Simon och Sofia, del 20

Simon och Sofia, del 20

Simon och Frida satt som förstenade. Visst hade de sina aningar när nyhetsuppläsaren började tala om en flicka från deras område, men de hade liksom inte tänkt den tanken fullt ut. Men nu blev det brutalt tydligt. Den stora bilden på Sofia som visades på TV:n undanröjde alla tvivel. Sofia hade blivit bortförd, kidnappad.



När de började komma lte till sans slängde sig Frida efter sin telefon. Hon ringde snabbt upp numret.

”Mamma!” halvskrek hon i telefonen. ”Vi såg nyheterna, varför har du inte ringt!?”

Simon tryckte sitt öra mot telefonen för att kunna höra.

”Älskade älskade Frida..”, sa Lena, ”Vi skulle precis ringa. Det har hänt så mycket… Först ringde de..” Lenas röst skar sig ”De som har henne.. Sedan ringde vi polisen och sen ringde TV…” Lena lät skärrad.

”Men vad sa de då?? De sa på TV att de hade några krav..”

”Ja, de vill ha pengar.” Lena nämnde en summa och det var mycket pengar. Väldigt mycket. Simons mod sjönk. Nu skulle enda chansen vara att polisen hittade Sofia och fick ut hennes oskadd. För inte kunde väl hennes familj skrapa ihop så mycket pengar..



Nu frågade Lena återigen om det inte var dags för de att komma hem. Simon och Frida tittade på varandra. Frida sa att de ville få tid att prata med varandra först men att de skulle gå på eftermiddagen, istället för på kvällen som det var tänkt från början. Lena godtog motvilligt detta.



Efter telefonsamtalet satt de tysta. Ett par mycket korta ögonblick av lättnad i Simons hjärta byttes snabbt till en ännu större oro än innan. Lättnaden var över att han hade haft fel när han tidigare misstänkte att Sofia hade ångrat sig. Att hon inte ville att hennes pojkvän skulle tillbringa en hel helg med hennes lillasyster. Att hon inte ville att hennes pojkvän skulle ta hennes lillasysters oskuld. Att hon blev ledsen och mådde dåligt när hon tänkte på vad Simon och Frida gjorde med varandra, men att hon samtidigt kände att hon måste stå sitt kast eftersom det var hennes idé. Att hon hade rymt för att slippa prata med någon. Att hon kanske sprungit in i skogen, kanske till deras speciella plats…



Men oron över att få veta den riktiga orsaken till Sofias försvinnande var så mycket större. Och Frida var inte mindre orolig. Simon såg henne sitta och vagga fram och tillbaka i soffan. Han höll om henne och Frida grät på hans axel. För vilken gång i ordningen visste han inte. När Fridas tårar slutat rinna för den här gången var det Simons tur. Och så höll det på hela förmiddagen, tills Frida till slut mumlade något som Simon inte kunde höra.



”Vad sa du?”, undrade Simon. Frida gav honom en blick.

”Jag sa; Förlåt Sofia..”



’Förlåt Sofia’ ?? Simon stelnade till. Vad menade Frida? Hon kunde väl ändå inte ha något att göra med Sofias… Nej det är bara för otänkbart, konstaterade Simon.



Frida förstod att hon måste förklara sig.

”Jag orkar inte mer”, sa Frida. ”Jag orkar inte gråta, orkar inte sitta och darra för att jag är så jäkla rädd!”

”Inte jag heller”, sa Simon helt uppriktigt.

”Jag måste få.. något annat att tänka på.” Simon nickade. Precis så kände han också.



”Vad vill du göra?”, sa han.

Fridas blick vändes mot honom och hon såg rakt in i hans ögon. Hennes ögon hade den där glansen, men inte bara det. Fridas ögon brann. Intensiteten i hennes blick fick Simon att instinktivt rygga tillbaka och kippa efter andan. Men han kunde inte slita sin blick från de där brinnande ögonen.



”Du vet vad jag vill”, sa Frida. Hennes röst var dov. Han hade aldrig hört Frida prata så, lika lite som han hade sett hennes ögon glöda som de gjorde nu. Han visste vad Frida ville. Han hoppades innerligt att han inte tagit miste, för då skulle det han nu skulle göra vara helt oförlåtligt. För att vara helt säker, för att få en bekräftelse, gick han nu och ställde sig framför Frida i soffan. Fortfarande med blicken fastnaglad på Fridas ögon. Frida slet upp knapparna i Simons byxor och de började hasa ner. Det gav Simon all bekräftelse han behövde. Han tog tag i Fridas höfter och ställde henne bestämt på plats. Stjärten upp, ansiktet ner. I det vilda finns det bara en ställning tänkte han. Han slängde upp kjoltyget som täckte hennes stjärt så att det istället täckte hennes rygg. Sedan tog han ett hårt grepp om överkanten på hennes små trosor.



Mindre än en sekund senare hade Frida åtta röda ränder på sina skinkor, efter Simons ”klor”. Och hennes trosor var helt sönderrivna. Heta safter rann ut ur Fridas inre. Frida var ett vilddjur. Hon var Simons varghona och hela hennes kropp skrek ut att parningstiden börjar nu den här sekunden.



Simon styrde inte sin kuk rätt med handen, han bara stötte framåt med höfterna och de första tre gångerna missade vargkuken sitt mål. Men fjärde gången plöjde den in till roten med våldsam kraft. Varghanen hade brutalt spetsat sin hona och han stannade inte upp för att låta henne vänja sig utan fortsatte stöta lika hårt i henne. Om han någon gång kände att han var alltför hårdhänt så kom den tanken på skam av Fridas motjuck. Simon stötte stenhårt i Frida men hur hårt han än hamrade sig in i henne så stötte Frida emot ännu hårdare med sina höfter. Faktum var att om inte Simon hade tagit Frida så hårt så hade han trillat baklänges ut ur soffan och slagit huvudet i golvet med hjärnskakning som trolig följd. Deras kroppar behövde knulla och de slet som galärslavar för att tillfredsställa sina och varandras behov. Svetten rann och Simons fasta grepp om Fridas höfterna började glida. Till slut lossade greppet och nästa hårda stöt fick Frida att flyga framåt i soffan. Simon ryckte upp Fridas höfter igen, tryckte in naglarna i den svettiga huden för att inte tappa greppet igen. Men snart föll Frida framåt igen och Simon följde efter så han låg på henne. I den ställningen tryckte han in sig i henne igen, stötte kuken i henne under dovt morrande från Frida. Hon lät verkligen som ett vilddjur, inte alls som den söta flicka som mötte honom i dörren i förrgår.



Fridas orgasm kom plötsligt och våldsamt. Aldrig hade musklerna i hennes innersta kramat så hårt och gjort henne så trång. Ljudet som Frida utstötte gick knappt att beskriva. Det växlade mellan dovt och gällt, svagt och starkt, mellan en flickas klara skrik och en vargs morrande.



Mellan sammandragningarna sprutade Simon sin heta säd i Fridas innersta. Ett vilddjur sprutar inte sin hona i munnen. Han bestiger henne och sprutar henne full.



Efteråt satt de genomsvettiga bredvid varandra i soffan med blickarna ner i golvet. Fridas sönderrivna trosor låg mellan de i soffan. Herregud vad var det vi precis gjorde, tänkte Simon. Frida hade nyss varit oskuld och nu…



Men det hade fungerat. Ingen visste var Sofia var, de var maktlösa och i händerna på polisen och kidnapparna. Och de behövde något att fokusera på för att inte bryta ihop.



Precis samtidigt reste de sig för att gå mot duschen. När de insåg det såg de på varandra.

”Vi kanske inte ska duscha tillsammans”, sa Simon och släppte förbi Frida

”Nej..” Frida började gå in men hejdade sig. ”Jo.. jag vill inte vara ensam”

Simon nickade och de klädde av sig och gick in i duschkabinen tillsammans. De tvålade in och tvättade varandra, men de gjorde det som en mamma som tvättar sitt lilla barn, utan några sexuella tankar. De hade fått vad de behövde och nu var de knäpptysta, vågade varken prata om det som just hänt eller om det de försökte skifta fokus från.



Efter duschen klädde de på sig (Frida fick ta gårdagens trosor) och gjorde lunch, fortfarande under tystnad. Och efter lunchen bestämde de sig för att gå hem till sina familjer. Det sista de gjorde var att ta ut tvätten ur maskinen och hänga den på tork. Det kändes som hundra år sedan de hade blött ner täcket med sina lekar. En lycklig tid som nu hade bytts mot en olycklig och oviss.



Med väskorna packade lämnade de Linas hus, och slängde in den lånade extranyckeln genom brevinkastet enligt överenskommelse. Den först biten kunde de gå tillsammans innan de behövde skiljas åt.



”Pengarna som de kräver.. ni har väl inte så mycket..”, sa Simon. Frida bet sig i läppen.

”Jo det går att få fram” Simon höjde ögonbrynen. Han visste inte att Sofia och Fridas familj var så rika. Frida fortsatte.

”Pappa uppfann nån grej till mobiltelefoner, som han sålde till något stort bolag och fick en massa pengar. Men de är utspridda över världen, han måste ringa många samtal…”

”Men det gör han väl!? Om det behövs menar jag, det är ju Sofia vi pratar om!”

Frida nickade. Han sitter säkert och ringer just nu. Men det kommer ta tid att samla ihop så mycket.”



Nu var de framme vid korsningen där de skulle gå åt olika håll. De såg på varandra och kramades länge.



”Vi ses på kören”, sa Simon

”Ja det gör vi..”



Simon gick hem med snabba steg fast besluten att gå direkt in till sitt rum. Han ville inte avslöja för sina föräldrar att han och Sofia var tillsammans.



När han kom innanför dörren så satt Angelica och Lina i soffan i vardagsrummet.

”Okej, då går jag nu”, sa Lina. Hon kramade om Angelica och gick mot dörren. Hon tecknade mot Simon att han skulle följa med hennes ut och det gjorde han om än med en rynka i pannan.

”Dina föräldrar vet ju inte hur nära du står Sofia, men det vet ju jag och Angelica. Stackars dig!”

Lina kramade om honom tröstande.



Lina var något av ett mysterium för Simon. Först ignorerar hon honom, sedan suger hon av honom och nu vill hon trösta honom. Nog för att det fanns en anledning att trösta, och nog för att avsugningen inte var Linas idé, men ändå.

”Tack..” fick han ur sig till sist.

”Angelica kommer in till dig sedan.. Ta hand om dig Simon.”

”Du med…”



Lina kilade iväg och Simon skyndade sig in, allt för att slippa ge sina föräldrar något att undra över. Föräldrarna satt vid köksbordet. Han hälsade snabbt på de och sa att han skulle gå in på sitt rum, vilket han gjorde utan att vänta på svar. Som utlovat kom Angelica in till honom efter en stund. Simon hade krupit ner i sängen och Angelica lade sig bredvid och höll om honom. Hon ställde inga frågor, bara höll om honom och lugnade honom med sin närvaro, vilket var just vad han behövde.



Den konstanta oron, att ha nerverna på helspänn hela tiden, tog på Simons krafter och när han nu lyckades slappna av lite så dåsade han till och när han vaknade till igen så hade Angelica gått men hon hade stoppat om hon omsorgsfullt. Nu ropade mamma att det var mellanmål men Simon tackade nej, han fick äta mammas nybakade bullar en annan gång. Kvällsmaten kunde han inte hoppa men han åt den i tystnad, helt inne i sina egna tankar. ”Hur är det?” sa hans mamma vid något tillfälle och han ljög och sa att det var bra. Angelica fick frågor om hur hon kände angående det som hänt Sofia, föräldrarna visste ju att de var bästisar, men de visste inte hur starkt Simon kände för Sofia. Simon tackade för maten och smög in till sig.



När han legat och stirrat upp i taket till någon timme efter midnatt och tänkt att det måste finnas något han kan göra, så flög han upp ur sängen. Han rusade upp för trappan till hans försäldrars sovrum och ryckte upp dörren.



”Jag vill att de byter Sofia mot mig!!”, gastade han uppjagat.

Simon föräldrar hade inte somnat helt men fick ändå gnida gruset ur ögonen när deras son kom instormande.

”Simon, vad tar det åt dig!”, sa hans pappa.

”Jag vill att de byter!!”, upprepade Simon, ”de får inte hålla fast Sofia, de måste släppa henne NU, de får ta mig istället!!”



Simons föräldrar tittade på varandra. ”Är du så fäst vid Angelicas kompis?”, sa hans mamma.

”Ja! Jag ÄLSKAR henne!!”, skrek han ut . Han var inte längre kapabel att hålla sanningen hemlig.

”Vet hon om det Simon?” Han nickade.

”Är ni tillsammans?” Simon svarade inte. Han tittade ner i golvet.

”Men hon är ju flera år äldre än du”

”Än sen då!”, fräste Simon.



Det blev tyst i rummet. Angelica hade kommit in. Hon omfamnade sin bror bakifrån där han stod. Hon var varm och lite svettig och han kunde känna mot sin ryggtavla att hennes bröstvårtor var styva. En av alla tankar som cirkulerade i hans huvud var vad Angelica hade haft för sig aldeles nyss. Han slog bort tanken.



”Jag ska ringa polisen!”, sa han. Han gled ur sin syster armar och sprang ner till sitt rum. Han sökte efter numret till det lokala poliskontoret på sin mobil. Angelica kom ner för trappan. Simon ringde numret och fick svar.



”Mitt namn är Simon, jag är Sofias pojkvän” sa han, ännu mer uppjagad nu. Det blev tyst i luren som om polismannen funderade.



”Flickan som blev kidnappad?”, sa han till slut.

”Ja!”, sa Simon. ”De måste släppa henne! Jag erbjuder mig själv i utbyte!”



Nu hade Angelica hunnit ikapp honom. ”Nej Simon, du ska inte bli tillfångatagen. Vi ska få loss Sofia istället. Jag tänker inte släppa iväg dig brorsan.”



Polismannen hade hört vad Angelica sa.

”Det var fint tänkt av dig Simon, men jag tror du ska lyssna på din syster. Vi gör vad vi kan för att hitta platsen, och när vi gjort det så skickar vi dit poliser som är tränade för sådana här situationer. Och är hon din flickvän så går hon säkert inte med på något byte, eller vad tror du?”



Simon insåg att polismannen hade rätt. Sofia skulle vägra låta sig bytas ut mot honom. Polismannen försökte säga några lugnande ord, som avslutades med att de skulle försöka få lite sömn även om han förstod att det var svårt.



När Simon väckarklocka ringde låg Angelica fortfarande hos honom. Han visste inte när han hade lyckades somna men det kändes som alldeles nyss, och nu skulle han alltså upp igen, äta frukost och gå till skolan. Hans kropp kändes som ett stort tungt stenblock. Oron kom tillbaka, och känslan av misslyckande. Han var Sofias pojkvän, han hade ett ansvar, tänkte han.



Angelica måste ha sovit tyngre för hon vaknade inte av signalen. Simon stötte till henne lite. Hon vaknade och böjde sig över honom.

”Gomorron Peter!”, sa hon, tryckte sina läppar mot hans och försökte trycka in sin tunga i hans mun. Simon tryckte undan henne under protester från Angelica, men sedan slog hon händerna för ansiktet.

”Simon!”, utbrast hon ”Jag var kvar i en dröm!”

”Jag märkte det. Vem är Peter?” Angelica log lite svagt.

”En kille bara..”



Deras föräldrar hade tidiga ärenden att ta hand om och hade gått hemifrån båda två. Syskonen gick omkring som zombies i huset när de gjorde frukost. Den friska luften tvingade Simon att bli lite mer vaken men det blev ändå en vinglig cykeltur till skolan.



Väl i skolan höll han sig för sig själv. Pratade så lite som möjligt. Förmiddagens lektioner kändes som sju evigheter och han hoppades att det skulle vara lunchrast snart. Men inte för att få äta lunch, det skulle han hoppa över. Han hade bestämt att hålla sitt löfte till Sofia och cykla till gläntan i skogen. I sin frustration över att inte kunna göra något för Sofia så tänkte han att han ska i alla fall göra som lovat, hur meningslöst det än kunde verka. Och där kunde han dessutom få vara ensam, släppa lös sina känslor, gråta, slå med nävarna i marken. Han mindes vägen utan att behöva titta på kartan. Han mindes allt som hände den där gången. Från den sprudlande lyckan när han såg Sofias blonda hårsvall uppenbara sig mellan träden. Till när han fick överösa henne med blöta pussar och kyssar i hela ansikte för att visa hur mycket han älskade henne. Till finalen. Den kittlande känslan att få göra något lite förbjudet, lite tabu. Att få tränga långt in hennes sexiga stjärt.



De skulle träffas här och uppleva det igen. För första gången efter helgen där han hade gett sin kropp och sin kärlek till Frida skulle de träffas igen och allt skulle vara som innan hade Sofia sagt. Det kommer det, tänkte han. Om jag bara kunde få dig att uppenbara dig här igen så kommer allt vara som då, jag kommer kyssa dig likadant, älska dig lika mycket.



Men allt som hördes var vindens sus i trädkronorna. Han föll ner på knä. Hamrade nävarna i marken och gallskrek.



”SOFIAAAAAA!!!”



Sedan hördes ljudet av en kvist som knäcktes långt borta. Sedan en till, lite närmare.