Cykelsemestern del 2 av 3

Cykelsemestern del 2 av 3

Denna novell läggs nu ut en andra gång pga att den förra hade ett namn som gjorden den svår att visa och att den faktiskt fick glädjande bra recensioner. Det kommer en del 3 också.



Resumé: Annika, vän till familjen, och jag var på cykelsemester. Vi hade lämnat

våra barn på läger och våra respektive var av olika anledningar inte med. Min

karaktär sattes snart på prov då Annika ville ”leka sexlekar”. Det slutade den

kvällen med parallell-onani och på frukosten dagen efter konstaterade hon: -Jag

måste ha kuk, annars blir jag galen. -Jag har en idé, sa jag.



Ett par dagar tidigare hade vi sovit på ett vandrarhem som egentligen var en

idrottsgård. Vi var ganska ensamma där men jag såg i deras bokningslista att ett

innebandylag var på väg. Jag såg namnet på laget, Bandies, och kände igen det.

Min gamle vän Mats från GIH-tiden var deras tränare. Ett innebandylag var precis

vad som behövdes nu. Det skulle kunna rädda mitt äktenskap. Så jag ringde till

vandrarhemmet och frågade om de kunde ta emot oss igen. Ja, vi har lite fullt

men ett rum har vi kvar. -Då tar vi det två nätter, sa jag.



OK, Annika, sa jag. -Orkar du cykla tolv mil idag? -Om det leder till något

gott så. -Lita på det, sa jag. Så vi satte oss på cyklarna och cyklade intensivt

med avbrott bara för mat och ett bad. Annika frågade ut mig om målet för resan

men jag sa att det skulle bli en överraskning. Jag var helt säker på att min

plan skulle gå i lås. Det inebandylag finns inte där alla skulle kunna motså en

sådan som Annika. Under badpausen passade Annika givetvis på att klä av sig

naken och visa upp sig ordentligt för mig. För säkerhets skull soltorkade hon

sin glesade buske ordentligt med särade ben. Jag ursäktade mig snart och sa att

jag behövde gå bakom buskarna och kissa. Vilket var nästan sant. Hon log

ironiskt och jag såg hur hon förde handen nedåt skrevet när jag gick iväg.



Klockan tre på eftermiddagen var vi framme vid idrottsgården. -Det är något

bekant med stället, sa Annika. Vi var något trötta men förväntansfulla, fast

kanske på olia sätt. Vi tog en dusch, ett dopp i poolen (med kläder, denna gång)

och började laga mat. Vi var ordentligt hungriga efter alla mil. Det blev pasta,

pesto, heta räkor i sås, grönsakssallad och varsitt glas rödvin. Och en god ost

efteråt. -Var är alla människor, sa Annika. -Jag kanske har tagit fel, sa jag.

Laget skulle inte komma förrän runt sex på eftermiddagen och jag visste det. -Gå

och vila du så kan jag diska, sa jag. Du kommer att behöva vara utvilad, tro

mig. Hon såg på mig med ett tvivlande leende men det fanns också en aldrig så

liten rodnad på kinderna. Som ett förväntansfullt barn på julafton, tänkte jag,

men som var säker på om det varit tillräckligt snällt för att få önskeklappen.

-OK, jag går väl och vilar då för säkerhets skull, log hon.



Innan jag var klar med disken hörde jag ljudet av bilar utanför. Snart kom Mats

in i egen hög person. Det blev ett kärt möte. -Vad bra att du är här, sa Mats.

Vår fystränare har blivit sjuk. Jag var ju inte där för att jobba men det var ju

Mats och jag tänkte att jag kanske behöver något att göra medan … det hela

kändes lite overkligt. Kunde man verkligen göra så här?



Jag förklarade för Mats att jag inte var ensam utan hade med mig en yoga-lärare

också. -Det är inte sant, sa Mats. Det har jag funderat mycket på, men har inte

kommit till skott. -Tror du hon kan ta ett par pass med laget. -Det kan hon

säkert, sa jag och log lite snett. Mats förstod ju inte varör jag log på det

viset men anade något och frågade vad det var. -Vi har också ett problem, sa

jag, och så förklarade jag läget.



Mats och jag knackade på och steg in till Annika, som sov sin skönhetssömn. Hon

steg upp och hälsade på Mats som såg positivt överraskad ut. Det bidrog säkert

att hon var klädd endast i ett par nätta små trosor och en topp som lämnade en

strimma av den vältränade magen bar. Hon gjorde ingen ansats av att ta på sig

något mer. Vi förklarade läget och undrade om hon kunde ta ett par yogapass med

innebandylaget. -Ett helt lag? Hon log det bredaste leende jag sett någon le och

sa med illa dold glädje -Javisst, samtidigt? Eller jag menar, nu? Eller närdå

menar jag. Vi skrattade tillsammans åt hennes freudianska felsägningar och

stämningen var redan munter. -Vi kanske skulle gå igenom träningsplanerna lite,

sa jag. Du kanske kan visa lite yogaställningar också, Annika?



Vi diskuterade lite mer seriöst ett tag och kom överens om hur vi skulle

fördela träningspassen. Vi talade om olika övningar och snart kom vi till

Annikas del, som ju var ett lite ovanligt grepp för ett innebandylag. Mats var

övertygad om att yoga skulle öka lagets balans och vighet och kanske också

minska skaderiskerna. -Jag kan visa, sa Annika och ställde sig på alla fyra. Det

här är katten. Man lyfter huvudet så häär och lyfter rumpan så hääär, det är

uppmjukande för nacke och rygg. Hennes brösts tyngd framträdde på ett bedårande

sätt när hon vek bak huvudet och tyngdlagen gjorde resten. Hon var strategiskt

placerad så att vi satt snett bakom henne. På så vis framträdde även hennes

magnifika stjärt i all sin härlighet. Några träningsbyxor tyckte hon tydligen

inte behövdes, för hon had fortfarande bara trosorna och toppen på sig. Varje

gång hon höjde på rumpan såg vi konturen av hennes blygdläppar under densamma.

Hon visade fler rörelser och förklarade samtidigt. Mats svarade då och då men

hans röst blev allt mer grötig. Jag såg att Annika tittade mot Mats skrev och

tittade själv dit, ofrivilligt. Det var svårt att missa att han fått bula. Eller

snarare en fullt utvecklad stock. Hon hade lyckats väl. Var hon lika effektiv

som tränare skulle de få mycket nytta av henne. Så gick hon upp i plogen. Det

betyder, för er som inte yogat, att båda benen lyfts upp, man går upp i

skulderstående och viker slutligen ned benen så att tårna nuddar golvet bakom

huvudet. Sen gör man diverse saxrörelse med benen. Detta gjorde Annika och ni

kan ju föreställa er vilken syn det var. Trosorna var inte särskilt tjocka i

tyget och nu hade även hon börjat bli påverkad. Det kunde man utläsa på den

fuktfläck som sakta växte mellan hennes ben. När hon tog isär benen, bra för

ljumskarna sa hon, hade både Mats och jag stånd. Hon avslutade och tittade

oskyldigt på oss med sina stora, bruna ögon. -Vad tror ni, kan det vara något?

Jag ursäktade mig och gick på toaletten. Mats följde mitt exempel. Medan vi

försökte kissa, hur lätt det nu är med stenhårt stånd, bytte vi några ord.

-Resten av planeringsmötet får du ta själv Mats, sa jag. Jag stannar här. -Nöden

har ingen lag, sa Mats med sin grötröst och sina glansiga ögon. Så förvann han

likt en zombie ut genom dörren. Jag tog mig en avlastande handtralla och kom på

sju drag. Det sprutade en meter ungefär.



När jag passerade rummet låg han ovanpå henne. Det hade bara gått ett par

timmar sedan vi kom, och hon låg redan och stönade. De hade inte ens brytt sig

om att stänga dörren. Killarna i laget satt och åt lite längre bort och de

tittade menande på varandra. Någon flinade generat. De tittade på mig och visste

väl inte vad de skulle tro. Det skulle bli ett par intensiva dygn.