Skilda världar

”Oj, förlåt!” ropar jag till när jag känner hur jag stöter till honom med axeln.



Direkt hör jag hur det ramlar böcker och papper på golvet. Jag vänder mig om och tittar och ser att han har tappat allt som han bar på, allt ligger huller om buller på golvet. Jag går direkt fram och börjar plocka upp allting.



”Alltså, det var verkligen inte meningen …”, säger jag.



Jag tittar upp, känner inte igen honom. Kortklippt blont hår, piercing i ögonbrynet. Blå ögon, som iskristaller.



”Nej, men det är lugnt …”, svarar han frånvarande.



”Jag kan hjälpa till …”, säger jag och plockar ihop papper och böcker.



”Ta det lugnt, okej?!” fräser han till.



Ögonen glimmar till, jag ser hur irriterad han är. Det känns som att jag står mitt på ett minfält och inte vet var jag ska sätta foten. Att det kan gå så snett, så snabbt.



”Okej, okej!” säger jag och reser på mig. ”Jag försökte bara hjälpa till …”



Jag vänder mig om och går till mitt skåp. Jävla psycho, säkert något sociafall som kommer att flytta om tre veckor. Ingen mening att bry sig, spelar ingen som helst roll. Bara ännu ett ansikte som kommer att glömmas bort om en månad.





Sitter på mattelektionen, försöker förstå vad läraren menar. Att förstå andragradsekvationer när man knappt förstår ekvationer är en utmaning som jag helst hade undvikit. Jag har ingen lust med att räcka upp handen för tusende gången och Maja som sitter bredvid mig är ungefär lika begåvad som jag är.



Jag hör hur dörren till klassrummet öppnas, och in kommer han. Han med de blå ögonen. Socialfallet.



”Är det du som är Peter?”



”Typ …”



”Okej, typ Peter, du kan sätta dig där det finns plats.”



Han tittar sig snabbt omkring, sätter sig längst bak. Där kommer han att trivas, med de andra utstötta och efterblivna. Regeln är alltid densamma, oavsett vilken skola man kommer till. Ju längre fram man sitter, desto mer begåvad är man. Ju mer efterbliven man är, desto längre sitter man. Jag sitter i den främre delen av klassen, men inte längst fram. Att sitta längst fram är ju samma sak som att säga att man är en plugghäst och socialt missanpassad. Jag sitter på den andra raden, precis perfekt. Smart nog att klara allting, förutom andragradsekvationer, och smart nog att undvika pluggstämpeln.



Sneglar bak, tittar på honom. Peter. Ser hur han sitter med boken, räknar, skriver. Det är som att han sitter i sin egna lilla värld, bryr sig inte om någon. Har inte hört honom säga någonting på hela lektionen och ändå brukar det vara längst bak som det är mest snack. Men han bryr sig inte om någon. Ovanligt.



Lektionen tar slut, alla skyndar sig till nästa lektion. Jag är på väg till mitt skåp för att hämta nästa böcker.



”Du, ursäkta för det innan …”, hör jag bakom mig.



”Va?” svarar jag.



Jag vänder mig om, står plötsligt öga mot öga med honom. Peter.



”Ja, alltså … det som hände innan …”



”Va? Jaha, ja, det innan … nä, men det är lugnt …”



Vill avsluta det här, vill inte stå och prata här med Peter. Han verkar inte riktigt frisk i huvudet. Kan betyda en massa problem. Behöver verkligen inte problem.



”Nä, men det blev fel i all fall …”, säger han och skrapar med sin sneaker i golvet.



Pinsam tystnad, precis vad jag behövde. Vad ska jag göra nu då? Bara gå härifrån?



”Vill du ha en cigg?” säger han plötsligt.



”Nu eller?” frågar jag.



”Ja, eller sen … vad du vill …”



En cigg, det tackar jag inte nej till. Det kunde ha varit värre.



”Visst.”



”Visst vadå? Nu eller sen?” frågar han.



Men herregud, aspergeroffer.



”Nu. Nu blir bra.” säger jag avmätt.



Följer efter honom genom korridorerna, ut på baksidan. Sätter mig på en träbänk, bredvid honom.



”Började du nyss eller?” frågar jag efter första blosset.



”Idag.” svarar han kort.



”Idag alltså? Och du vet redan var man röker.”



”Första grejen man kollar upp när man kommer till en ny skola. Handlar om rutin.”



”Så det är inte första gången på en ny skola?”



”Sjunde gången, börjar bli lite enformigt. Allt fungerar på samma sätt, det är som att det är samma skola som jag kommer till, bara med annan färg på väggarna.”



”Låter inte så skoj …”, säger jag kort.



Vad ska jag säga? Ska jag hjälpa honom att gråta ut eller ska jag vara stark och tuff? Egentligen borde jag inte bry mig, han kommer försvinna om några veckor ändå. Men än är inte mitt hjärta gjort av sten.



”Nej, inte direkt …”, svarar han och drar ett djupt bloss.



Ser hur glöden flammar, blir rödare och rödare. Ser ut som om cigaretten kommer att sprängas när som helst.



”Hoppas det är sista gången då …”



”Visst, hoppas kan man ju göra …”



”Hoppet är det sista som lämnar en!” säger jag glatt.



I samma stund som jag säger det så inser jag hur idiotiskt det låter. Herregud, jag låter som en frikyrklig präst. Jag skulle lika gärna kunna ha en prästkåpa på mig och stå i kyrkan.



”Wow.” säger han kort och fimpar.



Jag gör likadant, trots att jag inte rökt klart. Han rökte slut på sin cigg på rekordtid, förmodligen efter år av träning. Röka snabbt, inte direkt en superkraft.



Jag följer efter honom in i skolan igen, hämtar upp mina böcker och går till nästa lektion. Ser hur han försvinner bort i korridoren. Jag undrar vem han är egentligen, Peter. Men ingen mening att jag bryr mig, han kommer ändå försvinna.





”Frida? Är du hemma nu?” ropar min mamma.



”Jaaaaaa …”, svarar jag trött.



Hänger upp väskan på kroken, sparka av mig mina sneakers. Går in i köket, häller upp lite juice. Funderar på att strunta i gymnastiken, kan inte koncentrera mig. Det är så mycket som snurrar i huvudet. Prov, betyg, Peter. Kanske inte i den ordningen. Peter, prov, betyg. Eller kanske Peter, Peter, Peter.



Av någon anledning så kan jag inte sluta tänka på honom. Kan inte sluta tänka på hans korta, blonda hår. Kan inte sluta tänka på hans korkade piercing.



Hallå, vem har en piercing i ögonbrynet år 2015? Snacka om att vara helt lost. Ingen med något innanför pannbenet piercar sig i ansiktet. Om man inte är en idiot eller en slampa. Jag vet att han inte är en idiot, däremot vet jag inte om han är en slampa. Oklart.



”Vad vill du ha till middag?” ropar hon.



”Maaaaaaat …”, ropar jag tillbaka.



”Haha, jätteroligt!”



Hon sitter säkert och jobbar. Skriver på någon artikel eller något debattinlägg. Problemet med att ha en frilansande journalist som mamma är att hon alltid är hemma. Det finns fördelar med att arbeta hemifrån, men att alltid ha sin mamma hemma är verkligen inte en av dem.



”Vi kanske kan beställa hem något …”, säger hon samtidigt som hon kommer ner för trappan.



”Visst, det låter bra …”, säger jag frånvarande.



”Är det något, älskling?”



”Nej, inte direkt …”, säger jag och tittar ut genom fönstret.



”Men berätta, är det något som har hänt?”



”Nej, inte direkt … en ny kille som har börjat i klassen …”



”Jaha, vad roligt! Verkar han trevlig?”



”Nej, inte direkt …”



”Kan du svara något annat än det?”



”Nej, inte direkt …”, säger jag och skrattar till.



”Wow, vilken humor, du borde bli komiker eller något …”, säger hon och bläddrar bland alla hämtmatbroschyrer.



”Men han verkar speciell … men han försvinner nog snart …”



”Vadå då?”



”Han sa att det här var sjunde skolan som han var på, så han sticker väl snart till den åttonde …”



”Är han farlig eller?” frågar hon oroat.



”Ingen aning … kanske det …”



”Var försiktig bara …”, säger hon och ringer och beställer mat.



Bara för att du blev gravid när du var nitton och dumpad när du var nitton så behöver inte jag blir det, mamma. Det skulle jag vilja säga, men jag säger ingenting. Jag har kastat det i ansiktet på henne tidigare och det har aldrig resulterat i något bra. Bara bråk, tårar och en massa förlåt. Orkar inte med det.



”Ska du till gymnastiken sen?” frågar hon.



”Nej, tror inte det …”, svarar jag frånvarande.



”Vill du prata om det?”



”Nej, mamma. Nej.”



”Okej! Jag finns här om du vill. Jag finns här, hela tiden …”, säger hon och går upp för trappan.



”Jo, tack. Jag vet …”, säger jag. Men inte så hon hör det.





Musiken är så hög att det nästan gör ont i öronen. En tung bas dunkar igenom bröstet och gör så att hjärtat nästan slår dubbla slag. Överallt så ser jag halvfulla ölflaskor, glas med bubblande drycker och nävar som pumpar i luften.



Fredagkväll. Lägenhetsfest.



Det känns lite sunkigt, men ändå spännande.



Fest. Ordet rymmer så mycket längtan. Vill träffa någon, hålla om någon. Om så bara för en kväll. En slags Askungesaga. Vill vara Askungen, vill träffa min prins. Om så bara för en kväll.



Har gjort mig fin. Inga nötta sneakers, inga jeans. Har på mig skor med klack, svarta. Känner mig lång, ståtlig. Mitt bruna hår är i långa, tjocka lockar. Har sminkat mig, men inte för mycket. Vill inte se ut som en slampa. Har en svart klänning på mig. Glittrig. Är det fest så är det.



Går igenom vardagsrummet, människor överallt, får en öl i handen. Tittar ut, ser någon på balkongen. Peter.



Tränger mig ut, stänger dörren bakom mig.



”Hej!” säger jag glatt.



Han rycker till, stod säkert i sina egna tankar. Han tittar på mig, hoppas att han känner igen mig.



”H … hej!” får han ur sig.



”Jag vet inte om vi ens har hälsat …”, säger jag och sträcker fram handen. ”Frida!”



”Peter.” svarar han.



”Det visste jag faktiskt, det sa ju Martin när du kom in första dagen.”



”Ja … just ja …”, svarar han.



”Kul att du är här!” säger jag och tar en klunk av ölen. Den kalla vätskan svalkar mig. Trots att klockan är 22 så är det fortfarande varmt i luften. Varmt, men ändå svalt.



Peter har bara en svart t-shirt på sig. Något tryck, säkert något band som jag inte känner till. Tighta jeans, slitna sneakers. Inte så festligt.



”Visst … visst …”, säger han och tar en klunk av sin öl.



”Trivs du här då?”



”Visst, helt okej …”



”Men?” frågar jag.



”Ingen mening att bry sig … blir ändå inte kvar här …”



”Hur vet du det?”



”Så är det alltid, snart är det dags för nästa skola …”



”Någon måste ju vara den sista …”, försöker jag.



”Kanske, kanske inte … kommer säkert bli knas den här gången med …”



”Knas?”



”Knas, alltid knas. Akta dig …”, säger han och tänder en cigg, bjuder mig på en.



Drar in röken i lungorna, känner hur det bränner, sticker. Känns skönt, befriande. Jag skrattar till, det känns så bra att stå här med en cigg och en öl. Självdestruktivt, men på ett bra sätt. Om det ens finns.



”Vad är det som är roligt?”



”Nej, ingenting … det känns bara bra att stå här …”



”Jaha …”, svarar han kort.



Ställer honom närmare mig, vet knappt varför. Självdestruktivt, men på ett bra sätt. Om han ändå försvinner snart så finns det inget att förlora. Tittar upp mot honom, ser hans blå ögon. Känner hur de tränger djupt in i mig, som om han kan se rakt igenom mig.



”Det här är ingen bra idé …”, säger han tyst.



”Spelar ingen roll …”, viskar jag.



”Det kommer bara bli knas …”



”Jag vill ha lite knas …”



Mina läppar möter hans. Försiktigt, som att de bara snuddar vid varandra. Knappt en sekund. Sen igen, en halv sekund längre. Hans läppar är mjuka, våta. De möter varandra, försiktigt, trevande. Kysser honom igen. Och igen. En djup, innerlig kyss. Känner hur det bultar inom mig. Vill ha min prins, bara för en kväll. En kväll, ingenting mer. Det räcker, jag lovar. Det försöker jag intala mig, övertyga mig själv om.



Det svåraste som finns är att ljuga för sig själv. För man vet alltid om det.



Hans läppar är varma mot mina, varma som vårkvällen. Det känns som att det strålar värme inifrån honom, in i mig. Jag känner hur det bultar inom mig, hur mitt hjärta slår dubbla slag. Det pirrar i hela kroppen, som om det var sockerdricka i mina blodådror. Jag är på väg att skratta till, för att det känns så otroligt härligt, men stoppar mig själv. Det skulle vara helt sinnessjukt, att börja skratta mitt i en kyss.



Det är inte min första kyss, inte på långa vägar. Men det känns som att det här är kyssen som jag har väntat på, att det här är den kyssen som man väntar ett helt liv på. Vill inte att den ska ta slut, vill aldrig att den ska ta slut.



Hör hur något piper till, som en stoppsignal. Hans läppar försvinner, bort från mina. Hans mobiltelefon. Han läser något på skärmen, skakar på huvudet.



”Sorry, måste sticka …”, säger han och fimpar sin cigarett.



”Men …”, börjar jag.



”Vi hörs!” hör jag innan han försvinner bort.



Så står jag ensam på balkongen och det känns plötsligt som att vårkvällen har förvandlats till en karg höstnatt. Mörk, grått, ensamt. Om det här hade varit en film så hade Broder Daniel börjat spela nu.





”Kommer du hem till middagen ikväll?” hör jag mamma ropa.



”Vet inte, jag hör av mig!” ropar jag tillbaka.



Kränger på mig mina sneakers, hör hur en söm brister. Är nog dags att köpa nya snart, innan de faller isär helt och hållet. Drar på mig min jacka, lämnar den öppen. Ser hur solen strålar där ute, behöver nog egentligen ingen jacka. Men vanan säger mig att jag behöver den, vill ha den. Ett skydd mot omvärlden.



På väg till skolan så tänker jag på Peter, varför han försvann från festen. Varför han såg så … besviken ut. Vad var det som pep till i telefonen? Är det knas på gång igen?



Känner igen ansikten från festen, men känner dem inte. Har ingen relation till dem. Kan inte ens deras namn. De nickar igenkännande, som om de kände mig. Jag gissar på att de inte heller kan mitt namn, de bara känner igen mitt ansikte. Jag nickar tillbaka, som om det vore världens naturligaste grej.



Ställer mig vid mitt skåp, låser upp det. Letar efter rätt bok, börjar misstänka att någon har tagit den och bränt upp den.



”Hej.” hör jag en röst bakom mig



Peter.



”Hej.” säger jag utan att vända mig om.



”Sorry för på festen …”, säger han tyst.



”Sorry för vadå?”



”Alltså … att jag stack …”



”Så det är inget mer som du är sorry över?”



”Nä … verkligen inte …”



Jag vänder mig om. De där jävla ögonen, kan inte stå emot dem. Det är som att han hypnotiserar mig. Fortfarande jeans och t-shirt. Tack och lov inte samma.



”Så, var det någon stor katastrof eller liknande?”



”Beror på hur man ser det …”



”Men tillräckligt för att lämna stackars moi alldeles ensam på en balkong? Folk har hoppat för mindre …”, skämtar jag.



”I stunden så bedömde jag det. Framtiden får utvisa resultatet, helt enkelt …”, säger han och ler.



Han drar mig till sig, kysser mig. Jag undrar om någon ser mig, jag undrar varför jag ens bryr mig. Hans mjuka läppar mot mina, varmt, vått. Kyssar har aldrig känts såhär tidigare. Som att hela min kropp håller på att brinna upp inifrån, som att det är något som håller på att koka över i mitt bröst. Det går knappt att beskriva med ord. Det är som att jag tappar andan, drunknar och skriker mig hes, allt samtidigt.



Hans tunga snuddar vid min.



Jag känner hur jag smeker hans tunga med min, snirklar den kring hans. De smeker varandra, brottas med varandra. Vått saliv som blandas, förvandlas.



”Vi ses!” säger han och försvinner iväg.





Det är en irriterande vana han har fått att försvinna iväg vid de mest olämpliga tillfällen. Men så kommer jag på att jag är i skolan och det kanske inte är den mest lämpliga platsen för eventuellt grovhångel. Jag känner på mig att jag var ungefär två sekunden ifrån att slita av honom kläderna.



Känner hur mina kinder blossar röda. Vill se honom naken. Helst för tio sekunder sedan. Elva sekunder. Tolv sekunder. Herregud, nu kan jag inte tänka på annat. Vad finns under den där t-shirten? Vad finns innanför de där jeansen?



Must. Find. Out.



När jag kommer hem så springer jag upp till mitt rum direkt. Säger hej till mamma, inget mer, vill inte stanna upp och prata. Vill bara slänga mig i sängen med min mobiltelefon. Tar direkt fram Peters nummer, börjar skriva på ett meddelande.



”Hej! Hur är det? Vad gör du? Vad ska du göra ikväll?” skickar jag iväg.



Tusen frågor, som en liten mellanstadietjej. När som helst så kommer jag väl fråga chans på honom. Herregud.



”Gör inte något speciellt, håller på att packa.”



What the what? Packa? Vad snackar han om?



”Packa? Ursäkta mig?”



”Som sagt, det blir knas ibland. Flyttar om några dagar. Du vet, ny stad, ny skola.”



”Ja, så kan det gå.” svarar jag.



Vet inte vad mer jag ska skriva. Plötsligt känns det som att det finns ett hål i mitt bröst, som aldrig funnits där tidigare. Det är inte så att jag älskar Peter av hela mitt hjärta, men han var i alla fall bättre än sämst. Han var det bästa som jag hittills träffat på, även om det inte säger så mycket.



”Ja, så kan det gå.” får jag tillbaka.



Måste chansa, måste göra någonting.



”Vill du komma hit? Till mig?”



”Menar du nu?”



”Ja.” skickar jag direkt.



”Ja.” får jag tillbaka. Direkt.



”Gumman? Jag ska på ett möte nu. Mat finns i kylen. Okej?” ropar mamma.



”Okej!” ropar jag tillbaka.



Är det det här som kallas för osannolikt bra timing? Men jag är inte den som tackar nej till det, ibland är det bara så att himlens alla stjärnor står i linje och allt bra händer samtidigt. Så är det bara. Jag messar min adress till honom, hur han tar sig till mig. Han säger att han redan är på väg. Lite creepy, men ändå spännande. Vet inte om jag ska fixa till mig innan han kommer, men vet inte om jag hinner. Tar av mig min hoodie från skolan, tar på mig ett linne. Alltid något. Men helst av allt vill jag inte ha på mig några kläder alls. Vill vara spritt språngande naken när Peter kommer. Naken, kåt och villig. Men då vänder han nog på klacken och springer hem. Det skulle ju vara helt sinnessjukt.



Så knackar det på dörren och hela jag är på helspänn. Varenda liten nerv är på atomkrigsläge, redo att explodera när som helst. Springer ner för trappan och fram till dörren. Tar några djupa andetag. Öppnar.



Där står han, hur naturligt som helst. Han har inte tagit på sig några andra kläder, han ser precis ut som i skolan idag. Lika perfekt.



”Hej.” säger jag kort.



”Hej.” svarar han kort.



Så blir det bara tyst. Det var ju inte så här det skulle bli. Hallå, kom och ta mig! Kom och ta mig, för fan! Jag är ju här, jag vill ingenting annat. Fatta!



”Men, du kan komma in …”, säger jag och släpper in honom. Stänger dörren bakom mig.



Känner hans armar kring mig, hans läppar mot mina. Mycket bättre. Så här ska det vara. Hans händer försvinner in under mitt linne, smeker min rygg. Hans läppar är mjuka, varma, våta. Precis perfekta, som det ska vara. Som det ser ut att vara på film. Han drar mig tätt intill sig, känner hans varma hud mot min. Jag har mina händer på hans rumpa, känner den innanför de tighta jeansen. Stryker med händerna över den, långsamt. Låter mina fingrar vandra över det spända tyget.



”Ska vi … gå upp …”, flämtar jag till.



Drar med honom upp, väntar inte på ett svar. Jag godtar inte ett nej, inte i det här läget. Vi försvinner inte på mitt rum, jag stänger dörren fastän vi är ensamma.



”Mamma är inte hemma …”, säger jag, så han vet.



I en enda rörelse så drar jag av mig mitt linne, låter det falla ner till golvet. Står i bara BH och jeans. Vill att han ska förstå att jag också vill det här, minst lika mycket. Om inte mer. Känner hur huden knottrar sig, vet inte om det är av kyla eller av kåthet. Kanske båda två. Det är helt tyst i rummet, hör knappt mina egna andetag. Ser hur han tar av sig sin t-shirt, låter den falla till marken.



Oh. My. God.



Det är inte så att hans kropp är täckt av muskler, att han ser ut som någon filmstjärna i någon actionfilm. Han ser ut som vilken kille som helst. Men det är något som får mig att tappa andan och bli helt vimmelkantig. Med andra ord, shit pommes frites vad snygg han är. Det är inte första killen som jag ser utan t-shirt, och förmodligen inte sista heller, men han är den snyggaste av dem alla. Vilken jackpot.



Omfamnar honom, sluter mina armar kring honom. Kysser honom, djupt. Hånglar upp honom. Vill känna hans tunga, hans kåthet. Vill att han ska ha mig. Vill att han ska ta mig. Fumlar med fingrarna vid hans knapp på jeansen, drar ner gylfen. Han gör likadant på mig. Vi ålar oss ur jeansen. Står i bara underkläderna. Ser hur han har stånd innanför kalsongerna. Vill se hans kuk, vill känna hans kuk. Ser bara hur tyget buktar utåt.



Knäpper upp min BH, skakar av mig den. Drar ner trosorna, sparkar bort dem. Undrar vad han tänker. Hoppas att han inte tycker att jag är äcklig för att jag inte rakat mig. Jag får bara en massa utslag, inte så jävla sexigt. Men just nu, här och nu, så känner jag mig sexig. Kåt, lustfylld. Knullsugen. Ser hur hans ögon rör sig över min kropp, super in varenda millimeter. Så tar han tag i sina kalsonger, drar ner dem. Hans kuk svajjar ut, hård. Vill känna den, vill smeka den. Vill känna hans kropp mot min.



Drar honom till mig, vill inte vänta en sekund till. Hans hud är varm, det känns som att han kokar. Känner hans händer över min kropp, smeker, utforskar. Jag smeker hans rygg, ner mot hans rumpa. Låter mina fingrar glida över den, trycker mig mot honom. Känner hans kuk mot mig, känner hans kuk mot min fitta. Det är som att det exploderar inom mig. Jag vill stöna högt och skratta högt, allt på samma gång. Det känns helt underbart och jag kan knappt förstå varför.



Kysser honom, om och om igen. Djupa, innerliga kyssar. Hans tunga snuddar vid min, de dansar, hetsigt. Slingrar sig kring varandra. Jag stönar till, in i hans öppna mun. Allt känns så nära, så naket. Det är såklart att det känns naket, eftersom vi inte har några kläder, men naket på ett annat sätt. Hudlöst. Nej, det låter äckligt, jag vill inte vara utan hud. Men som att vi har kontakt med varandra på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. På ett sätt som jag aldrig känt förut.



Smeker min hand ner över hans bröst, över hans mage. Känner hans varma, mjuka hud. Spänd, spänd av förväntan. Det är nästan så att jag darrar på handen, av nervositet, av förväntan. Mina fingrar stryker över hans kuk. Gud, jag kan knappt tänka ordet. Kuk. Hans kuk. Peters kuk. Kuk. Sluter mina fingrar kring den. Han stönar till, tyst.



Det är som att tiden står stilla.



Hans kuk är varm, kokhet. Både hård och mjuk, på samma gång. Det bubblar inom mig, när jag låter mina fingrar smeka över den. De glider över den spända huden, ner, jag känner hans pung. Han är hårig, som jag. Inte renrakad, kal som en Barbiedocka. Eller Kendocka. Eller vilken docka som helst. Känner hans krulliga, krusiga hår. Låter fingrarna glida upp igen, sluta sig kring hans kuk. Långsamt smeka upp, sen ner igen. Upp, sen ner igen.



Han stönar, högt.



Jag känner hans fingrar som smeker över min nakna kropp. Långsamt glider över mina bröst, över mina bröstvårtor. Gud, mina bröstvårtor. Han stannar upp, låter sina fingrar, händer, smeka över mina bröst. Utforska dem, lära känna dem. Jag tänker att de är för små, för vardagliga. Men just nu känns de helt perfekta i hans händer. Hans fingrar glider neråt, över min mage. Känner hur de glider genom mitt hår, neråt. Hans fingrar över min fitta.



Gud, min fitta.



Känner hur hans fingrar glider över mina blygdläppar, mellan. Känns som att jag ska explodera barar av den lilla beröringen. Hans fingrar smeker mellan mina läppar, hör hur våt jag är. Inte ens tänkt på det, men nu känns det som en träskmark där nere. Som Amazonas regnskog. Jag hoppas att han inte hittar någon ny artform där nere.



Smeker hans kuk, hans hårda, varma kuk. Låter mina fingrar glida över hans ollon. Vått av försats. Smeker ut den över ollonet. Kladdigt, klibbigt. Upphetsande. Vill inte att det ska ta slut. Inte redan.



Går långsamt bakåt, drar honom mot mig. Drar honom i kuken. Lägger mig ner på sängen, han lägger sig över mig. Jag känner hans tyngd över mig. Trots att han, förmodligen, väger mer än vad jag gör så känns han lätt som en fjäder. Som en liten duntuss. Han känns bara som en varm filt som lägger sig över mig, omsluter mig.



Hans händer över min kropp, mina händer över hans kropp. Fingrar som hungrigt utforskar, upptäcker. Mina fingrar som långsamt dansar över hans ryggrad, räknar varenda kota. Smeker över hans rumpa, över hans höft. Känner hans kuk som bultar mot min höft. Hans händer glider över min sida, min arm, min axel, mitt nyckelben, mitt bröst. Kupar mitt bröst, sluter sig över mitt bröst. Det är som att mitt bröst och hans hand är som gjorda för varandra. Perfect match.



Kysser honom hungrigt, vildsint. Vill ha honom, har velat haft honom sen typ en evighet tillbaka. Fatta någon gång.



Smeker hans nakna kropp, särar på mina ben. Öppnar mig själv för honom, välkomnar honom in. Han glider in mellan mina ben. Känner hans kuk mot min fitta.



Gud, hans kuk mot min fitta.



Kan inte tänka på något annat. Det är som att det är det enda som existerar i min värld just nu. Vill inte tänka på något annat. Det här är mitt liv, från och med nu.



Trycker mig mot honom, pressar min fitta mot hans kuk. Vill ha honom i mig, djupt i mig. Vill att han fyller mig, utforskar mig. Vill känna hur han sjunker in i mig, blir en del av mig. Vill vara en del av honom.



Låter mina fingrar sluta sig kring hans kuk, smeker honom. Låter han glida mellan mina blygdläppar, smeka mig, utforska mig. Rör honom närmare och närmare min öppning, närmare och närmare målet. Så känner jag hur han glider in i mig, långsamt.



Gud, jag tror på dig nu!



Håller om honom, hårt. Vill ha hans kropp nära. Jag stönar, länge, tömmer mina lungor på luft. Glömmer bort hur man andas. Han försvinner in i mig, millimeter för millimeter. Ingen av oss vill att det ska ta slut, den här underbara känslan. Jag kysser hans nacke, kysser hans nakna hud. Vill bara skrika rakt ut, men hejdar mig själv. Vill inte väcka hela kvarteret.



Känner hur det tar stopp, hur allt stannar. Han är inne i mig, helt och hållet. Känner hur han fyller mig, hur han är inom mig. Det känns som att våra kroppar blir en och samma kropp, som att vi smälter samman. Vi är sammankopplade, för evigt. Han andas tungt, ansträngt. Som att han har sprungit flera kilometer. Hans andning är varm, fuktig. Jag känner mig också varm, fuktig.



Så drar han sig ur mig, försvinner ur mig. Plötsligt känns det som ett tomrum där nere, där inne. Att det är något som saknas, något som ska vara där. Peter ska vara där, Peters kuk. Hans underbara, fantastiska kuk.



Jag smeker hans nakna kropp, känner hur den är varm, svettig. Inte äcklig svett, utan härlig svett. Hur nu svett kan vara härlig, men just nu är den det. Härlig. Mina fingrar glider över hans nakna hud, känner hans muskler under huden, hans revben. Vill lära mig allt om hans nakna kropp, försöker memorera varenda liten millimeter av honom.



Hans försvinner in i mig igen, djupt, djupare, djupast. Han är inne i mig, helt och hållet. Det känns som om våra kroppar är gjorda för varandra, som att de har letat efter varandra hela livet. Först nu så är de kompletta, när vi är tillsammans.



Vill att han tar mig, vill att han knullar mig. Jag vill knulla, knulla med Peter. Trycker mig mot honom, stönar högt, kysser hans nacke. Pressar min våta fitta mot honom. Vill att han ska förstå.



Han sluter sina armar kring mig, håller mig hårt. Jag särar på mina ben, brett. Öppnar mig för honom, vidöppet. Han stöter hårt i mig, gång på gång.



Herregud. Ja.



Känner hur hans kropp slår mot min, hur naken hud möter naken hud. Hans höft mot min höft. Hans kuk i min fitta. Hans armar kring min nakna kropp. Mina händer på hans stjärt. Allt samtidigt.



Låter en hand smeka ner över min mage, mina fingrar landar rakt på min klitta.



Gud. Vad. Skönt.



Låter fingrarna glida kring klittan, jag känner hur vått det är, svullet. Min kropp har aldrig känts så här levande. Det känns som att hela jag är på väg att explodera i tusen miljoner bitar. Mitt hjärta dunkar hårt och det känns som att det ska flyga ur ur bröstet vilken sekund som helst.



Peter läppar på mitt bröst. Han kysser det, hans mjuka, våta läppar mot den känsliga huden. Så sluter sig läpparna kring min bröstvårta och han suger och slickar och kysser och jag stönar högt och det känns som att jag ska svimma.



Känner hur hans kuk glider in i mig, fyller mig, gång på gång. Peter stönar högt, flämtar. Hans ansikte är rödblommigt och svettigt, han biter sig i läppen. Stöter mig mot honom, vill ha mer, vill aldrig att det ska ta slut. Vill ha mer, vill ha honom i mig. Vill alltid ha honom i mig. Vill fortsätta att knulla så här, resten av livet. Mitt inre kniper, krampar kring hans kuk. Smeker och omfamnar honom.



Fortsätter att smeka mina fingrar kring min klitta och det känns som att jag ska komma vilken sekund som helst och jag vill explodera i tusen bitar, samtidigt som jag aldrig vill att det här ska ta slut.



”Jag … jag …”, stönar jag fram.



”Jag … med …”, flämtar han.



Smeker, gnider, trycker på min klitta. Är redo. Är redo att explodera. Vill bara försvinna bort och sprängas i tusen bitar. Känner hur hela min kropp spänns, som en fjäder. Hela min kropp är som en tickande bomb. Det känns som att all luft i hela min kropps sugs bort och kvar är bara njutning och kåthet.



Oh. My. God.



Allt exploderar. Det är som en flodvåg, en tsunami. Jag sköljs över av njutning, kåthet, längtan och glädje. Jag stönar, högt, skriker ut min kåthet. Det känns som att hela universum är centrerat kring min fitta som exploderar, krampar, njuter, kniper. Det känns vått, svullet, helt jävla underbart.



Peter stönar högt, kysser mitt bröst, suger på min bröstvårta. Känner hur han knullar mig hårt, okontrollerat. Han stönar, om och om igen. Förstår att han också kommer, kommer i mig. Vill att han kommer i mig, ger mig sin njutning. Vill att han tappar kontrollen, glömmer bort tid och rum, bara är här och nu.



Så blir allt stilla. Känner hur hans kuk krymper, försvinner ur mig. Det känns vått, jag känner hur det rinner ur mig. Han rinner ur mig. Hans armar är fortfarande kring mig. Jag pustar ut, kan knappt andas. Kysser honom djupt, ger honom min tunga. Vi smeker varandras nakna, svettiga kroppar. Jag skrattar till, ler. Jag känner mig lycklig.



”Det var …”, försöker jag.



”Ja, det var …”, svarar han.



Ingen av oss hittar orden. Det finns inte mer att säga, finns inga ord som kan förklara.



”Så, nu åker du …”, viskar jag.



”Ja, nu åker jag …”, svarar han tyst.



”Men det här, det är för evigt.” säger jag och kysser honom.