Magiker

Det var en mulen men varm vårdag när Ayla stapplade sig upp för bergsstigen. Hon var nästan framme, och förhoppningarna var höga. Hon hade aldrig träffat en Magiker förut, och där hade inte heller bott någon i trakten sedan långt innan Ayla föddes. Eldar den Store hade han hetat. Nu var det hans sonson, Ellas, som flyttat in i den gamla trollstugan högt uppe på Björnberget och tagit över efter sin bortgångne farfar.

Hon tog långa kliv över kulle och sten fastän andan bet av trötthet i bröstet på henne. Byxor hade hon struntat i, eftersom att det var varmt och den ärvda långskjortan ändå nästan räckte henne till knäna. Det var bekvämare att bara slå ett skärp runt midjan, kliva i stövlarna och förklara sig klädd. Trots bara ben.

Hennes föräldrar ogillade när hon gick barbent, men eftersom att Ayla nu under arton somrar gjort precis som hon ville, var både mor och far överens om att det inte fanns någon mening i att försöka längre.

Ayla skuttade från en stor sten till en annan. De kastanjebruna lockarna var bundna så gott det gick, men flög ändå runt lite som de ville i de svaga vindarna som pustade trött runt berget.

Hon saktade ner lite. Det var fortfarande tidigt, och hon var nästan framme. Inget skulle hon vinna på att skynda mer och hon klev ner från stenarna och gick längs stigen igen. Den hade tagit henne så högt nu att skogen inte längre reste sig runt henne. Istället promenerade hon genom ett hav av gräs, blommor och sten. Bakom sig såg hon hela Emmerdal breda ut sig över horisonten. Bäckar och vägar slingrade sig som små ormar över kullar och krön, och husen i byn såg nästan ut som småsten härifrån.

Hon stod still en stund och njöt av solens strålar mot sina fräkniga kinder. Luften luktade annorlunda här uppe. Den var kallare och friskare på något vis, ungefär som när snön precis har smält och träden börjar bli gröna igen.

Efter ytterligare några minuters promenad längs den branta stigen rundade hon en sluttande knut och fick syn på huset.

Trollstugan.

Plötsligt kändes solen inte lika varm, och luften luktade inte lika gott. Som att naturens egen musik hade tystnat, och allt Ayla kunde höra där hon stod var sina egna hjärtslag.

Stugan såg fortfarande fallfärdig ut, precis som den gjort under alla år men nu fanns där en skillnad. Rök steg ur skorstenen.

Med bestämda steg gick hon fram mot dörren, trots att nervositeten gjorde sig hörd i magen.

En magiker. En arcanist. En trollkarl.

Han kanske var ondsint och maktgalen. Korrumperad och förvriden, men hon behövde hjälpen, eller så skulle familjen snart inte ha nog för att äta sig mätta.

Hon höll handen varligt på påsen med mynt som hängde bredvid kniven från hennes bälte, och hon hoppades innerligt att de få mynten som hennes föräldrar lyckats skrapa ihop skulle vara nog för att trollkarlen skulle gå med på att hjälpa henne.

Sakta men säkert närmade hon sig huset, och framför trappen stannade hon. Ett par djupa andetag krävdes för att samla mod, och sedan satte hon foten på trästeget.

Hoppas att han inte är hemma, tänkte hon kort för sig själv, innan hon tog ett till steg, och sträckte ut handen för att knacka på dörren.

Dörren slets upp med ett ryck innan Ayla kunde knacka. Hon hoppade åt sidan för att inte krocka med den unge mannen som spatserade rakt ut förbi henne utan att titta.

“Molnigt. Ungefär tjugfyra grader varmt,” mumlade han och gick barfota rakt ut i gräset. Ayla stod storögd och tittade på mannen som gick ut. Han kan inte varit mycket äldre än hon själv. Smal och muskulös över den bleka huden, och hans korpsvarta hår var vildvuxet och bundet i en rufsig knut. Över hans axlar hängde en mörk sidenrock som fladdrade efter honom när han gick. Under rocken var han barbröstad, och iklädd endast ett par mörka byxor som såg ut att vara både tunna och bekväma.

“Lätt fuktig jord, verkar det som. Fy… tre… fyra…” började han mumla igen innan han stannade till, mitt på gräsplätten utanför huset. Han trampade runt lite på platsen, och kände på gräset med fötterna, innan han vände sig mot Ayla.

“Du där! Flicka! När regnade det senast?” ropade han. Ayla blev lite ställd av hans tilltal. Vem kallar han för flicka, tänkte hon.

“Fyra dagar sedan!” ropade hon tillbaka. Mannen satte sig ner på platsen och korsade sina ben.

“Perfekt!” sade han och började gräva upp gräs och jord med sina bara händer, medan Ayla stod kvar med knäppta händer och tittade på.

“Är du…” började hon lite osäkert.

“Upptagen? Väldigt!” avslutade mannen. Musklerna på hans mage pressades mot den bleka huden där han satt. Ayla lade märke till det, och tittade med intresse på hur de starka armarna arbetade.

“Jag letar efter magikern Ellas av Heden,” sade hon sedan.

“Han är också upptagen!” svarade mannen utan att titta upp. När hålet han grävde var tillräckligt stort slutade han gräva, och plockade istället fram en liten tygpåse ur rockens innerficka. Han öppnade påsen och tömde den rakt ner i hålet.

Vad som trillade ur påsen kunde Ayla inte se, men hon gissade att det handlade om mycket små frön.

“Vad är det du gör?” försökte Ayla på nytt.

Mannen skakade noggrant ur påsen över hålet innan han svarade.

“Odlar.”

Ayla var inte nöjd.

“Var är Magikern?” frågade hon igen – nu med en mer bestämd ton.

“I sin trädgård,” svarade mannen, fortfarande nonchalant. Ayla vände sig på plats och såg sig omkring.

“Är inte det här trollstugan?” frågade hon sedan.

Mannen täckte hålet med fin jord, och plattade försiktigt till marken där han planterat fröna.

“Jo, hurså?”

Ayla skruvade på sig och började bli irriterad, men hade samtidigt mycket svårt att slita blicken från mannens muskulösa bringa.

“Det är alltså du som är magikern?” frågade hon igen, när mannen ställde sig upp och gick med vild blick mot henne där hon stod i dörren. Han stannade framför henne, precis framför dörren där han stod minst ett och ett halvt huvud längre än Ayla.

Hon granskade honom från topp till tå, och dröjde kvar med blicken över den bleka men muskulösa bringan. Ärr och märken syntes tydligt mellan halvorna av silkesrocken.

Plötsligt lutade sig mannen fram över henne, och drog ett djupt andetag genom näsan vilket fick Ayla att ta ett chockat steg tillbaka.

“Vad gör du?” frågade hon storögt.

“Luktar på dig,” svarade mannen, men tittade nu Ayla djupt i ögonen. De där ögonen, tänkte Ayla. De var inte som några som Ayla sett förrut. De var röda, men inte röda av ondska som monstren i sagorna hon hört som barn, utan vackert röda som ädelstenar. Varma och inbjudande, som solmogna jordgubbar. Hon vände snabbt bort blicken när hon kände hur gåshuden reste sig längs ryggraden av att ha sett in i mannens ögon för länge.

“Varför då? Vem är du?” stammade Ayla fram. Hon visste inte om hon skulle vara rädd eller upphetsad. Just nu kände hon de båda.

“Mitt namn är Ellas av Heden. Jag luktade på dig för att ta reda på vad du är,” förklarade han, och undersökte henne med sin genomträngande blick.

“Vad jag är?” upprepade Ayla. Hon stod på armlängds avstånd med korsade armar, och räknade på hur snabbt hon skulle kunna springa ner till dalen igen. Samtidigt som hon gärna hade velat lägga sina händer över den här Ellas bringa för att smeka och känna på den hårda kroppen.

“Du heter Ayla Visingsegel, och du kommer från Korparbyn i Emmerdalen. Du är sjutton, nej…” avbröt han sig och tog ett steg närmare. Han böjde sig fram igen och luktade på henne på nytt.

“…arton, år gammal. Femton sextondelar människa, och en sextondel alverska,” rabblade han snabbt.

Ayla stod tyst. Hon kände sig utblottad och naken för den främmande mannen. Hur kunde han veta allt det där bara genom att lukta på henne, tänkte hon.

“Hur…” började Ayla, men Ellas avbröt igen.

“Jag har en bok över dalens alla släktträd,” sade han och flinade. Det var ett självgott och överlägset leende, och vore det inte för att Ellas antagligen var den stiligaste mannen som Ayla sett i sitt liv, hade hon velat ge honom på käften. Det blev tyst en stund. Ayla kände sig dum. Självklart var det så det gick till, tänkte hon.

“Varför luktade du på mig, då?” frågade hon misstänksamt när mannen öppnade dörren bakom sig.

“Du såg ut som att du luktade gott,” svarade han och klev in i stugan, men stängde inte dörren.

“Stig på,” ropade han ut till Ayla som stod kvar med korsade armar. Det brann i bröstet på henne. När man bodde i en stuga med hela familjen och delade rum med två systrar, var det inte ofta man lyckades unna sig sällskap i sovkammaren. I närheten av den här mannen kände hon av det mer än någonsin.

“Släng mig i vargforsen,” muttrade hon och skakade på huvudet innan hon gick in i stugan efter Ellas.

Trollstugan såg väldigt annorlunda ut på utsidan mot hur den var på insidan. Utanför stugan, såg den förfallen och övergiven ut. Inne i stugan var det behagligt svalt, och lyktor och ljus brann från alla olika hörn.

“Stäng dörren efter dig, är du snäll,” sade Ellas där han stod i det enkla köket med en tekanna i handen.

“Dricker du te?” frågade han.

Ayla nickade bara, och tittade på hur Ellas hängde tekannan i den tomma öppna spisen.

“Det brinner ju inte, “ påpekade hon innan hon kunde hejda sig.

Då knäppte Ellas med fingrarna, och som ett lejonvrål slog ljusa flammor ut över vedträna och omfamnade kopparkannan.

Magi. Riktig magi.

Ayla hade aldrig sett något liknande. Hemma tog det alltid minst ett par minuter att göra upp en eld, även om veden var perfekt torr.

Ellas gick förbi henne, och ut i vardagsrummet där en annan öppen spis brann, men mindre och lugnare än den i köket. Väggarna kläddes av överfyllda bokhyllor, och inramade kartor. Fönstren som såg igenspikade ut från utsidan, var öppna och lät ljuset dansa in mellan de färgade gardinerna. På golvet låg en vackert vävd matta, och framför eldstaden stod två fåtöljer.

“Lämna dina stövlar i hallen, är du snäll,” sade Ellas lugnt och satte sig i den bortre fåtöljen. Ayla hejdade sig.

“Varför då?” frågade hon.

“Kvasten blir sur annars,” svarade Ellas, och när han såg att Ayla var på väg att fråga, pekade han istället till Aylas sida. Hon vände sig, och hoppade till av överraskningen när hon såg kvasten som sopade sig fram över golvet, helt utan att någon höll i den.

“Vad i…” började hon, men stoppade sig när kvasten dansade ut i vardagsrummet, passerade Ellas och lutade sig sedan in mot hörnet där den stannade.

Ayla bestämde sig för att inte vara otrevlig, och klev ur sina höga stövlar innan hon gick barfota in över den mjuka mattan. Hennes bara ben kändes väldigt nakna nu, och hon stod med händerna knäppta framför sig och väntade på att Ellas skulle säga något. Hon såg hur han lutade sig tillbaka i fåtöljen och lade det ena benet över det andra.

“Sätt dig,” sade han stillsamt. “Mjölk eller honung i tét?”

Ayla satte sig, och korsade sina ben för att inte Ellas skulle se rakt upp under skjortan på henne. Mjölk var det kort om i Korparbyn, och honung hade hon aldrig smakat.

“Båda, tack,” svarade hon artigt, och Ellas nickade. Ayla satt så stilla hon kunde och kände hur Ellas rubinröda blick smekte hennes kropp.

“Så,” började Ellas. “Vad är det du behöver hjälp med?”

Han satt avslappnad i stolen, med händerna på armstöden och tittade på Ayla. Hon tog ett djupt andetag, och tänkte att det fick bära eller brista.

“Min familj är fiskare, och våra båtar sänktes av stormen förra veckan. Varenda en,” förklarade hon. Ellas rörde sig inte, utan satt still och lyssnade noggrant.

“Min farfar berättade historier om din farfar,” fortsatte Ayla, “…och hur han kunde resa sjunkna skepp från botten, och få dem att segla igen.”

Ayla avslutade och inväntade något slags svar. Tystnad föll över stugan, och allt som hördes var suset av tekannan som tjutandes kom flygande över Aylas huvud följd av koppar, fat, en mjölkkanna och en honungskruka. Allt sjönk ner mot ett litet bord bredvid Ellas fåtölj där kannan försiktigt hällde upp te i de två blommiga porslinskopparna innan den satte sig tillrätta på bordet. En sked skopade honung ur krukan ner i ena koppen, och kannan lade till en skvätt mjölk. Sedan blandade skeden för allt den var värd, innan den utmattad lade sig pustandes på bordet.

Ellas tackade sin téservis och räckte hennes kopp mot Ayla som tog emot den.

“Jag förstår,” sade Ellas och sippade på sitt té. “Mjölk, tack,” lade han till och Ayla tittade storögt på hur kannan snabbt hoppade upp och skvätte mjölk i hans tékopp.

“Kannan har inte riktigt lärt sig att göra té än. Vatten går bra, men té ska ju ogärna koka, vilket är svårt att lära en kopparkanna,” förklarade Ellas och sippade på sitt té.

Ayla smakade på sitt söta té, och låtsades inte om att Ellas precis hade pratat om hur man dresserar en tékanna. Det var gott. Många gånger godare än grantét hemma.

“Jag har lite silver med mig,” sade hon sedan. “Kan du hjälpa oss?”

Ellas smuttade på sitt té igen.

“Vi har ingenting annat att leva av. Våra båtar är allt vi äger, och om vi inte kan fiska kommer vi att svälta när vintern kommer,” fortsatte Ayla.

Ellas sade fortfarande ingenting.

“Kan du hjälpa mig?” avslutade Ayla, men Ellas satt lugnt kvar.

Tystnad föll åter igen för en stund.

“Silver har jag så att jag klarar mig,” sade han sedan lugnt. “I sanningens namn vet jag inte om jag kan hjälpa dig. Jag är inte lika mäktig som min farfar.”

Aylas hjärta föll i bröstet. Då var allt förlorat.

“Men jag ska försöka,” avslutade han sedan till Aylas glädje.

“Ska du?!” utbrast hon. Hjärtat rusade och hon var beredd att göra vad som helst för att det skulle gå vägen. Hon satt på fåtöljens kant och var mer än redo att hoppa upp till fötterna.

“Du kommer att behöva vara en del av besvärjelsen,” sade Ellas vilket fick Ayla att stanna upp.

“Hur då?”

Ellas log.

“Jag ska förklara. Dessa förtrollningar består av flera olika delar,” började han.

Ayla satt kvar och tittade på Ellas. Hon anade konturerna av hans mandom genom hans tunna byxor, men hon vågade inte låta sig själv fantisera om hur den såg ut. Hon var redan så dragen till den unge trollkarlen att det var opassande.

Ellas räckte upp ett finger.

“Det första, är en formel. Formeln i sig är inte magisk. Det är egentligen bara som ett recept. Ett recept för en kaka.”

Ayla lyssnade storögt, och tittade så intensivt in i de rubinröda ögonen att hennes egna ögon nästan tårades.

“Det andra,” började Ellas och räckte upp ett till finger, “… är direktion. Det innebär att någon behöver rikta den magiska energin åt rätt håll. Forma den. Som bagaren till kakan. Nämligen, jag,” förklarade han.

Ayla nickade för att visa att hon förstod, när Ellas räckte upp ytterligare ett finger.

“Det tredje och sista, är energi. Degen. Substansen som så småningom blir kakan. Det är där som DU kommer in i bilden.”

Nu hade Ayla svårt att förstå.

“Jag förstår att det känns svårt,” sade Ellas och skiftade sina korsade ben. Nu syntes definitivt något genom tyget, tänkte Ayla. Det brann i magen på henne, där hon satt och fick sina kinder smekta av den lysande blicken.

“När man bakar, gör man kakor på deg och ingenting annat. När man smider stål, gör man det på järn och kol, och ingenting annat,” förklarade Ellas.

“Magi – är inte riktigt lika regelrätt. Magi är nämligen konsten att omvandla energi. Därför kan ett knäpp med fingrarna skapa eld. Därför kan vattnet i luften fylla upp tekannan, och därför kan…”

Ellas stannade upp. Ayla satt bara och tittade storögt på honom.

“Därför kan en kyss läka sår.”

Aylas hjärta slog en volt i bröstet på henne.

“Kan du läka sår med en kyss?” upprepade hon och Ellas nickade.

“En riktig kyss är laddad med glädje och kärlek. Det är passion och eld. Rikta och forma den elden rätt, så kan man läka de svåraste skadorna.”

Ayla kände hur värmen i magen började sprida sig ner i benen. Hon hoppades att han skulle säga det hon tänkte på.

“Så… Om jag kysser dig – på riktigt, kan du resa fiskebåtarna till ytan?” frågade Ayla.

Ellas ställde ner sin kopp.

“Nej,” svarade han. Ayla kunde inte avgöra om hon var lättad eller besviken. Hon låtsades iallafall att det var det.

“För en sådan här ritual kommer det att krävas mer än en kyss. Det kommer att krävas energi av en alldeles särskild styrka.”

Ayla svalde.

“Och… hur skapar vi sådan energi?”

Ellas log igen.

“Genom passion.”

Ayla drog hastigt ett ofrivilligt andetag, och kände sina hjärtslag dunka mellan benen.

“O-okej,” stammade hon igen och tittade på bulan under Ellas tunna byxor. Den hade vuxit.

“Förstår du?” frågade han.

Åh, släng mig i vargforsen, JA, tänkte hon men till svars nickade hon bara.

“Bra,” svarade Ellas. “Då är vi överens. Har du något emot att vi börjar direkt?”

Ayla skakade på huvudet och ställde sig upp.

“Hur börjar vi?” frågade hon. Hon log mot honom och hon kunde inte rå för det.

“Du kan gå in i sovrummet och klä av dig. Jag ska förbereda här ute.”

Ayla gick lydigt mot dörren som Ellas pekade mot, och gick in. Sovrummet var mörkt och mysigt. En enorm säng klädd i vackert vävda, blå lakan stod mot väggen, och väggarna var klädda i tyger och gobelänger. Mitt emot sängen stod en gammal byrå i vackert snidat trä, och ovanpå byrån stod en ljuslykta bredvid ytterligare en trave böcker.

Ayla knäppte upp sitt skärp, och rullade ihop det med myntpåsen och kniven och lade det på sängen. Sedan drog hon skjortan över huvudet, och lade den bredvid bältet. Underkläderna lindade hon upp och gömde under skjortan.

Hon stod naken i en främmande mans sovrum nu. Nervositeten rullade ilsket runt i magen på henne, och hon stod med korsade armar framför sina bröst och drog djupa andetag för att lugna sig.

Naken. Helt naken.

Det knackade på dörren, och med en hand över sitt sköte och en arm som täckte brösten ropade hon, “kom in!”

Ellas kom in med en mörk flaska i ena handen och två glasbägare i den andra. Till Aylas besvikelse och obehag var han fortfarande klädd i byxor och rock. Hon hade önskat slippa vara ensam om att stå naken.

“Bra,” sade Ellas, och använde tänderna för att dra korken ur flaskan med ett plopp. Sedan hällde han upp en mörkröd vätska i det ena glaset och räckte det till Ayla.

“Vin, det lugnar nerverna,” sade han och Ayla tog emot glaset med handen vars arm täckte brösten. Ellas fyllde det andra glaset och ställde ner både glas och flaska på byrån.

“Bara så att jag vet, Ayla. Är ni erfaren?” frågade Ellas sedan lugnt medan han tog av och hängde upp rocken på en spik.

Ayla rodnade av frågan och tog klumpigt, en stor klunk av det utsökta vinet innan hon svarade.

“Jo lite, eller jag vet inte riktigt.”

Hon var mindre erfaren än vad hon önskade att hon var. Fingrar kunde man alltid komma undan med att njuta av. I sängen. I havet. I skogen. Män var en annan sak. De var svårare att få ensamtid med.

Ellas visade Ayla att sätta sig på sängen.

“Du behöver inte skämmas i den här stugan. Halva landet vill bränna mig på bål på grund av mitt yrke,” sade han och tog upp sitt glas igen och drack.

“Tre män,” viskade Ayla med rosiga kinder och tog en till klunk innan hon satte sig på sängen. Ellas stod i bar överkropp framför henne, och allt som skilde Ayla från hans kropp var någon halvmeter.

“Jag föreslår att vi tar det lugnt först, och sedan utövar vi ritualen när vi båda är…” förklarade han och drack en klunk innan han avslutade meningen.

“…redo.”

Ayla svalde, och nickade med ett leende. Hon var nervös, men ville inte låta honom tro att hon var rädd eller osäker. Hon tog ett par stora klunkar till av vinet och tömde glaset.

Ellas sträckte sig efter vinflaskan.

“Mer?”

Ayla höjde sin bägare mot honom.

“Gärna.”

Han fyllde hennes glas, innan han ställde ifrån sig flaskan igen.

“Skål då,” föreslog han och höjde sin bägare.

“Skål,” svarade Ayla.

Ellas drack ur sitt glas i ett enda svep och ställde ifrån sig det. Sedan lade han händerna på kanterna av sina byxor och tryckte ner dem över sina höfter.

De föll till golvet. Ayla satt och vågade knappt titta på den nakna mannen framför henne. I ögonvrån anade hon Ellas kuk och det välansade håret som klädde den, men hon vågade inte titta rakt mot den. Inte än.

Ellas satte sig bredvid henne. Nära, men han såg till att lämna ett litet mellanrum mellan dem båda.

“Får jag känna på den?” viskade hon, väl medveten om att Ellas kuk var inom räckhåll. Han log vänligt innan han svarade.

“Låt mig ta hand om dig först,” sade han försiktigt och lade en hand på hennes axel. Kontakten mellan hud och hud var nästan outhärdlig, och Ayla fick kämpa emot infallet att ta Ellas hand och placera den mellan sina lår.

Han sade ingenting, men med handen på hennes axel visade han henne att lägga sig ner på sängen. Den bestämda handen fick Aylas hjärta att dunka snabbare och hon följde lydigt efter.

Hon lade sig på rygg, med huvudet mot en av de bekväma kuddarna och blundade.

“Gör trollkarlsblodet en bättre på sådant här?” frågade hon utmanande. Ellas kröp upp på sängen över henne. Hon såg inte vad han gjorde, men hon kunde känna det. Han stödde sig på en hand på varsin sida om hennes kropp, och Ayla var i hans makt nu. Hon sträckte upp händerna och kände på honom. Hon lät fingertopparna dansa ner mellan hans starka bröstmuskler, och sedan längs den hårda bröstkorgen ut mot hans sidor. Hon grävde in sina naglar lite extra när hon kramade om honom för att känna hur han var formad.

För att vara karl var han ovanligt hårlös, tänkte hon och lekte med fingrarna på ett av hans många ärr.

“Se på mig,” viskade Ellas plötsligt. Det kom som en överraskning och hon visste inte om hon vågade. Om hon öppnade ögonen nu, skulle Ellas rubinröda, mystiska blick titta tillbaka på henne, och hon kunde inte lova sig själv att hon skulle kunna titta bort. De röda ögonen skulle göra henne hans, och allt vad det innebar.

“Se på mig, Ayla,” försökte han igen.

Det var dags. Ayla grävde in sina fingrar i hans hår med ena handen, och drog ett djupt andetag. Sedan öppnade hon ögonen.

En chockvåg av lust spred sig genom hennes kropp. Det var som att titta rakt in i solen. Efter ett ögonblick kan man inte se något annat. Omvärlden svartnar och allt som finns är det starka ljuset som får allt annat att blekna. De ögonen, var Aylas sol nu. Där fanns inget annat. Hon sjönk genom madrassen och svävade genom en oändlighet där allt som fanns Ellas och hans röda ögon. De var varma och de var trygga, och de fick hennes kropp att sjunga.

Hon visste inte hur lång tid hon spenderat där utan att säga ett ord. Som tur var tog Ellas tyglarna.

Han kysste henne.

Hon hade kyssts förut. Både pojkar och flickor hade hon kysst under sin uppväxt. Vissa dagar var en bra kyss allt som behövdes för att få tillfredsställelse. Men hon skulle för alltid komma ihåg den dagen som första gången hon kysste Ellas av Heden. Första gången hon kysste en trollkarl.

Kanske var det hans stiliga yttre. Kanske var det de hypnotiska ögonen. Kanske var han bara fantastiskt duktig på att kyssas. Ayla brydde sig inte om att försöka förstå. Men när Ellas läppar mötte hennes, försvann hon. Fiskardottern Ayla knuffades åt sidan och flickan i sängen togs över av någon eller någonting annat.

Ett lustfyllt odjur röt i bröstet på henne. Det var is, och det var eld och det var storm. Det var smärtsam njutning och en outhärdlig törst. Hon började hungrigt att kyssa Ellas tillbaka med handen inlindad i hans tjocka svarta hår. Ayla smakade på hans läppar innan hon styrde Ellas att kyssa hennes hals, och när han nafsade lekfullt ovanför hennes nyckelben gav hon ifrån sig ett högt stön.

Ellas fortsatte att kyssa hennes hals och lade sina händer på Aylas bröst innan han fortsatte ner över nyckelbenet. Han bytte grepp och lade handen stadigt på hennes lår när han började kyssa sin väg nerför hennes bröst.

Så mjukt han kunde, lät han sina läppar vandra över de spetsiga brösten och när han sedan bet försiktigt i hennes bröstvårta kunde hon inte låta bli att tjuta högt av smärtfylld lust.

För ett par sekunder sedan hade frustration och tvivel slitit i henne, men nu var allt borta. Hon låg där på sängen med den vackre trollkarlen och längtade efter att få känna honom i sig. Ayla var inte intresserad av någon ritual eller besvärjelse längre. I sitt huvud såg hon sig själv knuffa undan Ellas för att få plats att vända på sig. Sedan skulle hon ställa sig på alla fyra och bjuda in den unge trollkarlen att knulla henne bakifrån – som ett djur.

Hon rycktes häftigt tillbaka till verkligheten när Ellas plötsligt dök in mellan hennes lår och kysste hennes våta sköte. Ayla blev så överraskad att hon skrek till och satte sig upp.

“Vad är det?” frågade Ellas, och satte sig också upp och tittade rakt på Ayla.

Hon andades häftigt. Det hysteriskt passionerade ögonblicket hade passerat, och klarhet fyllde hennes sinnen igen.

“I-Inget…” stammade hon. Hon strök händerna genom sitt hår. I sanningens namn visste hon inte varför hon stannat upp. Ellas röda ögon analyserade henne uppifrån och ner.

“Vill du sluta?” frågade Ellas lugnt. Ayla tittade tillbaka på honom. Han såg helt orörd ut. Medan hon kände hur hennes egna kinder hettade knallröda, såg Ellas ut som han gjort i fåtöljen med tét i handen. Lugn som spegelblankt vatten efter en storm.

“Nej, nej! Jag bara… Nej! Det är bra! Jag vill fortsätta!” svarade hon sakligt. Hon ville fortsätta. Mer än något annat. Hon lutade sig fram och kysste Ellas igen.

Det hjälpte. Som en blixt fylldes hon av passionerad hunger igen, och hon riktigt slängde sig baklänges ner på sängen med fingrarna inborrade i Ellas mörka hår.

“Fortsätt…!” väste hon.

Ellas var inte sen att lyda och började genast att kyssa och slicka hennes våta underliv med entusiasm.

Det var inte som någonting Ayla någonsin upplevt. Hon hade blivit uppvaktad och kysst förut. Förförd och knullad till att hon inte kunde stå på benen, men hon hade aldrig fått sin fitta kysst och slickad på det här sättet.

“FORTSÄTT!” skrek hon ut när välbehaget höll på att få hennes bägare att rinna över, men till hennes besvikelse avbröt Ellas sin behandling.

“Får jag prova en sak?” frågade han och tittade upp mot henne. Ayla var nära ursinnig, men försökte inte att säga emot de rubinröda ögonen. Hon visste att även om hon hade velat, hade hon inte kunnat. Hon var hans nu.

“Om du lovar att du fortsätter sedan!”

Ellas log, och satt sig upp.

“Nej, ligg kvar!” insisterade han när Ayla var påväg att sätta sig. Hon lydde istället och slappnade av i kroppen. Hennes puls bankade genom underlivet som en hammare mot hett stål.

Ellas höjde en hand ovanför henne och sträckte tydligt ut ett finger i en pekande gest. Sedan blundade han.

“Uhm…  Vad gör du?” började hon, men blev hyschad av Ellas, som snart sänkte fingret och placerade sin fingertopp precis under hennes navel.

Vad sysslade han med? Här låg hon, kåt som en löpande hynda och han började… leka? Ayla stirrade på hans finger mot hennes mage och var påväg att protestera när Ellas plötsligt flyttade fingret.

“Woah!” utbrast hon.

Fingret lämnade ett spår efter sig. Som med målarfärg ritade Ellas upp en cirkel, bred som en handlängd på huden under Aylas mage.

“Vad…” försökte Ayla igen, men Ellas avbröt.

“Strax klart…”

Han lade till detaljer på cirkeln. Symboler och linjer av olika slag innan- och utanför cirkeln. Han avslutade med en prick, precis i mitten av sitt verk.

“Så.”

Ayla tittade klumpigt ner på sin kropp och Ellas öppnade ögonen igen.

“Perfekt!”

“Är det någon mening att fråga vad det är?” vek Ayla in.

“Nej,” svarade Ellas och lade sin hand på märket. Sedan började han med låg röst, tala på ett språk som Ayla inte kände igen. Hon var påväg att fråga igen, men blev avbruten när hon plötsligt kände sig konstig.

Märket vibrerade. Kraftigare och kraftigare ju mer Ellas talade på det konstiga språket.

“Åh, vad i…” började hon när välbehaget sköljde över henne som en syndaflod. Ellas log mot henne innan han placerade sig mellan hennes ben, och med en hand på märket började han kyssa hennes fitta igen.

Aylas ben skakade. Hennes tår vek sig, och varenda hårstrå på hela hennes kropp stod på ända när hon kände Ellas tunga mot sitt kön. Det var inte naturligt. En kropp var inte byggd för så här mycket välbehag på en gång, och det var med ett skrik som Ayla kom i en efterlängtad orgasm.

Hon stönade och pustade av njutning, och musklerna i bålen på henne ryckte så kraftigt att hon ofrivilligt satte sig upp och föll tillbaka på sängen flera gånger, innan hon tillslut suckade en sista gång.

“Släng mig i vargforsen…” väste hon och stirrade rakt upp i taket. Hon pustade tungt, och kände hur märket som Ellas hade ritat fortfarande blixtrade ut mysiga vibrationer. Hade hon varit en katt skulle hon spunnit nu.

Hon tittade ner på Ellas som satt sig upp, och höll på att torka hennes safter från sitt välsvarvade ansikte.

“Är du redo för trolleri, fröken?” frågade han artigt, men med ett retsamt charmigt leende. Aylas hjärta slog dubbelslag när han log. Hur lång tid måste det gå innan man får kalla sig kär, frågade hon sig. Hon tittade snabbt ner på märket på hennes mage som fortfarande syntes tydligt. Nästan som en tatuering.

Ellas tog hennes hand, och hon ställde sig lydigt på skakande ben för att följa efter honom ut i vardagsrummet igen. Möblerna och borden hade flyttat sig mot väggarna för att göra plats på golvet där Ellas förberett ritualen.

Otända vaxljus stod tätt ihop i en stor cirkel på golvet, och precis som på hennes mage hade Ellas målat upp symboler, märken och linjer kors och tvärs över golvet.

“Sätt dig i mitten. På knä,” beordrade Ellas, och Ayla var inte sen att lyda igen. Hon klev varligt över vaxljusen och såg sig om för att försäkra sig om att hon stod i mitten, innan hon satte sig på knä med händerna på sina knän.

“Blir här bra?” frågade hon försiktigt.

Ellas nickade som svar där han stod. Helt naken, och med sin svullna kuk i praktfullt väder. Han var vacker.

“Om du är redo, börjar vi nu,” sade han tydligt.

Ayla nickade.

“När vi har börjat får du inte lämna cirkeln. Det är viktigt,” förklarade han.

Ayla nickade igen, och såg på hur Ellas ställde sig mitt emot henne på sin sida av vaxljusen innan han knäppte med fingrarna och lät skarpa flammor flacka till liv på de många vaxstumparna. Värmen spred sig över Aylas hud, och ljuset dansade runt den mörka trollstugan.

“Titta på ljusen, Ayla,” viskade Ellas.

Ayla sänkte blicken från Ellas till de brinnande vaxljusen. Det var inte helt utan obehag för ögonen som hon stirrade in i de skarpa lågorna.

“Titta på ljusen.”

Trollkarlens röst ekade i Aylas huvud, och hon lydde så gott hon kunde.

“Andas djupt,” fortsatte hans röst.

Hon kunde se i ögonvrån att Ellas inte öppnade munnen längre. Hans röst lät inuti hennes huvud.

“Andas djupt,” upprepades orden i hennes huvud. Hon gjorde som han sade och med hakan högt drog hon ett djupt andetag efter det andra. Hjärtat rusade fortfarande efter behandlingen som Ellas givit henne, och medan hon gärna ville lyda hans instruktioner ville hon nästan hellre ta trollkarlens hårda kuk i munnen och återgälda tjänsten.

“Fokusera på ljusen,” viskade Ellas röst igen.

Hon stirrade in i lågorna, och andades. Ljusen flackade försiktigt, från hennes djupa andetag.

“Fokusera!” upprepade Ellas högre.

Ayla drog ett djupt andetag igen och samlade sig. När hon sedan pustade ut, slog lågorna ut i flammor och växte sig flera handlängder höga.

Det plötsliga ljuset och värmen fick henne att rygga tillbaka, men Ellas röst lugnade henne.

“Du kan inte bränna dig.”

Ljusen krympte igen, och väntade i små lydiga lågor medan Ayla pustade ut, och strök sina händer genom håret.

“Fortsätt,” viskade Ellas igen och Ayla fortsatte. Hon satt på knä i sin nakenhet, och såg på hur lågorna växte och krympte i takt med hennes djupa andetag.

“Vad är det som händer?” frågade hon när lågorna återigen växte till eldtungor som från en övermatad ugn. Hon tittade upp, och såg hur Ellas sakta gick naken runt cirkeln.

“Magi,” svarade han inuti Aylas huvud, innan han stannade och sträckte ut sin hand mot henne.

“Affectum!” sade han högt.

Ayla kände en stöt från märket på hennes mage, vilket fick hela hennes kropp att rycka till när vågor av vibrationer flödade genom hennes underliv.

“Åh, du…!” började hon, men fick sätta händerna i golvet för att hålla balansen där hon satt.

“Cumos!” fortsatte Ellas, och Ayla stönade högt när märket dunkade till på nytt. Lågorna växte sig så höga att både Ellas och stugan försvann när elden stormade runt henne. Det var varmt, men inte smärtsamt. Elden var kärleksfull och säker. Inte hotfull eller farlig, och hon satt omringad av rytande eldsflammor och stönade ut välbehaget som Ellas magiska symboler fyllde hennes kropp med.

“EOS!” ekade Ellas röst, när han med ett snabbt kliv steg oberörd genom väggen av eld, och in i cirkeln.

Lågorna krympte igen, och det blev tyst i rummet. Ayla satt på knä, och tittade upp mot Ellas medan hon skakade av stötarna i hennes kropp. Han såg orörd ut, och det var inget mindre än orättvist.

Ayla kunde känna hur hennes knut hade lossnat, och hennes hår stod åt alla håll. Hennes kinder var glödheta och antagligen rödare än Ellas ögon, och hennes fitta var så våt att om hon satte sig helt på golvet, misstänkte hon att kvasten skulle bli ledsen på henne.

Ellas hukade sig, och satte sig på knä framför henne. Hans hår låg lika perfekt som när han hade gått genom dörren tidigare, och han satt med rak rygg och med händerna på sina knän. Hans välvuxna kuk stod svullen och stenhård och han tittade Ayla rakt i ögonen.

De där ögonen, tänkte Ayla snabbt. De skulle bli hennes fördärv allra minst.

Han kysste henne igen. Han rörde vid henne, och inte som förut på sängen. Han rörde henne inte med försiktighet och precision. Nu tog han i henne, med hårda händer och hungrande fingrar.

“Åh, släng…” började hon när Ellas kysste hennes hals, men blev avbruten när han plötsligt nafsade henne på halsen och omfamnade henne med en våldsam rörelse.

Han var oerhört stark, och under andra omständigheter hade Ayla kunnat ligga illa till, men nu styrde hon hans händer mot hennes bröst och kysste honom hungrigt tillbaka.

Nu fick det vara nog. Det fick räcka nu. Inga fler blickar. Inga fler händer och inga fler kyssar.

“Knulla mig,” beordrade hon honom, och grep tag om hans mandom som hon började runka med häftiga rörelser. Ellas stönade till innan han svarade.

“Nej, vänta lite till…!” klämde han fram, men Ayla hade bestämt sig, och började bestämt att tvinga ner honom på rygg. Hade han velat kämpa emot, hade hon säkerligen inte haft en chans, men hon förstod nu att Ellas inte var helt orörd av deras möte. Han gav med sig och lade sig på rygg, medan hon fortsatte att runka av honom.

“Då får jag väl göra det själv då!” väste hon, och svingade ett ben över Ellas och gränslade honom. Trollkarlen tycktes förstå henne nu, men lät sig inte övermannas. Istället tog han henne i armarna och rullade runt till att Ayla låg naglad på rygg under hela hans tyngd.

Ljusflammorna röt ifrån igen och växte sig flera gånger större när hon kände hans hårdhet mot sitt lår. Hon försökte flytta på sina höfter för att leda honom närmare, men till hennes förtvivlan satt hon fast.

“Knulla mig!” försökte hon igen, och såg Ellas i hans röda ögon. Hon slog armarna runt hans hals och kysste honom med allt hon hade i sig, och trots att hon blundade kunde hon känna hur eldslågorna växte sig högre och högre.

Ellas bröt kyssen och släppte henne. Han såg annorlunda ut nu. Lugnet och noggrannheten hade växt till en djurisk blick och pulserande passion som hon kände ända ut i hans fingrar när han hårdhänt särade på hennes ben.

Tiden stannade när trollkarlen sedan placerade sig rätt, och grep tag om sin hårda kuk och riktade den rakt mot Aylas våta öppning. En mindre evighet hade passerat när hon plötsligt, och utan någon som helst självkontroll, lade sina händer om Ellas höfter och tvingade honom mot sig.

Inte ens det magiska märket kunde mäta sig med känslan som spred sig genom kroppen när Ayla äntligen fick känna Ellas kuk i sig. Hon skrek för full hals och slog sina ben runt honom, medan Ellas tvingade sig djupare och djupare in i henne.

Sedan började han röra sig, fram och tillbaka. Den långa kuken lämnade henne aldrig helt och hon levde plötsligt på en balansbräda, där halva tillvaron bestod av paniken som slog henne varje gång Ellas var på väg att dra sig ur, och den andra halvan av lyckan när han plötsligt stötte sig in i henne igen.

Han tog på hennes bröst, och kysste henne hungrigt medan han knullade henne. Vart han lärt sig att älska på det här viset visste inte Ayla, men hon njöt för fullt över hur han tycktes veta precis vad hon ville ha när hon ville ha det.

När tanken slog att hon ville bli kysst på halsen, han hon bara precis tänka tanken innan Ellas dök ner och nafsade hungrigt över hennes strupe.

När hon kände att hon vill nå sin klitoris för att få smeka sig själv medan Ellas knullade henne, hade han redan lyft på sig nog för att komma åt att lägga sin hand på det magiska märket och låtit Aylas ögon rulla bakåt.

”Ellas, kan vi…” började hon mellan stön och stötar, men precis som innan tyckte Ellas veta vad hon ville ha, långt innan hon själv visste det. Han drog sig ur henne, och grep tag om hennes höfter för att sedan tvinga henne att vända sig till mage. Väl på mage, grep han om hennes höfter på nytt och drog upp henne på knä, innan han smidigt lät sig glida in i henne igen, nu bakifrån.

Med en hård stöt fick han henne att tappa balansen och ta stöd med händerna i golvet. Ellas fortsatte ivrigt att knulla henne bakifrån och nu stod hon på alla fyra och blev tagen som ett djur av en trollkarl. Hon kände en plötslig hand i sitt hår, och tjöt sedan högt av smärtblandad njutning när Ellas grep tag hårt i hennes lockar och stötte sig i botten på henne.

Ayla tappade tid, och hon tappade rum. Ljusflammorna nådde taket nu och formade en vägg av rytande eld, medan Ellas satte på henne som ett vilddjur. När hennes knän gav upp, tryckte han henne rakt ner i golvet till att hon låg på mage, och han satte sig tvärs över hennes lår, under rumpan och fortsatte med sin behandling. Minuter blev timme, och medan Ayla kom i orgasm efter orgasm tycktes Ellas aldrig sluta.

Han sprutade inte och han tog inga pauser. Han lät inte ens andfådd när han för fjärde gången lyfte upp henne i sina armar, och började knulla henne medan han höll henne om hennes fasta rumpa. I sin tur, satt Ayla i Ellas händer med armarna om hans hals, och kunde inte göra mer än att se honom i de röda ögonen när han använde sin otroliga styrka för att knulla henne till vansinne.

Svetten pärlade hennes mjuka hud, och hon kunde knappt tänka. Ellas var allt som fanns, och hon ville aldrig lämna den magiska världen hon hamnat i. Om de fortfarande var i stugan kunde hon inte veta eftersom att väggen av eld brann så tätt och kraftigt att man omöjligen kunde se genom den. Så långt hon visste kunde de varit i en annan värld. Ayla och hennes rödögda trollkarl.

”Ellas, jag vet inte om jag orkar mer…!” ropade hon över ljudet av den vrålande elden. Ellas såg henne i ögonen, och saktade ner. Elden fortsatte att storma runt dem, och Ayla kände hur Ellas kuk pulserade inuti henne.

”Du har varit duktig, Ayla. Vill du sluta, kan du lämna cirkeln,” förklarade han, utan att röra en muskel. Hon låste sina ben runt honom, och höll sig fast i hans famn. Hur han kunde vara så stark, förstod hon inte, utan kramade och kysste honom istället.

”Finns det inget mer jag kan göra?” viskade hon förföriskt, och virade in sina fingrar i hans svarta hår.

”Du har gett allt du behöver, Ayla. Du behöver inte…” försökte han, men hon avbröt genom att kyssa honom igen.

”Jag pratar inte om formeln. Jag pratar om dig,” förklarade hon, och roterade sina höfter för att riktigt kunna känna hur hans grova kuk fortfarande fanns i henne.

”Vad vill du ha? Låt mig…” försökte hon, men fann inte rätt ord.

”…glädja dig.”

Ellas log nu. Inte det överlägsna och självsäkra leendet han tidigare klätt sig i, utan ett mer kort och osäkert.

”Jag gläder mig åt sällskap av någon så ljuvlig som du,” förklarade han lite försynt, vilket fick Aylas hjärta att hoppa mer än det redan gjorde.

”Allvar!” utbrast hon och slog benen runt Ellas midja där hon hängde i hans famn. ”Jag släpper dig inte förrän du är tom!”

Ellas skrattade hjärtligt åt greppet han fastnat i, trots att han säkerligen kunde tagit sig loss utan besvär.

”Ja, det verkar inte bättre!” sade han fundersamt och smekte Ayla över de bleka benen höll henne fast vid hans kropp. ”…och du tänker inte släppa mig förrän?”

”Förrän du är tom,” viskade Ayla och kysste Ellas på kinden innan hon roterade sina höfter på nytt.

”Utmana mig inte, fröken. Du känner inte mig,” väste Ellas tillbaka med ett leende. Hans blick var så intensiv att Ayla rös av orden, och utan ytterligare diskussion började hon röra sina höfter på nytt. Hon kramade om hans hals, och höll fast med benen runt hans höfter medan hon hoppade upp och ner på den hårda kuken. Han hade kunnat släppa henne helt och hon hade ändå hängt kvar på hans kropp som ett vilddjur. Ellas var stadig som en ek, och någon oro över att falla omkull fanns inte kvar i henne.

”Lägg mig ner och ta mig snabbt och hårt,” viskade hon till honom, och han var inte sen att lyda.

Det var som att de hade bråttom. Ellas fällde Ayla till golvet, och hon föll på rygg utan att kämpa emot. Den unge trollkarlen lade sig över henne, och tvingade in sin mandom i sig med en kraftig stöt innan han började knulla henne igen.

Ayla stönade högt och hennes ögon tårades av bubblan som växte i bröstet på henne. En bubbla av oerhörd njutning, utblandad i smärta och glädje, lycka och kärlek till den underlige mannen som just nu ägnade sig åt att ta henne på sitt vardagsrumsgolv.

”Hårdare!” skrek Ayla, och stötte tillbaka mot Ellas som tog i för allt han var värd.

Hon visste inte hur länge de fortsatte eller hur många gånger hon kom, men det var med lättnad för Ayla som Ellas slutligen drog sig ur och med ett stön, lät kaskader av varm sperma spruta över hennes mage.

Medan Ayla låg och andades ut, såg hon nu att Ellas inte längre såg sådär perfekt ut. Det gladde henne. Nu var han pionröd i ansiktet, och hans svarta hår var tilltufsat. Hans axlar och överarmar pryddes av klösmärken som Ayla inte ens kunde minnas att hon ansvarade för, och han andades tungt av utmattning, föga förvånande.

”Du… Jag…” började han, och lade sig på golvet bredvid henne.

”Du är fantastisk,” svarade Ayla mellan Ellas flämtningar. Hon såg tydligt att han var helt slut.

”Du måste vara utmattad efter den ansträngningen,” fortsatte hon och strök försiktigt bort lite av Ellas hår som lagt sig över hans ansikte.

”Det är inte det,” svarade Ellas med låg röst. ”Det är ritualen.”

Ayla spetsade öronen och skakade liv i sitt tunga huvud.

”Ritualen? Är något fel?”

Ellas satte sig försiktigt upp, och gned sina händer samman.

”Jag tror inte det. Jag tror att det fungerade utmärkt, men det tär på mig,” förklarade han försiktigt.

”Kan jag göra något?” viskade Ayla oroat och strök honom försiktigt över håret och ner för nacken.

”Nej. Din del är klar. Nu är det min tur,” avslutade han, och snabb som en skugga vände sig Ellas om och lade en hand över Aylas ögon.

Vad som hände sedan kunde Ayla inte förklara. Innan hon kunde protestera, vaknade hon i sin egen säng i tackelstugan hemma på fiskargården. Det var knäpptyst, så när som på vågornas kluckande och måsarnas skri utanför det öppna fönstret, som morgonsolen sken in genom. I sängen på andra sidan rummet låg hennes syster Amalie, med händerna bakom huvudet och tittade upp i taket.

”God morgon! Vi tänkte bada innan vi frukost. Vill du följa med?”

Ayla satte sig upp med ett ryck.

”Vad i…? Hur kom jag hit?”

Amalie vände sig till sidan och tittade på sin storasyster.

”Vad menar du? Hur brukar du gå och lägga dig?”

Ayla såg sig omkring, medan besvikelsen växte sig i bröstet.

”Vi måste skynda oss om vi ska hinna. Pappa vill åka och köpa stock till den nya fiskebåten så tidigt som möjligt,” fortsatte Amalie och drog bort sin filt innan hon ställde sig upp och drog nattlinnet över huvudet.

Det hade känts så verkligt. Hon kunde fortfarande se de röda ögonen framför sig om hon blundade, och känna värmen av hans kropp på sina fingertoppar. Hur kunde det bara varit en dröm?

”Kommer du?” frågade hennes syster medan hon svepte in sin nakna kropp i ett badlakan. Hon suckade djupt, och klev upp. Sängen var densamma, tackelstugan var densamma, och hennes malätna nattlinne var detsamma. Hon skulle för alltid sakna den mystiske mannen hon träffat i sina drömmar, tänkte hon och drog nattlinnet över huvudet.

I samma ögonblick slogs dörren upp, och hennes andra syster, Alina, klev in.

”Det är någon på bryggan!”

Ayla och Amalie brydde sig inte ens nog för att titta upp.

”Vem är det då? Någon som vill köpa fisk? Säg bara att vi inte har nån’…”

”Det är en karl, och han sade inte sitt namn. Han sade bara att han var upptagen. Han bara står där och tittar på vattnet.”

Då såg Ayla det som fick hennes hjärta att hoppa till och slå dubbelslag.

Märket.

Ellas märke var kvar på hennes kropp. Det var ingen dröm. Han var på riktigt, och han var här. Han fanns.

Så snabbt hon kunde slet hon åt sig sin långskjorta och drog den över huvudet innan hon sprang barfota ut över gården, utan att säga så mycket som god morgon när hon passerade sin mamma. Hon fortsatte över gruset, förbi storhuset och rakt ut mot bryggan.

Där stod han.

Han var vänd ut mot havet som låg nyvaket och spegelblankt. Det svarta håret satt i en perfekt knut igen, och han var klädd i stövlar, och byxor, skjorta, väst och mantel. Händerna hade han knutna bakom sin rygg, och han stod blixt stilla.

Ayla tog ett djupt andetag, och kände hur smilbanden drog sig av lyckan som spred sig genom kroppen. Hon gick försiktigt ut mot honom över bryggan medan en del av henne ville springa fram och hålla om honom. Kyssa honom. Knuffa ner honom i vattnet för att han skrämt henne sådär.

Hon hörde sina systrar ropa bakom henne medan de kom springande runt knuten, men hon struntade i dem.

”Sovit gott?” frågade plötsligt Ellas när hon fortfarande var flera steg ifrån honom.

”NEJ!” ropade hon tillbaka. ”Vad gjorde du med mig?!”

Hon var lyckligare att se honom än vad hon varit i hela sitt liv, men hon hade bestämt sig för att hon var arg på honom över att han gjort vad han nu hade gjort.

”Jag beslutade att det var säkrast att låta dig sova till att jag kunde vara säker på att det vi skapade inte skulle vara farligt för dig. Magi är flyktiga saker,” förklarade Ellas, fortfaradne vänd bortåt.

”Magi?!” utbrast Amalie när hon klev ut på bryggan bakom Aylas rygg. ”Ayla, vem är det där?”

Ayla hade armarna i kors, och var inte säker på att svaret var nog.

”Du kunde ha berättat vad du skulle göra!” sade hon surt tillbaka.

”Gör vadå? Vad har han gjort mot dig?” försökte hennes envisa syster igen.

”Jag beslutade att i det här fallet var det bättre att be om ursäkt än om tillåtelse,” svarade Ellas innan han sträckte ut sina händer mot vattnet.

”Jag hoppas att du förlåter mig,” avslutade han när hans händer plötsligt omfamnades av ett grönt ljus som sakta spred sig ut över vattnet.

”Ayla, vad gör ha…” försökte Alina, men Ayla hyschade henne.

Med ett dundrande plask dök plötsligt någonting upp ur vattnet framför dem. En av båtarna. Det var som att se på när den sjönk – fast baklänges. Vattnet forsade ut från däcket, och masten slogs upp med en väldig fart. Plankorna i skrovet klämdes på plats, och revorna i seglet läkte som ett sår. Sjögräs och snäckor trillade bort, och plötsligt låg Silvertärnan och flöt vid bryggan, precis som förut.

Ayla beundrade Ellas där han stod, och utövade den ena komplicerade handrörelsen efter den andra, och plötsligt hördes ytterligare ett plask, och sedan ett till när Våghalsen och Ärlingen klättrade upp till ytan framför hennes ögon.

En efter en dök Aylas familj upp, i samma takt som båtarna flöt upp och lagade sig själva innan de smidigt flöt i land.

Till sist slutade Ellas händer att skina, och han pustade ut när den lilla ekan dök upp och slog mot bryggan med en lätt dunk.

”Så… Jag tror att det var alla,” sade han och vände sig om medan han drog efter andan.

Ayla sprang fram och kramade om honom, och han besvarade genom att slå sina armar runt henne, och kysste henne i pannan.

”Vad ska det här betyda? Vem är ni?” utbrast plötsligt Aylas pappa, som stod i nattskjortan med armarna i kors. Typiskt honom att vara misstänksam över en sådan gåva, tänkte Ayla.

Ellas tittade upp mot den gamle fiskaren, utan att släppa taget om Ayla.

”Mitt namn är Ellas av Heden. Ayla kom till mig häromdagen, och sökte min hjälp efter era många skeppsbrott,” förklarade han sakligt och artigt, men fiskaren rörde inte en min.

”Och…? Vad förväntar ni er efter det här då?” frågade han barskt och kliade sitt grå stubb.

”Säg tack, pappa!” röt Ayla till, vilket fick gubben att häpna.

”Jaja, flickunge, tack då, du! Men ingen gör något sådant utan att vilja ha något tillbaka. Vad är det du vill ha?” fortsatte fiskaren.

”Ja, jag tänkte be din dotter att komma och äta frukost med mig i min stuga. Om hon vill såklart.”

Ayla svarade inte. Istället tog hon honom i handen, och tillsammans lämnade de fiskargården den morgonen, medan den stora familjen stod kvar på bryggan med gapande munnar.