Josefin – Rid i natt

Rid i natt



Josefins händer var under täcket igen. De fann snart hennes våta skåra mellan de lätt särade benen. Hon var på väg att somna och hennes medvetande gled om och om igen tillbaka till de snuskiga fantasierna, trots att hon verkligen försökte att tänka på annat.



Josefin ryckte till, kom på sig själv och la händerna uppe på täcket igen. Hon försökte att tänka på sin häst Legolas för att inte tankarna skulle vandra. Hon tänkte på hur han mådde och hur hon skulle ryckta honom och prova det nya betseln, nästa gång hon gick till stallet. Men när tankarna började flyta över till dröm så red hon plötsligt naken och barbacka. I sängen gned hon sig mot kudden hon stoppat mellan benen. Snart galloperade Legolas ut på en stor öppen äng, fortare och fortare gick det. Hon höll i sig i hingstens man och knep ihop med benen om honom och försökte hålla sig kvar. Hon gled fram och tillbaka på hästryggen som var våt av morgonens dagg… eller var det hon som svettades? Hon var varm och naken och solen sken starkt på en öppen blå himmel. Endast några få moln syntes på himlen. De såg faktiskt ut som bröst med stora svullna vårtgårdar, hon sträckte sig upp i drömmen och kramade om dem, de kändes mjuka och svala i hennes händer. Små blixtar sköt ut från bröstvårtorna så att det pirrade i hela kroppen på henne. Då stannade Legolas så tvärt att hon nästan föll ur sadeln.



Ett sto stod och betade en bit bort. Det var ett mycket vackert ungt sto tänkte Josefin. Stoets man var långt och guldblont som hennes eget hår. Stoets ögon var blå, också som josefins. Stoet hade till och med sockar på hovarna som såg ut som Josefins. De var vita sportsockar som det stod Addidas på. Legolas gick fram till Stoet och luktade på det. Stoet svarade med att vända sin bakdel mot Legolas och lyfte på svansen. Hingsten tog en steg närmare och nosade ohämmat stoet i baken. Josefin ryckte till då hon kände hur någon nosade henne bakifrån. Hur är det möjligt tänkte hon, sedan förstod hon lika logiskt som drömmar kan vara att det var hon som var stoet.



– Nej, fy Legolas, vad gör du. Lämna stoet i fred, försökte hon förgäves beordra hingsten som vägrade.



Plötsligt, stegrade sig hingsten och gränslade över stoet på bakbenen. Josefin kände hur hingstlemmen pressades hårt mot hennes skinkor. Nu satt hon inte längre på Legolas nu var hon Stoet. Hon försökte gallopera därifrån men hingsten höll fast henne. Hon kunde känna hur den grova, meterlånga, hingstlemmen sökte sig runt hennes skinkor. Snart skulle den hitta hennes fitta, utan att hon kunde göra något åt det.



I Josefins sovrum låg inte Josefin i sängen längre. I sängen låg en våt och könsdoftande kudde och ett ihopknölat lakan. Josefin stod i sömnen vid sängens fotända. Täcket som hon virat in sig i hade fastnat i en sängstolpe. Hon försökte förgäves att gå bort från sängstolpen men backade i stället hela tiden tillbaka in den. Plötsligt gled hon upp på träkulan på sängstolpens top och stönade ljudligt när hon sjönk ner över den, ända ner till den stora träkulan under den första. Det såg ut som hon faktiskt red på en häst när hon sjönk upp och ner över den perfekt snidade sängstolpen.



I drömmen pumpade Legolas frustande sin lem ut och in i stoet Josefin medan hon slängde med sin man och gnäggade. Efter en stund var hon så våt att hon gled av stolpen och föll bakåt ner i sängen. Hon vaknade till och rodnade i mörkret. Vad hade hon gjort, hade hon gått i sömnen igen. Hon hade varit ett sto. Josefin sträckte ut handen och kände på sängstolpen. Nej, inte nu igen, tänkte hon och rodnade ända ner mellan brösten. Tänk om någon kom in och såg henne när hon gick i sömnen på det viset. Josefin la sig ner igen och försökte somna om… med händerna på täcket.