Bärnstensguden

Bärnstensguden



Denna era har glömts och finns inte ens kvar som legend eller myt. Förlorad i vågorna är den värld där Marlon Bågskytten levde och älskade. Han var en ryttare och vandrare, och med stor talang för jakt, valde han pilbågens väg genom sitt liv. Under en tid dräpte han monster som sitt levebröd. Detta var när han var ung och äventyrlig. Men han var också en stor jägare av kvinnor, och han missade sällan sitt skott.



***



En herdepojke vallade fyra getter längsmed stranden tillbaka till Bärnestad. Han såg ett av djuren sträcka på sin pälsklädda hals och blicka med sneda pupiller ner mot stranden. Pojken kastade sig snabbt i skydd bakom mörkgröna grästuvor som vajade lungt i havsvinden. Sakta höjde han sitt huvud, noga med att dölja sitt ansikte, och nu spejade han ner mot den ensamma ryttaren som travade i det skummande vattnet nedanför sanddynerna.



Främlingen satt lugnt i sadeln med ett litet leende spelandes över ett slätrakat ansikte. Det rågblonda håret nådde över axlarna och vispade i vinden. Det var en lång och ganska muskulös man klädd i skinn och vargpäls. I sadeln stack skaftet av en krökt pilbåge upp bland svartfjädrade pilar. Hästen var raggig och pojken tyckte att den såg liten ut, men ändå ganska satt och kraftfull. Getterna bräkte och tittade otåligt omkring honom, men pojken väntade tills ryttaren passerat. Han såg spåren från hästen fyllas av vågskum allteftersom figuren blev mindre och helt vänt ryggen mot honom. Bågskytten red rakt mot Bärnstad som stod 100 alnar bort på en klippig kulle på en halvö en bit ut i vattnet rakt framför honom.



Längre fram men en bra bit innan man passerade den lilla köpingens portar ute på halvön. Stannade ryttaren och tittade ner till vänster, där sanden slutade vara våt och kompakt och hade blivit torr. En ung kvinna med mörkt böljande hår vilket täckte hennes fylliga bröst men inte hennes kön låg utsträckt rakt på marken. Ryttaren, kisade och tittade en stund. Kvinnan öppnade mörkt blå ögon och såg stoiskt tillbaka. Bågskytten såg att hennes fötter upp till smalbenen var invirade i tång. Den svarta havsväxten höll benen samman och sträckte sig utan att slingra sig ända ner i havet. Han väntade tills en våg brusat färdigt innan han höjde rösten och tilltalade henne från hästryggen.



-Du har inget att frukta, jag är Marlon. Jag ska skära loss dig…

Med dessa ord svingade han sig vigt av hästen och gick över den våta sanden upp mot kvinnan. Hon behöll ögonkontakten men sade inget. Marlon undrade över detta. Men, drog en kniv från sitt bälte för att beskära de fortfarande sega tångrankorna. När hennes fötter var fria tog han hennes hand för att hjälpa henne upp.



Han var inte vidskeplig av sig, tänkte getvallarpojken från sitt gömställe, han hade hukande smygit efter. Hon kunde ha varit ett offer åt havsgudarna eller värre, en nereid uppspolad på land eller förskjuten av sitt älvfolk som levde under vågorna. Han hörde inte vilka ord som sades men såg att främlingens läppar röra sig och att kvinnan inte talade. Hon reste sig naken och följde honom till hästen. Pojken visste att hon var en förbannad själ. En kvinna som kommit till staden för några veckor sedan som tiggare efter höststormen. Fiskarna och bärnstenssamlarna hade inte våldtagit henne. Men de hade slitit av henne kläderna och förvisat henne. Hon var galen.



Under tiden svepte Marlon en mantel om hennes axlar och höll hennes hakspets vänligt leende. -Du säger inte mycket? Jag är bara en enkel vandrare. Jag har kommit för att man sänt bud om en varelse. Det är vad jag är här för. Vet du något om denna varelse, kvinna? Vad är ditt namn?..



-Jitinta svarade hon samtidigt som vågorna brusade sig igen och en mås skrek avlägset och lyfte från vattnet en bit ut i havet. Vinden fick hennes hår att dölja hennes ansikte och Marlon smekte det leende bakåt igen med handen för att se det igen.



-Är du ett offer och männen i Bärnestad dina fiender?..frågade han mjukt utan att ta bort handen från hennes svala kind.

-De är inte mina fiender. De blir tacksamma om du dräper varelsen, men den hemsöker stranden nattetid. Ingen kan samla upp bärnsten, så länge den är här…svarade hon medan Marlon närmade sig så att hans knäskålar snuddade hennes lår.



Vinden blåste lite i hennes mantel och hon såg upp i hans ögon. De var skarpa och grå. Han var i sina bästa år kring trettio men rynkor hade bildats i ögonvecken och längsmed den smala breda munnen efter skratt. Marlon hade ett solbränt ansikte och när han log var tänderna vita och friska. Skinntunikan lämnade hans långa seniga armar bara och de kraftfulla händerna smekte henne över axlarna.



Jitintas huvud rörde sig tveksamt den första sekunden mot hans läppar. Men när de kysstes gav hon sig hän i en lugn omfamning och deras tungor slingrade sig långsamt om varandra. Vågskummet sköljde över hennes bara fötter när han fångade henne i armarna och bar henne längre upp mot dynerna. Han lade ner henne varsamt och lät sin mantel bli en filt under henne när han öppnade den för att igen njuta av synen av hennes kropp. Den var inte smekt av solen, men välformad. Hon hade vackra bröst och en kurvig figur. Marlon smekte sin hand sakta över hennes bröst och låg på sidan bredvid henne. Hästen stod kvar stilla för sig själv med hovarna i vattnet. Den ruskade på manen när vågorna slog in men rörde sig inte ur fläcken.



Marlon kysste henne igen och sög sakta på hennes hals. Vidare ner över nyckelbenen och sedan kysste han brösten. Han lät tungan röra bröstvårtan lätt innan han kysste in den sugande i munnen. Jitinta slöt ögonen och lade handen lätt över hans nacke. Marlon lade sig mer över henne nu och kupade det andra bröstet i sin hand. Han kysste det på liknande sätt som det andra och lät tungan cirkulera sakta över vårtgårdarna. Hans händer smekte hennes höfter och kramade hennes kalla skinkor under henne. Handen sökte sig sedan långsamt till hennes lår och kilade in sig mellan dom så att hon särade något. Jitinta andades in snabbt genom näsan och öppnade ögonen igen när Marlons fingrar smekte försiktigt över hennes skåra. Han lät fingret glida in varsamt medan han pressade sina läppar mot hennes igen. Hon kysste tillbaka honom nu, allt häftigare medan han gjorde det skönt för henne under tiden. Sanden var mjuk under dom och det var en varm dag trots att det var tidig höst.



Marlon makade på sig lite för att ta av sig sin tunika och öppna läderskinnsbyxorna. Hennes blick spelade över den hårda seniga kroppen. Som många långa män var han välutrustad och synen av hans resning eggade henne till att ta den i handen. Marlon lät henne känna och hon kramade lätt över hans testiklar innan han böjde sig neråt. Han kysste en långsam väg ner över magen och lade sig tillrätta mellan hennes ben.



Jitinta särade på sina läppar och vred huvudet fram och tillbaka åt sidorna medan han slickade och stimulerade hennes kön. Tungan gled strävt över hennes känsligaste delar i en stadig rytm. Hennes bröst hävde sig i ett stön och överkroppen lade sig mer som brygga. Han kände att hon var redo och lät henne stegra sig så att hon med ett rop nästan ställde sig på fötter och armbågar. Jitinta såg upp i hans ansikte när han tryckte in sin lem och andades in häftigt igen. Han tog henne ganska varsamt i början men ökade successivt takten och ju mer hon juckade emot desto häftigare blev stötarna. Han var tvungen att blunda i några sekunder och tänka på nåt annat. Men han kände hennes kön krama om sin hårda lem i krampaktiga spasmer medan hon kom och tillät sig sedan att ejakulera i hennes våta varma sköte.



Han vältrade sig över på sidan och såg upp mot molnen samtidigt som han slingrade armen om hennes nacke. De kurade ihopa sig under manteln tysta och väntade på inget särskilt.

-Jag tar dig under mitt beskydd om du så önskar. Har du hämdbegär mot de som lämnade dig här?…

-Nej, jag återvänder gärna till Bärnestad om du tar mig under ditt beskydd…svarade hon sakta och borrade sitt ansikte mot hans hals.



***



Pojken reste sig upp på huk från sitt gömställe och såg hur främlingen och Jitinta red in mot pallisaderna, hon satt före honom i sadeln insvept i manteln.