Älskade kvinna

Jag minns alla jag någonsin knullat. Jag minns alla jag någonsin legat med, och älskat med. Det finns en skillnad. Jag minns alla jag tagit, förfört och blivit betagen av, förförd av. Jag behöver inte föra dagbok, eller ens skriva ner deras namn på en lista. Jag kan blunda för mig själv, om jag behagar, och genast minnas deras händer (de kommer mot mig som ur mitt inres mörker) och läpparna, ständigt dessa läppar, hur de särades, gav ifrån sig läten. Det är alltid annorlunda, de är aldrig riktigt desamma. Kvinnor – när ni betraktar er själva i speglar, när ni betraktar varandra i omklädningsrummen, när ni noterar varandras midjor och bröst, jämför er, vilket jag vet att ni gör, då har jag varit där. Du, ja just du. Det är dig jag vänder mig till, för ögonblicket. Kanske du läser det här, kanske du hör min röst (ja, just du, jag tilltalar fortfarande dig, du som sitter där vid tangenterna, ögonen mot skärmen, vem du nu är). Jag vet vem du betraktade i smyg, nu senast. Du såg hennes utstrålning – kanske var det hennes ben, kanske var det hennes söta franska ansikte, eller kanske var det tvärtom hennes långa blonda hår och väldiga urringning; det var, hursomhelst, hennes utstrålning – och du frågade dig själv om du hade något att komma med. Var hon något du inte var? Hade hon något du inte hade? Jag kan svara dig. Jag har varit där. Jag kan läsa ögon, därmed hennes, därmed dina, och jag känner er. Jag vet hur ni känns att vara inne i, och jag vet hur ni rör er när ni inte längre är närvarande. Jag känner till hur era kroppar kan kröka sig när jag rör mig inuti er, och jag minns varje stöt.

En gång , det var en av de första gångerna, och hösten föll i den där staden jag älskade att röra mig i. När jag säger att det var en av de första gångerna menar jag förstås att det var en av de första verkliga gångerna. Det var inte en av de första gångerna någonsin, förstås, för jag måste ha knullat hundra gånger innan jag ens var arton. Men jag tänker inte prata om min barndom, min uppväxt, mina tidiga tonår, eller den gången jag fick runka över Louise medan hon låg naken i badkaret, för att hon ville se mig göra det, få allt över sig… Jag tänker prata om den gången när hösten föll i den där staden jag bodde i då. Den lilla, den där hösten föll och allt kunde vara så vackert att man var tvungen att hämta andan när man gick i parken. Ingenting jag någonsin upplevt var lika smärtsamt bitterljuv som när dessa parker brann, i denna lilla stad.

Regnet anlände på kvällen. De italienska skorna jag köpt av en torghandlare som skötte en gammal vinkällare hade en lätt klack som lät genom gränden, där en gammeldags lykta i järn dinglade i vinden som ven allt vildare. Först märkte jag bara några enstaka löv som flög fram och lade sig över min bröstkorg, men alldeles som jag klev ner för de små trapporna i hörnet av gränden kände jag det tillta. Ljudet av regn var det av ett prassel som sällsamt men mystiskt suggestivt eskalerade alldeles som jag öppnade dörren (bjällrans kling) och klev ner i den lilla ölkällaren. Greco – den gamle mannen bakom bardisken, alltid lika finklädd, med det mörka håret kring flinten – lyfte på sin hand med ett enkelt, oansenligt leende när jag klev in. Jag bad om Whiskey. Bara vanlig Chivas. Han frågade om några barn blir gjorda, och vad det var för kväll ikväll. Jag sa att jag verkligen inte hoppades att några barn blir gjorda, och att det var fantastiskt väder där ute. Greco sa att det kan bli storm inatt. Jag höll med. En gång, sa Greco, hade det blivit strömavbrott i lokalen. Då… men jag hade redan rest på mig. ”En annan gång” sa jag till Greco. Han såg på mig och sa: ”Väntar du på någon?” Jag sa att jag inte var säker.

Jag gick inåt den lilla krogen, satte mig vid ett hörn så att jag hade ganska god uppsyn över alla bord runtomkring mig. Whiskeyn var den dryck som mest var som en vän. Jag kunde känna dess styrka sprida sig i blodet, stiga mig lite lätt åt huvudet, och i samma stund försäkrade den mig om att världen såg ut som jag visste att den såg ut. Runtom mig satt ingen jag var intresserad av. Ett medelålders par diskuterade över ett glas vin, tre unga män – intellektuella, eller två av dem hade åtminstone polotröjor – satt runt ett runt bord och tre kvinnor satt med en man på min sida, längsmed den vadderade väggen. Jag såg omedelbart att det var en familj, även om det inte var en självklar bild. Den ena kvinnan var de andra kvinnornas mor. De två yngre var alltså systrar. Men mannen var inte deras far. Man ser sånt.

Det hade inte gjort mig något att bara dricka upp och gå hem igen, men jag hade å andra sidan på känn att det här var en sådan där kväll. Jag hade svårt att föreställa mig att jag skulle gå hem i ensamhet. Jag hade åtminstone svårt att föreställa mig att jag skulle gå hem själv. Ensamhet är en annan sak… så från dörren, när den smälldes upp, ramlade de in med varsitt skratt som ett ögonblick fick hela platsen att tystna – bara en cello som spelade från högtalarsystemet, så pass dovt att man inte hörde den förrän alla tystnat – och de skrattade med händerna på varandras axlar. Först såg jag bara två svarta rockar och blött hår. Ett brunt, ett annat lite ljusare nästan blont. När de rörde sina händer upp längs sina hår, och hämtade sig med sina skratt (som de aldrig riktigt kunde sluta med. De hade liksom fastnat nu, i en ganska vanlig typ av skrattattack) avslöjade de sina ansikten. Den ljusa var Sara, vi hade träffats förr. Den mörkhåriga hade jag inte sett förut. Hon var kanske hundrasjuttio centimeter, jag kunde se raka blå jeans och någon form av svart blus när hon öppnade den svarta rocken. Höga kindben och lite opropertionerligt stora ögon; ett östeuropeiskt ansikte. Jag gissade att hon inte var finska, snarare Ryssland, inte otroligt Baltikum. Samtidigt var hon naturligt smal; hon hade dessa typer av ben som var långa och smala, nästan som ett par pinnar, och man kunde undra hur hon egentligen rörde sig fram på dem och på var sin sida av huvudet stack hennes axlar upp som två svaga vågor. Den känslige kanske undrar: Menar jag att kvinnor från östeuropa inte kan vara långsmala? Jag skulle kunna svara: Det är väl möjligt. Jag minns alla jag rört, som sagt, och jag vet att kroppar ibland är skapade efter sina landskap. Men det var mycket som för all del inte stämde. Jag skulle märka senare att hon hade rakt, rödfärgat könshår. Det hade jag aldrig gissat.

Jag såg på klockan och rörde mig omedelbart åt deras håll. Sara såg mig på håll, hennes glada ögon långt isär på hennes blöta ansikte. Hon hade fortfarande skrattet i blicken när jag gick fram. ”Nämen hej!” utbrast hon glatt. Jag nickade, sa ”Sara” och vände mig till den mörkhåriga kvinnan (på närmre håll såg jag att hon nyligen färgat håret) och såg in i hennes stora ögon. ”Det här är Maria” sa Sara. 

”Hej” sa Maria, varpå jag såg henne djupt i ögonen med en liten bockning. Hennes hand i min, lite svag… Det var som att hon glömde bort sitt skratt och sitt regn när vi såg på varandra. Hon vilade, verkade vara som avstängd, några sekunder, det känns som mer i efterhand. Det gör det alltid.

”Vet du att ditt namn betyder ’älskad kvinna'”? sa jag

Hon skakade på huvudet och höjde på ögonbrynen, vände blicken till Sara med samma leende.

”Vill ni vara ifred eller vill ni sitta här nere med mig?” frågade jag Sara, följde Marias blick till henne.

”Nej, nej” sa Sara och beställde en Red Stripe; Maria en Kilkenny.

”Vad gör du?” frågade Sara medan vi rörde oss inåt där jag kommit ifrån. ”Är du här själv?”

”Jag spanar in utsikterna” sa jag. ”Från mitt lilla hörn”

”Aha” sa Maria medan vi rörde oss. ”Du är en sån som sitter och dricker i hörn?”

”Nej” sa jag, halvt muntert, när jag satte mig ner igen. ”Jag sitter och dricker i det här hörnet”

”Det var ju det jag sa”

”Nej, det var det inte”

Maria stod och tittade ner på mig. ”Eeheheh” sa hon och de satte sig ner.

”Du får vänja dig vid Carlo här” sa Sara (även om det bara var det bästa hon kunde säga) medan de satte sig ner. ”Han är lite som han är”

Men Maria ville inte vänja sig, hon var redan förförd och visste själv om det. Sara visste om det också, även om hon förnekade det för sakens skull eftersom det väl gjorde henne irriterad på det sätt som sådana saker ibland kan irritera vänner och väninnor.

”Mmm” sa Maria, och jag gav henne en blick som hon besvarade – en sekund, en sekund till, sen vände jag blicken åt ett annat håll, Sara kanske, hon pratade om något – och vi hade knappt umgåtts i fem minuter men vi visste alla tre redan vad som hände. På nära håll kunde jag se att Marias stora ögon var gröna, håret var krulligare än jag märkt först – det hängde i en mittbena så att lockarna virvlade ner i ögonhöjd på henne; ett flickigt drag som kunde egga vissa män helt åt helvete. Hennes ögon var verkligen stora, lite större än hennes ögonhålor och hon hade en stor, fin mun med röda läppar. Hon hade sminkat över sina fräknar. Det slog mig att detta var ett ansikte som alla de där jag kände när jag var liten – högstadiet, kanske, de första tonåren – kallt skulle klassificera som ett ”cowface”. Men Maria hade i själva verket väldigt sköna, originella drag; hennes röst var mörk och len, följsam, det verkade som att vad hon än sa sa hon det med ett ”Mmm” i början .

Maria visade sig gå läkarlinjen. Det var logiskt, på sätt och vis, att hon hade lärt känna Sara som skulle bli ekonom. Dessa människor umgicks gärna tillsammans, hade jag kommit att förstå. När jag var yngre minns jag att dessa kvinnor skrämde mig, på sätt och vis. Jag kände mig underlägsen deras elegans, deras skenbara flärd, sättet de utstrålade rikedom vare sig de var rika eller inte. Jag log för mig själv, och märkte att Maria vände ögonen mot mig medan hon hade huvudet vänt åt Saras håll; hon undrade vad jag log åt. Jag log eftersom detta minne av underlägsenhet roade mig. Nu var det ju precis tvärtom. Det var aldrig så enkelt som med människor som hade hela sin framtid planerad. Allt man behövde var att gå in i deras rum, tända lite eldar. Möjligheten att hela huset skulle kunna brinna till marken. ”Lek inte med elden” sa de alltid när man var liten. Jag plockade upp den ask tändstickor jag alltid bar på mig, slog upp en låga och tände ljuset som stod vid vårt bord. Jag frågade Maria om hon kom härifrån. Det gjorde hon, sa hon.

”Men din mamma kommer från Estland?” sa jag.

”Mmm, Lettland” sa hon och gav mig ett uppriktigt överraskat leende. ”Hur visste du det?”

”Jag tyckte du hade baltiska drag” sa jag, alldeles uppriktigt.

”Mmmjaså, det tyckte du” sa hon.

”Jag kanske bara gissade” sa jag och hon skrattade till som att hon inte visste vad hon skulle säga.

Vid ett tillfälle lämnade jag bordet för att gå på toaletten. När jag betraktade mig själv i spegeln, efter att ha sparkat till stolsknappen med min häl, roade jag mig med vissheten om att dom pratade om mig där ute. Maria skulle säkert fråga Sara vem jag var egentligen, att jag verkade ju inte riktigt klok. Så skulle väl Sara berätta om hur jag förförde Miriam medan hennes fästman var på samma fest. Det var väl det jag gjort, när Sara varit med, som hon väl skulle komma ihåg. ”De hade spelat schack samma kväll, han och Pontus” skulle hon avslöja. Jag knäppte en knapp på skjortan jag hade under kavajen. Ingen anledning, tänkte jag, att vara onödigt vulgär.

När jag kom tillbaka sa de ingenting till varandra, vilket givetvis betydde att de pratat om mig. Jag köpte en Weissbier ur fat-kranen – Greco log sådär fridsamt, som en munk, och nickade på huvudet när han hällde upp och jag betalade – och slog mig ner igen.

”Jag måste snart gå” informerade Sara. De hade uppenbarligen pratat.

Efter en halvtimme gick hon.

”Hur klarar du dig, nu då?” sa jag till Maria

”Jag klarar mig” sa hon. ”Jag brukar klara mig”

”Du är en sån som klarar dig?”

”Jag tror det. Hur menar du?”

Jag rörde på handen i en rörelse som att jag väl menade vad hon ville att jag skulle mena.

”Du kan väl berätta något om dig själv” sa hon och lade armbågarna på bordet, lutade sig fram. Gjorde hon det med flit? En skugga uppenbarade sig i urringningen. Kanske ville hon testa mig, och se om jag skulle titta på hennes bröst om hon lutade sig fram sådär… i så fall var hon smartare än jag tänkt mig.

”Vad vill du veta?” sa jag.

”Vad som helst” sa hon.

”Nej, nej” sa jag. ”Det måste vara något du vill veta?”

”Har du mycket fördomar?”

”Kanske” sa jag. ”Om vilka?”

”Om folk som jag till exempel. Folk som läser för att bli läkare”

”Jag vet inte” sa jag. ”Har du fördomar om folk som jag?”

”Folk som du?”

”Ja” sa jag.

”Jag tror du kanske försöker spela lite svår och mystisk” sa hon och lutade sig tillbaka igen; log utmanande, sådär som om tungan rörde sig i munnen på henne. Den stora munnen, de där ögonen som var så stora att de kunde hugga när de hade en riktig avsikt, den kåta glädjen i hennes ansikte. Just den där sekunden hon lutade sig tillbaka. Jag minns det i synnerhet.

”Jag kanske bara är lite svår och mystisk” sa jag.

”Mmmjaså?” sa hon och lutade sig fram igen. Jag lutade mig fram också. Vi hade ögonen mitt emot varandra och mellan oss brann lågan från bordet. Vi sa inget.

”Vad tror du?” sa jag lågt. ”Är jag svår och mystisk eller försöker jag bara spela lite med dig?”

”Mmh” lät hon, mest som genom näsan, fortfarande med ögonen djupt i mina. Hennes läppar särades en aning. ”Ja” sa hon, lågt, så att jag inte hörde något annat. ”Man kan inte säga att du är lätt”

Hennes läppar närmade sig mina och jag drog upp huvudet en aning, så att min underläpp kom åt hennes överläpp istället. Ett långt darrande från hennes mun och jag kände doften av hennes hårfärg och längsmed min hud, alldeles tung, värmen från hennes. Hon lutade sig långsamt tillbaka igen och hon måste märkt att jag log för hon skakade på huvudet igen och skrattade till igen, som om hon var besegrad.

”Tycker du om regn?” sa jag

”Regn?” sa hon

”Det skulle kunna bli en bra promenad hem till mig om du tycker om regn” sa jag

 

På vägen ut sa jag hej då till Greco som hojtade Adios inifrån köket.

 

*

 

Medan vi rörde oss genom gatorna, gränderna, torgen föll regnet ner intensivt. Det regnade som om det var vår. Det kom tätt och blött och verkligen kallt, och Maria skrek. I mörkret såg jag hennes silhuett en bit ifrån mig, de där smala benen, och det såg ut som om hon ranglade framåt för att hon var full. Men hon tjöt av skratt. Det började mullra längsmed den svarta himlen. Vi var ensamma på torget – gatstenarna smattrade där, ljudet av regn överröstade min egen röst när jag för mig själv viskade ”älskade kvinna”, jag hörde bara regn – och Maria tjöt WIIIIIOOOOO och sprang emot mig där jag stod på torget. Hennes kropp dunsade in i min – brösten mot min bröstkorg – och vi snurrade runt, hon tappade fotfästet och jag greppade tag om henne så att hon kom på fötter igen. Hennes huvud gled upp mitt emot mitt och hon log mot mig. Jag drog händerna genom håret och drog min hand genom hennes. Våra hår var bara som ett lager av vatten och i ljuset från någon avlägsen lyktstolpe såg jag dropparna plaska ner på hennes hud. Hennes väldiga ögon skimrade till lite och hennes mun gav ifrån sig något slags litet kluck. Hon ville kyssa mig. Jag ville vänta tills vi kom hem.

”Du mörka mystiska, svåra man” sa hon mjukt. ”Du ska väl ändå kyssa mig när vi nu står här mitt i regnet?”

”Mh” sa jag. ”Det förstås”

Hennes läppar var lika mjuka som de såg ut, och jag tror våra tungor var lika stora för när hennes gled emot min kändes de som en och samma. Min hand lätt längs hennes midja. Jag ville inte bryta den här finstämda takten… Regnet som smattrade verkade plötsligt så tyst…. Våra läppar längs varandras och regnet som föll ner över oss som en vattenridå.

Vi rörde oss hem till mig, jag bodde i en av de där nära gränderna man kunde försvinna in i från torget, och vi gick arm i arm i det där regnet som aldrig slutade. Jag vände upp blicken medan vi gick och såg, i gatlyktans gula sken, den täta mängden av tusentals vattenspjut falla ner i raka streck. Hennes arm runt min kändes som en livboj som jag flöt omkring på, mitt på öppet hav.

”Jag är nyfiken på att se hur du har det” sa hon

”Det är nog inte upp till din standard” sa jag

”Du har väl en säng?”

”Ja” sa jag

”Då så”

 

*

 

Vi svängde in på min gata, hon märkte att vi var framme. ”Är det här?” sa hon. ”Ja, längst bort där” sa jag och pekade, varpå hon raskt vände sig upp mot mig och kysste mig intensivt – hennes lockar mellan våra munnar – och sen drog hon sig hastigt bort och började springa. ”Kom nu!” skrek hon och jag blev tvungen, alldeles innan jag sprang efter henne, att betrakta hennes skugga springa mitt i vägen där regnet öste ner mot den dovt upplysta kullerstenen. 

I samma stund kom åskan.

Himlen revs upp som ett vitt lakan i en halv sekund, och längre bort – bortom hyreshusen på andra sidan vägen i närheten – såg jag tre blå blixtrar dansa ner som en huggorm i fjärran. Ett enormt dån skallrade längs husväggarna. Maria skrek igen.

I trapphuset ekade våra steg och vår andhämtning, och dånet utanför var lika starkt. När vi kom in hade Maria kunnat nämna tvättlinan jag hade över diskbänken – de vita skjortorna, de bruna strumporna, de blöta trasorna – och hon hade kunnat nämna det svartvita inramade fotot av min döda syster som stod på skrivbordet; hon hade kunnat nämna det märkliga indiska lapptäcket på andra sidan sängen eller den dinglande glödlampan ovanför hallen, eller vindspelet jag hade i dörröppningen. Men jag stängde dörren om oss och hennes ansikte attackerade mitt med läpparna. Ljudet av hennes handväska som ramlade ner på golvet. Kyssandet var våldsamt, själva kraften i hennes läppar fick min arm att spännas, röra sig, min hand tog tag med all kraft där hennes rumpa mötte benen, och hon gav ifrån sig ett stön medan lampan slocknade och strömmen gick.

Det var alldeles svart. Jag var kall och hon var kall men jag förstod.

”Du förstår?” sa hon medan vi kysstes, det var som att hon hämtade andan. Jag kunde inte se henne.

”Jag förstår” sa jag och kysste henne varpå åskan dånade och rummet blixtrade till vitt. ”Jag har läst dina ögon”

Vi rörde oss bakåt, in i rummet och hon krängde ivrigt av sig sin rock. Det blixtrade till och jag såg hennes ögon flimra fram innan det blev svart igen. I mörkret flimrade hennes blick kvar över min näthinna. Den var mörk och våldsam, hon brann. Jag rörde handen mot hennes blus, båda händerna, sen en, sen två, jag hade dom längs kragen ett ögonblick.

”Gör det” sa hon och jag rev varpå ljudet av knappar regnade ner på golvet och åskans dån skallrade fönsterrutan.

Jag böjde fram henne på rygg. Hon visste inte att det fanns en soffa bakom henne, att den låg alldeles intill fönstret. Hon bara följde med rörelsen. Jag rörde mina händer över hennes överkropp. Hon hade ingen behå. Bröstvårtorna längsmed handflatan. När det blixtrade till såg jag hennes öppna mun, hakan, den utsträckta halsen och brösten mellan den öppna svarta blusen. I mörkret såg jag munnen, de två stora röda bröstvårtorna flimra framför mig. Jag rörde handen över henne, öppnade fönstret där på glänt – jag ville höra regnet, dånandet, och jag visste att gatan gav ifrån sig ett ljuvligt eko – och under tiden öppnade hon min skjorta och fäste munnen längs mitt bröst. Läpparna över min hud, hon öppnade hela sin mun och släpade sin tunga bred upp längs min kropp, över halsen och upp till munnen när jag tog tag om hennes krulliga plaskblöta hår och pressade henne tätt mot mig. Läpparna var varma nu.

Det dånade. Fönstret rörde på sig, hindrades av markisen, och den kalla vinden gled in genom springan. Där ute smattrade regnet och vinden lät som en fors. Jag hade båda mina händer djupt i hennes trassliga hår när jag höll hennes huvud mot min midja, som om jag försökte dränka någon. Det var fortfarande mörkt. Jag kände knappen släppa, tyget slutade spänna och runtom min kuk fanns bara luft. Snart hennes fingrar, snart hennes mun – den dränkte den, omslöt den som vatten. Jag tog tag om hennes hår och drog upp hennes huvud så att jag kände det intill kuken som nu var sval när den plötsligt, igen, var utanför hennes mun. Jag hörde hennes andas. Det var fortfarande mörkt.

Det blixtrade utanför fönstret. Kuken sken fram, upplyst vit, lika lång som hela hennes ansikte från hakan till pannan. Rak, hård som sten. Hennes ögon stirrade på kuken som en koncentrerad hund, hennes mun öppen med en droppe saliv på underläppen. Det slog över till mörker, hon försvann och snart kände jag de små intensiva sticken av hennes tunga längs toppen. Det blixtrade till och hennes ansikte var vänt på sned, hennes tunga slicka kuken, den slickade som man slickar fittor och när det blev mörkt tog hon tag i den..

Jag gav ifrån mig ett läte.

Hennes hand runt den var som en hand runt en påle av stål. Huden gav inte vika. Det var bara en hård, obändlig kuk. Hennes mun igen. Nu stönade jag – dånet överröstade mig – och ljudet av regnet började glida iväg… ”Nej, dansa” tänkte jag. ”Dansa”

Jag drog ut kuken ur hennes mun – det lät schwlopp – och förde upp henne på golvet. 

”Dansa” sa jag, och vi började röra oss intill varandra i det mörka rummet. Framför mig såg jag konturerna av hennes hår, silhuetten av hennes kropp – så blixtrade det till och bilden flammade upp så att jag aldrig lyckats glömma den; hennes bröst, som hängde i en tung båge med bröstvårtorna, stora knoppar på en dunkel gren, hennes händer som rörde sig längs höfterna, där naveln putade ut längs de öppnade byxknapparna – och hennes fingrar över min kropp när den var naken. Jag gick ner på knä framför henne och hon förde sina händer mot mitt huvud. I mörkret pressade jag ansiktet mot hennes ben och kände hetta. Det dånade. Jag drog ner hennes byxor i ett raskt drag. Medan hon klev ur dom gick jag runt henne, förde jag kuken längs hennes kropp, medan det blixtrade till och inför varandras kroppar kunde vi känna huden knottras.

”Mmmieåh” sa hon när jag rörde fingrar över troskanten.

Det dånade och jag körde upp handen mellan hennes ben. Hon gav till ett våldsamt stön – liknandes”Gåhh!” – och i samma stund hon landade på sängen lossnade hennes trosor från hennes höfter, slank av hennes tunna ben, vända rakt upp i luften.

Det blixtrade: jag stod framför henne. Hennes halvt öppna ögonlock, hennes hand mot min kropp, den nådde inte fram. Jag undrade hur jag såg ut för henne . Mina enkla magmuskler, mina armar tränade av naturen. Den här kroppen, tänkte jag. Den är en maskin, av kött och blod, och den kan knulla dig tills du svimmar, Maria, älskade kvinna. 

Medan jag tänkte på detta, medan jag stirrade intensivt på henne, rörde jag hela tiden mitt pekfinger längs hennes fitta – ungefär som man stryker pekfingret längs pälsen på en katt – och jag märkte (Maria märkte det inte, hon var knappt närvarande) att åskan och blixtarna närmade sig. Den här stormen var på väg att lägga sig precis över oss.

Jag visste att hon blundade så jag rörde mig ljudlöst närmre – utan att röra hennes hud med någon centimeter av min – och efter några darrande sekunder öga mot öga med det särade slickade jag till.

Hon pep. Åskan dånade.

Sekunderna darrade.

Jag slickade till en gång till. Det blixtrade till.

Maria skrek:

”GUD!”

”GUU..åskan dånade..UUD”

Jag rörde tungan från vänster till höger om hennes klitta och snart hörde jag märkliga gnyenden. Det lät som att någon grät. Det var Marias mörka, lena röst som kved. ”Håh, håh” lät den. ”Hiååh”

Det blixtrade. Jag rörde på huvudet i lätta vinklingar medan jag slickade. Det dånade. Jag satt fast mitt finger i henne som en krok. Det blixtrade. Jag slickade henne, jag började känna hennes kropp reagera. Det dånade. Jag lät fingret sjunka in längre. Det blixtrade. Musklerna spändes, jag frustade till, det dånade, jag öppnade munnen och forcerade tungspetsen mot henne, det blixtrade, det dånade, jag slickade, det blixtrade, det dånade, det blixtrade, det dånade, det blixtrade och dånade samtidigt nu, det var full storm nu och vi var mitt i ögat av orkanen.

Hon såg nästan arg ut när jag kom upp. Hon fingrade sig själv och kisade upp mot mig, med spända käkar. Blixtarna där ute verkade komma och gå med sekunders mellanrum, och mellan de många dånen smällde hon tag i min underarm och skrek, våldsamt, KNULLA MIG! och nästan innan hon sagt färdigt meningen körde upp kuken rakt in i henne så långt jag kunde komma. Hennes ögon, hennes stora väldiga ögon, blev enorma och hennes runda, stora, mun med de röda mjuka läpparna öppnades i ett enormt gap. Hon kunde inte andas. ”hhhåååhååå” lät hon. 

Det var som om jag knivhuggit henne. En tår slank ner från hennes ena öga – om det inte var vatten från håret – och jag började knullade henne med samma rytm som de gamla tågen när kolet brann som hetast. Åskan dundrade och hela rummet blixtrade vitt och svart av och an, som ett stroboskop, och jag knullade henne så att sängen gungade som om den levde. Hon blundade och vrålade, så att det började tjuta i mitt ena öra, medan min hand hade tag om hennes höft så att jag hittade just den vinkeln som kom in och ur henne som en hand i en handske. Min kuk och hennes fitta var nu som en egen muskel som förlorat kontroll, och nu arbetade för att hennes kropp skulle explodera. Rummet snurrade runt i en svartvitt blixtrande virvel och det dröjde inte länge för henne. Jag tog min vänstra hand om hennes vänstra bröst, och min högra hand om det högra och pressade upp min kropp så att hon trycktes ner; mellan mina höfter stack kuken ut ur min kropp och gick raka vägen in, och ut, ur henne och jag fortsatte, jag fortsatte, jag fortsatte, hon kommer, tänkte jag, hon kommer, ”JAG KOMMER!” skrek hon, ”JAG KOMMER!”, hon kom, åskan dundrade, hon skrek, det blixtrade, hennes huvud flög upp mot min överkropp, hennes skrik kvävdes och ett ögonblick var det som att hon inte visste vart hon skulle ta vägen… Jag högg till med kuken igen och hon det var som att något i hennes kropp knäcktes, orgasmen vände sig som en fågel på nedgång och blev en ny våg, hon lutade sig tillbaka och sträckte händerna rakt ut på varsin sida, så att kroppen sträcktes, brösten plattnade till två fina kuddar, och hon vrålade. 

Orgasmen var över. Hon lät: Ah. Ah. Ah. Ah. Ah mot mig och jag kunde plötsligt se hennes ansikte, höra regnet. Stormen var på väg bort. Mullret var mer avlägset.

Hennes ansikte, nu såg jag att det var svett och inte bara vatten. Vi hade frusit när vi dansade, men nu var vi heta. Hon såg så utmattad ut så att det var som om hon varit vaken i två dygn. Jag hade inte kommit.

”Du har inte kommit?” frågade hon som om det var ett skämt.

Jag skakade på huvudet ett halvt varv.

Hon blundade, svalde, hämtade andan. Såg upp på mig igen. Öppnade munnen för att säga något.

”Vart vill du komma?” sa hon

”Du är trött” sa jag

”Du har förtjänat det” sa hon i en kvävd suck, fullständigt utmattad. Hon hämtade fortfarande andan.

I samma stund hade blixtarna upphört. Det var nu bara mörkt. Vi befann oss nu i stillheten, stillheten efter stormen. En helt annan tystnad låg över rummet. En helt annan stillhet.

”Din kropp är fantastisk” sa jag, där i stillheten.

”Vill du komma över den?” frågade hon i stillheten

”Vet du” sa jag i vår stillhet. ”När man har eggat upp sig en hel kväll, som ikväll, och när man jobbat så hårt, som nu, då har man rätt mycket lagrat i sig”

Jag kände hur hon log i mörkret.

”Du tror jag är rädd för att smutsa ner mig?” sa hon, i stillheten.

”Vill du att jag täcker dig med sperma?” sa jag, i stillheten

”Ja” sa hon, i stillheten.

Jag sa ingenting mer. Jag reste på mig och tog några steg åt sidan, gick bort till ett skåp vid sängen.  Medan jag stod där, öppnade lådorna, lyssnade på regnet som låg över hela rummet, kände jag hennes safter, könshår, lukt, som ett lager över kuken som fortfarande var stenhård. Bara några rörelser skulle tömma hela pungen. Jag hittade till slut vad jag letade efter.

Jag kom tillbaka till sängen där hon låg. Jag tände en tändsticka, förde stickan till stearinljuset, som satt fast i en kopparstav; jag hade stulit den från en kyrka när jag var liten. Jag förde staven med det tända ljuset till sängbordet och betraktade henne där hon låg. Hennes kropp var underbar. Inte på något sätt ideal, men i mina ögon alldeles perfekt. Hennes fingrar rörde längs toppen av kuken, de fingrade lätt lekande på den som barn fingrar på småsaker, och jag såg hennes hud dunkelt flimra i skenet från flammorna. En sista gång betraktade jag hennes ansikte; de stora ögonen, den stora munnen, det krulliga håret. En sista gång hennes ljusa mage och fruktformade bröst. En sista gång hennes lår, lätt särade och det röda könshåret. Hon låg mitt framför mig. Hon log lite överlägset mot mig, som om hon var tuffare än vad jag var. Som om hon väntade på att jag skulle ändra mig. Som att hon ville det mer än jag.

”Kom” sa hon.

Jag reste min rygg och förde handen till kuken. Hon lade håret bakom huvudet och lade sig mer till rätta, förde armbågarna till sängkanten och hävde upp kroppen bara en aning ovan sängytan. Jag runkade fem, sex, tio, tolv, drag och hon blundade, öppnade munnen, förde huvudet bakåt. En av hennes lockar föll ur hennes ansikte och första strålen fick hennes stängda ögon att blinka till. Mindre stänk följde och hon öppnade munnen mer, tredje strålen, och fjärde, föll över hennes ansikte som en tårta i ansiktet och femte, sjätte, plaskade över hennes bröst som bara sperma kan.

Jag höll andan. Hennes mun omfamnade kuken och jag höll på att krossas. När jag öppnade ögonen rann den vita tåren av sats nerför hennes näsben, vidare längs hennes ögonhåla och till sist skrek även jag.

Hon sög min kuk ren. Den var bara blöt av hennes mun efteråt. Vi låg intill varandra, hon lät sperman torka in i sin hud. Hon förde min hand mot sitt hjärta. ”Känner du?” sa hon. Jag märkte att det fortfarande slog fort och hårt. Hon gav ifrån sig en lång suck från näsan och lade huvudet mot min axel. Jag lyssnade på regnet. Jag kände mig stark. Det här var en av de första riktiga gångerna. Det visste jag omedelbart. Nu kände jag mig komplett, och jag märkte där i lågorna – och i ljudet av regnet där ute som aldrig verkade upphöra – att det lämnade efter sig ett slags hål. Jag undrade vad det var. En typ av tomhet jag inte kunde definiera. Jag reste på överkroppen. blåste ut ljuset, kysste Marias läppar en gång till i mörkret. Jag hade aldrig varit förälskad och jag hade aldrig fått hjärtat krossat. När det väl hände, en tid senare, skulle allt förändras. Det skulle aldrig riktigt bli så enkelt igen. Men jag minns fortfarande, vad det nu kan vara värt, en av de här första gångerna. Hur jag såg Maria stappla i regnet, hur jag viskade ”älskade kvinna” utan att höra det själv.