Nordenflychts Palats, del 1

Nordenflychts Palats



Akt 1



Kapitel 1, Hon



Ljudet av höga klackar mot ett billigt laminatgolv ekade genom terminalen, följt av det dova knarrandet från hjulen på en resväska. Klockan är tjugo i tolv, en vanlig fredagsförmiddag, men terminalen på Arlanda är ändå näst inpå tom. Enbart klackarnas ägare, en väktare och en städare befinner sig i det enorma utrymme som vanligtvis är ett enda stressigt, högljutt stim av resenärer. Man brukar kunna se vem som är ute på jobb och vem som är ute efter lite välbehövlig semester från sitt tråkiga, långdragna Svenssonjobb. De som går runt i obekväma, instoppade skjortor och kostymer, på väg till någon viktig konferens eller möte nere på kontinenten, de som går med sina barn och stora resväskor, ungdomarna som näst in på skriker i varandras öron och hoppar av glädje, uppspelta som barn på julafton inför sin resa till Alanya, Ayia Napa, Rhodos eller någon annan varm plats där spriten är billig, kläderna få och där könssjukdomarna härjar som värst.



Men denna mörkhåriga, unga kvinna som nu vandrar ner genom bänkraderna var inte lätt att placera in. Hennes hår var mörkt, likt en klar vinternatt, axellångt och glansigt. I vartdera örat satt en liten diamant, runt halsen en nätt guldlänk, på vänstra handleden en blank, vit liten klocka och framför ögonen ett par stora, svarta solglasögon, trots att den Svenska vårsolen än inte var riktigt så stark att det behövdes. Hon bar en vit, elegant designer klänning av den sorten som för en Svensson kostar en hel månadslön. Urringningen var inte överdrivet blyg och avslöjade, med hjälp av det tighta tyget, välformade, förföriska kurvor av det slag som fick alla könsmogna män att slänga en extra blick bakåt när hon gick förbi. Ett par högklackade, blanksvarta sandaler prydde hennes fötter.



Hennes smala, solbrända ansikte bestod av en liten, smal mun som kunde frambringa ett sött leende, ett par höga kindknotor, smal näsa och ett par flickaktiga skrattgropar. Men det var ögonen som för stunden gömdes bakom solglasögonen som fick världen att falla på knä för henne. Ett par bruna, nästan djuriska, livfull och vilda ögon som var det enda förutom den lätt burna huden som påminde om hennes Grekiska ursprung.



Väl utanför terminalen, på parkeringen, stod en välklädd man med en skylt. På skylten, precis som på den unga kvinnans pass, stod det Veronica Demo. Ett hastigt leende, en snabb omfamning och lite kallprat undertiden som mannen packade in hennes väskor i en vit Maserati. Parkeringen var nästan lika tom som terminalen, det gick snabbt och smärtfritt att backa ut den långa bilen. Efter några minuter var de ute på den skogkantade motorvägen. Träden var i full gång med att utveckla blad och på ängarna började färggranna grödor och blommor fara upp ur den solbelysta jorden med en väldig fart. Den färgrika naturen stod i klar kontrast till den klarblåa himmeln. En ovanligt fin vårdag, precis en sådan dag som man borde vara ute och njuta av istället för att sitta instängd på ett kvavt kontor och titta ut genom fönstret med drömmar om ett bättre liv.



Sådan var inte Veronica. Hon var född med turen som väldigt få är födda med – pengar, vilket kanske är en förutsättning för att kunna nå långt i livet. Förutom utbildning, förstås. Men ungarna tar utbildningen för givet, blir uttråkade och hamnar på en ren återvändsgränd till arbete eller socialbidrag i alla fall. Tankar som dessa cirkulerade i Veronicas huvud undertiden som de svischade förbi landsbygden, några kilometer över hastighetsgränsen. Hon vände huvudet åt vänster och studerade chauffören noga. Korpsvart hår, kraftigt käkben, orakad. Precis som han brukade se ut. Något tilltufsad kanske, antagligen efter en hård kväll på innerstans nattklubbar. Förutom könen så var syskonen Veronica och Filip Demo oerhört lika, både till utseende och personlighet – deras temperament, nyckfullhet, deras ögon och ansiktsdrag. Filip hade alltid varit där för Veronica, när killarna på lågstadiet knuffade ner henne på skolgården, när killarna på högstadiet drog ner hennes tröja och klappade till henne på rumpan, när killarna på gymnasiet sa tack och adjö efter att ha fått henne i säng, trots lovord om kärlek och ett gemensamt framtida liv. Alltid var Filip där och lärde dom att så gör man inte mot hans syster. Han var inte rädd för att ta till nävarna – mer än en gång hade Veronica tagit hand om sin brors blåtiror och skrubbsår (men den andra grabben kom alltid hem till sin familj med värre men). Veronica visste att det egentligen var fel att låta hennes bror göra så, men hon gillade den känslan av säkerhet och det skyddsnät som hon fick utav det.



Hon tittade ut åt höger igen. Nu började radhus och lägenheter svischa förbi, suddiga genom den av cigarettrök immiga rutan. Inte långt kvar till innerstaden, inte långt kvar alls. Tre avfarter senare fick man leta efter annat än bussar, last och taxibilar. Inte många hade råd att parkera sina egna bilar i innerstaden, än mindre bo där, och de få som gjorde det lämnade det sällan (med undantag för en tur med taxi till Arlanda). Bilen fortsatte sitt dova brummande på E4’an, med riktning mot Kungsholmen. Tvär vänstersväng och en mumlande svordom från Filip, ner på avfarten vid Thorildsplan, under E20 vid Essingeleden, ner på Hjalmar Söderbergs väg och en vänstersväng in på Nordenflychtsvägen. Framme.



Veronica klev ur bilen, nätt och försiktigt utan att riskera så mycket som en mikroskopisk repa på sina sandaler, rättade till solglasögonen och klänningen. De befann sig på en smal, lutande gata, kantad av höga tegelhus i romantiska, djupröda färger och detaljer. Filip packade snabbt ut hennes väska och ställde den vid sidan den av marmor och bladguld prydda porten framför dem. En snabb kram, puss på kinden och en rivstart senare var Filip åter borta. På porten framför Veronica stod det Nordenflychts Palats. Hon fnissade till, tanken på att bo i ett riktigt palats tycktes henne löjeväckande. Nåväl, det var inte allt för stor skillnad på ett palats och den takvåning hon var på väg upp till. Hon tog av sig sina solglasögon, stoppade ner de i sin lilla kuverthandväska och började leta i den efter nyckeln. Hon fick ta i för att få upp den bastanta, tunga porten och stannade en halv sekund för att fiska upp nyckelkortet till hissen. Porten åkte igen med en tung smäll bakom henne. Det var inte alla som huserade i byggnaden som behövde ett nyckelkort för att använda den; bara de som bodde på vindsvåningen. Hon klev in genom hissdörrarna. Även hissen var smakfullt inredd i matchande dekor, med både romantiska inslag som avbildade rosor i taket och praktfull marmor på väggarna. Knappen var väldigt trög, något hon inte mindes. Hon slappnade av, tog ett djupt andetag och lutade sig bakåt samtidigt som hissen banade sin väg uppåt.



Normalt sett när hissdörrarna i sitt lägenhetshus öppnas möts man av ett flertal dörrar och en kal, grå trappuppgång. Den synen hade inte Veronica sett i hela sitt liv, varken under sin barndom eller i sin nu vuxna tillvaro. Hennes ögon möttes istället utav en plats som de flesta människor bara kan drömma och fantisera om. Hon tog ett litet kliv in i den enorma hall som utgjorde den första delen i den öppna planlösningen som var takvåningen i Nordenflychts Palats. Veronica slog sig ner på en liten pall i hallen samtidigt som hissdörrarna ljudlöst slog igen bakom henne. Hon klappade två gånger med händerna, som för att klippa en fluga i luften, men detta var inte hennes syfte. Klappningarna satte liv i våningen. Belysningen slog igång, grad för grad tills vången var väl upplyst och en lågmäld, öm ton av Bon Ivers Holocene mötte hennes öron. Hon lirkade av sig skorna, vilket var krångligare än det borde vara med ett par sandaler, och gled vant ur klänningen. Hon ställde sig åter upp och betraktade sin näst intill nakna kropp i den enorma spegel som prydde väggen bredvid hissdörren. Hon bar enbart vita, spetsprydda trosor och en matchande överdel. Svankandes mot spegeln gav hon den en slängkyss, nöjd med sina feminina former. När hon var färdig med att betrakta sig själv återgick hon till sin husesyn, som för att kontrollera att allt var som de brukade. Hon vände sig mot höger där ett stilrent, nybyggt kök tog plats. Köket användes allt för sällan, oftast var det restaurangbesök som utgjorde hennes kost. Trotts detta hade hon inte sparat in på något, allt var i bästa möjliga utförande och skick. Hon drog fingrarna längsmed den polerade ytan på köksbänken, återigen av marmor, under tiden som hon tanklöst gick en sväng runt den lilla köksön som delade köket i mitten. Hon vände sig återigen och gick fram till räcket som så många gånger räddat hennes fulla vänner från att falla de tre metrarna ner till nedervåningen (takvåningarna hade kanske varit ett mer passande namn, då det inte var en utan två våningar som utgjorde bostaden).



Hon lutade sig över räcket och tittade ut genom de enorma, heltäckande rutorna som utgjorde den västra väggen i våningen. Utsikten var det som hade fått henne att falla för våningen från början, även om de dyra leksakerna var en bidragande faktor. Om kvällarna, när man satt på den enorma uteplatsen utanför inglasningen, eller när man satt med vännerna i köket om vintern och drack vin så kunde man med en lätt vridning på huvudet se ut över hela Tranebergsund. Om vintern var det nog vackert, med snö som fallit över takknutarna på de andra husen den dryga kilometern ner till vattnet, men om somrarna var det som att leva i äkta drömvärld. Mycket vackert har Veronicas ögon sett genom hennes liv, men detta tar ändå priset. När vattnet nästan börjar brinna till liv av den djupa, milda orangeröda färgen som kvällssolen tillhandahåller och speglar sig i hans ögon så smälter hennes sinnen ner till en enda ljuv blandning av njutning och lycka, som sedan ebbar ut i ett enda ögonblick då hon möter hans mjuka läppar och klarblåa ögon i en lång kyss.



Drömmande och förförd av dessa tankar börjar hon smeka sin egna, lena hud. Hennes mungipor vidgas till ett leende utan att hon märker det själv. När musiken plötsligt stannar och byter låt så bryts förtrollningen. Återigen medveten om verkligenheten, men ändå fortfarande tafatt av drömmen, går hon sakta ner för trappan till den nedre delen av palatset. Trappan tar sitt slut mittemellan de enda dörrarna, den till hemmaspat och den till sovrummet. Framför dörrarna finns det en öppen sällskapsyta, med ett långbord, bar, hemmabioanläggning, eldstad och skjutdörr till den enorma balkong med jacuzzi, pol och grillplats som en stor del av Veronicas somrar spenderades på.



Hon skjuter upp dörren till balkongen för att vädra ut lite, öppnar upp dörren till spat, tar av sig det sista tyget som skyler hennes kropp och glider in i ångduschen. Länge står hon och bara njuter av värmen, det sköna vattnet och de söta lukterna från alla tvålar och doftljus hon placerat på den lilla hyllan i kabinen. Efter en kort, slarvig torkning av håret och kroppen stegar hon ut till sällskapsytan igen, svänger vänster och öppnar dörren till sovrummet. En obäddad säng, kläder på golvet. Orkar inte bry sig om att städa, det är hon för trött för. Hon sjunker ner i sängen, släcker ljuset med ännu en klapp i luften och bakar in sig i täcket, fortfarande utan kläder på. Hon styr tankarna mot hans varma händer, muskulösa kropp och hungriga kyssar, samtidigt som hon stänger ögonen och låter sina händer gå på upptäcktsfärd längs hennes egen klädlösa kropp.



Kapitel 2, Han



Samtidigt i en annan del av staden, inte långt från Nordenflychtsvägen, fortgår livet som vanligt. Folket, den allmänna populationen, strävade sig genom vardagen på sina mer eller mindre prestigefyllda jobb i innerstaden. Vissa var advokater, börsmäklare eller konstnärer på ett eller annat vis, vissa var butiksbiträden, servitörer eller byggarbetare. Två skilda världar som möttes i den ekonomiska motor som Stockholms innerstad var och fortfarande är, framåtdrivandes den Svenska utvecklingen. En förhållandevis liten huvudstad.



Just den här dagen var folket något mindre påpälsade än de senaste månaderna, vinters mörker började släppa sitt järngrepp om staden och in kom den ljuva våren, som till folkets glädje tog dess plats. En solstråle tog sig med lätthet igenom himlen, träffade Globens nytvättade paneler och studsade vidare till Kaknästornet, där den sedan reflekterades rakt fram till och igenom den öppna rutan som Kevin satt med ryggen mot. Skulle inte ha tagit en skjorta under tröja. Han förbarmade sig över naturens osannolika träffsäkerhet och sträckte sig efter gardinen, bara för att välta den vinflaska som den ljudlöse kyparen bakom honom var i färd med att servera till hans tomma glas.



– Snyggt jobbat trattskalle! fick Max fram mellan de krampaktiga rörelser hans mun gjorde när halvtuggad mat blandades med ett kluckande skratt.



Även Scott och Alex hade svårt att hålla masken, trots att de kanske borde ansträngt sig något hårdare med tanke på att deras chef satt bara några meter bort. Den oturlige kyparen rodnade och mumlade något som skulle kunna varit en ursäkt för sin klumpighet, näst intill ohörbart.



– Ursäkta mig, de var mitt fel, men var lite schyst o hämta en handduk är du snäll. sade Kevin och la armen runt kyparens axlar.



Alltid lika trevlig, men ändå direkt och bestämd, tänkte Max och flinade förundrandes mot den ljushåriga, unga mannen som han kallat sin bästa vän sen de gick på förskolan tillsammans. Han skämdes lite över att sätta hans och Kevins vänskap över Scotts och Alex, men det kändes ändå naturligt, Scott och Alex kom ändå inte in i deras lilla krets förens flera år efter att han och Kevin knutit sina band vid varandra, band starka nog att hålla för de hårdaste påfrestningar (och fått visat prov på sin hållbarhet många gånger). Han tvivlade på att de någonsin skulle förlora sin vänskap, enbart döden skulle kunna skilja de från varandra. Detta påverkade dock inte deras lilla grupp i någon stor utsträckning, de fyra gjorde allt tillsammans; äta, jobba, festa, sova, toalettbesök – någon gång ibland, i brist på kvinnligt sällskap efter en utekväll, hände det att de även delade på en dam. Förutom Kevin, förstås. Utan att märka det hade Max stirrat ut i tomma luften lite för länge.



– Ser du något du gillar?” sa Kevin och knäppte med fingrarna i luften framför Max ögon. Max flinade, la huvudet på sned och mötte Kevins blick.



– Med tanke på hur våta dina brallor är så undrar jag desamma.



Scott och Alex bröt ut i ett gapskratt, vilket fick många undrande blickar att gå mot deras bord. Däribland deras chefs, Stefan Stjernberg. I ögonvrån ser Kevin hur Stefan reser sig upp, skakar hand med sina bordskamrater och börjar gå mot deras håll. Med ett subtilt tecken uppmanar han Scott och Alex att dämpa sig, utan resultat. Med stränga steg kliver Stefan upp bakom dom och tar ett fast grepp runt varderas axel.



– Hur står det till här då? säger han med sin kraftiga stämma. De unga männens ansikten stelnar medans Stefans grova fingertoppar gräver sig in i deras hud.



– Vi diskuterade bara hur gräslig din exfrus nya make ser ut, sade Kevin i ett försök att rädda den smått panikslagna situationen.



– Nåväl, avnjut er lunch då mina herrar, men jag måste röra mig mot kontoret nu. skrockade Stefan fram med ett njöt roat på läpparna. Kevin, kom upp en sväng imorgon, vid fyra. Har en fråga vi bör diskutera omgående. Adjö.



Stefan släppte greppet om Scotts och Alex axlar, vände på klacken och stegade ut ur restaurangen. Kevin brast ut i ett avslappnat leende och flinade mot Alex och Scott, som fortfarande var bleka i ansiktet från smärtan och chocken.



– Jag bryr mig inte om att vi ser han varje dag, den där gubben skrämmer mig fortfarande lika mycket, stammade Scott fram och masserar sin ömma skuldra.



Resten av lunchen avnjöts i nästan komplett tystnad, endast avbruten av ett kort tack från Kevin när kyparen kom tillbaka med en ren handduk. När tallrikarna var tomma vinkade Max kortfattat efter notan och betalade för hela kalaset, det var trots allt hans tur att bjuda.



Väl ute på gatan framför Les Crevettes Français så sken stämning upp något, för att tillslut vara tillbaka på deras normala, barnsliga nivå. De skrattade och skojade med varandra hela vägen till parkeringshuset där de lämnat sina bilar.



– Pax att åka med Kevin! utropade Max och knuffade undan Alex från passagerardörren på Kevins tvåsitsiga, klassiskt röda Ferrari California.



– Tyvärr Max, men idag åker ingen med mig, kör direkt hem. Med en smått besviken min släppte Max dörrhandtaget och gick med överdrivet släpande steg mot Scotts BMW 650i, likt ett barn som blivit nekat godis.



– Om du ska hänga läpp så kan du gå hem istället. Scotts var van med att komma i andra eller tredje hand som chaufför, det gjorde honom inget – han trivdes med att åka själv och köra musiken på högsta volym, men tog ändå illa vid sig av Max beteende.



– Vad ska du göra som är så viktigt ens? Byta blöja? Max var inte van vid att bli nekad den prestigefyllda passagerarplatsen, hans besvikelse var inte enbart ett skådespel.



– Nix, din syster kommer på besök, tänkte hinna byta till något mer lättklätt till dess. Alex och Scott bröt ännu en gång ut i ett gapskratt, Max kunde inte motstå att böja lite på smilgroparna heller.



– Om ni hade glömt de så är det idag som fru Quinn landar på Svensk mark igen. Alex, som vid nyktert tillstånd oftast var den minst pratglada av de fyra, var redan halvvägs in i baksätet på Scotts bil när han stolt visade upp prov på sitt elefantminne. Max och Scott flinade förstående mot varandra och gjorde några tydliga tecken med munnen och händerna, som i ett förnämare sällskap hade ansetts som högst opassande. Kevin blinkade med ena ögat, vinkade av dom och satte sig i sin egen bil. Han tog upp mobilen och kollade på klockan. Redan halv två, hon borde vara hemma vid det här laget. Varför köpte jag ens en klocka för nästan lika mycket som min bil kostar när jag ändå använder uret på telefonen?



Kevin backar ut från parkeringshuset, pekar skämtsamt finger åt sina vänner när han kör om dom på gatan utanför, fortsätter ut på vägen nedanför Essingeleden, ner på Hjalmar Söderbergs väg, en vänstersväng in på Nordenflychtsvägen och ner i deras egna, avskärmade del av parkeringshuset under Nordenflychts Palats. Framme.



Parkeringshuset delar dom med tre andra byggnader och har därav ingen direkt hiss eller trappa in i just deras byggnad, trots att Kevin vid upprepade tillfällen erbjudit sig att själv betala för en byggnation av detta. Förutom detta så hade han inga problem med irriterande grannar – hela deras våning(ar) var ljuddämpade till väggar och golv. Försiktigt, utan risk för att repa någon av sina andra bilar, parkerade han och hoppade med ett skutt ur bilen och tog sig upp till marknivå genom porten igen. Solen speglade sig i de snusbruna husen och gav dom en lätt avföringstonad färg (Hon brukade kalle dem för romantiska, han tyckte att de var oerhört gräsliga, en skamfläck för den annars eleganta Nordenflychtsvägen). En fladdrande gardin avslöjade att dörren till balkongen var öppen. Hon är alltså hemma. Vant tog han sig in genom den bastanta, något tröga, porten och banade sig genom korridoren fram till hissen. Han fick vänta en liten stund för att den skulle komma ner från högsta våningen, ännu ett tecken på att han inte var den första att anlända hem för dagen.



När hissdörrarna öppnades klev han in och höll länge in knappen till tjugonde våningen innan den svarade på hans ihärdiga tryckande. Så hade den varit sedan en berusad Max råkade smälla in sin dejt i den panel som knapparna satt vid. Turligt nog var även hon något för berusad för att lägga någon större vikt vid hans klumpighet. Kevin lutade sig tillbaka och tog ett djupt andetag när hissen började åka uppåt. Hans näsa fylldes av en lukt från en fruktig, söt parfym, en parfym han allt för väl kände igen. Fjärilar började dansa i hans mage, precis som de gjorde varje gång han var med henne. Han drömde sig bort i doften och bilderna i hans huvud som lukten framkallade, för att sakta men säkert falla in i en lätt dagdröm. Verkligheten runt honom och hissens svaga brummande försvann, bit för bit, ända tills han nådde sitt mål; Nordenflychts Palats. Hissdörrarna gled upp i takt med hans ögonlock, de första hans ögon fästes vid var den vita klänningen på golvet. Han smög in, antagandes att hon sov med tanke på att ljuset var släckt, fortsatte fram till räcket och följde dess linjer ända ner för trappan. Han kikade in genom den gläntande dörren till spat. Han möttes av tystnad och varm, fuktig luft. Ingen där. Han kikade ut på balkongen, ingen där. Kevin stängde försiktigt dörren och vände sig ljudlöst om, smög fram till sovrumsdörren och öppnade den sakta.



Kapitel 3, Dom



I sängen låg hans dyrbaraste skatt, tusenfalt gånger mer värd än alla hans andra ägodelar tillsammans, lätt inpackad i täcket, med endast ett ben i frihet. Han kunde se att hon var naken på avsaknaden av en troskant vid höften. Länge stod han där, lutandes mot dörrkarmen, iakttagandes hennes andetag. Omedvetet formades hans mun till ett lyckligt leende, ett sådant leende som man bara får vid äkta, ren lycka. Tillslut så öppnades hennes ögon, långsamt. Hans ljusblåa ögon mötte hennes vilda, lekfulla bruna. Tagna av stunden, tagna av att se varandra för första gången på så lång tid, tagna av varandras skönhet, höll de fast i ögonblicket ända tills det ebbade ut i tiden, förevigat i deras sinnen. Långsamt nästan svävade han fram genom det mörka rummet, klädde med graciösa, ljudlösa rörelser av sig tröjan på vägen, ända fram till sängkanten.



Hon reste sig försiktigt upp, hennes bröst föll elegant ned över täcket. Han satte sig på sängkanten, deras ansikten bara några få centimeter från varandras, deras läppar törstandes efter den andres. Hon började långsamt knäppa upp hans skjorta, knapp för knapp, med sina nätta, lena händer, utan att bryta ögonkontakten. Med svanlika rörelser böjde han sig lätt framåt, föste av sig skjortan med en lätt knyck på underarmarna, hon mötte hans framåtlundande bringa med sina händer, smekte de hårda, fasta konturerna längs med hans tydliga muskler. De bröt långsamt ögonkontakten, för att istället beundra varandras kroppar. Han förde fram sina grova, kraftiga händer till hennes midja, sakta följandes sina händer längsmed hennes hud, kupade ömt hennes lena bröst, lät en hand stanna där och fortsatte uppåt med den andra, ända fram till nacken. Långsamt möttes deras blickar igen, hon med händerna kvar vid hans mage.



Han greppade löst tag om hennes bakhuvud, drog fingrarna genom hennes hår och föste mjukt hennes huvud mot hans. I takt med att deras läppar närmade sig varandras slöt sig deras ögonlock tills de inte längre såg något annat än mörkret bakom dem. Blint möttes deras läppar i en lång, mjuk, försiktig kyss. Utan att bryta kyssen lutade sig han framåt tills bröstkorgar möttes. Försiktigt lade han sig över henne, ända tills hennes bröst mjukt pressades ihop mellan deras varma kroppar. Deras tungor och händer blev steg för steg modigare och vildare. Plötsligt välte hon över honom åt sidan tills han hamnade under henne. Han kunde känna värmen från madrassen där hennes hud nyss berört den. Hon bröt kyssen där hon satt gränslad över honom, lutade sig elegant bakåt och drog sitt långa, mörka hår bakom axlarna, för att sedan knyta upp det i en hastig knut, undertiden som han betraktade hennes utspända bröst.



Hon lutade sig åter framåt igen, deras blickar möttes åter, men nu med en glöd av lust och passion. Sakta började hon krypa bakåt, tog tag i hans byxlinning och drog ner dom tillsammans med hans underkläder i en enda, långdragen rörelse. Hon kröp tillbaka upp igen, gränslade sig över hans mandom, tog tag i hans underarmar och höll honom på plats. Deras läppar möttes i en lång, het kyss, deras överkroppar gneds mot varandra. Långsamt sänkte hon sig ner över honom tills deras kroppar och sinnen förenades till ett.









Kapitel 4



Den natten sov Kevin djupt och stilla, verkligt lycklig för första gången sedan den dagen Veronica åkte. Trots sin djupa sömn vaknade han tidigt på morgonen, men några få timmars förlorad vila gjorde honom inget – varje vaken sekund han spenderade med Veronica var värd det. Han sträckte på sig, gäspade och vände sig åt sidan för att lägga armen runt in älskade. Till sin besvikelse fick han bara tag i lakan och kuddar. Han satte sig istället på sängkanten, klappade med händerna i luften och blev bländad av det starka ljuset som taklampan kastade över det fönsterlösa rummet. Blundandes snubblade han över rummet, fram till toaletten bredvid garderoben och ställde sig framför spegeln. Han gned ut ögonen, gäspade igen och drog handen genom sitt morgonruffsiga hår. Varför måste jag, som hatar att gå till frisören, ha så mycket hår? Och vart tog Veronica vägen? Han hörde hur balkongdörren sköts upp och stängdes, följt av en kall bris. Han mötte sin egen blick i spegeln och log. Håret kan vänta, idag är det bara jag och Veronica.



En snabb dusch, i hans egen lilla kabin (Veronica använde nästan exklusivt ångduschen i spat), på med ett par kalsonger och en ljusblå skjorta som han inte brydde sig om att knäppa, upp för trappan till köket och på med kaffebryggaren. Fem minuter senare satt han i köket med en varm kopp kaffe, läsandes diverse tidningar på sin laptop. Den ettriga vårsolen irriterade honom genom att spegla sig i skärmen. Han vände sig om för att leta efter fjärrkontrollen till gardinerna, men hans blick fann något mycket intressantare. På balkongen låg Veronica, iklädd ett par bikinitrosor och solglasögon, i ett tappert försök att absorbera några solstrålar. Kevin fann nu läsningen högst ointressant, begav sig ned för trappan och ut på balkongen. Från solstolen där Veronica låg hördes dämpad men genomträngande musik, Kevin förstod att hon hade hörlurarna på och volymen i bott. Han smög upp bakom henne och tog ett plötsligt grepp om hennes bröst. Hon pep till och flög upp i sittandes ställning, vände sig om och laddade för ett gällt skri. Kevin stoppade henne med öppen mun genom att möta henne i en varm kyss, utan att släppa taget om hennes byst. Hon besvarade kyssen men stötte sedan bort honom och tog av sig solglasögonen.



– Gör ALDRIG om de där, du skrämde livet ur mig din skurk! Det var de första gången på två månader som Kevin hörde hennes röst genom något annat än hans telefon, förutom gårdagens stön.



– Vad ska du göra åt saken? Hon flinade och brottade ner honom på golvet.



– Såhär. Veronica drog I ett snöre på bikinitrosorna, de föll av och kastade iväg dom åt sidan. Hon satt nu återigen gränsle över honom, lika naken som den dagen hon föddes.



– Men tänk om grannarna ser?



– Ja vet, är de inte spännande? Hon skrattade åt hans hjälplöshet där han låg på golvet, med hennes knän över armarna, fast i hennes våld. Såhär gör jag när du skrämmer mig sådär. Hon klättrade klumpigt uppåt och släppte hans armar fria, tills hon satt på hans ansikte. Istället för att försöka kämpa sig loss tog hans händer ett stadigt tag om hennes skinkor och tryckte henne mot sig. Hon flämtade till, smekte sig om brösten samtidigt som hans tunga utforskade hennes inre.

De älskade länge där på golvet, ute i det fria, orädda om någon såg dom eller inte. När akten var över låg de båda och pustade ut, hon halvliggandes på hans bröst. Kevin tittade på det digitale uret på grillen.



– Jäklar, jag måste dra. Klockan var redan halv tre, Kevin ville inte komma sen till ett möte med Stefan. Han gjorde ett försök att ställa sig upp, men Veronica grep tag om hans ben och hävde ner honom igen med en duns.



– Du ska ingenstans! Stanna här med mig istället, jag lovar att jag ska vara på mitt trevligaste humör älskling. Hon tog hans händer, förde dom till sina bröst och tittade på honom med sina största valpögon.



– Är väldigt frestad, men Stefan kallade in mig på ett möte. Kevin vände henne åt sidan och la henne på rygg, med sina händer mellan hennes rumpa och golvet.



– Snälla, söta, rara. Hon började pussa på honom överallt, i ett desperat försök att få honom att stanna. Han ställde sig upp, bar upp henne i famnen och gick tillbaka in i den nu något kvava bostaden. Kevin gick in med henne i sovrummet och kastade ner henne på sängen, började leta efter något anständigt att ha på sig.



– Måste du verkligen gå på de där mötet? Veronica la sig på mage och putade upp i vädret med rumpan. Han fastande där med blicken en stund, tittade på det armbandsur han var i färd med att sätta på sig och suckade. Kevin gick fram till sängkanten och satte sig, lutade sig fram och viskade I hennes öra.



– Kan stanna lite, men då får du ta hand om mig. Veronica log, slickade sig om munnen och la försiktig ner honom på rygg i sängen. Kevin drömde sig bort med ögonen stängda och gick in i en dvala av välbehag.