Min lilla flicka.

”Det är klart att jag stannar hemma och tar hand om dem” sa jag till Lena som tacksamt men ändå sorgset mötte min blick. Tacksam för att jag hjälper till, men troligen även för att jag kallat det ”hemma”.

”Du är för snäll” hade Gustav sagt och nickat vänligt. ”Tur att vi har dig”.

”Robin kommer ju över efter jobbet och hjälper dig.” fyllde Lena i.

”Det är lugnt, åk ni.”

Lena och Gustav skynda sig ut till bilen och jag stod med Anna på höften och vinka av dem. Vinkade åt Annas föräldrar. De föräldrar som var hennes men inte mina. En gång hade Anna frågat mig, på en fyraårings oskyldiga vis om jag var hennes storasyster, eftersom vissa av ungarna på dagis hade storasystrar. Frågan hade kommit som ett knytnävsslag rakt i magen. ”På sätt och vis” hade jag svarat. Jag såg på Anna att hon inte förstått svaret hon fått, men hon hade inte frågat igen. Nej, något äldre syskon hade inte Anna. Men väl två småsyskon. Ett tvillingpar, pojkar, två år gamla vid det här laget. Anna själv hade nyligen fyllt fem. De båda pojkarna låg i tvillingvagnen jag sköt framför mig på väg till lekparken. Anna gick för egen maskin men med ett stadigt grepp om barnvagnen, som Lena lärt henne.

”Du…” sa Anna fundersamt. ”Mamma och pappa kommer hem och säger godnatt va?”

”Nej, eller jo… Fast inte ikväll”.

”Jaha” sa Anna, uppenbart besviken.

Jag har aldrig tyckt att hon låter som sin ålder när hon pratar.

Väl hemma gnällde Anna om att hon var hungrig.

”Jag vill äta nu!” tjöt Anna.

”Jo men…” försökte jag ”vi väntar på Robin bara. Han kommer snart, jag lovar.”

”Men åh! Varför ska vi vänta på honom för?”

”Lena och Gustav sa det”.

”Vilka?”

”Mamma och Pappa.” rättade jag mig själv, det kändes konstigt.

”Varför sa du inte det från början då?” sa Anna surt. I samma stund knackade Robin på dörren. Jag kände mig tacksam över att han avbrutit Anna.

”Hej.” sa Robin och nickade mot mig. Jag nickade tillbaka till den 29 åriga man som stod i Lena och Gustavs hall och log roat medan Anna för full hals tjöt: ”Ja! Äntligen mat!”. De små klappade i händerna och klättrade upp i kökssoffan.

Vi åt under tystnad. En tystnad som av många vuxna skulle ha uppfattats som ansträngd eller rentav pinsam. Men de små åt nöjt. Tvillingarna hade problem med att äta med sked. Ett problem som de, enligt sig själva, hittat en perfekt lösning på. De tog maten med händerna, la den på skeden och förde sedan skeden till munnen. Middagen och proceduren före läggning var väldigt omständig. Jag föreslog att jag skulle lägga tvillingarna och under tiden så skulle Robin läsa för Anna.

”Jag vill att du läser för mig!” sa Anna bestämt och pekade på mig. Jag tittade på Robin som ryckte på axlarna.

”Är det okej?” undra jag.

”Jodå. Har lagt syrrans ungar ett antal gånger.” sa han, och sedan la han till med en blinkning ”Du får väl ge mig bakläxa om jag gör fel.”

Det var något i hans röst. En under ton. Jag förstod den inte.

Jag fick ligga hos Anna i nästan en timme innan hon somnat. Jag tassade ut ur hennes rum och kikade in i rummet där tvillingarna bodde. Båda två sov. De andades tungt. Jag fortsatte ut i vardagsrummet där Robin satt framför teven.

”Tänkte att jag stannar en stund till” sa han ”för säkerhetsskull.”

Jag nickade tyst.

”Kom och sätt dig.” Han klappade bredvid sig på soffan. Jag satte mig. Inte där han klappat så klart, utan en bit ifrån.

”Det var ju här jag bad dig att sitta” sa han leende och pekade bredvid sig. Jag tittade osäkert på honom. Han märkte hur osäker jag var, men fortsatte bara flina. Hitintills hade jag mött hans blick men nu lät jag min vika undan. Jag tittade ner. Han tittade på mig. Han la sin ena hand under min haka och den andra på mitt lår, så kysste han mig. Jag kände mig chokad. Han tryckte ner mig på soffan. Han smekte mig ovan på kläderna, lät en hand krama om mitt ena bröst och den andra smeka mellan mina ben. Så tryckte han åter igen bestämt sina läppar mot mina. Det hände så plötsligt, så fort. Hans händer var redan under mina kläder. En hand innanför mina byxor, innanför mina trosor. När han rörde vid mitt kön ryckte jag häftigt till.

”Är det första gången?” undrade han med höjda ögonbryn, samtidigt som han log.

”Ja” svara jag utan att veta vad han egentligen syftade på. Senare insåg jag att mitt ja hade mer innebörd än vad jag förstått. Då, hade jag bara tänkt på vad som var första gången. Man skulle nog kunna säga att allt som just hänt var första gången, och det som troligen skulle hända lika så. Jag måste ha sett lite förvirrad ut och det fick honom att le. Han log på ett sätt som fick mig att känna mig så otroligt liten. Ett barn kände jag mig som. Den känslan försvann när jag åter igen blev medveten om hans beröring. Men känslan av att vara liten fanns kvar.

Han gned sig mot mig och jag kände att han var hård. Han tog min hand och la den utanpå hans byxor. Jag kunde känna hans lem där innanför. Han satte sig upp i soffan samtidigt som han lätt puffa ner mig på golvet. Han knäppte upp byxorna och drog ner kalsongerna. Jag tittade bort. Han tog min hand och la den åter igen på hans lem, men nu fanns det inget där emellan, hud mot hud. Min andning blev darrig.

”Det är ingen fara, ta det lugnt.” sa han med len röst.

Han tryckte lätt på mitt bakhuvud och jag särade på läpparna. Hans första stön skrämde mig. Han märkte det och det verkade roa honom. Han drog upp mig på soffan igen.

”Jag tror bestämt att det är dags att få av dig kläderna.” sa han och började med att dra mitt linne över huvudet på mig. Sen gick allt åter igen så fort. Så var vi plötsligt båda nakna. Han lät sina fingrar leka och när han vidrörde klittan drog jag desperat efter andan. Ett nöjt uttryck spred sig i hans ansikte. Han lät ett finger glida in i mig, så ett till. Det stramade och sved en aning. Han satte sin lem mot min öppning och tryckte lätt på. Hela min kropp spände sig och jag knep ihop ögonlocken.

”Slappna av” uppmanade han mig och jag försökte verkligen. Han tryckte sig sakta in i mig, det stramade så hårt att mina ögon nästan tårades. Så kände jag som en stöt. Det tog liksom stopp. Han började juka fram och tillbaka allt hårdare och ibland kände jag den märkliga stöten. Jag drog hackigt efter andan och överraskade mig själv genom att börja stöna. Musklerna drogs ihop krampaktigt och jag kände hur all kraft gått ur mig. Jag låg livlös på rygg tills han kom.

Efteråt gick jag generat till mitt rum, fortfarande lätt darrig. Halvt frånvarande som jag var märkte jag först inte att Robin följt efter mig. Jag ryckte skrämt till när jag upptäckte honom. Han krama mig bakifrån och smekte mina bröst.

”Var inte rädd” sa han ”nu ska du sova min lilla flicka.”

Jag har många gånger tänkt på det där, att han kalla mig för sin lilla flicka. Det var så underligt.