Berättelsen om Imo, del 4

Sommarkvällen hade blivit varm och ljus till slut. Dagen hade bjudit på regn, men lagom till att Imo, hennes mamma och Hans lämnade radhuset hade det spruckit upp. Inomhus behövdes inga tända lampor och restaurangen som Imo hade valt, hade stora fönster som släppte in både ljus och utsikt över golfbanan. Hon sa att hon valt den för att den var mindre skabbig än de andra restaurangerna och för att lax fanns på menyn. Det egentliga skälet var att hon inte ville bli sedd ute med mamma och Hans. Oavsett vad hon tyckte om dem så var de hennes föräldrar i andras ögon, och hon som ”nästanvuxen” borde inte tycka om att äta ute med dem. Men det gjorde hon.



Det här med sociala regler bland hennes jämnåriga och attityder som skulle falla naturligt för henne som 17-åring, det förstod hon sig inte riktigt på. Vad spelade det för roll att mamma och Hans tog med henne ut för att äta? Det hände ju inte varje kväll, och det här fick man väl ändå kalla ett speciellt tillfälle? Ett undantag? Hon måste ju ändå äta? Imo hade haft skolavslutning dagen innan. Och dagen hade varit hur bra som helst, under firandet på skolan på dagen och en bra bit in på kvällen då hon och några vänner ordnat med en ”picknick” (d.v.s. öl och chips på en filt). Men när hon nämnt restaurangbesöket för dem, hade hon blivit pikad upprepade gånger. Imo var övertygad om att de inte menade något illa, men hon blev ändå sur. Så när hon såg att några äldre killar slagit sig ner på deras filt och en av dem börjat visa intresse för Imo, så hade hon gjort den enda rätta – hånglat upp honom så att de andra kunde se. På det lite mer… ohämmade sättet. Imo visste att det skulle tysta hennes vänner. Och märkligt var det – genom att dra sina händer över killens jeans och visa att det var inte var någon ”big deal”, så skulle hennes stundande umgänge med mamma och Hans sluta vara en ”big deal”. Hon var som dem.



Imo tyckte att saken i sig var löjlig, men nu när hon satt och fingrade på sitt glas vid bordet i restaurangen så tänkte hon tillbaka på det. Det hade ändå varit rätt hett. Killen i sig var inte mycket att ha, men att hångla med honom på det där sättet medan andra kunde se. Hon mindes hur bulan på jeansen hade känts och hur hans skäggstubb hade rivit hennes kinder. Och sedan – den lilla glansen av avundsjuka i de andras blickar. Imo visste att det var barnsligt, men kändes bra. Det pirrade till under kjolen och hon greppade lite hårdare om sitt vinglas när hon förde det till munnen.



Hennes mamma hade alltid, så länge Imo kunde minnas, tyckt om vin. Till allt och för allt. Det handlade inte om några överdrivna mängder ofta – ett eller två glas till maten, ett framför teven eller ett efter jobbet. Nu hade modern insisterat på att Imo skulle prova ett viss sorts vitt vin till sin lax och Imo kontrat med ett ”Visst, det låter bra”. Hon hade intygat för servitören att Imo var 18 och han hade inte frågat mer utan bara serverat och lett så som han fick betalt för. När Imo fick ytterligare ett glas hade hon lett åt honom och sett honom i ögonen. Han såg spiknykter ut. Och lite för gammal för att vara servitör, men Imo log ändå och kände sig ovanligt kärvänlig och ”vinglad”.



Hon såg fram emot den här sommaren. Hennes betyg hade varit mer än tillräckligt bra i mammas ögon, och det faktum att hon lyckats skaffa ett sommarjobb i närbutiken gjorde att hon skulle vara förlåten för många för sena kvällar ute och att mamman förmodligen skulle ha överseende om hon kom hem berusad någon gång ibland. Imo log och smuttade på vinet. Hon hade ordnat det bra. Hon förtjänade vin.



Hon åt lite av laxen, petade i salladen och sneglade ut över golfbananen som bredde ut sig på andra sidan fönstret. Mamma och Hans pratade semesterplaner och Imo lyssnade med ett halvt öra. När hon hade gjort klart för dem att hon inte ville med på semestern i år, hade de bestämt sig för åka iväg själva. En gång efter att Imo börjat sitt sommarjobb och en gång strax innan skolan startade. Imo hade prickat in datumen i sin kalender och meddelat vännerna. Hon var inte säker på vad hon skulle göra ännu. Vara hemma och ta det lugnt, låtsas vara trött efter jobbet… eller supa skallen av sig, som de förväntades av henne. Hon sneglade på Hans. Han tittade upp från maten.

”Är du säker på att du inte ska med? London kan ju bli roligt för dig?” Imo log och förklarade lugnt att hon ville vara hemma. Hon låtsades inte lägga märke till den lilla glansen i hans ögon. Den där glansen som sa att han såg HENNE, inte bara sin flickväns dotter… eller?



Imo drack av vinet igen. Hans hade förändrats till det bättre. Han klämde på henne hemma när han fick tillfälle och kallade henne ”flicka lilla” så fort mamma inte hörde. Vid något tillfälle hade hon satt sig i hans knä när de såg på teve och låtit hans hand sluta sig om hennes ena skinka medan han strök med tummen fram och tillbaka. Imo tyckte om uppmärksamheten och påminnelserna, men också att hon hade en hemlighet som hon bara delade med Hans. Pappa.



När både Imos vatten och vin var slut reste hon sig för att gå på toaletten. Det var ganska folktomt i lokalen och Imo funderade på varför. Hon passerade bardisken där servitören vred på flaskorna som stod uppställda mot väggen och antecknade på ett block. När han fick syn på henne såg han upp och log okynnigt. Imo blev först lite ställd, men samlade sig och log tillbaka på samma sätt. Man blir modig av vin, tänkte hon och smet in på toaletterna och låste sen noga efter sig. Hon slog sig ner på toalettlocket och tittade ner på sina skor. Blicken kändes ofokuserad och hon fick anstränga sig lite för att räta ut sen – hur mycket hade hon druckit egentligen? Hur starkt var det där vinet? Spännet på hennes skor hade gått upp, så remmen som skulle hålla skon kvar på foten petade rakt uppåt mot Imos simmiga ögon. Hon tittade och tänkte att hon borde rätta till det, så hon satt upp ena foten på toalettlocket så hälen snuddade baksidan av henne lår. Knäppte spännet omsorgsfullt och fingrade sen lite på det. Sen fingrade hon lite på vristen. På benet. På baksidan av låren. På…



När det knackade på dörren ryckte hon till.

”Imo? Går det bra därinne?” Hans röst.

”Eh… jadå!” Imo reste sig upp. Spolade fastän hon inte hade kissat, så som hon egentligen tänkt göra. Sen spolade hon lite i kranen och prasslade med pappersservetterna som legat på handfatet. Hon låste upp och tittade upp på Hans som av någon anledning stod kvar utanför.

”Hej gumman.” Hans sneglade åt sidan. Det var tomt bakom baren och ingen syntes till. Hans fattade tag hon hennes haka och kilade in tummen i Imos mun. Imo svalde överraskat, men försökte sig inte på att svara honom.

”Så… din mamma känner sig för mätt för att äta efterrätt just nu, så hon ville ta en tur på minigolfbanan utanför…” Hans drog ut på orden. Han hade fixerat ögonen på hennes mun och sin tumme. Imo kändes hur hans grepp hårdnade när han fortsatte:

”Men du tycker inte om minigolf, eller hur?” Hans tumme gled på insidan av hennes undre tandrad. Imo hade egentligen inget emot minigolf, men svarade med något som lät som ”äääj…”. Hennes ben kändes lite svaga. Ansiktet varmt.

”Så jag tänkte du kunde hålla servitören sällskap så länge. Det är en bekant mig mig – Johan.” Hans sa ”bekant” som om han egentligen menade något helt annat. Tummen fortsatte vandra runt i munnen på henne. Det hade samlats mycket saliv i munnen på Imo och hon svalde ljudligt, vilket gjorde hennes ansikte ännu lite hetare. Vad var det här? Han kan ju inte stå här och fingra i hennes mun? Någon kunde ju komma? Imo försökte backa, men Hans höll kvar henne med sitt enhandstag om hennes haka. Helt ärligt, så tyckte hon att det här var lika fånigt som upphetsande.

”Det är en riktigt trevlig kille, jag tror du kommer gilla honom. Men bara så du vet, vännen…” Hans log snett. ”Han har lite taskigt humör, så säg inte emot honom.”



Imo tyckte sig höra ett ”Såhär är det bara, och det finns inte rum för några frågor” i hans röst. Tummen gled ur hennes mun och hon drog hastigt sin egen hand till munnen stryka undan saliven som lagt sig i mungiporna. Spänningen hade gjort det varmt innanför hennes kläder, och det fladdrade förbi i hennes huvud att hon ville ha något kallt att dricka. Hans strök hennes över håret.

”Du är väldigt fin ikväll, flicka lilla. Vi ses om en stund.” Hans gick. Imo såg efter honom. Det stod stilla i huvudet på henne. Hon antog att hon gjorde bäst i att leta upp den där Johan, men hon blev stående som om hon behövde ta sats för att kunna göra det. Som om hon behövde ta sig över en hög tröskel. Det var rätt märkligt, det här. Så mamma och Hans skulle gå och komma tillbaka? Imo trodde inte riktigt på det där med minigolf, utan kände sig helt säker på att det här var någon överraskning av något slag. Skulle de hämta en present kanske? Var det därför hon skulle hålla sig väl med Johan och inte sticka iväg medan de var borta? Så måste det vara. Imo rättade till sin klänning, slätade ut håret och gick ut i restaurangen.



Ganska exakt en och en halvtimme senare satt hon i baksätet på Hans bil. Utan vare sig en present eller en överraskning. Eller ja, överraskad blev hon ju. Det värkte i halsen och gjorde ont att svälja som om hon var på gång att bli riktigt sjuk. Imo blinkade fort ett par gånger och kände att ögonen fortfarande tårades. Alla ljud runt henne var så klara. Kanske för att det var så tyst i Imos huvud. Bilen körde över ett gupp och Imo kikade mot backspegeln. Hans såg på henne. Han log snett, så som han ofta gjorde. Den typen av leende som håller inne mängder med självgod glädje, den typen som var egentligen var ett brett flin, den typen som…. människor bara log när de inte ville att andra skulle fråga vad de egentligen tänkte på. Imo slog genast ner blicken. Svalde till och ville gny av smärta. Fan vad ont det gjorde. Det till och med syntes att hon hade ont. Imo sneglade mot passagerarplatsen där hennes mamma bekymmerslöst sov med huvudet mot bilbältet, förmodligen väldigt lycklig över att ha någon som alltid skjutsade hem henne när hon druckit sig trött ute. Imo tittade sen mot backspegeln igen. Hans tittade fortfarande. Höll han inte ögonen på vägen? Imo såg trotsigt honom direkt i ögonen. Sen drog hon ner kjolen på klänningen över knäna, som om han kunde se hennes röda knän.



Imo visste inte riktigt vad hon skulle tro. Hennes tankar trevade stilla fram ur de delar av hjärnan som tydligen inte användes för tänkande. Hon prövade dem, vägde dem mentalt för att känna av vad som var sant och inte. Vad som hade hänt och inte. Det gick långsamt. Hon visste så mycket som att hon hade fått syn på Johan nästan direkt ute i restaurangen. Han hade hälsat onödigt hjärtligt och frågat om hon ville se köket. Så långt var Imo säker på allt var sant, riktigt och verkligt. Hon hade då tänkte att det var märkligt, men ändå sagt, så artigt hon kunde, att hon gärna ville se köket… och sen i förbifarten frågat efter en kall öl. Johan hade skrattade och sagt att han skulle ordna det, samtidigt som tagit han henne om armen och milt fört henne mot köket som om hon inte kunde gå själv. Väl inne i köket hade han släppt henne och slagit igen dörren med en smäll. Imo hade sett sig omkring och sen, med samma artiga ton, frågat om han inte borde lämna dörren öppen så han kunde hålla ett öga efter nya gäster.

”Nejdå, det här tror jag nog ska gå fort”, hade han svarat och sträckt sig efter ett förkläde i plast som låg på bänken intill dörren.

”Ta på dig den här”

Imo hade gjort som han sagt och tänkt på Hans uppmaning, sen förklarat situationen för sig själv med att Johan säkert var noga med hygienen i köket. Johan hade därefter bett henne vända sig om och utan att Imo hann reagera hade han surrat ihop hennes handleder bakom hennes rygg med plasten från henne förkläde.



Imo stannade flödet av möjliga minnen och tog ett djupt andetag. Hon hade hamnat på golvet på något sätt och Johan hade lyft henne som om hon var en livräddningdocka och satt henne så hon kunde luta ryggen och armarna mot bänken. Hon hade inte varit rädd, men lite ängslig inför att hon inte visste vad hände. Lysrörsbelysningen hade flackat lite bakom Johan när han ställt sig framför henne. Imo hade öppnat munnen för att fråga något, men då hade Johan skakat på huvudet och böjt sig fram lite för att smeka henne över nacken. Ett par darriga ögonblick hade de helt tysta stått precis så. Johan framåtböjd med handen om hennes nacke och Imo på knä. Hans blick hade inte undrat, som den borde med någon man träffar för första gången. Johan hade sett på henne som han kände henne utan och innan, men ändå inte brydde sig. Handen i nacken hade tillslut fattat tag om hennes hår medan andra handen hade lirkat upp gylfen. Imo hade stirrat och försökte dra sig bakåt, men Johans hand hade hållit henne kvar. När hon skymtade svart könshår och den andra kuken hon någonsin studerat på nära håll, hade hon bitit ihop som om det hade kunnat förhindra det som snart skulle ske. En örfil landade på hennes vänstra kind och när hon med ens öppnat munnen för att stöna hade han trängt sig in i munnen på henne.



Imo tog en paus igen i funderingarna. Det värkte i hela kroppen, men det var inte helt obehagligt. Hon titta upp på backspegeln, men Hans såg på vägen nu. Hon gned sina knän. Svalde. Johan hade varit mer hårdhänt än Hans någonsin varit. Det som hade hänt i restaurangköket kunde hon inte kalla för avsugning. Hon hade mer känt det som hennes mun hade fått agera substitut för hans hand. Som om hon mer hjälp honom att runka än låtit honom knulla hennes blöta mun. Så fort hon hade känt ollonet mot svalget hade han redan dragit sig ur för att stöta till igen. Och igen. Ochigen-ochigen-ochigen. Imo hade inte kunnat inte göra så mycket mer än gapa. Försöka få luft och hosta upp saliv när hon fick tillfälle. Hans naglar hade grävt i hennes hårbotten var gång han hade försökt trycka sig lite längre ner i hennes svalg, men hade han ganska återgått till sin snabba in-och-ut-rörelse. Golvet hade varit lagt med ljusgrått klinkers och varför Imo mindes det, det visste hon inte. Men det hade varit fult. Imo undrade om Johan hade tyckt att hon var ful. Eller bara vad det var som fick honom att verkat helt ointresserad av hur hon såg ut under klänningen. Hon trodde inte att hans ens hade sett på henne så länge han hållit om hennes huvud. Hennes käkar hade bränt av ansträngningen, och hennes saliv hade runnit ner för hennes haka och droppat ner på förklädet. Precis när hon kände en droppe lämna hennes haka hade Johan tryckt sig så långt bak i hennes mun hade kunde komma. Det ryckt lite i hans kuk och Imo svalde reflexmässigt. Hon hörde ett tyst stön ovanför sig. Då hade hon tänkt på hur snabbt det hade varit över, hur… effektiv han hade varit.



Hon hade fått sin kalla öl. Och kall öl i en nyknullad hals visade sig vara rent ut sagt underbart. Imo satt i baren när mamma och Hans kom tillbaka. Plastförklädet låg i soporna i köket, hon hade dragit fingrarna genom håret och torkat sig om munnen och under ögonen. I Imos ansikte fanns inget som avslöjade henne och efter att Johan serverat dem glass så höll han sig i köket och städade. Imo drack sin öl och åt kulglassen. Mamma och Hans fnissade och tramsade sig bredvid henne. Hon hade varit märkligt lugn och såg nog ut som en uttråkad tonåring. Det var hon inte, hon var bara tyst och det i sig var ju inget ovanligt för henne.



Nu när hon fullföljt hela minneskedjan i huvudet, kändes det mesta klart. Men en sak gnagde henne lite och fick henne att svälja sådär smärtsamt om och om igen. Varken mamma eller Hans hade betalat när de lämnade restaurangen.