Klara (del 1)

Arlanda var packat med människor, några brunbrända och utvilade efter en semester, några bleka och förväntansfulla. Också jag var där, blek, trött och orkeslös. Någonstans hörde jag ett barn gråta, kanske ville den tillbaka till värmen, kanske ville den hem till tryggheten i det välbekanta.

Jag kände ett pirr i magen, en känsla jag inte hade känt på länge. Att jag hade varit sjukligt deprimerad i snart ett helt år var för mig oförståeligt. Jag som annars var glädjespridaren Klara som fick alla att skratta och må bra. Fast det var innan Martin dog. Det gjorde ont i min kropp när jag tänkte på honom, vi hade varit tillsammans i 10 år av de 25 år jag levt. Vi hade haft det bra han och jag, perfekt skulle man till och med kunna säga. En fin lägenhet, en underbar hund, drömmar om barn och giftermål tillsammans. Tills cancern.

En äldre dam stötte till mig och fick mig att återvända till verkligheten, jag tog ett djupt andetag för att svälja ångesten. Den här veckan ska jag må bra. Det här har jag förtjänat, tänkte jag högt för mig själv och gick bort med min tunga väska. Att se kärleksfulla par och familjer kändes jobbigt men det värsta var över nu, jag ville bara må bättre och var helt inställd på att göra allt jag hade lust att göra, inte hålla tillbaka och tänka på andra före mig själv. Detta skulle helt enkelt bli en Klara-vecka, en chans att komma bort och läka såren.

Flygplanet såg gigantiskt ut när jag gick med alla de andra, som också var på väg till Thailand, mot ingången. En känsla av obehag fyllde mig, den är för stor för att kunna flyga i luften. Den måste väga för mycket. Den kommer ju inte klara av det, tankarna snurrade. Jag hade aldrig flugit förut och var inte beredd på de här känslorna. Jag lugnade ner mig själv genom att tänka att jag bara var fjantig, det här flygplanet har flugit många gånger förut och har ju klarat sig hur bra som helst. Jag gick in. Det var mysigt där inne, kändes inte lika skräckinjagande. Lagom med benutrymme, små tv-apparater som snart skulle visa en film som jag aldrig hann se, trevliga flygvärdinnor som kom med avslappnande vin som smakade himmelskt. En kille satt bredvid mig, han tittade bort och allt jag såg var hans ovårdade frisyr.

Jag kom på mig själv med att hyperventilera när planet lyfte från marken. En varm hand på min nakna arm. Ett oroligt leende. Jag slutade hyperventilera, hade tappat andan, slutat andas helt.

– Hur mår du? Frågan kom från den vackraste person jag sett, lite sliten precis som alla var under vintern i kalla Sverige men helt otroligt vacker. Hans ögon var lite sneda vilket gjorde att han såg sådär gulligt ledsen ut, som en hundvalp som tigger efter en godisbit. Hans hår var ljusbrunt, nästan guldigt och när han log oroligt mot mig fick han en charmig smilgrop på högerkinden och visst var han inte lite lik Martin?

– Jag har aldrig flugit förut, trodde inte att det skulle kännas riktigt såhär, fick jag fram.

– Det är inte så farligt, du lär nog tröttna på att vara rädd efter en timme eller så, sa han och klappade min arm, den blev alldeles varm av beröringen och värmen spred sig i hela min kropp.

Flygplanet slutade stiga i höjd och det kändes som om att vi stod stilla, genast kände jag mig lugnare. Herregud, hur ser jag ut egentligen? Frågade jag mig själv och reste mig upp för att gå mot toaletten med min necessär i högsta hugg. Det var som jag trott, om inte värre. Mitt blonda hår hade en grådaskig ton och låg i tråkiga raka stripor på mina axlar och ner över brösten. Jag var blå under ögonen, det såg ut som någon hade slagit mig över ögonen. Genast tog jag upp en borste och en hårsnodd och satte upp håret i en stram hästsvans. Sminkade över det blå så gott jag kunde och kände igen mig själv lite mer. Det här var den Klara jag egentligen var, inte förstörda zombie-Klara.

Killen tittade upp på mig och nickade som hälsning och jag log generat tillbaka. Jag fick en konstig känsla i magen, skuld. Det kändes som att jag gjorde något jag inte borde, att jag gjorde väldigt fel. Jag tänkte på Martin. Han hade inte gillat det här. Eller hade han kanske det? För inte hade han väl velat att jag deprimerad och ensam hela livet? Jag satte mig bredvid killen som nu hade tagit upp en bok som jag kände igen. En anledning till att prata med honom tänkte jag.

– Jag har också läst den boken, Stephen King skriver väldigt bra böcker! Sa jag, nästan lite för entusiastiskt.

– Ja, den här är min favorit, har läst den säkert tio gånger, sade han och skrattade tyst. Han tittade på mig intensivt, log så att smilgropen syntes. Jag log tillbaka.

– Reser du själv? Frågade han.

– Ja jag kände att jag ville åka iväg för mig själv och slappna av, du då? Jag satte mig bekvämare, lite närmare.

– Ja, egentligen skulle en kompis följt med men han fick förhinder så det blev bara jag men man kan ju ha minst lika roligt ändå, sa han glatt. Jag blev lite avundsjuk på hans positiva synsätt.

Jag bad flygvärdinnan om ett glas med vin, likaså gjorde killen bredvid mig. Hon kom snabbt med ett varsitt glas åt oss. Det värmde i magen.

– Vad oförskämd jag är, har inte ens presenterat mig, sa killen och fortsatte, jag heter Joakim men du kan kalla mig Jocke, han tog fram sin hand för att ta hand med mig.

– Klara, sa jag och så skakade vi hand. Vi skrattade tillsammans. Det var länge sedan jag skrattade på riktigt, det kändes skönt.

Tre eller kanske fyra glas vin befann sig nu i min mage, jag undrade vad flygvärdinnan tänkte om mig egentligen som satt och blev onykter på planet. Jocke hade inte druckit något mer utan drack vatten. Vi pratade och skrattade högljutt, utan att tänka på att de andra passagerarna kanske sov. Vi skrattade, rörde lätt vid varandra. En klapp på axeln, en hand på låret. Alla mina bekymmer var borta just nu. Tillslut vågade jag fråga.

– Vill du följa med in på toaletten? Viskade jag till honom och bet mig generat i läppen.

Han log. Reste sig försiktigt upp och följde efter mig i den smala gången. De flesta sov nu och några läste eller sysslade med annat. Ingen såg oss gå in på toaletten, tror jag inte i alla fall.

Mitt hjärta slog fort, jag kände mig lycklig. Han blev alldeles vild när vi väl var inne och hade låst om oss. Hans händer var hetsiga och det trånga utrymmet gjorde att han slog i armbågarna i väggarna när han slet av mig byxorna, slet av sig själv kalsongerna. Hans kuk var stor och jag kunde inte låta bli att jämföra den med Martins då Martin var den enda jag hade haft sex med. Jag blev lite rädd, tänk om han tycker jag är dålig och jag har inte rakat mig på ett helt år. Jocke tittade på mig, log och kysste mig passionerat. Jag slet av mig trosorna, slet sönder dem. Han brydde sig inte om att jag var hårig, brydde sig inte om mina blå cirklar under ögonen. Jag placerade honom på toalettsitsen och satte mig i hans knä. Förde in hans stora kuk i mig, han var näst intill för stor och det kändes. Försiktigt lät jag mig själv sjunka ner i hans knä och få hans kuk allt djupare in i mig. Han kysste min nacke, mina nyckelben och flåsade varm luft i mitt öra. Jag började rida fort, hetsigt, det kändes helt fantastiskt. Han drog av mig mitt linne och knäppte vant upp min bh. Mina stora bröst guppade när jag red honom. Han kysste mina bröstvårtor, retade dem med tungan och jag stönade. Jag andades ansträngt nu men ville inte stöna eftersom det var så offentligt. Han lyfte bestämt upp mig, sade ingenting. Jag förstod vad han ville och lutade mig mot väggen. Han trängde in i mig bakifrån och han kändes om möjligt ännu större än nyss. Jag stönade högt och han satte sin hand för min mun och skrattade tyst. Jag fnissade generat och svankade mer så att han skulle komma in djupare. Han tog tag i mina höfter och juckade det hårdaste han kunde. Jag höll tillbaka mina stön så gott det gick men andningen kunde jag inte sakta ner. Mina bröst trycktes mot den kalla toalettväggen, han var djupt inne i mig. Jag stönade till högt och hans hand kom återigen fram för att hålla för min mun igen. Orgasmen var den bästa jag känt, kanske för att det var så länge sen sist. Hela min kropp krampade i de sköna vågorna av orgasmen och jag kan ha råkat bita honom i fingret.

– Skulle du kunna suga av mig tills jag kommer? Frågade han samtidigt som han kysste mig.

Återigen placerade jag honom på toaletten och satte mig på knä framför honom. Jag slickade hans kuk, retade honom och slickade på ollonet. Jag lät hans kuk sakta glida allt djupare ner i min mun, ner i min hals. Han stönade och höll tillbaka det. Jag tog min hand och runkade av honom samtidigt som jag sög på hans ollon. Han tog krampaktigt tag i mitt hår.

– Jag kommer, förvarnade han och jag fortsatte, lät honom komma i min mun, svalde den varma sperman och slickade rent hans ollon. Jag tittade upp på honom och log generat. Han log också.

Vi gick tillbaka till våra platser, en flygvärdinna tittade på oss misstänksamt och snörpte på munnen. Vi satte oss på våra platser och jag kände lite ångest över vad jag just gjort. Blandad ångest och lycka. Jag är inte otrogen tänkte jag om och om igen.

Jocke fortsatte läsa sin bok och jag satt med ett korsord, egentligen gillade jag inte korsord men jag ville hålla mig sysselsatt. Plötsligt känner jag en hand som slinker in under flygplansfilten i mitt knä. Hans hand trevar långsamt mot sitt mål och jag känner en rysning av välbehag från beröringen. Han börjar försiktigt och diskret smeka mig mellan mina ben. Jag blev fort våt, genom trosorna och kanske till och med genom byxorna. Undrar om han kände det. Mitt hjärta dunkade och jag andades allt fortare. Jag tittade på Jocke som fortfarande läste sin bok trots att han smekte mitt kön. Han märkte att jag tittade på honom och vände sig mot mitt håll och blinkade flirtigt med ena ögat. Jag blundade. Smekningarna blev allt kraftigare, snabbare. Jag kände att det var nära för mig nu och jag tog tag i armstödet. Höll tillbaka ett stön som jag gärna hade skrikit ut. Tog allt hårdare tag i armstödet, andra handen på hans arm. Bet mig hårt i läppen. Mitt kön krampade, hela min kropp ville skrika ut allt det sköna. Jag undrar om jag kanske inte råkade stöna till en gång. Hans hand gled lika långsamt tillbaka igen. Han fortsatte läsa boken som om inget hade hänt. Min kropp var avslappnad och jag kände mig trött och lät mig själv somna.

Jag vaknade av att en flygvärdinna försiktigt skakade på min axel.

– Förlåt att jag stör men vi är alldeles strax framme nu, skulle du kunna sätta på dig säkerhetsbältet under landningen?

Tiden hade gått fort, jag måste ha sovit i flera timmar och gnuggade mig i ögonen. När jag steg av planet och ut på den stora, trafikerade flygplatsen i Bangkok sa jag och Jocke hejdå till varandra. Jag var glad att jag hade träffat honom men det här var bara början på min semester.