att detta var första gången Klara kysste någon med öppen mun.

Johan kunde nu inte alls hålla tillbaka, utan greppade hårt Klaras skinkor med båda händerna och kände hur hon spände sig i några sekunder, tills hon slappnade av och bara lät det ske som nu skulle ske. Han kände sig med ens inte alls lika salongsberusad längre, utan allvaret fick honom att nyktra till på rekordtid.



Hon märkte knappt hur han sedan knöt upp den enkla knuten på badrocken och drog ner den från hennes axlar. Den föll till golvet. När hon märkte det tog hon ner sin hand och råkade då stöta den mot hans hårda bula. Hon ryckte till, men satte sedan handen mitt på bulan och nu var det Johan som nästan svimmade.

Så fräck hon var! Han hade rent instinktivt trott att han skulle bli tvungen att leda henne genom detta. Men hon tittade ner på handen och kände och klämde en stund innan hon tittade upp på honom med ett leende.



-Jag vill se den! Visa mig den!

Han var faktiskt inte beredd på detta och det tog honom några långa sekunder innan han faktiskt knäppte upp livrem och byxor för att dra ner dem. De rymliga kalsongerna stod rakt ut och Klara tog snabbt tag i dem och drog ner dem på hans lår.

-Åååhhhh! stönade hon när hans kuk slog upp och stolt pekade mot taket. Det här var inte som handlare Larssons lem, eller som hennes bröders små prinskorvar hon sett när de badade.

Det här var en rejäl stake! Inte ådrig och krum som handlarens, utan helt slät och ljus i färgen. Hans ollon tittade fram en smula under förhuden och det syntes en klar droppe längst upp.



-Så fin! flämtade hon. Så ståtlig!

Det här fick genast de hemska bilderna fick avsmaken för mäns organ att till stor del försvinna och hon gladdes över de känslor som vällde in över henne, trots hennes goda uppfostran.

Han tittade ner på sin sekreterare och ville nu bara komma in henne. Fina, vackra, unga Klara! De hårda bröstvårtorna gick ju inte se genom bomullstyget i nattlinnet, men de avtecknade sig som spetsar under plagget. Han satte händerna mot dem och kände tydligt hur fasta de var.



-Unnhhhh! Herr Sandström! Jag………

-Schhhhhh! hyssjade han och kysste henne på nytt. Hon besvarade hett kyssen och kände hur hans ena arm nu höll om hennes rygg, medan han fortsatte att smeka hennes ena bröst med den ena handen. De vinglade till och han satte sig ner på hennes säng och drog henne med sig.

Klara flämtade till och satte sina händer mot hans axlar. De tittade på varandra under tystnad, fullt på det klara båda två att det de höll på med var fel, så fel!



-Om jag inte får se fröken Svensson bar snart, så blir jag nog tokig! sade han. Klara skrattade, men rodnade om möjligt ännu mer. Hon tog ett par steg tillbaka och han tog snabbt av sig på överkroppen, samt på fötterna.

Av ren reflex vände sig Klara om och knäppte upp de tre knapparna i halsen. Sedan började hon hissa upp nattlinnet. Han såg hur hennes ben blottades, pulsen slog i hans bröstkorg. Han var inte oskuld, men på den här tiden, så var det inte så tätt mellan romanserna och en kvinna syntes sällan naken, ens i ett förhållande.

De fasta skinkorna fick honom nästan att svimma, men han höll ut. Hennes ryggtavla syntes nu och hon fick krångla lite när hon skulle dra upp nattlinnet över bröst och axlar, det hade kanske behövts en knapp till.

Klara drog så linnet över huvudet så att hennes hår rufsades till. Sen höll hon nattlinnet mot framsidan av sin kropp så att inget syntes och vände sig om.



Kinderna var blossande röda, blicken riktad ner i golvet och hon stod med den ena foten lite framför den andra, vilket bara bidrog till att göra hennes former än mer kvinnliga och erotiska. Johan satt gapande och tittade på henne. Hon hade lika gärna kunnat vara en grekisk gudinna!



Så ställde han sig upp utan att dölja sin erektion och tog tag i hennes nattlinne och drog det snabbt ifrån henne. Hon flämtade snabbt till och kände hur hennes nakna kropp nu blottlades inför hans hungriga ögon. Hon lyckades bara helt dölja sitt högra bröst, medan det andra tittade fram mellan armarna. Den rosa bröstvårtan var nätt och skir, han skulle kunna äta upp henne så vacker hon var.



Den andra handen höll hon framför sitt underliv, men han såg att hon hade fint blont hår mellan benen.

-Vad ni är vacker! Jag har aldrig sett något så betagande i hela mitt liv! Får jag be er att ta bort era händer? sa han med viskande röst.

Klara blev smickrad in i själen och hon litade fullt på honom. Hon tog bort händerna och lät armarna hänga längs sidorna, hon tittade på honom med kärleksfulla ögon och lät honom titta på henne så som hon var född!



Han andades snabbt och tvekade först, men tog sedan ett steg fram och lade sina hände uppe på hennes kvinnliga höfter. Hon tog ett litet steg fram och nu möttes deras kroppar. Hans hårda kuk trycktes mot hennes mage och hennes underbara bröst pressades mot nedre delen av hans bröstkorg. De möttes sedan i ytterligare en kyss, som de höll kvar medan de sakta lade sig ner i sängen.

Johans händer började röra sig runt och sedan över hennes bröst och Klara stönade svagt av åtrå. Bultandet, pirrandet och hettan hade nu vuxit sig så stort att hon nästan inte kunde andas, tyckte hon. Hon kände hans händer leka och smeka och hon lät honom göra det.

Det här var naturligt och fint och hon skämdes inte! Hon var hans, bara hans!



Hon höll om hans rygg och kände hur den höll på att bli hal av ett tunt lager svett. Den var varm. Men strax kände hon hur hennes chefs hand gled ner över hennes mage. Hon stelnade till, men han stannade inte. Handen gled ner i hennes glest behårade buske och när den så gled ner mellan hennes ben, skrek hon till så att han stannade upp.

Men han förstod direkt att det inte var fråga om smärta eller protest, utan lade handen rakt över hennes bultande kön. Vätan var uppenbar och det gick även upp för Klara att det var så pass blött att hon för en stund trodde att hon kissat på sig.

Detta hade hon inte varit med om innan. Hans fingrar gled lite längs springan och hittade in mellan de känsliga läpparna.



-AAAAAHHHHHHH! Oooooohhhhh! stönade hon och särade reflexartat på benen och lyfte upp sina höfter. Han smekte henne där hon var som våtast och nu kunde han inte längre hindra sig.

-Nu! Nu! stönade han bara och vältrade sig upp över henne. Klara tittade på honom där han tornade upp sig över henne och så kände hon hur något hårt började tryckas mot henne mellan benen.

Han sökte runt med sin kuk och så fort han hittade det våta lilla hålet, satte han ollonet mot och tryckte sig ner över henne.



-OOOAAAAAAJJJJJJJ! skrek hon till, men han slutade inte. Han var bortom den kontrollen och lade nu alltmer vikt på kuken, nu när han var säker på att han hade hamnat rätt.

-AAAAAAAHHHHHHHHHH! lät det från henne, men nu kände han hur ollonet gled in i henne någon centimeter. Han stannade upp och tryckte sig återigen ner mot henne. Ollonet gled nu helt in i hennes heta hål.

-Guuuuuud! Ahhh! Aaahhhhhhhh! kved hon. Hon lyckades i alla fall hålla sig så pass tyst att det inte skulle höras för mycket. Herr Sandström drog sig uppåt någon centimeter, ollonet fick lite mer glid och så stötte han sig hårt nedåt. Denna gången lät hon inte, men hennes tänder var hårt sammanbitna och ögonen hårt slutna.



Tack vare hennes väta blev han snabbt hal nog att stöta sig in i henne, men det spände otroligt i hela hennes kön. När han var helt inne, stannade han upp och lät henne återfå andan, innan han började att knulla henne med små rörelser.

Klara kämpade mot de olika intrycken, men gladdes över att smärtan snabbt avtog och ersattes av mer behagliga känslor. När hon var redo började hon att möta hans stötar, vilket fick honom att öka både takt och kraften med vilken han stötte sig in i hennes späda kropp.

Hennes armar som först varit tryckta mot hans bröstkorg, beredda att hejda honom om det gjorde för ont, slogs nu om honom och de blev verkligen ett.



Herr Sandström höll ut ett bra tag och Klara tyckte verkligen om detta. Att få känna hans manlighet fylla henne gång på gång. Att få känna hans heta kropp mot sin och att få höra hans hesa stönanden och sängens gnisslande. Det var som att befinna sig i en annan värld, där detta var fullständigt naturligt och inte alls var förknippat med den skuld och skam som man kunde råka ut för.

De var två människor som mådde bra och stärkte varandra på detta vis. Vad kunde vara bättre än det här?



Ingen av dem såg hur hans styva kuk gled in mellan hennes hala blygdläppar. De såg inte vätan förvandlas till ett tunt skum som omgav deras kön. Han såg inte hur hennes små bröst studsade eller plattades ut mot hans bröstkorg, utan de tittade bara på varandras ansikten. Det var det enda som behövdes.

När han så till slut kom till vägs ände, hade han åtminstone tillräckligt mycket vett att inte göra dem båda olyckliga, utan han ökade takten och just som han kände sin sats bränna nere inuti sig, drog han sig ur den heta fittan och fick kuken att hamna mot hennes mage och venusberg. Han fortsatte att stöta sig mot henne och sperman kom vällande i omgångar ur honom och Klara kände hur hett och halt det blev mot hennes mage.



-Aaaaahhhhhhhh! Unnhhhhhhh! stönade han och lät kroppen skälva flera gånger i rad, tills han inte längre kunde få ur sig mer. De höll fortfarande hårt om varandra och möttes i en svettig kyss. De var båda så glada och de föll i sömn tryckta mot varandra och satsen stelnade långsamt in i deras hud och i sängkläderna. De vaknade inte förrän klockan var två på natten.



-Förlåt mig fröken Svensson! Kolla vilket tillstånd jag försatt er i! Jag ska genast ta något ni kan torka er med.

-Herr Sandström? sa Klara.

-Ja? svarade han och stod nu naken på golvet med ena handen framför sin hängande kuk.

-Tycker ni inte att det är dags att vi kan börja dua varandra vid det här laget?

Han skrattade till.

-Klara!

-Johan! svarade hon och drog busigt upp axlarna mot det burriga blonda håret. Han såg hur fin hon var och gick mot henne igen.



-Vad säger du om att sova lite på tåget hem i morgon?

-Kom, kom till mig igen! sa hon lutade sig bakåt och särade villigt på sina ben igen.