Hur hamnade jag här? Del 1.

Hur hamnade jag här?



Mina egna ögon iakttar mig i badrumsspegeln när jag lutar mig fram för att bättra på det mörkröda läppstiftet. Handen darrar till. Det är så många olika känslor som far igenom mig på samma gång: nervositet och osäkerhet blandas upp med upphetsning och förväntan, och pulsen gör mig uppmärksam på hur drinkarna har fått blodet att rusa till huvudet. Jag tänker tillbaka på när kvällen fortfarande var tidig, på middagen, på barerna och skratten, men jag försöker inte ens räkna drinkarna. Det behövs inte för att inse att jag druckit tillräckligt för att ha hamnat här.

Det är inte för sent att dra sig ur, jag vet det. Det är svårt att ta in att jag låtit det gå så här långt. När känslorna nu far igenom mig försöker jag fånga dem en efter en och känna efter vad de försöker säga mig, men situationen är så absurd att jag omöjligen kan tolka dem. Med alla sinnen utanför kroppen ser jag i spegeln hur en annan del av mig rättar till min svarta klänning och trycker lätt på parfymen över den vänstra handleden.

Jag lyssnar till de dämpade rösterna genom badrumsdörren, men det går inte att höra vad de säger. Det surrar lågt från hotellets ventilation. De vita hotellhanddukarna ligger prydligt staplade på varandra och de tyska etiketterna på de små schampoflaskorna påminner mig om var jag befinner mig: på ett lyxhotell, i Berlin, i april 2015. Jag kan inte låta bli att le när jag hör hur den låga musiken sakta börjar leta sig in till mig: jag känner den så väl, och jag känner min man så väl att jag vet varför han valt den. När jag nu fångar känslorna igen är det en känsla som tränger undan alla andra, och den går inte att missförstå. Jag vet hur jag hamnade här och vad som ledde mig hit. Ögonblicksbilder av vad som hänt blandas med ögonblicksbilder av det som kan komma att hända, och det intensiva, kaotiska bildflödet väller över mig i en surrealistisk overklighet. I den overkligheten öppnar jag dörren och tar steget ut i hotellrummet.



Rösterna tystnar. Anders halvligger med en öl i sängen och söker min blick för att se att jag är OK. Han har fortfarande kavajen på och jag kan se att han också är osäker. Hans tvivel triggar mina egna. Vad har vi gett oss in på? Hur hamnade vi här? Jag möter hans blick men är sen tvungen att se ner i golvet. Allt känns konstigt. Nej, jag är inte OK. Jag drabbas av ångest och känner mig utlämnad. Hur kan jag ha tillåtit mig själv att hamna i den här situationen? Jag har ju aldrig velat göra verklighet av de här drömmarna! Ändå står jag här, mitt i hotellrummet, i en situation som i allra högsta grad är reell.

Men när jag möter hans blick igen ser jag också de andra känslorna i hans ögon: de trygga, kärleksfulla. Precis som jag verkar han försöka fånga ögonblicket och förstå vilka av alla känslor han ska hålla fast vid. Och när han ler mot mig förstår jag att hans tvivel sjunkit undan, kanske ersatta av samma bildflöde som just fick mig att ta steget ut från badrummet. Jag är hans älskade hustru, och trots att jag inte till fullo kan förstå varför han tillåtit sina fantasier att eskalera till vår gemensamma verklighet, till vårt här och nu, förstår jag också att jag inte nödvändigtvis behöver förstå. Jag vet att han har låtit det hända lika mycket för min skull som hans egen. Nästan utan att vara medveten om det, och med blicken fortfarande fäst i den mjuka heltäckningsmattan, ger jag honom därför det lilla tecken vi har kommit överens om. Ja, jag är redo. Och trots att jag fortfarande är halvt bedövad av overkligheten, hjälper mig mitt eget tecken att slappna av. Jag behöver inte ensam ta ansvar för situationen: vi gör det här tillsammans. Från och med nu ska jag bara fokusera på att försöka slappna av. Och att njuta av allt.



André står avvaktande vid skrivbordet och jag känner hur han försiktigt iakttar samspelet mellan mig och Anders. Han har tagit av sig kavajen och vikt upp de vita skjortärmarna över armbågarna.

– “You’re so beautiful.”, säger han med ett avväpnande leende.

Jag känner hur jag rodnar och kan inte annat än le tillbaka. Men jag har svårt att ta blicken från golvet och André verkar inte vilja vara den som tar första steget. Så här är vi, två män och en kvinna, varav ingen vet hur man gör. Stämningen är så sällsam och spänningen så tät att den nedtonade jazzkvintetten slingrar sig runt oss alla tre. Andrés blickar rör sig över min tunna svarta klänning och ner över de svarta strumpbyxorna, förlängda av mina nya svarta klackar. Håruppsättningen från frisören över gatan från hotellet har klarat sig genom kvällen och jag kan inte undgå att känna mig vacker.

Efter vad som känns som en evighet ställer så André sin flaska på skrivbordet och tar ett steg mot mig. Han tar mina händer men behåller en liten distans. Sen skrattar han till och börjar sakta, sakta dansa små steg till musiken. Jag kan inte låta bli att le, men känner mig ändå lite dum när jag försöker följa hans steg. Han rör sig så mycket snyggare än jag och jag känner mig plötsligt väldigt självmedveten när jag tänker på hur vacker han är. När han lägger en hand om min midja men fortsätter sina små dansrörelser far det ändå en obeskrivlig känsla genom hela kroppen: denna vackra, men till för bara några timmar sedan helt okända, man rör vid mig med intentioner som vi alla tre vet vad de kommer att leda till om jag bara tillåter det. Hjärtat slår hårt när jag sluter mina ögon och långsamt lägger upp armarna om hans nacke. Han är lika lång som Anders men mina klackar gör att han inte blir så mycket längre än jag. Han rör sig lite närmare men håller fortfarande tillräckligt med distans för att jag inte ska känna hans kropp mot min. En lång stund rör vi oss så: hans händer runt mitt liv och mina armar runt hans hals, i en försiktig dans som inte tar slut ens när låten slutar och nästa tar vid.



När jag sen försiktigt öppnar mina ögon ser jag att André också blundar. I ögonvrån ser jag att Anders lämnat sängen och när han kommer upp bakom mig och börjar röra sig i takt med mina rörelser tätt tätt intill min rygg, kommer den obeskrivliga känslan tillbaka. Han lägger händerna runt mina höfter och viskar nästan ohörbart i mitt öra hur vacker jag är. Han drar ena handen genom mitt uppsatta hår och kysser min nacke. Det gör mig upphetsad att känna min man stå så nära, och jag kan inte annat än att njuta av värmen som uppstår när vi står så tätt. Alla tre rör vi oss nu tillsammans, och när André tar mindre än ett halvt steg närmare mig är jag plötsligt tätt omsluten av två män som jag åtrår, om än på helt olika sätt. Känslorna fortsätter att fara intensivt, runt runt, men upphetsningen har gått över till ren kåthet och jag vet att vi nu är förbi punkten där det är möjligt att dra sig ur. Jag vill inte dra mig ur. Jag vill att de här två männen gör vad de vill med mig.



Jag känner hur Andrés blick söker efter min. Hans bröst trycker sig nu mot mitt, och hans parfym gör mig extra medveten om situationen. Det är inte Anders parfym: det är doften av en annan man som slår mot mig, och bara känslan av förändring, av att allt är annorlunda, gör att jag skälver till. Men jag kan inte med att möta hans blick. Sakta, sakta låter jag ändå mina armar släppa hans hals och röra mig neråt hans bröst. Båda mina händers fingrar fumlar för att knäppa upp den översta knappen i hans skjorta. Det är trångt mellan oss alla tre och när jag låter händerna glida ner till nästa knapp känner jag bredsidan på hans pekfinger under min haka. Jag slutar fumla med knappen och med sitt finger trycker han ytterst lätt upp min haka för att jag ska möta hans blick. Men jag kan fortfarande inte.

Jag känner Anders bröst tätt mot min rygg, och känslan av den väldiga närheten av två män känns så ovan att jag inte kan slappna av. Jag sluter ögonen och försöker ändå: musiken, alkoholen, männens händer på min kropp, deras bröst mot mina bröst och min rygg. Jag är helt omtumlad. När jag så plötsligt känner hur André lätt trycker sina läppar mot min kind har jag svårt att samla tillräcklig kraft för att förbli stående. Hans läppar glider ytterst lätt över mina halvstängda läppar, och jag känner hans andedräkt i min mun. När jag till sist försiktigt öppnar munnen och låter min tunga möta hans, hör jag hur Anders stönar till i mitt öra.

Det är första gången jag kysser en annan man på många år och allt känns nytt. Andrés tunga är annorlunda, hans läppar är annorlunda och hans andedräkt är annorlunda. Hela tiden håller han pekfingret under min haka med tummen under min läpp, i ett lätt grepp som visar hans ovilja att släppa min mun med sin. Våra tungor möts i en lång kyss, och jag känner hans tunga ta för sig av min i långa, mjuka och allt djupare rörelser. Hans hand ändrar grepp från min haka till att hålla om min hals i ett försiktigt stryptag, och när hans mun slutligen lämnar min har jag äntligen samlat tillräckligt med mod för att möta hans blick för första gången. Det är som att han väntat på att få se mina ögon i sina, och det är något i kombinationen av hans lätta stryptag och hans vackra blå ögon som gör mig alldeles tokig. När han sen plötsligt stärker stryptaget ordentligt och kysser mig igen tillåter jag mig att möta kyssen med all min kraft, och vi kysser varandra så intensivt att det till slut blir svårt för mig att andas. Men trots att handen trycker så starkt över min hals är njutningen så överväldigande att jag rent instinktivt är tvungen att ta tag om hans bakhuvud med båda mina händer. När hans mun till sist åter lämnar min och hans hand släpper det fasta stryptaget kring min hals, är jag tvungen att rygga tillbaka och flämta till i ett djupt andetag. Pulsen är så hög att jag är alldeles vimmelkantig. I en vilande rörelse glider mina händer ner längs hans hals, och jag låter handflatorna vila bredvid varandra på hans bröst. Vigselringarna glänser nu enbart som en eggande påminnelse om det förbjudna i min åtrå. Jag är långt förbi alla tvivel, och blotta tanken på att bli tagen av den här mannen gör mig helt galen.



Under hela skeendet andas Anders tungt i mitt öra, fortfarande tätt i min rygg. Nu kysser han mig retfullt i nacken. Jag vrider mitt ansikte mot honom, med kroppen fortfarande vänd mot André. Medan André lutar sig fram och låter sina läppar smeka min blottade hals, möts jag och Anders i en helt annan typ av kyss: denna full av kärlek, omtänksamhet och bekräftelse. När våra blickar möts är de fulla av så många frågor och utropstecken på en och samma gång att jag inte behöver säga något för att fråga honom om han är OK. Jag låter mig tas av två män och han njuter av att uppleva det. Han njuter av att låta mig uppleva det. Det är hans dröm som går i uppfyllelse, inte min, men jag vet att det är min njutning som är hans dröm och inget annat. Det är också den vissheten som får mig att vända mig tillbaka mot André och åter leta upp hans läppar med mina.