Julens magi

Julens magi



Det var kallt ute, mycket kallare än normalt, och det hade kommit ovanligt mycket snö för att var så här långt söderut. Den stjärnklara himmelen strålade ner på mig och den snödämpade tystnaden så här ute på landet gjorde stämningen nästan religiös. Jag hade plogat den dryga halvkilometer långa vägen från mitt hus upp till vägen på morgonen och sen dess hade det snöat drygt 20 cm. Det var först fram mot kvällen, julaftonskvällen, det klarnat upp och det var runt 22 tiden när jag promenerade för mig själv i månljuset.



Det var första året jag tillbringade julen för mig själv, denna familjehögtidens högtid, men min syster och hennes familj skulle fira julen i Thailand och jag kunde givetvis inte hindra dom. Kvar i livet fanns bara min syster och min farmor som dock var svårt dement. Jag hade ljugit om att jag skulle vara hos en bekant så att syrran inte skulle ha dåligt samvete för att dom åkte bort.



För tre år sedan hade vi tillbringat julen tillsammans och det hade varit en svår tid med tanke på att våra föräldrar omkommit kort tid innan. Förra året hade jag bara härdat ut i en dag hos syrran och sen hade jag åkt hem till mig och i år så var jag alltså själv. Det var hårt för en 25-åring att missta nästan hela familjen på ett bräde och det hade tagit lång tid innan jag accepterat det som hänt. Jag kände mig betydligt äldre än dom 27 år jag nu var och jag hade åldrats betydligt mer mentalt på dessa tre år än vad jag gjort fysiskt.



På avstånd hörde jag en bil komma. Det var inte så mycket trafik ute på vägen då den gick lite vid sidan om dom stora vägarna så det var mest närboende och en och annan som lärt sig hitta som utnyttjade den. Jag fick syn på bilens lyktor och följde dom med blicken. Den saktade in strax innan avfarten ner till mig och ett kort ögonblick värmdes jag av förhoppningen om att det var mina föräldrar som kom.



Bryskt slets jag åter till verkligheten när jag hörde att allt inte stod rätt till och mycket riktigt körde den främmande bilen in i den halvmeterhöga snövallen som omgärdade vägen. Med andan i halsen sprang jag så fort jag kunde dom sista hundra metrarna upp mot stora vägen och bilen. På håll kunde jag höra hur föraren rusade motorn i sina försök att ta sig loss och lättad saktade jag ner på tempot då jag förstått att ingen var allvarligt skadad.



När jag kom närmare så såg jag en kvinna i min egen ålder i den lilla japanska bilen. När jag var några meter ifrån fick hon syn på mig och hon tittade upp med ett förskrämt ansiktsuttryck. Jag lyfte handen i en hälsning och jag kunde se hur hon slappnade av. Väl framme så öppnade hon dörren och stängde av motorn.



– Hej, sa jag.



– Hej, svarade hon.



– Inga skador? Frågade jag.



Hon tittade lite oförstående på mig.



– Ja personskador då, förtydligade jag.



– Åh nej, sa hon och sprack upp i ett litet leende.



Jag tog ett varv runt bilen och konstaterad att hon inte satt fast speciellt hårt utan jag skulle kunna knuffa upp henne om vi hjälptes åt. Gemensamt gungade vi upp bilen men väl på vägen så uppenbarade sig skadorna. Höger framhjul stod i en onaturlig vinkel och utan att vara någon expert på bilar så hade jag konstaterat att bilen var obrukbar.



– Skit, sa den unga kvinnan, – det är enda bilen vi har i familjen. Hur skall jag nu komma hem? Kan du skjutsa mig?



– Tyvärr så har jag druckit glögg, svarade jag, – för övrigt så tror jag inte vi får igång bilen i den här kylan ändå.



Jag hade i ett ögonblick av lättja struntat i att köra in bilen i garaget och med osviklig precision uppenbarade sig naturligtvis ett blidväder med efterföljande kyla så bilen var rejält inpackad i ett tjockt lager av is.



– Jag får pröva en taxi istället, suckade hon och tog fram en mobiltelefon.



– Batteriet är slut, att allt skall djävlas på en gång, suckade hon återigen.



– Här, sa jag och räckte fram min telefon, – du kan låna min.



Tacksamt tog hon emot min telefon och knappade snabbt in numret och trampade oroligt runt medan hon väntade på att någon skulle svara. Hennes klädsel var definitivt inte lämpad för vädret utan hon var hopplöst för lätt klädd i kjol och tunna stövlar. Den tunna jackan såg ut att vara en vårjacka och jag kunde tydligt se hur hon stampade med fötterna i en kombination av kyla och frustration. Av samtalet uppfattade jag att inga bilar fanns att tillgå och att hon inte skulle bli hämtad.



– Inte det också, sa hon och stängde av telefonen.



– Kanske inte rätt läge att komma med ett förslag, sa jag, – men jag bor i huset där nere.



Jag pekade med hela handen mot ljusen i mitt lilla hus och hon tittade i riktningen längs min arm.



– Jag har ett gästrum du kan få låna till i morgon. Då kan vi försöka få liv i min bil så att jag kan skjutsa in dig till stan.



– Nej, sa hon, – jag måste hem ikväll, det är ju julafton. Föresten så väntar väl din familj på dig.



– Nej, sa jag, – jag är själv.



Hon tittade upp lite förvånat på mig och innan hon hann säga något så fortsatte jag.



– Där är min brevlåda. Du kan ringa dina nära och kära och säga var du befinner dig och så har dom mitt telefonnummer. Jag börjar bli kall nu och jag är betydligt bättre klädd än du.



Jag såg hur hon huttrade till som om hon blev precis blev medveten om kylan omkring oss. Hon tvekade och var på väg att säga något men hon avbröt sig. Hon snurrade runt lite frustrerat som om hon letade efter en lösning.



– Okey, sa hon, – jag fryser snart ihjäl. Jag får väl övernatta här då.



Hon knappade in ett nummer som jag förmodade var hemnumret och efter en kort tids väntan så redogjorde hon för situationen. Hon hummade lite och kom med några korta kommentarer innan hon avslutade och räckte över mobilen till mig.



– Tack för lånet, sa hon, – förövrigt så skulle jag akta mig för våldtäktsmän så du kan ju säga till om du är en sån.



Hon fnissade till lite och log mot mig och jag kunde inte låta bli att dra lite på mungiporna jag med.



– Hanna heter jag föresten, sa hon och sträckte fram handen.



– Hannes, svarade jag samtidigt som jag fattade hennes hand.



– Vi heter nästan likadant, sa hon och log mot mig.



– Mmm, sa jag, – skall vi se till att bilen kommer lite åt sidan innan vi går?



Hon nickade och tillsammans knuffade in bilen så gott det gick mot vägkanten och placerade ut varningstriangeln mest för att plogbilen skulle få lite förvarning om den skulle få för sig att åka förbi. Hanna tog ut en handväska från bilen och så gick vi ner mot mitt hus. Jag kunde se på henne hur hon frös och jag ökade på takten lite så att hon skulle få komma in i värmen fortare.



Värmen slog emot oss när vi inte en minut för tidigt klev in i min groventré. Hanna frös så att hon skakade och jag drog snabbt av mig mina ytterkläder och hjälpte henne sen av med stövlarna. Stövlarna var genomsura och hennes tjocka strumpbyxor var våta långt upp på knäna. Hennes fötter var iskalla och jag förstod att hon behövde bli varm fort.



– Hoppa in i duschen och värm dig så skall jag fixa fram lite torra kläder åt dig, sa jag och drog med henne till badrummet.



Utan att protestera så steg hon in i badrummet och snabbt plockade jag fram en ren handduk och la fram den tillsammans med min rejäla frottémorgonrock. Jag hörde hur hon låste badrumsdörren om sig och strax därefter skvalade duschen igång. Jag lyckades hitta ett par träningsoverallsbyxor i bomull som syrran glömt kvar som skulle passa någorlunda. Jag tog även fram en av mina t-shirtar och min rejäla lusekofta och la dom utanför badrumsdörren. När jag hörde att hon slutat duscha knackade jag försiktigt på.



– Ja? svarade hon därinne.



– Jag har lagt lite kläder utanför dörren och så går jag in i gästrummet och bäddar, sa jag.



– Okey, svarade hon.



När jag bäddade upp gästsängen med rena sängkläder så hörde jag hur hon öppnade dörren för att sen åter höra hur den stängdes igen. När jag bäddat rent gick jag ut i det kombinerade köket och vardagsrummet för att först sätta på vattenkokaren för att få varmvatten till ett par koppar te. Därefter la jag in lite ved i den stora täljstenskaminen som fanns i vardagsrummet och när jag precis stängt kaminluckorna så hör jag hur Hanna kommer ut ur badrummet. Byxorna satt riktigt bra på henne medan lusekoftan var något för stor. Sin storlek till trots så kunde den inte dölja bystens mjuka rundning.



– Så där, sa hon, – då är man människa igen.



För första gången kunde jag granska henne ordentligt. Passformen på kläderna lämnade givetvis lite i övrigt att önska men jag kunde uppfatta en mjukt kurvig kvinnlig kropp med formerna på dom rätta ställena. Det mörka axellånga håret hade hon satt upp i en hästsvans förmodligen för att hon inte kunnat torka det med mer än handduken. Jag bannade mig själv lite för att jag inte tänkt på den detaljen med hårtork. Ögonen var bruna lite åt rådjurshållet och blicken var varm och mjuk. Näsan var liten och aningen uppnosig medan munnen var sensuellt proportionerlig med ett avslappnande leende.



– Jag tog mig friheten att ordna lite te, sa jag, – men du kanske vill ha något annat?



– Tack te blir bra, sa hon och tittade sig nyfiket omkring.



Jag slog upp det heta vattnet i ett par rejäla koppar och la fram ett par tesilar och några burkar med olika sorters te. Hanna slog sig ner fåtöljen närmast en av kopparna och undersökte mina teburkar. Under tystnad ordnade vi med våra tekoppar och efter ett tag drog Hanna upp benen under sig i fåtöljen och med koppen i knäet granskade hon mig. Själv satt jag i soffan klädd i samma kläder som jag haft hela dagen. Jag kände mig lite ovårdad med håret på ända efter toppluvan och kläderna var mer bekväma än propra. Hanna avbröt mina funderingar med en rejäl gäspning.



– Oj, sa hon och skrattade till.



– Det är okey, sa jag, – det är flera som är trötta.



– Jo det stämmer, svarade hon, – kylan tar på krafterna.



Jag nickade medhållande.



– Jag förmodar att du inte har någon necessär med dig, sa jag, – så jag skall leta fram en ny tandborste till dig. I övrigt så får du nog ta det som huset bjuder på.



– Det är helt okey, svarade hon.



Jag satte temuggen på soffbordet och reste mig upp. Hanna var snabbt efter mig och strax var vi ute i badrummet.



– Så, sa jag och sträckte fram en ny tandborste till Hanna som med ett enkelt ”tack” tog emot den.



Jag var mycket trött när jag kröp ner i sängen och en snabb blick på väckarklockan bekräftade det hela. Tjugo över tolv lös dom stora gröna siffrorna mot mig. Jag sov tung bara några sekunder efter det att jag lagt huvudet på kudden.



Jag drömde om krigare med flammande svärd, om horder av avgrundsmonster som välde fram över ett ökenlandskap av is. Avgrundsmonstrens skrik dånade över landskapet och med ett ryck vaknade jag. Vinden tjöt och ylade utanför huset och min trötta hjärna konstaterade kort att det var en ordentlig storm. Min blick sökte sig mot den kolsvarta väckarklockan och med en suck konstaterade jag att det var strömavbrott.



Jag satte fötterna i morgontofflorna och huttrade till av i kylan i rummet. Jag sträckte mig efter den lilla ficklampan jag förvarade i sängbordet och behjälplig av den letade jag fram en tjock tröja ur garderoben. Armbandsuret visade på halv tre och sömdrucken gick jag ut i vardagsrummet och fram till kaminen. Det glödde fortfarande svagt i den och jag laddade in ett par vedträn som snabbt flammade upp.



Bredvid kaminen hade jag en stormlyckta som jag tände innan jag gick för att kontrollera pannrummet. Pannan var givetvis stendöd så det fick bli till att tända upp alla kaminer jag hade. Jag hade ytterligare två kaminer i huset, en i mitt sovrum och en i ateljén. Gästrummet där Hanna sov och badrummet var utan. Jag tände upp dom båda andra kaminerna och kastade in ett par vedträn till i kaminen i vardagsrummet. Försiktigt knackade jag på dörren in till gästrummet.



– Hanna sover du? Frågade jag.



Efter ett litet tag kom ett bekräftande hummande.



– Det är strömavbrott så jag har startat upp kaminerna, sa jag, – ditt rum är det enda som saknar kamin så om du vill ha in lite värme så skall du öppna dörren.



– Har du kamin i ditt rum? Frågade hon.



– Ja, svarade jag.



Hon rumsterade runt lite och så hörde jag en duns och så öppnades sovrumsdörren och Hanna tittade ut med håret på ända.



– Då sover jag inne hos dig, sa hon, – så håller vi värmen lättare.



Den logiken gick inte att argumentera mot så jag samtyckte och Hanna följde mig tät i hälarna in i sovrummet. Jag hade kvar mina föräldrars dubbelsäng, den passade i rummet och var skapligt ny så jag hade aldrig reflekterat över att byta ut den. Att jag sen bara använde den ena av sängarna och alltid hade den andra bäddad var mer ett utslag av att det såg trevligt ut än att vara praktiskt. Nu var det ganska bekvämt för Hanna kröp utan några krusiduller ner i sängen och efter lite bökande så somnade hon ganska snabbt. Själv låg jag vaken några minuter och tittade in i sovrumskaminen där eldens flammande lågor dansade sin stillsamma dans.



Återigen drömde jag. Den här gången dansade jag med älvor på en varm sommaräng. En fruktbarhetsgudinna uppenbarade sig och med ett leende slöt hon mig i sin famn. Gudinnan var varm och mjuk och hennes hår kittlade mig i ansiktet. Jag var hård, fruktansvärt hård och gudinnans heta kropp omslöt mig.



Långsamt vaknade jag upp ur min heta dröm och till min stora förvåning så försvann inte den heta gudinnan. Med ens var jag klarvaken och förskräckt konstaterade jag att jag låg bakom Hanna i sked. Strömmen måste ha kommit tillbaka för det var varmt i rummet och Hanna hade kastat av sig täcket och tagit av sig på överkroppen. Jag omfamnade henne bakifrån och mitt morgonstånd låg hårt mot hennes rumpa.



Min hand omslöt hennes ena bröst och hon höll den hårt tryckt emot sig. Bröstet var stort, min hand räckte inte till att omsluta det helt. Bröstet var fast men på samma gång ändå mycket mjukt och fantastiskt lent. Hanna gnydde lite i sömnen och rörde sig mot mitt stånd. Försiktigt försökte jag att ta bort min hand men Hannas grepp om min hand hårdnade och jag kunde känna den hårda bröstvårtan mot min handflata. Hon suckade till lite besviket när jag ändå lyckades att få loss handen och mycket skakig tog jag mig försiktigt ur sängen. Försiktigt drog jag upp täcket över Hanna och gick därefter tyst ut ur rummet och stängde till dörren efter mig.



Klockan på spisen blinkade ilsket och efter en snabb titt på armbandsuret så kunde jag konstatera att klockan var närmare nio och att strömmen kommit tillbaka för flera timmar sen. Jag tog en snabb tur ut till pannrummet och konstaterade att panna gick som den skulle. Temperaturen i ackumulatortanken var nästan återställd och förvissad om att allt fungerade gick jag ut i köket. Stormen ven fortfarande utanför huset och snabbt konstaterade jag att Hanna fick stanna ett tag till för att ge sig ut i det vädret var nog inget att rekommendera. Jag ryckte till lite när dörren till sovrummet öppnades och Hanna kom ut med täcket svept omkring sig.



– Morron, sa hon, – vad är klockan?



– God morgon, svarade jag, – runt nio.



Hon lufsade bort till soffan och slog sig ner där fortfarande med täcket svept omkring sig.



– Låter som busväder ute, sa hon.



– Stämmer, svarade jag, – du får nog tyvärr stanna ett tag till.



Hon hummade lite men såg inte speciellt besviken ut. Nyfiket tittade hon sig omkring i rummet.



– Vad fint du bor, sa hon.



– Tack, svarade jag, – det är mitt föräldrahem.



– Är dom på semester eller? frågade hon.



Kort berättade jag historien för henne, mina föräldrars olycka och om hur svårt jag tyckte att det hade varit dom senaste tre åren. Samtidigt fanns glädjen där. Glädjen att få föra arvet efter pappa vidare och att kunna få bo kvar i huset. Hanna avbröt mig inte en enda gång utan väntade tills jag var klar.



– Stackare, sa hon, – jag förstår att du ville att jag skulle stanna igår.



Lite generat tittade jag ner i golvet. Jag hade inte över huvud taget tänkt i dom banorna utan bara varit krasst pragmatisk. Visserligen så uppskattade jag hennes sällskap både som medmänniska och som man. Samtalet gled mer över på vad vi gjorde och arbetade med och när jag berättade att jag var silversmed så sken hon upp.



– Allvarligt? Frågade hon.



– Visst, sa jag.



Egentligen så var jag utbildad kock men arbetet med sena nätter och helger passade mig inget vidare så redan efter ett år sökte jag mig bort från kockyrket. Jag började som lärling hos min pappa som var guld- och silversmed med egen butik. Själv så fascinerades jag av silvret med dess möjligheter till framför allt corpusarbeten och en av mina favoriter var faktiskt sakralt silver. Pappa hade varit en bra lärare och jag hade precis fått mitt gesällbrev innan mamma och pappa gick bort.



Jag hade tagit över föräldrahemmet och syrran som var några år äldre än mig och arbetade som läkare uppe i Stockholm hade tagit mammas sommarstuga i Stockholms skärgård. Sommarstugan var värd lika mycket som pappas butik och huset tillsammans så vi lät udda vara jämnt, jag tog affären och huset medan syrran fick sommarstugan.



Affären hade jag sålt till dom anställda efter att jag räddat lite verktyg och annat bra att ha. Pappa hade umgåtts med ganska många kända och okända konstnärsprofiler så hela huset var fyllt med konst som han fått. Syrran och hennes man, som också var läkare, uppskattade inget av det utan såg enbart till det ekonomiska värdet så dom hade fått ta en hemsk tavla av Bruno Liljefors som gått i arv efter mormor och morfar.



Sålunda hade jag lyckats att hålla samlingen i huset intakt. Jag hade använt delar av pengarna från försäljningen av affären till att renovera huset. I vardagsrummet och sovrummen hade jag bara behövt måla och tapetsera om. Badrummet hade mamma sett till att det blivit ordentligt renoverat med kakel och klinker överallt samt ett rejält bubbelbadkar som hade varit hennes ventil för att över huvud taget bo här. Hon hade arbetat som advokat och hade varit en ganska framstående sådan och hade nog egentligen velat bo i Stockholm men pappas rastlösa konstnärssjäl kunde inte acceptera något annat än dom öppna vidderna i söder.



Jag hade lagt ner mest tid och pengar på ateljén. Ursprungligen var det två rum med pappas verkstad i det ena och mammas kontor i det andra. Jag hade slagit ut vägen emellan rummen och gjort en stor ateljé med en liten butiksdel med montrar i ena änden och själva verkstaden i den andra. Min verkstad var större och bättre utrustad än pappas eftersom jag ju flyttat dit lite verktyg och maskiner från butiken innan jag sålde den. På det hela taget så var det ett hus som jag trivdes mycket bra i även om det ibland blev lite ensamt att sitta hemma och arbeta.



– Får jag se? Frågade hon ivrigt.



– Visst, sa jag.



Hanna hoppade ivrigt upp ur soffan och slängde täcket av sig. Hon hade tack och lov tagit på sig t-shirten. Hon följde ivrigt efter mig ut till ateljén.



– Åhh, va fina, sa hon och granskade några av mina arbeten i montrarna.



– Äh det är inte så svårt, sa jag.



Hon tittade lite skeptiskt på mig.



– Säkert, sa jag, – med lite vägledning kan du också göra en sådan där brosch.



– Får jag testa? Frågade hon försiktigt.



– Varför inte, sa jag.



Vi satt ju ändå insnöade och det fanns inte så mycket att göra så vi kunde lika gärna arbeta lite i verkstaden.



– Skall vi ta lite frukost först? Frågade jag.



Hanna sken som en sol när vi åt frukost. Frukosten anser jag vara dagens viktigaste måltid så jag hade alltid rejält att duka upp hemma. Medan vi åt var det min tur att bli förvånad för Hanna berättade att hon var utbildad sömmerska. Hon hade även läst kläddesign i Borås under ett år och hon hade en egen liten butik med två anställda inne i stan med tillhörande ateljé. Anledningen till att hon varit ute och åkt på julafton var att hon hämtat tyger hos en väninna vars pappa reste mycket i arbetet och han hade precis varit i Kina och hade för Hannas räkning köpt med en stor mängd sidentyg.



– Det blir ju billigare att ta hem det privat för man slipper ju lite skatt, sa hon och log klurigt.



– Stämmer bra, sa jag.



– Jag kanske skulle ringa hem och berätta att jag blir kvar längre, sa hon plötsligt eftertänksamt.



– Bra idé, sa jag, – så dom inte tror att du råkat illa ut.



Hanna flina lite mot mig och tittade sig sökande omkring. Jag förstod vad hon letade efter och berättade var telefonen fanns. Hon log lite mot mig när hon gick för att ringa. Jag satt kvar vid köksbordet och tittade efter henne när hon försvann iväg och jag kunde inte undgå att granska henne. Hon var verkligen fin och jag började verkligen uppskatta hennes närvaro. Efter en stund kom hon tillbaka och slog sig ner vi bordet igen.



– Dom blev lite ledsna men vad göra? Är man insnöad så är man, sa hon.



Efter avslutad frukost klädde vi oss och gick tillbaks till min verkstad. Hanna fick låna ett rejält förkläde i läder som tillhört min far medan jag själv tog mitt egna slitna.



– Vad vill du göra? Frågade jag Hanna efter att vi slagit oss ner vid arbetsbänken.



– Jo du vet spöket Laban?



Jag nickade och såg det lilla söta spöket med den lilla locken i pannan och dom röda ögonen framför mig.



– Är det för komplicerat? Frågade hon.



– Snarare tvärt om, sa jag, – jag har några små röda safirer från Tanzania som vi skulle kunna använda till ögon.



– Safirer! Är inte det dyrt? Frågade hon förskräckt.



– Nej då, svarade jag, – dom är så små att dom kostar under hundralappen.



Ögonen bokstavligen tindrad på Hanna när jag plockade fram silverplåt och ett skissblock.



– Rita upp Laban på skissblocket och klipp därefter ut mallen så skall vi limma fast den på plåten, sa jag.



Hanna ritade snabbt upp spöket och jag kunde snabbt ana hennes konstnärliga talang när hon smidigt klippte ut det lilla pappersspöket. Jag limmade fast mallen på plåtens skyddsplast och plockade fram sågen. Jag visade Hanna hur hon skulle sitta och hålla plåten mot filnageln för att kunna hantera sågen korrekt. Ganska omgående hade hon sönder det tunna sågbladet. Hon svor till och jag kunde ana en viss irritation i hennes röst.



– Ingen fara, sa jag, – sågblad är förbrukningsvara och du kommer att ha sönder mängder innan du kan det här ordentligt.



Jag gav henne en annan såg och började byta bladet på den som hon haft sönder. Jag hann inte mer än att bli klar förrän hon med en svordom hade sönder nästa sågblad. Jag räckte över den lagade sågen och upprepade proceduren igen. Ett antal sågblad och svordomar senare så hade hon i alla fall ett litet spöke Laban utsågat.



– Bra, sa jag och tog fram nästa verktyg.



Jag visade hur hon skulle borra upp hålen som skulle bli ögon och därefter visade jag henne hur hon skulle putsa plåten med en smärgelduk för att få rätt finish på ytan. Slutligen bockade jag till den lilla plåtbiten så att det skulle se ut som om lakanet på det lilla spöket verkligen fladdrade.



– Okey dags för lödning, sa jag, – vi måste löda fast infästningarna till safirerna och nålen som man sätter fast broschen med.



Jag plockade fram infästningarna och nålen och sen förflyttade vi oss till min lilla lödstation där jag plockade fram lodet och vred på gasolen till lödpistolen. Hanna ryckte till lite när gasen till lödpistolen tände med ett litet ”poff”. Jag justerade in lågan så att den skulle vara maximalt het och räckte sen över lödpistolen till Hanna som lite motvilligt tog emot den. Hon var så osäker att jag fick lägga min hand över hennes och hjälpa henne.



Vi satt tätt ihop och jag kunde känna hennes kroppsvärme mot min kropp när jag mjukt styrde hennes hand. Flussmedlet kokade snabbt bort och den lilla silverplåten fick snabbt rätt temperatur. Med pincett la jag lodet på plats som snabbt smälte och rann ut. Hanna log lite lättat mot mig när jag tog lödpistolen ifrån henne för att stänga av gasen. Själv var jag lite besviken över att inte känna hennes varma kropp mot min längre.



– Så, sa jag, – nu så skall den bara bada i lite syra så kan vi putsa den sen.



Det fräste till när jag la ner det heta silvret i syrabadet. Efter ett tag färgades det lilla silverspöket vitt av oxiden och jag tog upp den och sköljde av den under vattenkranen. Jag visade Hanna hur hon skulle använda putsmaskinen och återigen kom vi att stå väldigt nära varandra och jag kunde känna hennes mjuka kropp mot min. Ganska snart så sken Laban som en sol och det ända jag behövde göra var att konstatera att det inte kunde bli bättre. Med en lupp i ena ögat monterade jag dom små röda safirerna och sträckte därefter över broschen till Hanna.



– Va fin, sa hon.



Jag var böjd att hålla med. Idén med spöket var kul och safirerna som ögon fungerade verkligen bra.



– Vänta, sa jag och tog broschen ifrån henne.



Jag plockade fram en liten ask som invändigt var klädd med siden och la ner Laban innan jag gav den tillbaka till Hanna.



– God jul, sa jag.



Med stora ögon öppnade hon asken och tittade ner på det lilla spöket som låg där.



– Tack, sa hon och gav mig en kram, – det ser ju nästan proffsigt ut.



– Självklart, sa jag med ett skratt, – du har ju fått hjälp av ett proffs.



Plötsligt hördes ett ljudligt kurrande från min mage och vi fnissade till båda två. Motvilligt släppte jag henne och tittade på min klocka.



– Halv två, sa jag.



Det var som vanligt, tiden bara försvann iväg när jag arbetande. Det var därför jag brukade äta en så stadig frukost.



– Skall vi äta lite? Frågade jag.



– Det skulle vara gott, sa Hanna och nickade.



Vi gick ut till köket efter att ha tvättat av oss den värsta smutsen efter silvret och putsmedlet.



– Duger det med stekt falukorv och gräddstuvade makaroner? Frågade jag.



– Vad som helst duger, svarade hon glatt.



Snabbt lagade jag till lunchen och dukade fram bestick på köksbordet. Hanna hade slagit sig ner vid bordet och iakttog mig med en nyfiken blick när jag snodde runt i köket. När jag mötte hennes blick så kunde jag ana en glimt som jag inte lagt märke till tidigare.



– Va gott, sa hon när hon smakade på min enkla lunch.



– Du glömmer att jag har varit kock, sa jag med ett skratt.



Hon rodnade lite och tittade ut genom dom stora panoramafönstren. Utanför hade det värsta ovädret lagt sig och nederbörden hade upphört helt. Enstaka vindbyar rev emellanåt upp moln av snö som dansade likt älvor runt på åkrarna.



– Tror du vi kan ta oss upp till bilen? Frågade hon plötsligt.



– Varför då? undrade jag.



– Jo jag har ju närmare sexti meter sidentyg liggandes i bilen och det skulle kännas mycket bättre om jag fick in det, sa hon.



– Visst kan vi ta oss ut men det blir nog ganska kallt och jobbigt, sa jag.



– Jag skulle uppskatta det, sa hon och log mot mig.



– Okey då, sa jag.



Efter att vi avslutat måltiden så plockade jag snabbt undan disken och satte ner den i diskmaskinen. Jag letade upp lite kläder som Hanna skulle kunna låna och klädda som Michelingubbar gav vi oss ut. Det blåste mindre än jag befarat och snöfallet hade inte varit så ymnigt som jag trott utan nattens storm hade till största delen bara blåst omkring den snö som kommit tidigare. Emellanåt var vägen helt ren från snö för att några meter senare ligga i meterdjupa drivor. Efter en dryg timme så var vi uppe vid bilen och Hanna kunde efter lite lirkande med bakluckan plocka fram två stora bagar. Hon gav mig den ena och jag stönade till lite av den oväntade tyngden.



– Tyg är tungt och kompakt, sa hon och slängde upp sin bag på axeln.



Långsamt började vi att ta oss ner mot huset igen och efter ytterligare en dryg timme var vi tillbaka i husets värme. Hanna satte ner sin bag på golvet och satte sig sen själv ner på golvet och pustade ut.



– Fy tusan va jobbigt det där var, sa hon med äppelrosiga kinder.



Jag höll med och slog mig ner på golvet bredvid henne. Efter ett tag så drog vi av oss dom våta ytterkläderna och jag hängde in dom i torkskåpet. Vi torkade av bagarna så gott det gick och släpade in dom i vardagsrummet. Hanna drog ut en av stolarna till det stora supereclipsbordet och ställde upp sin bag där. Ur bagen plockade hon fram det ena tyget mer fantastiskt än det förra. Jag tog upp ett helt fantastiskt rosa brokadtyg och betraktade dom små blommorna som var vävda i tyget.



– Vackert eller hur? sa Hanna.



– Helt fantastiskt, sa jag, – vänta så skall du få se.



Jag gick ut i verkstan och plockade med mig en liten låda ur det stora bastanta kassaskåpet där jag förvarade allt silver. Hanna tittad nyfiket på mig när jag återvände och ställde lådan på bordet. Jag öppnade lådan och letade snabbt upp en lite mindre ask som jag tog upp. Ur den lilla asken tog jag upp ett par små oregelbundna rosa pärlor som jag la upp på tyget. Pärlorna och tyget gick nästan i samma nyans och jag kunde höra hur Hanna drog efter andan bredvid mig när hon såg dom.



– Samma färg, sa hon förvånat och tittade på mig.



– Undrar vad oddsen är för det, svarade jag, – vad hade du tänkt att göra med tyget?



– Har du några bra förslag? Frågade hon.



– Egentligen inte men det känns som att det stämmer lite för bra för att man inte skall utnyttja det, sa jag.



– En cocktailklänning, sa hon, – det finns det en marknad för.



– Komplett med ett collier med ett lås med små rosa safirer, fyllde jag i.



– Allvarligt, går det att göra, sa Hanna och tittade på mig med stora ögon.



– Lite arbete med låset men i övrigt inga problem, sa jag, – kan du skissa upp klänningen?



– Visst, sa hon, – var la du skissblocket?



Jag hämtade snabbt skissblocket ute i verkstan och plockade med några ritkol. Hanna log nöjt mot mig när jag gav henne ritkolen. Nu fick jag se hur skicklig Hanna var när hon snabbt och med säker hand skissade upp en klänning på blocket. Förvånat såg jag hur till synes enkelt och snabbt klänningen växte fram på skissblocket.



– Duger det, sa hon och tittade roat på mig.



– Fantastiskt, sa jag, – du är otroligt duktig.



– Tack, sa hon, – jag började nästan att känna mig värdelös efter ditt arbete med broschen och middagen.



Jag skrattade till åt hennes kommentar. Det hade aldrig varit min mening att försöka briljera eller imponera så det roade mig lite att hon var så tävlingsinriktad att hon försökte överträffa mig.



– Vad kan vi göra med de andra tygerna? Frågade jag i ett försök att byta samtalsämne.



Hon log stort när hon plockade fram dom olika tygerna och snabbt skissade upp olika förslag på skissblocket. Emellanåt flikade jag in lite förslag på smycken som skulle kunna passa till. Till slut tog hon fram ett helt underbart grått tyg som var helt fantastiskt tjockt och som hade ett djup och glans som jag inte trodde var möjligt i ett tyg.



– Det här, sa jag, – är helt fantastiskt.



Hanna nickade bara bredvid mig medan hon skissade upp en aftonklänning på blocket. Lika snabbt formade jag ett halsband i min hjärna, rejält i silver med opaler eller månstenar. Jag nickade lite nöjt för mig själv när jag upptäckte att Hanna iakttog mig med frågande min.



– Så här, sa jag och tog ritkolet från henne.



– Helt perfekt, sa hon när hon såg min skiss.



Tiden bara flög iväg där vi stod och vred och vände på tygerna och samtidigt som vi kastade idéer vilt mellan oss. Jag var lika fascinerad av Hannas möjligheter med tyget som hon var fascinerad av mina förslag på smycken. Helt plötsligt kunde jag konstatera att det var mörkt ute och mycket förvånad tittade jag på armbandsuret, halv sju! Vi skrattade till båda två när jag påtalade den sena timmen.



– Det ser ut som om du inte kommer härifrån i dag heller, sa jag lite generad.



– Tydligen, svarade hon.



– Skall jag fixa till lite mat? Frågade jag.



– Skall du förföra mig med din mat nu igen? Frågade hon.



– Det var inte så jag menade, svarade jag och skruvade lite generat på mig.



Jag kunde känna hur det hettade lite på mina kinder när jag vände mig om för att gå till köket. Hanna hindrade mig genom att lägga sin mjuka hand på min arm. Hennes hand var varm mot min arm och jag kunde känna hur värmen spred sig i kroppen.



– Det var inte meningen att genera dig, sa hon och jag kunde se hur det glittrade till i ögonen på henne.



– Ingen fara, sa jag, – då är det okey om jag bjuder på vin då?



– Helt okey, svarade hon och sprack upp i ett stort leende.



Jag gick ut i köket med en ganska klar bild av vad middagen skulle bestå av. I kylen hade jag en fin älgfärs som jag fått av min svåger strax för jul som jag tänkte göra burgare av. Till älgburgarna tänkte jag göra en rotfruktsgratäng och en gräddsås med kantareller som jag hade i frysen. Rårörda lingon skulle toppa det hela tillsammans med ett ganska kraftigt vin som jag turligt nog hade hemma. Jag gnolade och nynnade lite för mig själv när jag arbetade. Plötsligt fick jag syn på Hanna som stod och tittade på mig. Lite frågande tittade jag på henne.



– Kul att se ett proffs i köket, sa hon, – själv så kan jag knappt koka potatis.



– Ah, sa jag med ett finger i luften, – man skall inte underskatta potatiskokandets ädla konst.



Hanna fnissade till lite och log mot mig. Jag kom på mig själv med att le tillbaka och jag måste erkänna att jag trivdes ganska bra just då. Jag kände en känsla av tillfredställelse och mening med livet som jag inte haft sen före olyckan och jag log stort mot Hanna.



– Kan jag låna badrummet för att fräscha till mig? Frågade hon.



– Behöver du inte fråga om, sa jag, – badrummet är ditt.



Hanna försvann ut i tvättstugan för att efter en liten stund komma ut igen. Med ett litet leende försvann hon in i badrummet och stängde dörren om sig. Jag hörde hur duschen skvalade igång när jag gick förbi på väg till min lilla vinkällare. Jag hade hittat vinkällaren av en slump när jag byggde om ateljén! Jag hade ingen aning om att mina föräldrar hade haft en vinkällare och det hade visat sig att dom hade haft ganska bra smak också för när jag lät en sommelier jag kände från min tid som kock titta på samlingen så hade han hittat en del rariteter. Jag hade sålt dom dyraste vinerna till min kompis och fyllt på med lite mer användbara viner. En del finare viner hade jag dock sparat och det var en av dessa som jag var på väg att hämta.



Jag hade precis dukat klart när Hanna kom ut ur badrummet. Hon hade tagit på sig kläderna hon haft på sig när hon kom, en kort men smakfull knälång kjol och en matchande topp. Strumpbyxorna hade hon struntat i och jag kunde se hur fina och lena hennes ben var. Hon var mycket proportionell i kroppen med kurvorna på dom rätta ställena och hennes byst fyllde ut toppen på ett mycket trevligt sätt. Det hela toppades av mina rejäla fårskinnstofflor som hon hade på sig. Hon log mot mig när hon kom ut till mig i köket.



– Nu måste ju jag också fixa till mig, sa jag.



– Ledsen om jag sabbade för dig, svarade hon spjuveraktigt.



– Ingen fara, sa jag.



Medan gratängen gräddades i ugnen så smet jag in i badrummet och tog en snabbdusch för att sen gå in i sovrummet och klä mig lite mer anständigt. Jag lyckades hitta en skjorta som inte var alltför skrynklig och iklädd denna och ett par linnebyxor återvände jag ut till Hanna som stod och bläddrade med skisserna vi gjort.



– Hej, sa hon, – vad fin du blev.



– Tack, sa jag och rodnade lite av komplimangen, – detsamma.



Hanna log lite till svar och ställde sig tätt intill mig. Återigen så kunde jag känna värmen från hennes kropp stråla emot mig. Hon tittade sig lite omkring som om hon inte visste vad hon skulle göra.



– Sätt dig, sa jag, – maten är klar nu.



Hon slog sig ner vid bordet och jag serverade maten. Under middagen diskuterade vi dagens händelser och emellanåt så bläddrade vi bland skisserna och pekade på små detaljer som kunde göras annorlunda. Efter ett tag så kunde jag känna hur vinet började verka och en härlig avslappnad känsla spreds i min kropp. Maten var sedan länge uppäten och Hanna såg precis lika nöjd ut som jag kände mig när jag föreslog att vi skulle flytta över till soffan istället.



Hon samtyckte och Hanna slog sig ner i en av fåtöljerna och jag tog soffan efter att jag hämtat en flaska vin till. Hon hade fnissat lite och hållit fram vinglaset när jag höll upp den tomma flaskan som svar på att hon ville ha mer. Hon hade satt sig tillrätta precis som när vi druckit te kvällen innan och dragit upp benen under sig.



Stämningen blev med ens mycket mer uppsluppen och lättsam när vi lämnade arbetet bakom oss. Hon såg lite bekymrad ut och la huvudet på sned när jag berättade om åren efter olyckan. Hon utstrålade en empati och en förståelse som fick mig att lita helt på henne och jag delgav henne mina alla innersta känslor som ingen, inte ens min syster, fått höra om. Det påminde lite om ett terapisamtal och efteråt så kändes det som en lättnad att ha fått lätta lite på sorgen.



Efteråt hade hon lite diskret undrat om jag inte träffat någon under alla dessa år? Oförstående hade jag undrat vad hon menat. Hon hade skruvat lite på sig när hon förtydligade sig och undrat om jag inte haft någon kvinna. Frågan slog ner som en bomb i mitt medvetande och stammandes och kraftigt rodnande hade jag förklarat att jag inte varit mentalt redo utan mest försökt bearbeta min sorg.



– Varit? Frågade Hanna, – är du mer redo nu?



Generad skruvade jag på mig i soffan medan Hanna tittade på mig med underlig blick.



– Egentligen så ville jag inte släppa dig i morse men jag förstod att det skulle bli fel om jag inte lät dig gå upp, sa hon.



Det hettade rejält på mina kinder när jag mindes morgonens heta dröm och minnet av Hannas hårda bröstvårta mot min handflata.



– Dessutom så hade nog inte den här dagen blivit så bra om jag gett efter för mina lustar, fortsatte hon.



Hon reste sig upp och ställde vinglaset på bordet och satte sig därefter bredvid mig i soffan. Hennes ben kom att ligga mot mitt och jag kunde konstatera att det var precis lika lent och fint som jag först trott. Jag mötte hennes blick när hon försiktigt makade sig lite närmare. Långsamt lutade hon sig mot mig och snart så kände jag hennes varma andedräkt mot min kind. Hon andades snabbt och ytligt och jag kunde konstatera att min egen var lika snabb och ytlig. När jag så kände Hannas heta läppar mot min kind så mötte jag henne.



Hennes varma mjuka tunga letade sig in mellan mina läppar och snart så lekte våra tungor. Efter en som det kändes, evighet avbröt Hanna kyssen och tittade in i mina ögon. Hennes mjuka varma ögon slukade mig och jag kunde se hur begäret brann därinne. Mjukt tog jag henne om nacken och drog henne intill mig igen samtidigt som jag kysste henne. Hanna stönade svagt in i min mun när hon makade sig tillrätta och lät sig omfamnas. Jag kunde känna hennes varma andedräkt mot min hals och så satt vi en lång stund och bara kände varandras varma kroppar. Hon lyfte på huvudet och jag mötte hennes blick som var het och allvarlig.



– Du är väldigt vacker, sa jag och smekte henne över kinden.



– Vill du älska med mig? Frågade hon.



– Mer än något annat, svarade jag.



Och det stämde faktiskt. Jag hade inte känt så på flera år, en het längtan efter att få känna en kvinnas kropp mot min. Jag hade känt en primitiv sexualdrift direkt efter olyckan något som jag tolkade som en chockreaktion att vilja föra generna vidare. Det här var någonting helt annorlunda! Det var mer en känsla av att vilja ge det finaste jag kunde ge till någon annan och jag översköljdes av en våg av ömhet gentemot Hanna. Hon log mot mig och jag såg något som jag tolkade som tacksamhet i hennes ögon. Känslan av tacksamhet gled plötsligt bort och istället kunde jag se hur hennes blick istället blev väldigt blank.



– Rör mig, viskade hon.



Försiktigt smekte jag henne på ena benet och det var precis så mjukt och lent som det såg ut. Jag fortsatte upp över kjolen mot höften när hon slöt ögonen. När jag passerat höften så gled jag upp med handen under den tajta toppen och kunde känna hur het Hannas hud var mot min hand. Jag smekte henne fram över magen och den var härligt mjuk och len. Hanna gnydde svagt när min hand gled över hennes mage. Hon lutade sig fram och jag kunde känna hur åtrån strålade emot mig när hon fångade in mig i en kyss som var het och hungrig. Hanna pressade sig mot mig och jag kunde känna hur min kropp började reagera på hennes närhet.



– Kom, sa hon och reste sig och tog min hand.



Utan att släppa mig med blicken drog hon långsamt med mig mot sovrummet. Hon drog mig intill sig och gav mig en kyss innan hon långsamt började knäppa upp knapparna i min skjorta. Försiktigt drog hon upp skjortan ur mina byxor och smekte den av mig. Hon fångade upp den och la den på en stol som stod i hörnet av rummet. Mjukt smekte hon mig ner över axlarna, bröstet och ner på magen. Hennes händer var varma och lena mot min hud. Försiktig tog jag tag i underkanten på hennes topp och när hon sträckte upp armarna så drog jag den av henne och la den ovanpå min skjorta.



Hennes bröst var stora och fasta utan någon tendens till att hänga och dom var otroligt lena och mjuka när jag kupade händerna om dom. Hanna pressade sig emot mig och la upp armar om min hals. Stilla kysste vi varandra och i mina händer så knoppades hennes bröstvårtor och blev hårda och styva. Hon stönade in i min mun när jag mjukt stimulerade dom underbara bröstvårtorna. Hon sköt mig ifrån sig och började knäppa upp mitt bälte och hennes skakiga händer mot min lem fick mig att hårdna ytterligare.



Ett litet leende spreds över hennes läppar när hon kände hur jag fyllde ut utrymmet i byxorna när hon långsamt drog ner dragkedjan i gylfen och mjukt lirkade byxorna över min höft. Jag fiskade upp byxorna och slängde dom över våra andra kläder samtidigt som jag knäppte upp hennes kjol. Mjukt gled den av Hanna och plötsligt så stod hon naken framför mig.



– Det var ingen större idé att ta på trosorna eftersom dom ändå skulle av, sa hon lite generat.



– Har du vetat det länge? Frågade jag roat.



– Sen du undrade om jag ville ha vin, svarade hon, – jag tror inte du förstod det själv då.



– Jag ville men jag vågade inte hoppas, sa jag.



Mjukt smekte hon av mig mina boxerkalsonger och lät dom ligga kvar på golvet. Hon fattade min händer och drog med mig upp i sängen. Vi tumlade runt och hon fnittrade glatt när jag drog henne intill mig. Liggande på sida mittemot varandra kysstes och smekte varandra där vi kom åt. Jag kände hur hon greppade min hårda lem och jag kunde inte annat än att stöna in i hennes mun.



– Är du så här hård för min skull? Frågade hon roat.



– Ja, stönade jag, – du är så fin.



Hon runkade min lem mjukt samtidigt som jag gled ner med en hand mot hennes kön. Hon särade villigt på benen så att jag skulle kunna glida ner över det sträva könshåret mot hennes heta sköte. Hanna stönade till när jag gled ner med långfingret mellan hennes heta våta blygdläppar. Jag behövde bara dra fingret fram och tillbaka några gånger för att det skulle bli helt insmort av hennes hala safter. När jag gled över hennes hårda klitta så spände hon sig och stönade samtidigt som hon sökte min mun med sin.



Hon kysste mig hårt när jag lät mitt finger glida in i henne och hon kved okontrollerat när jag mjukt masserade det lite skrovliga området i hennes inre samtidigt som jag smekte hennes klitta med tummen. Hanna släppte min lem och vände över på rygg samtidigt som hon särade på benen så att jag skulle kunna komma åt bättre.



– Snälla använd tungan, kved hon in i min mun.



Utan att ta bort min hand från hennes kön så började jag att kyssa mig nerför hennes heta kropp. Jag cirklade med tungan runt dom fantastiskt vackra brösten när hon otåligt försökte knuffa mitt huvud neråt. Jag la mig tillrätta mellan hennes ben och tittade på hennes vackra kön. Hon hade trimmat ner könshåret så att det var kort och ansat bikinilinjen. Hennes blygdläppar hade svullnat upp och särat på sig och klittan syntes tydligt. Hon var så våt att vätan rann ur henne och när jag drog med tungan genom hennes kön så skrek hon nästan till och höjde höften mot mig.



Fortfarande med ett finger inne i henne så slickade jag henne på klittan med ganska hård tunga och Hanna kved och roterade med höften mot min tunga. Hon kramade sina bröst mjukt och drog emellanåt lite hårdare i bröstvårtorna. När hon började kröka rygg och det började rycka lite okontrollerat i hennes kropp så pressade jag mitt finger lite hårdare mot hennes g-punkt samtidigt som jag sög hårt på klitoris. Hanna skrek till när orgasmen vällde in i henne och hon pressade mitt huvud hårt mot sitt kön samtidigt som hennes kropp vibrerade av skakningar.



Plötslig blev hennes kropp alldeles slapp och lealös samtidigt som hennes grepp om mig lossade. Jag kröp upp och la mig bredvid henne. Hanna vred lite på huvudet och tittade på mig med matt blick samtidigt som det fortfarande ryckte lite oregelbundet i henne i orgasmens efterdyningar.



– Underbart, flämtade hon fram.



Jag log mot henne och smekte henne mjukt över magen upp om brösten. Hon rykte till lite när jag strök över en hård bröstvårta.



– Kul att vara till belåtenhet, sa jag.



– Har aldrig kommit så kraftigt någon gång, viskade hon och tittade på mig.



Hon reste sig upp på armbågen och puttade mjukt ner mig på rygg. Med sin fria hand smekte hon mig ner över magen och ner på mitt ena lår. Hon vände upp igen och greppade mjukt min lem. Nästan utstuderat långsamt så blottade hon mitt ollon och långsamt började en seg droppe av försats att växa fram. Hanna kröp ner lite och mjukt lät hon lemmen glida in i sin mun och när hennes heta läppar slöt sig så spreds vällusten upp i min mage. Jag skakade nästan av njutning när Hanna tog mig längre och längre in i sin mun.



– Snälla, sa jag nästan panikartat när jag kände hur utlösningen var på väg.



Hanna tittade upp på mig med blanka ögon samtidigt som hon mjukt masserade min pung. Jag drog lite i henne och hon kröp upp till mig och med hennes tunga i min mun där jag tydligt kunde känna smaken av mig själv så drog jag omkull henne. Hon fnissade lite när jag brottade ner henne på rygg och kröp upp mellan hennes ben. Hanna greppade min lem och drog mig mot sitt heta våta kön. Hon var så våt att jag utan några större problem gled in i henne. Mjukt pressade jag mig in och när jag gick i botten så drog hon ner mig och gav mig en het kyss.



– Ta mig, viskade hon.



Mjukt men bestämt började jag att ta henne och Hanna möte mjukt mina rörelser. Hon var helt underbart skön och hon eggade mig med små stön och kvidanden. Jag kände hur utlösningen började närma sig när Hannas kön plötsligt drog ihop sig. Hon fångade in mig i en kyss och hon sög hårt och hänsynslöst på min tunga när orgasmen kom i hennes kropp. Hårt pressade jag mig in i henne och började tömma mig djupt i Hanna under ett långt stönande.



Tungt la jag mig ner över Hanna och jag kunde känna hur hennes heta kropp hävde sig under mig. Efter ett litet tag så försökte hon knuffa ner mig och jag gled ner på rygg vid sidan om henne. Flämtandes låg vi sida vid sida ett långt tag. Plötsligt kände jag hur hon tittade på mig och jag vred på huvudet så att jag kunde möta hennes blick.



– Tack, sa hon, – det var helt fantastiskt.



– Tack själv, sa jag och gav henne en snabb puss på munnen.



– Vi kryper ner, sa hon efter ett tag.



Med gemensamma krafter så kröp vi ner under mitt täcke och Hanna la sig på sidan på min arm. Hennes varma kropp pressades mot min och hon gled upp med ett ben över mina samtidigt som hon la upp en arm på mitt bröst.



– Om jag vaknar med dig i min famn i morgon, sa jag, – så kommer jag inte att låta dig vara ifred.



– Du skulle bara våga att hålla fingrarna borta, svarade hon med ett litet flin.



– Det här är den bästa julen jag någonsin haft, sa jag.



– En magisk jul, sa hon, – jag måste haft en stjärna vakandes över mig när jag sladdade igår.



Jag gav henne en mjuk puss och gled in i en rofylld sömn förvissad om att morgondagen skulle bli precis lika underbar som juldagen blivit.