Tågkupé

Vi sitter i en gammal tågkupé. Sex platser. Tre på vardera sida. Hatthyllan, bordsskivan, fönsterkarmen, ja alla attiraljer och beslag är välgjorda så som var kutym förr i världen. Hon sitter mittemot mig och tittar ut genom fönstret. Välklädd. Affärsmässigt. Kavaj, vit skjorta, mörkgrå kjol och ett par tilldragande vinröda strumpbyxor med tvinnade mönster likt festonger löpandes från anklarna längs benen, för att mystiskt försvinna in under kjolstyget. Allt är stilla som om jag tittade på ett foto från den gamla världen. Men plötsligt får det stiliga ledmotivet för sig att röra på sig. 



Hon börjar ta av sig skorna. Kanske för att sitta bekvämare. Böjer sig fram. Flyttar stussen lite fram mot kanten. Böjer sig igen. Drar upp foten mot händerna och låter knät vikas in över det andra för att inte avslöja något. Allt ser helt reflexmässigt ut. Säkert. Men ändå skört. Jag blir i det närmaste förvirrad av alla intryck. Gud så vacker! Jag kan inte bestämma mig för vart jag ska titta: När hon böjer sig fram accentueras hennes höfter; när hon arbetar upp snörningen på skorna rycker det ibland till över axlarna så att bysten gungar i små efterskalv. Nu ska hon tydligen lägga upp skorna på hatthyllan ovanför sig. Hon ställer sig på sitt säte, ryggen mot mig, och sträcker sig upp. Hörde ni det!? Vid det här laget har jag släppt mina hämningar. Jag glor nu. Och inget kan stoppa mig. Jag tänker inte missa en nanosekund av detta. Hon rotar i en väska. Kroppen kränger fram och tillbaka. Min kunskap om vart festongerna egentligen tar vägen under kjolen har ökat med några centimeter. 



Hon ställer sig på tå. Min kunskap ökar lite till. Jag grips plötsligt av radikala idéer. Jag hade ställt mig upp. Greppat hennes höft med ena handen. Hårt. Smiskat henne med min andra. Hårt. Dragit upp kjolen mot hennes rygg. Fattat de vinröda strumpbyxorna och ursinnigt rivit av dem i ett enda besinningslöst ryck: ssscreeyyaaatch!!! Jag kramar om båda benen med min långa vänsterarm och pressar ihop dem. Jag sätter högerhanden på vänstra rumpmuskeln. Tummen kör jag in under den och forcerar den uppåt. Resten av handen klämmer jag ihop så att den redan putande rumpan inte har något val än att puta ännu mer! Jag kysser här. Nej jag slukar henne. Jag hånglar med skinkan. Ovanför mig, uppe i hatthyllornas himlavalv, hör jag änglalika flämtningar, gälla och lidelsefulla. 



När jag är färdig avancerar jag upp mot midjan. Behåller min järnkram runt låren, drar upp hennes skjorta och trycker in mitt fulla hångelmaskineri i sidan precis ovanför höftbenet. Jag drar ner gylfen. Kränger akrobatiskt min kropp för att få fram min överdimensionerade penis ur mina – för aktiviteten opraktiska – byxor. Jag kör in den mellan hennes knän som hon står på sätet och dirigerar sedan att korsa hennes fötter. Hon smider tajt om mig. Nu när min högerhand arbetat så hårt jämte vänsterarmens permanenta grepp ska den slutligen få parkera. Jag formar den så som sjömän pekar – med hela handen – men med tummen pekandes mot taket. Denna konfiguration kör jag upp mellan hennes ben. Jag borrar in den framåt, högt upp mellan låren. Sedan sågar jag mig upp. Upp, upp, upp. Nu griper jag hårdare med båda händerna, spänner hela min kropp och knullar henne mellan knäna. Plötsligt vaknar jag ur min dröm. Hon sätter sig på sätet, stirrar mig i ögonen med ett vackert flin: ”Vad?”.