Husan Britta och prästsonen Anton.

Husan Britta och prästsonen Anton. Husan Britta och prästsonen Anton.



Ett småländskt passionsdrama.













I det lilla samhället Bonnaryd i det mörkaste Småland var pastor Lundblad vad påven var i Rom – kyrkans överhuvud och moralens väktare. Han var den som från en maskstungen predikstol utspydde svavelosande predikningar över en glesbesatt kyrksal om världens snara undergång. Som skulle förgöra allt, men först och främst den till tiderna fullbesatta pingskyrkan Salomons Tabernakel. Pastor Lundblad var inte Bonnaryds populäraste person vad förkunnandet av Guds ord beträffar. Det var istället väckelsepredikant Knutsson som i sitt Tabernakel lovsjöng all salighets fröjd och bebådade Jesu förestående återkomst, kanske redan nästa tisdag.

Pastor Lundblad var änkeman och hade en husa som hette Britta. En på allla vis mogen kvinna som när hon serverade aftonmålet med lätthet skulle ha kunnat bära fram faten på sin barm. Den som varit i München vid oktoberfesten och sett de ölbärande bayerskorna där vet vad som menas.

I prästgården förekom även pastorns femtonårige son Anton. Men bara vid helger och skollov, för Anton studerade vid läroverket i Växjö. När han var på besök i fadershuset och satt vid middagsbordet kunde han aldrig slita blicken från husan Brittas tilltalande barm. Detta var på den tid när såna moderniteter som brösthållare ännu inte funnit vägen till Småland. Dessutom var Brittas linne frikostigt urringat. I klyftan mellan de svällande brösten spelade trolska och förföriska skuggor som satte Antons fantasi i gungning. Blustyget var både tunnt och slitet av många tvättar och bröstvårtorna hotade att spränga det. I Antons byxor sprängde det också. Det var inte för intet som flickorna i Bonnaryds folkskola en gång hade kallat prästsonen för Kåt-Anton.

Pastorn själv var höjd över såna låga och jordiska känslor. Han uppskattade även han sin husa, men det var för hennes utmärkta kålsoppa och hennes rabarberkrämer. Hans kollega i Månsboda hade gift sig med sin husa när hustrun dött i sin fjortonde barnsäng. Lundblad hade bara lyckats avla ett barn och det var mer än nog tyckte han.

Så pastor Lundblad hade sitt sovrum på övervåningen medan husan hade sängkammare invid köket. Och sonen – ja, han kamperade vid hembesöken i sitt gamla pojkrum. Som låg på andra sidan köket.



Det var annandag jul. Midvinternattens köld var hård, stjärnorna blixtrade och glimmade. Anton var hemma på jullov och alla utom han sov i enslig gård djupt under midnattstimman. Pastorn hade druckit för mycket av glöggen och snarkade så huset skakade och fick snön som lyste vit på taken att rasa ner på gårdsplanen i stora sjok.

Husan Britta hade gått till sängs nöjd med att all julmat som hon tillagat nu var uppäten. Den senapsgratinerade julskinkan. Det rökta grishuvudet. Pölsan, rulladerna, syltan, sillsalladen. Och den välsignade leverkorven, som pastorn sa. Han hade också som alla andra jular berättat historien om den nya husan som frågat frun i huset hur grishuvudet skulle serveras. Med kruspapper i öronen och ett äpple i munnen hade hon fått veta. Varpå hon kom ut ur köket och in i salen med kruspapper i öronen och ett äpple i mun. Ja, ja. Britta suckade förnöjt och drog vaddtäcket upp under hakan. Allt hade varit som vanligt. Fridfullt och tillfredsställande.

I sitt gamla pojkrum på andra sidan köket låg Anton och vred sig i sin säng. Han kunde omöjligen falla i sömn. Husan Britta hade vid middagen som bestått av julens rester råkat få en rödbetsfläck från sillsalladen på sitt linne. Hon hade skyndat ut till sitt rum för att byta och i sin iver glömt att stänga kammardörren. Anton hade smugit efter ut i köket (med ursäkten till sin far att han skulle hämta mera mumma) och fått uppleva hur Britta klätt av sig på bara överkroppen och avslöjat två bröst som i sin rikedom och prakt långt överträffade Antons djärvaste fantasier. Nu låg han i sängen med feberheta minnesbilder flammande för sin inre syn och kunde inte sova. Kuken stod som en glödhet pelare i helvetet och Anton kunde inte förmå sig att onanera. Han vred sig i kättjans bojor. Så fattade han ett djärvt beslut. Han klev ur sängen och tassade ut i köket.

Där stod han barfota i sin pyjamas och frös. Skulle han våga? Han la örat till husan Brittas sängkammardörr. Lugna och djupa andetag. En välbehaglig suck i sömnen. Anton suckade han med. Han tog ett svettigt tag i dörrvredet. Tryckte ned det. Sakta öppnade han dörren.



Britta Andersdotter – för så hette husan – var en varmblodig kvinna. Men ensam. Hon hade hoppats på pastorn när hon tog anställning men snabbt insett det omöjliga. Snögubben kallade hon honom för sig själv. Han töade bara opp en aning när han kom i predikstolen och fick lov att utslunga sina förbannelser över den förslöade menigheten. Nej, honom kunde man stoppa i en glödande kolmila utan att det hände nåt.

Så var det en annan sak med sonen. Den liderliga lilla slyngeln. Visst hade hon mycket snart märkt hur hans blickar klistrat vid hennes barm. Då hade hon ökat urringningen en smula och stramat blusen. Skjutit upp brösten och ökat klyftan mellan dem. Faktiskt gjorde hans blickar henne riktigt het om kinden. Ju mer unge herr Anton tittade ju hetare blev hon. Ända ner i underlivet. Av ren kättja började hon gå utan underbyxor. Det kändes skönt och spännande.

Och den öppna kammardörren hade inte varit någon tillfällighet. Hon hade hoppats på att prästsonen skulle följa efter henne ut i köket. Hon ville mer än gärna visa honom sina bara bröst. Riktigt pirra honom. Det var verkligt upphetsande, det fick det att ila i hennes trånande kropp. Det var så länge sen hon haft en karl! En pojkvasker fick väl duga. Hon hade nog kunnat se på byxorna hans hur redo och manbar han var. En riktig karl var han ju. Duglig. En fura färdig att fällas.



Anton stod mitt på golvet i husans sängkammare. Månljuset flöt in under den halvt neddragna rullgardinen och fyllde rummet med ett silverne sken. Han kunde tydligt se husans ansikte. Konturen av hennes kropp under täcket. Hon låg på rygg. Brösten hävdes och sänktes. Antons kuk stod rätt ut och putade ut pyjamasbyxorna likt masten på en ikullseglad skonare.

Nu vred Britta lite på sig. Täcket gled ner en aning. Och hon hade inget på sig! Hon hade ingen särk, inget nattlinne! Hon sov naken! En sån våldsamt modern oanständig syndfullhet var inte möjlig i en småländsk landsby. Möjligen i Stockholm eller Paris. Men i Bonnaryd – aldrig!

Husan Britta vred sig lite mer och täcket hotade att helt glida av henne. Brösten skimrade vita i månskenet likt väldiga berg med bröstvårtorna som vårdkasar på toppen. Någon borde tända eld på dom, någon borde få dom att brinna.

Vem, stönade Anton. Inte jag, väl.

På nåt mystiskt vi hade täcket helt glidit av den sovande husan. Antons blickar smekte den nakna kroppen. Massor av kvinnlighet, alldeles för mycket av den. Fitthåren glänste, låren särades, brösten gungade, magen guppade, havet svallade och månen slickade böljorna. Anton höll på att få kåtslag.

Då viskar en hes och sexig stämma från sängen. Kom lille Anton! Kom till Britta! Du vet väl vad mitt namn rimmar på? Kom till tant Britta. Se om du kan hitta – min FITTA!

Husan Britta sträckte ut en hand, fick tag i den skälvande Anton och drog ner honom i sängen bredvid sig. Med vana handgrepp slet hon pyjamasen av honom. Tog ett fast tag om den pulserande kuken, fattade med andra handen om hans nacke och tvingade ner Antons mun till en av sina bröstvårtor. Sug, väste hon upphetsat. Sug på bröstet så runkar jag dej!

Det gick för honom nästan med en gång. Hon förde upp sin nedsölade hand till läpparna och slickade på den. Mums, viskade hon i Antons öra och bet honom i örsnibben. Nu ska du smaka min fitta! Ner mellan låren! Och sen ska vi knulla! Knulla så du aldrig glömmer det, lille Anton!



Nästa morgon kom inte Anton till frukostbordet. Är han sjuk, undrade pastorn. Jag tror han har förätit sig på julbordet, svarade hans husa. Dom två skinkbitarna. Dom skulle jag nog ha lagt till sidan. Han var ju också så glupsk på rabarberkompotten. Och han tog förskräckligt mycket vispgrädde till aprikoshalvorna. Anton är nog bara lite trött.

Själv åt jag nog för mycket av din leverkorv, erkände pastorn. Och drack för mycket glögg.

Ja, jag tog nog mest av prinskorven. Och jag kunde inte låta bli den hemlagade senapen. Sa Britta. Och om jag drack för mycket var det nog av punschen.

Ja, den punschen, den punschen, suckade pastorn. Men söt och god var den. Rätt kraftig, faktiskt.

Jag håller med pastorn, svarade Britta. Den punchen, den punchen. Söt och god. Riktigt kraftig var den.



Nyårsafton var pastorn inbjuden till sin kollega i Månsboda. Det var meningen att Anton skulle följa med, men som sonen sa, det skulle vara synd för Britta att låta henne fira nyår ensam. Du är en förstående och människokär gosse, min son, sa pastor Lundblad och gav sig av i Bonnaryds enda taxi.

Husan Britta hällde den från Systembolaget i Kalmar införskaffade skånska äppelchampagnen över sin nakna kropp. Den ävenledes nakna prästsonen Anton slickade den i sig. Sålunda firande det nya året.

Omsider inträffade den dag då Anton skulle återvända till sina studier i Växjö. Man lär inte för skolan, man lär för livet hette det ju. Men frågan var om inte Anton lärt sig mer om livet av husan Britta Andersdotter i Bonnaryd än han någonsin skulle kunna göra av någon kvinnlig läroverkselev i Växjö. Han trodde det inte. Inte heller Britta trodde det. Hon gjorde ett tappert försök att hålla honom kvar.

Det är mycket annat vi kan göra, viskade hon till honom den sista natten. Bit mej lite hårt i bröstvårtan. Vi kan låtsas att du våldtar mej. Vi kan leka mor och son. Vi kan – ÅÅH!



Han reste. Anton var tillbaka till Växjö läroverks trista miljö. Britta, hon var kvar i en verklighet som hette Bonnaryd och pastor Lundblad. Där låg hon ensam i sin säng i sin pigkammare och gned förtvivlat sin klitoris. Tänkte på Anton och deras syndfulla möten. Full av brunst och otillfredsställd brånad. Fullmogen som ett sprängfärdigt plommon. Nästan inte att hålla reda på i all förtvivlan över detta plötsliga celibat.

Pastor Lundblad tyckte att hans husa såg tärd och blek ut. Ni har väl inte blivit sjuk, fröken Britta? sa han. Nä, bara lite trött efter allt detta med jul och nyår, svarade hon.

Ja, ja, sa pastorn. Nu är vi tillbaka i de gamla gängorna igen.

Så sant, så sant, svarade husan. Tillbaks i dom gamla gängorna.



Väckelsepredikant Absalon Knutsson var en stilig karl. Fruntimren i Salomons Tabernakel föll lika mycket i extas över honom som över Jesus. Ibland kunde de liksom inte skilja på de två. Och Britta Andersdotter började komma på mötena. Det var Greta, den enda väninna hon hade i Bonnaryd, som lockat henne dit. Greta var kocka på sanatoriet Högberga och väldigt frälst. Hon ville gärna att hennes väninna Britta också skulle få höra silverklockorna ringa i salighets höjd. Och bli väldigt frälst. Av predikant Absalon Knutsson förstås.

När Britta varit med på ett par möten i Salomons Tabernakel hade hennes övertygelse blivit stark. Hon ville frälsas. Varifrån och vartill var hon inte riktigt klar över. Från avhållsamhet och tristess kanske. Så länge predikant Absalon Knutsson höll i rodret och styrde skutan i hamn som han brukade uttrycka det, så ville hon kasta sig för korsets fötter, bada i hänrycknings tårdränkta hav, sända sina lovsånger i det höga och kvittra som en lärka. Det skulle nog Absalon Knutsson ordna. Hoppades husan Britta Andersdotter ur djupet av sin tröstlösa och syndfulla själ.

Jag skall rena dig från alla dina synder, lovade väckelsepredikant Knutsson en afton i februari när han delade en flaska Parfait d´Amour med den ångrande synderskan fröken Andersdotter. De hade sökt sig upp på orgelläktaren i Salomons Tabernakel och satt tillsammans på orgelpulten. Britta råkade komma åt en av pedalerna med foten och orgeln utstötte en väldig baston.

Får jag tolka det som ett ja, sa predikanten och kysste fröken Britta på munnen. En kyss av likör och lovande salighet, amen.

Senare, när hon låtit sig transporteras i predikantens Opel Rekord till hans rum på Pensionat Friden i Målösa, viskade hon blygt att hon nog helst ville frälsas naken. Det skulle liksom kännas renare och riktigare att närma sig något så viktigt i det tilstånd hon blivit född. Predikanten höll fullständigt med henne. Han kände sammalunda och ville även han kasta fåfängans skrud och intaga det sublima och ursprungliga naturtillståndet.

Därefter fröjdade de sig rikeligen och hade många benådade och samfällda orgasmer.



Nu inträffade detta att efter trägen samvaro med predikanten Absalon Knutsson så kände husan Britta påsken närma sig och därmed sonen Antons återkomst i fadershuset. Det hade varit svårt nog att hålla sveket och förräderiet emot husbonden pastor Lundblad och hans församling hemligt. Men att tackla sonen Anton dessutom översteg Britta Andersdotters taktiska förmåga. Det insåg hon.

I Väckelsång som inte låg särskilt långt från Bonnaryd hade en sekt som kallade sig Sions döttrar stiftat ett slags nunnekloster för villfarna kvinnosjälar. Dit tog Britta Andersdotter sin tillflykt. Ingen kunde vara bättre ägnad att påtaga sig nunnedoket än hon. Här var hon anonym, ingen visste var hon befann sig och här var hon avstängd ifrån världen.

Hon hade lämnat pastor Lundblad ett avskedsbrev. Nu reser jag till min syster i Amerikat, skrev hon. Där skall jag arbeta i hennes pajbageri. När tiden är inne får jag Pie in the Sky when I Die har min syster sagt. Tack för tiden som varit. Fröken Britta Andersdotter.

Till Absalon hade hon helt enkelt sagt att nu var hon trött på allt knullandet och nu ville hon bli nunna. Tack för tiden som varit. Muttan har kallnat men själen är frälst. Så nu går jag i kloster. Var ville hon inte säga. Italien kanske.

Till Anton skrev hon inget avskedbrev. Det skulle visa sig ödesdigert.



När Anton kom till Bonnaryds prästgård var alltså Britta borta. Hans far var brydd och förvirrad och kunde bara visa fram det kryptiska brevet. En syster i Amerka? Ett pajbageri?

Det gick inte många dagar förrän ryktet om husan Brittas avhopp till frikyrkan nådde Anton. Hysssj – säg inget till pappa! Nej, givetvis inte, men berätta mera. Greta – vilken Greta?

På så sätt kom Anton i kontakt med den väldigt frälsta Greta som inte visste nåt som helst. Britta var ju också så saligen frälst. Var jämt ihop med själasörgaren och predikanten Absalon Knutsson.

Det var inte svårt för Anton som studerade vid läroverket i Växjö att lägga ihop två och två. Han uppsökte predikant Knutsson i hans bostad, pensionat Friden i Målösa. När han trädde in i pensionatsrummet försökte predikanten smussla undan ett par trosor som Anton genast kände igen som Brittas. De hade tydligen varit draperade om ett konfirmationsfoto av det som Anton uppfattade som sin älskarinna. Drabbad av svartsjukans demon gick Anton till attack och nedlade frikyrkopredikanten på två sekunder in i första ronden.

Misshandlingen fick inget efterspel eftersom predikant Knutsson skyndsamt lämnade Bonnaryd. Anton däremot blev kvar. Hatad av så månget frikyrkofruntimmer. Faktiskt var det flera stycken som på olika vis försökte lönnmörda honom. Men Anton stod på sig. Han ville veta vart hans älskade fröken Britta Andersdotter, före detta husa, tagit vägen. Hans far fattade inte ett dyft.

Varför skulle hon sådär helt plötsligt ta till Amerika utan att säga adjö på ett ordentligt och kristet sätt kan jag inte förstå, sa pastorn. Kan du, Anton?

Nej, det kunde inte Anton. Han låg i sin säng i sitt gamla pojkrum och tänkte på Brittas alla företräden. Både uppe och nere. Både frampå och bak. Han onanerade mycket och blev blek och blodfattig och hans ryggmärg höll på att förvittra och han hade sånär blivit blind och lomhörd och vansinnig. Om inte en dag ett brev adresserat till honom hade dykt upp i faderns brevlåda.

Kära Anton, stod det. Du ska inte söka efter mej för jag har gått under jorden och nått himmelska höjder eftersom jag lämnat den jordiska världen och blitt Nunna. Din älskade Britta Andersdotter, Sions döttrars nunnekloster för villfarna kvinnosjälar, Väckelsång.



När slutet är gott är allting gott, som poeterna säger. Anton besökte Britta i hennes cell i Sions döttrars nunnekloster dit ingen man fick inträde. Han gjorde det förklädd till abedissan Innocenza från Montepulciano direkt utsänd av påven i Rom. Britta var väldigt rar och vänlig efter så lång tid som nunna. Hennes bröst, fitta och lår dansade rumba av ren förtjusning. Faktiskt hade hon i sin ensamhet uttänkt några nya sätt att ha det på. Nej dummer, viskade hon till Anton. Inte så! Såhär! Och sen såhääär! Jaaaa! Jaaaaaaa!!!!!!!!

Britta lämnade klostret och Anton tog studenten. Vad som sen hände vet ingen. Kanske reste dom till Hawaii och öppnade sexklinik för amerikanska turister. Kanske odlar dom rabarber till eget rabarberpajeri på Jamaica. Men lyckliga är dom helt säkert. Allt gott som slutar gott.



J

J.Å.S.





















































Husan Britta och prästsonen Anton.



Ett småländskt passionsdrama.













I det lilla samhället Bonnaryd i det mörkaste Småland var pastor Lundblad vad påven var i Rom – kyrkans överhuvud och moralens väktare. Han var den som från en maskstungen predikstol utspydde svavelosande predikningar över en glesbesatt kyrksal om världens snara undergång. Som skulle förgöra allt, men först och främst den till tiderna fullbesatta pingskyrkan Salomons Tabernakel. Pastor Lundblad var inte Bonnaryds populäraste person vad förkunnandet av Guds ord beträffar. Det var istället väckelsepredikant Knutsson som i sitt Tabernakel lovsjöng all salighets fröjd och bebådade Jesu förestående återkomst, kanske redan nästa tisdag.

Pastor Lundblad var änkeman och hade en husa som hette Britta. En på allla vis mogen kvinna som när hon serverade aftonmålet med lätthet skulle ha kunnat bära fram faten på sin barm. Den som varit i München vid oktoberfesten och sett de ölbärande bayerskorna där vet vad som menas.

I prästgården förekom även pastorns femtonårige son Anton. Men bara vid helger och skollov, för Anton studerade vid läroverket i Växjö. När han var på besök i fadershuset och satt vid middagsbordet kunde han aldrig slita blicken från husan Brittas tilltalande barm. Detta var på den tid när såna moderniteter som brösthållare ännu inte funnit vägen till Småland. Dessutom var Brittas linne frikostigt urringat. I klyftan mellan de svällande brösten spelade trolska och förföriska skuggor som satte Antons fantasi i gungning. Blustyget var både tunnt och slitet av många tvättar och bröstvårtorna hotade att spränga det. I Antons byxor sprängde det också. Det var inte för intet som flickorna i Bonnaryds folkskola en gång hade kallat prästsonen för Kåt-Anton.

Pastorn själv var höjd över såna låga och jordiska känslor. Han uppskattade även han sin husa, men det var för hennes utmärkta kålsoppa och hennes rabarberkrämer. Hans kollega i Månsboda hade gift sig med sin husa när hustrun dött i sin fjortonde barnsäng. Lundblad hade bara lyckats avla ett barn och det var mer än nog tyckte han.

Så pastor Lundblad hade sitt sovrum på övervåningen medan husan hade sängkammare invid köket. Och sonen – ja, han kamperade vid hembesöken i sitt gamla pojkrum. Som låg på andra sidan köket.



Det var annandag jul. Midvinternattens köld var hård, stjärnorna blixtrade och glimmade. Anton var hemma på jullov och alla utom han sov i enslig gård djupt under midnattstimman. Pastorn hade druckit för mycket av glöggen och snarkade så huset skakade och fick snön som lyste vit på taken att rasa ner på gårdsplanen i stora sjok.

Husan Britta hade gått till sängs nöjd med att all julmat som hon tillagat nu var uppäten. Den senapsgratinerade julskinkan. Det rökta grishuvudet. Pölsan, rulladerna, syltan, sillsalladen. Och den välsignade leverkorven, som pastorn sa. Han hade också som alla andra jular berättat historien om den nya husan som frågat frun i huset hur grishuvudet skulle serveras. Med kruspapper i öronen och ett äpple i munnen hade hon fått veta. Varpå hon kom ut ur köket och in i salen med kruspapper i öronen och ett äpple i mun. Ja, ja. Britta suckade förnöjt och drog vaddtäcket upp under hakan. Allt hade varit som vanligt. Fridfullt och tillfredsställande.

I sitt gamla pojkrum på andra sidan köket låg Anton och vred sig i sin säng. Han kunde omöjligen falla i sömn. Husan Britta hade vid middagen som bestått av julens rester råkat få en rödbetsfläck från sillsalladen på sitt linne. Hon hade skyndat ut till sitt rum för att byta och i sin iver glömt att stänga kammardörren. Anton hade smugit efter ut i köket (med ursäkten till sin far att han skulle hämta mera mumma) och fått uppleva hur Britta klätt av sig på bara överkroppen och avslöjat två bröst som i sin rikedom och prakt långt överträffade Antons djärvaste fantasier. Nu låg han i sängen med feberheta minnesbilder flammande för sin inre syn och kunde inte sova. Kuken stod som en glödhet pelare i helvetet och Anton kunde inte förmå sig att onanera. Han vred sig i kättjans bojor. Så fattade han ett djärvt beslut. Han klev ur sängen och tassade ut i köket.

Där stod han barfota i sin pyjamas och frös. Skulle han våga? Han la örat till husan Brittas sängkammardörr. Lugna och djupa andetag. En välbehaglig suck i sömnen. Anton suckade han med. Han tog ett svettigt tag i dörrvredet. Tryckte ned det. Sakta öppnade han dörren.



Britta Andersdotter – för så hette husan – var en varmblodig kvinna. Men ensam. Hon hade hoppats på pastorn när hon tog anställning men snabbt insett det omöjliga. Snögubben kallade hon honom för sig själv. Han töade bara opp en aning när han kom i predikstolen och fick lov att utslunga sina förbannelser över den förslöade menigheten. Nej, honom kunde man stoppa i en glödande kolmila utan att det hände nåt.

Så var det en annan sak med sonen. Den liderliga lilla slyngeln. Visst hade hon mycket snart märkt hur hans blickar klistrat vid hennes barm. Då hade hon ökat urringningen en smula och stramat blusen. Skjutit upp brösten och ökat klyftan mellan dem. Faktiskt gjorde hans blickar henne riktigt het om kinden. Ju mer unge herr Anton tittade ju hetare blev hon. Ända ner i underlivet. Av ren kättja började hon gå utan underbyxor. Det kändes skönt och spännande.

Och den öppna kammardörren hade inte varit någon tillfällighet. Hon hade hoppats på att prästsonen skulle följa efter henne ut i köket. Hon ville mer än gärna visa honom sina bara bröst. Riktigt pirra honom. Det var verkligt upphetsande, det fick det att ila i hennes trånande kropp. Det var så länge sen hon haft en karl! En pojkvasker fick väl duga. Hon hade nog kunnat se på byxorna hans hur redo och manbar han var. En riktig karl var han ju. Duglig. En fura färdig att fällas.



Anton stod mitt på golvet i husans sängkammare. Månljuset flöt in under den halvt neddragna rullgardinen och fyllde rummet med ett silverne sken. Han kunde tydligt se husans ansikte. Konturen av hennes kropp under täcket. Hon låg på rygg. Brösten hävdes och sänktes. Antons kuk stod rätt ut och putade ut pyjamasbyxorna likt masten på en ikullseglad skonare.

Nu vred Britta lite på sig. Täcket gled ner en aning. Och hon hade inget på sig! Hon hade ingen särk, inget nattlinne! Hon sov naken! En sån våldsamt modern oanständig syndfullhet var inte möjlig i en småländsk landsby. Möjligen i Stockholm eller Paris. Men i Bonnaryd – aldrig!

Husan Britta vred sig lite mer och täcket hotade att helt glida av henne. Brösten skimrade vita i månskenet likt väldiga berg med bröstvårtorna som vårdkasar på toppen. Någon borde tända eld på dom, någon borde få dom att brinna.

Vem, stönade Anton. Inte jag, väl.

På nåt mystiskt vi hade täcket helt glidit av den sovande husan. Antons blickar smekte den nakna kroppen. Massor av kvinnlighet, alldeles för mycket av den. Fitthåren glänste, låren särades, brösten gungade, magen guppade, havet svallade och månen slickade böljorna. Anton höll på att få kåtslag.

Då viskar en hes och sexig stämma från sängen. Kom lille Anton! Kom till Britta! Du vet väl vad mitt namn rimmar på? Kom till tant Britta. Se om du kan hitta – min FITTA!

Husan Britta sträckte ut en hand, fick tag i den skälvande Anton och drog ner honom i sängen bredvid sig. Med vana handgrepp slet hon pyjamasen av honom. Tog ett fast tag om den pulserande kuken, fattade med andra handen om hans nacke och tvingade ner Antons mun till en av sina bröstvårtor. Sug, väste hon upphetsat. Sug på bröstet så runkar jag dej!

Det gick för honom nästan med en gång. Hon förde upp sin nedsölade hand till läpparna och slickade på den. Mums, viskade hon i Antons öra och bet honom i örsnibben. Nu ska du smaka min fitta! Ner mellan låren! Och sen ska vi knulla! Knulla så du aldrig glömmer det, lille Anton!



Nästa morgon kom inte Anton till frukostbordet. Är han sjuk, undrade pastorn. Jag tror han har förätit sig på julbordet, svarade hans husa. Dom två skinkbitarna. Dom skulle jag nog ha lagt till sidan. Han var ju också så glupsk på rabarberkompotten. Och han tog förskräckligt mycket vispgrädde till aprikoshalvorna. Anton är nog bara lite trött.

Själv åt jag nog för mycket av din leverkorv, erkände pastorn. Och drack för mycket glögg.

Ja, jag tog nog mest av prinskorven. Och jag kunde inte låta bli den hemlagade senapen. Sa Britta. Och om jag drack för mycket var det nog av punschen.

Ja, den punschen, den punschen, suckade pastorn. Men söt och god var den. Rätt kraftig, faktiskt.

Jag håller med pastorn, svarade Britta. Den punchen, den punchen. Söt och god. Riktigt kraftig var den.



Nyårsafton var pastorn inbjuden till sin kollega i Månsboda. Det var meningen att Anton skulle följa med, men som sonen sa, det skulle vara synd för Britta att låta henne fira nyår ensam. Du är en förstående och människokär gosse, min son, sa pastor Lundblad och gav sig av i Bonnaryds enda taxi.

Husan Britta hällde den från Systembolaget i Kalmar införskaffade skånska äppelchampagnen över sin nakna kropp. Den ävenledes nakna prästsonen Anton slickade den i sig. Sålunda firande det nya året.

Omsider inträffade den dag då Anton skulle återvända till sina studier i Växjö. Man lär inte för skolan, man lär för livet hette det ju. Men frågan var om inte Anton lärt sig mer om livet av husan Britta Andersdotter i Bonnaryd än han någonsin skulle kunna göra av någon kvinnlig läroverkselev i Växjö. Han trodde det inte. Inte heller Britta trodde det. Hon gjorde ett tappert försök att hålla honom kvar.

Det är mycket annat vi kan göra, viskade hon till honom den sista natten. Bit mej lite hårt i bröstvårtan. Vi kan låtsas att du våldtar mej. Vi kan leka mor och son. Vi kan – ÅÅH!



Han reste. Anton var tillbaka till Växjö läroverks trista miljö. Britta, hon var kvar i en verklighet som hette Bonnaryd och pastor Lundblad. Där låg hon ensam i sin säng i sin pigkammare och gned förtvivlat sin klitoris. Tänkte på Anton och deras syndfulla möten. Full av brunst och otillfredsställd brånad. Fullmogen som ett sprängfärdigt plommon. Nästan inte att hålla reda på i all förtvivlan över detta plötsliga celibat.

Pastor Lundblad tyckte att hans husa såg tärd och blek ut. Ni har väl inte blivit sjuk, fröken Britta? sa han. Nä, bara lite trött efter allt detta med jul och nyår, svarade hon.

Ja, ja, sa pastorn. Nu är vi tillbaka i de gamla gängorna igen.

Så sant, så sant, svarade husan. Tillbaks i dom gamla gängorna.



Väckelsepredikant Absalon Knutsson var en stilig karl. Fruntimren i Salomons Tabernakel föll lika mycket i extas över honom som över Jesus. Ibland kunde de liksom inte skilja på de två. Och Britta Andersdotter började komma på mötena. Det var Greta, den enda väninna hon hade i Bonnaryd, som lockat henne dit. Greta var kocka på sanatoriet Högberga och väldigt frälst. Hon ville gärna att hennes väninna Britta också skulle få höra silverklockorna ringa i salighets höjd. Och bli väldigt frälst. Av predikant Absalon Knutsson förstås.

När Britta varit med på ett par möten i Salomons Tabernakel hade hennes övertygelse blivit stark. Hon ville frälsas. Varifrån och vartill var hon inte riktigt klar över. Från avhållsamhet och tristess kanske. Så länge predikant Absalon Knutsson höll i rodret och styrde skutan i hamn som han brukade uttrycka det, så ville hon kasta sig för korsets fötter, bada i hänrycknings tårdränkta hav, sända sina lovsånger i det höga och kvittra som en lärka. Det skulle nog Absalon Knutsson ordna. Hoppades husan Britta Andersdotter ur djupet av sin tröstlösa och syndfulla själ.

Jag skall rena dig från alla dina synder, lovade väckelsepredikant Knutsson en afton i februari när han delade en flaska Parfait d´Amour med den ångrande synderskan fröken Andersdotter. De hade sökt sig upp på orgelläktaren i Salomons Tabernakel och satt tillsammans på orgelpulten. Britta råkade komma åt en av pedalerna med foten och orgeln utstötte en väldig baston.

Får jag tolka det som ett ja, sa predikanten och kysste fröken Britta på munnen. En kyss av likör och lovande salighet, amen.

Senare, när hon låtit sig transporteras i predikantens Opel Rekord till hans rum på Pensionat Friden i Målösa, viskade hon blygt att hon nog helst ville frälsas naken. Det skulle liksom kännas renare och riktigare att närma sig något så viktigt i det tilstånd hon blivit född. Predikanten höll fullständigt med henne. Han kände sammalunda och ville även han kasta fåfängans skrud och intaga det sublima och ursprungliga naturtillståndet.

Därefter fröjdade de sig rikeligen och hade många benådade och samfällda orgasmer.



Nu inträffade detta att efter trägen samvaro med predikanten Absalon Knutsson så kände husan Britta påsken närma sig och därmed sonen Antons återkomst i fadershuset. Det hade varit svårt nog att hålla sveket och förräderiet emot husbonden pastor Lundblad och hans församling hemligt. Men att tackla sonen Anton dessutom översteg Britta Andersdotters taktiska förmåga. Det insåg hon.

I Väckelsång som inte låg särskilt långt från Bonnaryd hade en sekt som kallade sig Sions döttrar stiftat ett slags nunnekloster för villfarna kvinnosjälar. Dit tog Britta Andersdotter sin tillflykt. Ingen kunde vara bättre ägnad att påtaga sig nunnedoket än hon. Här var hon anonym, ingen visste var hon befann sig och här var hon avstängd ifrån världen.

Hon hade lämnat pastor Lundblad ett avskedsbrev. Nu reser jag till min syster i Amerikat, skrev hon. Där skall jag arbeta i hennes pajbageri. När tiden är inne får jag Pie in the Sky when I Die har min syster sagt. Tack för tiden som varit. Fröken Britta Andersdotter.

Till Absalon hade hon helt enkelt sagt att nu var hon trött på allt knullandet och nu ville hon bli nunna. Tack för tiden som varit. Muttan har kallnat men själen är frälst. Så nu går jag i kloster. Var ville hon inte säga. Italien kanske.

Till Anton skrev hon inget avskedbrev. Det skulle visa sig ödesdigert.



När Anton kom till Bonnaryds prästgård var alltså Britta borta. Hans far var brydd och förvirrad och kunde bara visa fram det kryptiska brevet. En syster i Amerka? Ett pajbageri?

Det gick inte många dagar förrän ryktet om husan Brittas avhopp till frikyrkan nådde Anton. Hysssj – säg inget till pappa! Nej, givetvis inte, men berätta mera. Greta – vilken Greta?

På så sätt kom Anton i kontakt med den väldigt frälsta Greta som inte visste nåt som helst. Britta var ju också så saligen frälst. Var jämt ihop med själasörgaren och predikanten Absalon Knutsson.

Det var inte svårt för Anton som studerade vid läroverket i Växjö att lägga ihop två och två. Han uppsökte predikant Knutsson i hans bostad, pensionat Friden i Målösa. När han trädde in i pensionatsrummet försökte predikanten smussla undan ett par trosor som Anton genast kände igen som Brittas. De hade tydligen varit draperade om ett konfirmationsfoto av det som Anton uppfattade som sin älskarinna. Drabbad av svartsjukans demon gick Anton till attack och nedlade frikyrkopredikanten på två sekunder in i första ronden.

Misshandlingen fick inget efterspel eftersom predikant Knutsson skyndsamt lämnade Bonnaryd. Anton däremot blev kvar. Hatad av så månget frikyrkofruntimmer. Faktiskt var det flera stycken som på olika vis försökte lönnmörda honom. Men Anton stod på sig. Han ville veta vart hans älskade fröken Britta Andersdotter, före detta husa, tagit vägen. Hans far fattade inte ett dyft.

Varför skulle hon sådär helt plötsligt ta till Amerika utan att säga adjö på ett ordentligt och kristet sätt kan jag inte förstå, sa pastorn. Kan du, Anton?

Nej, det kunde inte Anton. Han låg i sin säng i sitt gamla pojkrum och tänkte på Brittas alla företräden. Både uppe och nere. Både frampå och bak. Han onanerade mycket och blev blek och blodfattig och hans ryggmärg höll på att förvittra och han hade sånär blivit blind och lomhörd och vansinnig. Om inte en dag ett brev adresserat till honom hade dykt upp i faderns brevlåda.

Kära Anton, stod det. Du ska inte söka efter mej för jag har gått under jorden och nått himmelska höjder eftersom jag lämnat den jordiska världen och blitt Nunna. Din älskade Britta Andersdotter, Sions döttrars nunnekloster för villfarna kvinnosjälar, Väckelsång.



När slutet är gott är allting gott, som poeterna säger. Anton besökte Britta i hennes cell i Sions döttrars nunnekloster dit ingen man fick inträde. Han gjorde det förklädd till abedissan Innocenza från Montepulciano direkt utsänd av påven i Rom. Britta var väldigt rar och vänlig efter så lång tid som nunna. Hennes bröst, fitta och lår dansade rumba av ren förtjusning. Faktiskt hade hon i sin ensamhet uttänkt några nya sätt att ha det på. Nej dummer, viskade hon till Anton. Inte så! Såhär! Och sen såhääär! Jaaaa! Jaaaaaaa!!!!!!!!

Britta lämnade klostret och Anton tog studenten. Vad som sen hände vet ingen. Kanske reste dom till Hawaii och öppnade sexklinik för amerikanska turister. Kanske odlar dom rabarber till eget rabarberpajeri på Jamaica. Men lyckliga är dom helt säkert. Allt gott som slutar gott.





J.Å.S.





















































HUsan