Sara Loft och vampyren

Sara Loft och vampyren!







Andrea hade just stigit av bussen och hade nu bara ca tio minuters promenad att gå innan hon var hemma efter en lång dags jobb. Hennes sydländska utseende gjorde henne exotisk och hon fick alltid lystna blickar efter sig vart hon än gick.

Hon tyckte inte om att gå hem när det var mörkt, men vad hade hon för val? I väskan hade hon en pepparspray, men den gav henne bara en falsk trygghet, för när en mörk skugga gled upp bredvid henne, fanns det inget försök att få tag i den från den stängda väskan.

Skepnaden skrämde henne trots att hon egentligen inte hann se vad det var, bara att den gled upp bredvid henne utan att hon kunde se hur det gått till.



-Ahhhhhhhhhh! skrek hon och började springa. Ett iskallt skratt bakom henne fick hennes blod att frysa till is. Hon ökade takten så mycket hennes högklackade skor tillät och började nu gråta. Andrea kände hur ett par händer grep om henne bakifrån och hur det smärtade när naglar eller något trängde genom tyget och in i hennes hud.

Hon slet sig fri, men hennes tunna sommarjacka slets av henne och hennes tröja hade gått sönder. Skrattandet fortsatte och Andrea rusade för allt hon var värd. Hur rörde sig skepnaden? Varför kunde hin inte se den ordentligt?

Med tårarna sprutande och lungorna smärtsamt jobbande kände hon återigen hur hon hölls fast. Återigen smärta av naglar, eller var det klor? Nu slets resten av hennes kläder av på överkroppen, men hennes panik var så pass stark att hon inte märkte det ens.



Gråtande sprang hon och kände hur hon blev allt mattare. Hon fick inte tillräckligt med syre. Hennes runda bröst studsade hel vilt när hon sprang och i vanliga fall hade hon nog försökt hålla om dem, men hon måste bara bort från skepnaden, allt annat var sekundärt.



Så dök den mörka skepnaden upp framför henne och hon stelnade till. Ögonen! De röda ögonen! Hon stod helt stilla med en bröstkorg som gick som en blåsbälg, medan hon kände hur hon omfamnades av det hon redan visste var hennes baneman.



-Sara! Du har ett samtal! sa Martina och kom med en telefon.

-Ett ögonblick! sa Sara och höll lugnt de fem skarpslipade kastknivarna i vänster hand. Hon var klädd i olivgröna tights med ett vitt linne över sin rejält tilltagna byst. Håret var flätat i en lång fläta som hängde ner över ryggen och vidrörde hennes fasta och runda rumpa.

Med en blixtsnabb rörelse vände hon sig om och kastade iväg knivarna en efter en. Det gick så snabbt att innan den första hade träffat målet, befann sig två andra i luften.

”SMACK-SMACK-SMACK-SMACK-SMACK!” lät det när de träffade trästocken som Sara hade baxat in mitt I salongen där hon befann sig.

Hon tog nonchalant luren och höll den mot örat.

-Jaa? sa hon och väntade på svar, men undrade lite varför Martina gestikulerade åt henne. Sara tittade ner och såg då att hennes knivkastande hade fått linnet att glida åt sidan, vilket fick hennes ena bröstvårta att blottas. Hon drog lite i linnet och den var åter dold.



-Grevinnan Sara Loft? Äventyrarinnan? hördes en nätt röst.

-Ja, om du vill så! suckade Sara trött och var trött på alla märkliga samtal hon fick ibland.

-Ja, förlåt mig! Jag heter Sandra Zugh och jag ringer på uppdrag från rikspolischefen, Arne Malmhatt!

-Okej! Hette du sug, förresten!

-Sandra Zugh! Z-U-G-H! bokstaverade hon. Kan vi passera det nu?

-Visst! Visst! sa Sara och ändrade ställning när hon gick fram och tog loss knivarna som satt som berget.

-Jag vill för det första klargöra att det här ärendet är inofficiellt!

-Det är de alla!

-Ja! Men detta kommer att bli ett farligt ämne om det hamnar i tidningarna! Vi har ett problem vi inte kan lösa och vi är desperata och behöver din hjälp!



Sandra Zugh gjorde sig tillräckligt förstådd för att Sara skulle gå med på att träffa Sandra på stadens lasarett. Det hade inte hänt något speciellt och Sara kände att hon kunde behöva en liten tankenöt att knäcka.

Dock hade Sandra inte sagt vad det var som bekymrade dem, det ville hon vänta med. Sara skulle nog först, när hon fick reda på mer. Vår yppiga grevinna bytte om och meddelade Martina att hon skull e iväg. Yoda var på konferens i Brisbane i Australien, så han hade det säkert bra där.



Det hade Yoda minsann! På sitt hotellrum hade han två identiska tvillingar som såg alldeles för unga ut. De hade åldern inne, men var helt enkelt inte riktigt utvecklade ännu, något de förstärkte med kläder och frisyrer som fick dem att verka än yngre. De var från Thailand eller någonstans liknande. Yoda brydde sig inte, utan han hade fullt upp med att titta på den ena tvillingen som dansade naken ovanför honom. Han såg det tunna tunna strecket mellan hennes ben som naturligtvis inte hade ett hårstrå på sig. Hon vred sig erotiskt och smekte sina små bröstvårtor som var hårda och vackra. Hennes bröst var obefintliga och nu längtade han efter att hon skulle sätta sig ner på hans darrande kuk.

Den andra tvillingen låg bredvid hans ben och stönade lite av ansträngning, när hon jobbade med sin högerarm vars hand befann sig inuti Yodas bak. Vilken känsla, att känna handen röra sig i röven och sedan känna hur den unga flickans heta fitta gled ner över hans kuk.

Yoda hade betalt en hel del för detta och han var inte besviken när han nu såg hur den första tvillingen njutningsfullt gled ner över honom, spelat eller ej. Yoda hade aldrig varit speciellt politiskt korrekt och ni som följt dessa historierna vet att han har lite sådant här skumt för sig! Han hade det bra i alla fall och gick endast på de delar av konferensen som gav honom någonting, vilket inte var så ofta!



Sara bestämde sig för att träffa Sandra Zugh och letade upp Martina. Hennes ljust brunhyade väninna och kompanjon stod upptryckt mot väggen, medan Jagger, Saras jaguar stod och fräste och slog med sin kloförsedda stora tass framför henne.

-Martina! Jag sticker in till lasarettet och träffar en polis som hade något mysko till oss!

-Sara! Lite hjälp, tack?

-Äh! Han bara leker lite!

-Sara! Jaguarer dödar sina byten genom att direkt penetrera skallen med sina huggtänder! Jag är inte säker på att jag gillar att leka med honom! flämtade Martina.

-Klia honom lite på magen, bara! sa Sara och gick därifrån med överdrivet vickande höfter.

-Saaraaaaa!



Vid lasarettet var det som vanligt fullbelagt på parkeringen, men hon var inte den som tänkte vika sig för sådana enkla problem, utan styrde lugnt upp sin stora Land Rover i rabatten och stannade motorn. Så klev hon ut och låste bilen. Någon biljett ansåg hon sig inte behöva, utan stegade rakt in på sjukhuset, där Sandra redan stod och väntade på henne.

Sandra var ganska kort, men hade rejäla kurvor och på rätt ställen med. Hennes långa röda hår hängde ner över hennes axlar och hon hade ett par snygga glasögon på näsan. Hon bar en kavaj med matchande byxor och hade en vit proper blus under.

Den var ordentligt knäppt, men de stora tuttarna gick ändå inte att dölja. Hon hade höga klackar för att kompensera för sin ringa längd, men hon var ändå mer än ett huvud kortare än Sara. Hennes ansikte hamnade i samma höjd som Saras tuttar.



De var dock endast dolda av hennes gröna t-shirt hon tagit på sig, eftersom ett tunt linne kanske kunde anses vara lite väl oartigt. Poliskvinnans läppar var fylliga och plutande, målade med ett rött läppstift och Sara började genast försöka analysera henne, med hjälp av detta första intryck.



-Sandra! sa Sandra.

-Sara! Vad är det ni har till mig?

Sandra bleknade nästan märkbart och vände sig om för att gå. Sara följde efter och förstod med en gång att det var något väldigt allvarligt. Två män följde genast efter dem och Sara insåg att de var vakter. Bra vakter med, eftersom hon inte hade insett att de var där.

De gick genom reception, förbi hissarna och vek av till höger. En lång korridor med ljusgråa plastmattor på betonggolv. De passerade flera dörrar med stora skyltar som informerade om avdelningarnas specialiteter.

Sedan kom de till en lång korridor som lutade nedåt och nu fanns det inget plastmatta längre, utan golvet var ren betong. En stor skylt proklamerade att de nu kommit till det som i folkmun kallas för bårhuset. Stämningen här var allt annat än munter och de få bland personalen som Sara såg, verkade vettskrämda, men försökte ändå göra sitt jobb.



-Här! Kom in och sätt dig!

Sara gjorde som hon sade och satte sig i en stol framför en dator med stor skärm. Sandra satte sig bredvid henne i en annan stol och de två vakterna stannade utanför och stängde dörren till det lilla rummet.

-För två dagar sedan blev en kvinna anfallen och dödad när hon var på väg från bussen till sitt hem en kort bit bort. Vi fick larmet, men det var såklart för sent. Hon var död! En massiv skada på halsen och blodförlust! Vad man fann märkligt på en gång var att det inte fanns något blod på platsen, vilket genast tolkades som om hon avlidit någon annanstans, men vidare undersökningar gjorde klart att hon faktiskt hade avlidit på platsen. Vi kan se hur hon sprungit och även tappat en del saker. Hon måste ha avlidit där, men vi hade en hel del frågetecken att räta ut! Hursomhelst! Hon kommer hit och hamnar direkt i en av kylarna i väntan på en obduktion! Sex timmar senare påbörjar Helmer Mudd sin undersökning av henne! Titta själv och gör din egen tolkning!



Sandra böjde sig fram och greppade musen för att styra pilen till den mapp där filmsekvensen från en av övervakningskamerorna, som filmat det hela. Hennes mjuka bröst pressades mot Saras arm, men hon verkade alltför tagen för att lägga märke till det själv.

Det var filmat från en hög vinkel, en kamera i takhöjd och visade hela undersökningsrummet. Två rostfria bänkar med kanter på stod tomma och snart kom en man in i vit rock. Det var så klart Helmer! Han tog upp en mapp och läste den omsorgsfullt, för att sedan lägga ner den bredvid en av bänkarna. Han gick bort till en av luckorna på väggen och öppnade den. Där drog han ut den övertäckta kroppen av Andrea, som så tragiskt inte längre fick vara kvar bland de levande.



Han manövrerade en lyft som lyfte den stela kroppen som låg på en skiva och placerade henne på bänken och kopplade bort remmarna som var kopplade till lyften. Nu låg hon på bänken och Helmer drog bort det gröna tyget från kroppen. En ung exotisk kvinna, vältränad med runda fasta bröst och en liten svart triangel av hår mellan benen låg där och såg nästan ut som om hon bara sov, bortsett från det gapande såret i hennes hals.

Helmer pratade in i en mikrofon och påbörjade sedan en okulär besiktning av kroppen. Han undersökte varje del av henne och visade inga tecken på annat än professionalism när han klämde på brösten eller särade på hennes ben och undersökte hennes underliv.



Sara kände sig obekväm och Sandra likaså. Det här var inte något man kunde ta lätt på, särskilt inte som kvinna. När undersökningen var klar, vände sig Helmer om för att tala in i mikrofonen igen och det tog et par minuter. När det var klart tog han en lite bricka med långa tops på och vände sig om mot kroppen.

Han skulle tydligen ta prover från såret, men till kvinnornas och Helmers stora förvåning såg de hur såret slöt sig framför deras ögon. Helmer tog ett steg bakåt och sade något som inte hördes på filmen. Sedan föll kvinnans huvud åt sidan, riktat mot Helmer och när hon så öppnade sina döda ögon såg de hur Helmer skrek och hur han i panik försökte ta sig därifrån, men han kom bara två steg innan han snubblade och föll så pass olyckligt att han tinning träffade en metallkant på en annan bänk och han föll livlös till golvet.



Andrea, den döda, satte sig upp och började plötsligt skaka omänskligt och skrämmande. Strax slutade hon att skaka och hoppade ner på alla fyra på golvet. Hon sniffade i luften som en hund och gapade stort med munnen. Tänderna såg ut at ha förändrats och det var verkligen en skräckinjagande syn!



-Jag fryser till is varenda gång jag ser det! viskade Sandra flämtande. Sara bara nickade, oförmögen att greppa det som skedde på skärmen.

Andrea ställde sig ryckigt upp som om hon inte var van vid sin kropp än och trots att hon stod naken, fanns det verkligen inget erotiskt över henne. Endast skräck! Hon tog onaturligt snabba små steg bort till Helmer och böjde sig genast ner och luktade. Hon böjde sig längre ner och började nu slicka i sig blodet från Helmers tinning och det som runnit ut på golvet. Fingrarna grep under tiden i tomma luften med naglar som mest liknade klor. När hon var klar satte hon sig på huk, tittade sig omkring och försvann som en pil ut ur bild.



-Hon bröt upp en dörr som om den vore av papper! Vi vet inte vart hon tagit vägen! Helmers död är än så länge officiellt en olyckshändelse, vilket teknisk sett är sant på sätt och vis!

Sara satt och hade svårt att samla tankarna. Något liknande hade hon aldrig varit med om och det skrämde henne. Det var hon tvungen att erkänna för sig själv. Hur var detta möjligt?



-Vi har såklart tittat på detta från alla möjliga vinklar, med allt från märkliga virus, till skendöd. Vi har till och med funderat på om det kunde vara någon form av märkligt iscensatt självmord från Helmer Mudds sida, men inget passar! Till slut ringde vi dig, Sara! Vad i helvete var det vi just såg?

-Vid alla bergmunkars sprängfyllda testiklar! Det här var nog det mest egendomliga jag sett på länge! Och ni är säkra på att det inte är fejk?

-Vi har kört alla tester vi kan komma på och det är en del! Allt talar för att det gick till exakt så som det såg ut på filmen. Läkaren kommer så klart att obduceras, men vi kommer nog inte finna annat än att han dog av smällen mot tinningen. Tekniskt sett har det inte begåtts något brott, förutom att någon skadat kvinnan vi trodde var död, som vi för övrigt inte kan finna!



Sara såg allvarligt på Sandra.

-Vill ni verkligen finna henne?

-Om jag ska vara ärlig, nej! sa Sandra och tittade ner på Sara. Hon såg hur Saras bröstvårtor stod rakt ut och förstod att det inte var av upphetsning. Sandra hade själv börjat frysa när hon såg filmen på det fruktansvärda som hänt.

-Jag måste erkänna att jag inte har en aning om vad som hänt, eller hur ni ska gå tillväga med att lösa det!

-Så du kan inte hjälpa oss?

-Det sade jag inte, men vi får nog slå våra kloka huvuden i hopa om vi ska klara detta. Min IT-kille är tyvärr i Australien, men jag har en kompetent medarbetare som jag tänker inviga i detta om det är ok?

-Självklart! Säg bara vad ni behöver!

-Till att börja med all information om läkaren, kvinnan, bårhusets personal, området kvinnan överfölls, liknande händelser som den här. . .

Sandra tittade på Sara med skeptisk min.

-Trodde inte det! Sara suckade och tittade mot sin vilja på det hela en gång till.



-Martina? MARTINA? skrek Sara när hon kom in genom dörren.

-Hääär! Hjälp mig nu för jösse namn! Jag säger fan upp mig, Sara! Ingen annan hade stått ut med det här! hörde Sara Martina skrika uppifrån. Förvånat tittade Sara upp och såg Martina sitta naken över en balk i taket. Hon såg rakt upp i Martinas bak, där hennes lilla öppning tittade fram och de fylliga yttre läpparna pressades mellan hennes bruna lår.

-Hur i hela fridens namn hamnade du där och vad gör du?

-Din sabla katt! Han har jagat mig och klöst av mig plagg efter plagg, ända tills jag fick fly upp hit. Han kan tack och lov inte klättra i kättingarna till lamporna. Han har ätit upp allt kött i kylen med! Nå? Ska du inte straffa honom?

-Såja! Ta dig ner nu och sjåpa dig inte! Vi har riktiga problem nu!



Sara hörde hur Martina morrade och svor när hon tog sig ner och kollade hela tiden efter Jagger. Så fort hon kom ner tog hon ett par av plaggen hon haft på sig innan, men de var bortom all räddning och till slut fattade hon tag i en oljerock som hängde innanför dörren och gjorde Sara sällskap.

-Allvarligt! Du måste göra något åt honom!

-Han är bara ung!

-Visst! Med tio centimeter långa klor och tänder!

-Nu överdriver du, eller hur lille Jagge? sa Sara och jaguaren gled ljudlöst upp bredvid Sara och såg så oskyldig ut. Martina spände sig, men stod kvar. Så länga Sara var här skulle han inte göra något.

-Ett odjur är vad du är! sa Martina ilsket.

Men Jagger lade sig ner och rullade över på rygg med tassarna oskyldigt hängande i luften, tungan hängde ut från den ena mungipan. Jagger var en mycket skicklig skådespelare!



-Fy för i helvetes jävlar och sheisse! Vad fan var det där? sa Martina chockat när hon hade sett övervakningsfilmen, där Andrea hade vaknat till liv och läkaren Helmer Mudd hade slagit ihjäl sig.

-Jadu, kära Martina, min trogne följeslagare! Det där är vad de vill ha hjälp av oss att ta reda på!

-Du gick väl inte med på det? Klart du gjorde! sa hon i samma sekund.

-Vem skulle annars göra det?

-Dr. Frankenstein? van Helsing? Dr. Moreau? Call the goddamn ghostbusters! Jag vill inte ha med det jävla fallet att göra i alla fall! sa Martina panikslaget och ställde sig upp. Oljerocken hängde löst på hennes axlar och Sara tittade beundrande på Martinas sammetslena bröst som tittade fram och sedan mot hennes nedre del, där hon låtit en tuss av svart fitthår bilda en sträng på det bulliga venusberget.

Martina var bortom alla tankar på redlighet just nu och ville verkligen inte behöva ens se filmen igen.



-Vart börjar vi? sa Sara med lugn röst.

-Bränn de här jävla grejerna och glöm skiten! Sådant här skall man inte jävlas med!

-Varför är du så upprörd? Det finns väl en förklaring!

-Ja! Hon är en levande död! En zombie! En . . . en vampyr, eller något! skrek Martina och rös till. Jagger tittade undrande på henne.

-Hmmmmm! Ta på dig något så länge! Jag blir sugen på tacos! sa Sara och såg nöjt hur Martina drog rocken om sig, missnöjd med att inte tas på allvar.



Sara skickade sedan en kopia på filmen till Yoda för att han skulle kunna gå igenom den och se om något var skumt. Kanske kvinnans ryckiga rörelser kunde bero på en annan uppspelningshastighet eller något? Sedan gick hon till sitt digra bibliotek och gick omkring en bra stund och valde ut en del gamla böcker som kanske möjligen måhända skulle kunna ha någon förklaring, eller åtminstone ge henne lite nya uppslag och idéer för hur hon skulle kunna fortsätta.

I biblioteket fick hon som vanligt ett annat tänk, ett annat sätt att närma sig problem och det var tryggt att veta att hon runt omkring sig hade de viktigaste tankarna och funderingarna och fakta som hundratals lärda män och kvinnor hade tyckt viktiga nog att sätta på pränt i en tid då det var förknippat med oerhört mycket mer arbete för att göra något så värdefullt som en bok.



När hon hade samlat en trave med tretton böcker om allt från medicinalväxter, till religion och myter, satte hon sig ner i den gamla brittiska fåtöljen av läder och öppnade upp den första boken och började bläddra.

Sidorna i boken var spröda och det luktade gammalt. Handritade bilder på växter dök upp på varannan sida och texter beskrev hur växterna kunde användas och var de kunde finnas. Men Sara lade snart undan den. Den kändes inte aktuell.

Så sträckte hon sig efter den översta boken i stapeln, men hejdade sig. En smal bok i mörkgrönt läder några böcker ner fångade henne. Hon lyfte undan böckerna som låg ovanpå och tog den. Så började hon läsa noga men visste egentligen inte varför.



Boken var skriven av en officer i den engelska flottan som hade varit en god vän till en av Saras förfäder. Titeln var endast ”Min resa till helvetet”, en föga lockande titel för övrigt. Hon hade plockat den eftersom Martina hade reagerat så som hon hade gjort. Som om det var någon form av övernaturlig händelse bakom det hela och . . . . . . . Sara kunde inte komma på egentligen varför hon tagit den, men den fångade henne verkligen. Hon lutade sig tillbaka och lade upp sina ben på det polerade ekbordet trots att hon hade grova kängor på sig och läste. Det tog henne lite över två timmar att läsa igenom boken, som var skriven på svårförstådd engelska. Men hon kom rätt snart in i den gamla texten och gjorde sina tolkningar under tiden. Allt eftersom hon läste så blev hon allt mer övertygad om att den var av intresse.

Men hur det blev så att just den boken blev svaret på hennes problem, skulle hon länge fundera på. Mannen, som hette Charles Gainesworth, hade på en av sina resor på världens hav, anlänt till en hamnstad någonstans i medelhavet och där råkat ut för en sägen eller viskepelse som handlade om personer som blev anfallna i natten och sedan magiskt, vaknade till liv och var som förhäxade.



Sådana här berättelser kunde man finna från flera delar av världen och de brukade aldrig kunna backas upp av bevis. Men Charles Gainesworth, som verkade vara en för tiden ovanligt hederlig och rättfram forskare och officer, gav målade beskrivningar om hur en av hans mannar hittades svårt biten på däck en morgon.

Vad som dödat honom hade de ingen aning om, men när de meddelade byborna om att de gärna ville jordfästa den olycklige mannen, blev de utom sig av oro och krävde att få se liket med en gång. Kommendör Gainesworth ville gärna vara till lags och såg ingen direkt anledning till att vägra byborna denna önskan. Kanske de ville försäkra sig om att det inte var fråga om en smittsam sjukdom?



Tre av stadens mest ansedda män gick in i rummet där mannen låg, blek och död. De hade fyra andra män ed sig, stora och starka män, som ändå såg rädda ut. Charles följde med för att se till att allt gick rätt till. Man visste ju aldrig vad folk kunde ta sig till.

Så fort de hade kommit in, sprang de fyra grova männen fram och tryckte hårt ner axlar och ben på den döde. Kommendören försökte hejda dem, men de andra männen trängde sig före och just då slogs ögonen upp och ett gällt skri skar genom deras kroppar. Den unge mannen hade vaknat och försökte ta sig upp, men hölls fast av de betydligt större männen, men bara med ett väldigt besvär. En av de äldre männen slet fram en flaska och drog loss korken ur halsen.

Snabbt som blixten hade han tryckte den rakt i munnen på den skakande figuren, som Charles nu knappt kände igen. Ögonen var nästan helt svarta och tänderna hade vuxit sig spetsiga.



Tagen av chocken hade han backat bak och sett hur vätskan hade runnit in i den skrikande varelsens mun och sedan hur den smala kroppen vreds i plågor och de fyra männen kunde då inte längre hålla emot. De föll till golvet eller mot väggarna medan varelsen började snurra runt och det kom kraftig fet gul rök från honom.



Byborna drog sig bak mot väggarna, en man smet ut av rädsla, men Charles såg hur hans besättningsman vittrade sönder och ett svart pulver var det enda som återstod.

Händelsen var givetvis av en sådan art att den inte kunde spridas hur som helst och när de tagna männen samtalat om det som skett, begav de sig samlat ut till besättningen och gjorde klart att en begravning skulle ske, men att de var tvungna att ge sig av nu. Byborna lovade att utföra begravningen på ett vackert och värdigt sätt.

Ärligt talat var kommendör Ganiesworth glad över att komma därifrån och han nämnde inte denna händelse för någon, men skrev noga ner det i denna bok, som nu Sara hade läst. Alla detaljer var trovärdiga, förutsatt att man som Sara just sett en film med liknande drag. Vad var det för något de hade hällt i varelsen dock? Det kunde ju vara av yttersta vikt att veta!



Sara mailade snabbt Yoda de nödvändiga detaljerna och väntade sedan.

Hon fick svar efter en halvtimme. Han tackade så hemskt mycket för den trevliga filmen och sade sig nu inte komma somna på en månad. Vad gällde händelsen i boken, så hade han haft tur. I folkhistorien fanns det en berättelse om liknande händelser som härstammade från norra Grekland, på gränsen till väster. Där låg en by med en hamn som tydligen hade en rik historia av mystiska dödsfall och märkliga riter.

En av dem var att nyfödda alltid doppades i vigvatten direkt när de föddes. Sedan förekom vigvattnet i flera olika delar av deras religionsutövning och det gick dessutom att koppla det till märkliga varelser som fanns i natten. De tålde nämligen inte vigvattnet.

Sara tänkte så klart på vampyrer, men fann inga som helst vitlökstips, förutom i matlagningen då, förstås!



När hon var klar gick hon ner till köket och fann att Martina hade låst in sig i köket och var i full färd med att städa upp efter Jagger. Av svordomarna att döma var det inte lönt att gå in dit, utan hon lade istället armen över Jaggers nacke och kliade honom i den tjocka fläckiga pälsen.

-Hördu, Jagger! Har du inte varit riktigt snäll mot Martina idag, vaa?

Jagger vände bort huvudet.

-Det är bra att du håller henne på tårna, gubben! sa Sara och log lite lagom småelakt.



Nu följde en dags planering och Sara konverserade en hel del med en irriterad Yoda, som avbröts i sina frivola lekar, men han gjorde det hon bad om i alla fall. Martina var heller inte så värst glad, utan surade för att Sara tog Jagger i försvar och inte alls hade någon förståelse för att hennes anställda inte ville fly nakna upp i taket och vänta på räddning.

Men hursomhelst så började Sara sortera bland bevisen och försökte känna sig fram till vad som var det bästa sättet att ta sig an problemet. Polisen i all ära, men de åsidosatte sådana saker som de inte ville eller kunde tro på. Sara trodde inte heller på vampyrer, men hade ändå sett tillräckligt i sitt liv för att helt kunna strunta i denna teori.

Hon såg till att beställa en låda med vigvatten, som levererades till hennes dörr. Märkligt nog var det inte första gången folk ville ha vigvatten fick hon reda på och det var tydligen ofta att det användes i ceremonier av folk just från norra medelhavet, Grekland bland annat.



Sara och Martina gjorde sig dock redo för något de inte kunde förutsäga. De hade båda sina pistoler, men hade också försett sig med vars en sportflaska med vigvatten som de hade i bältet. Om inte annat kunde de ju dricka det om de blev törstiga, så det skadade ju inte!

Sara ville ha hjälp av Sandra Zugh på brottsplatsen, där det hela hade börjat. Sandra var så klart villig att ta emot hjälpen, men precis som Martina så märktes det tydligt att de nog hellre hade blivit tagna i baken av en Grand Danois, än att gå på vampyrjakt i natten.

De skulle träffas klockan elva på kvällen och syftet var att försöka förstå vad som hade gjort just detta till den plats där Andrea hade blivit överfallen och om det kanske förelåg fortsatt hotbild på platsen. Yodas ansträngningar, de vid datorn alltså, hade inte gett så mycket mer. Allt såg autentiskt ut och han var inte blyg över att erkänna att det var skönt att vara långt därifrån.



Sandra kom till platsen tjugo i elva och ville gå runt lite och kolla av området, innan de andra kvinnorna kom. Bilen parkerade hon vid busshållplatsen. När hon klev ut i den varma natten, kände hon att pistolen satt där den skulle, bara för att känna sig lite säkrare. Det fungeraed inte speciellt bra.

Men hon tog mod till sig och började gå längs sträckan Andrea hade gått. Det måste ha varit hemskt! Vad var det so hade hänt henne? Det enda som hördes var ljudet av hennes skor mot asfalten och dovt trafikbuller längre bort. Nej, hon kom inte på något som hjälpte henne. Det skulle kanske gå lättare när hon hade Sara med sig. Hon beslöt sig för att gå tillbaka och vände sig om.



Andrea skrek henne rakt i ansiktet och blottade sylvassa tänder. Inte två spetsiga vampyrtänder, utan samtliga tänder visade sig vara spetsiga och Sandra skrek rakt ut av rädsla. Innan hon ens hade hunnit sträcka sig efter sitt vapen, hade hon slagits omkull och låg nu på marken. Hon vände sig om på alla fyra efter att ha sett den fortfarande nakna monstruösa kvinnan sträcka sig efter henne.

Hon hann kravla någon meter innan en tyngd tryckte ner henne i marken så att luften gick ur henne. Poliskvinnan lyftes upp från marken och vändes runt. Andrea hanterade henne som om hon bara vägde tio kilo. Skräcken hon kände var obeskrivlig och hon kände hur det blev alldeles varmt när hon tappade kontrollen över sin blåsa och kisset flödade fritt.



Det bekymrade henne inte mest just nu dock, Den en gång vackra kvinnan stod bredbent över Sandra och gav ifrån sig ett gällt och omänskligt skri.

-A-Andrea! Snälla! Jag vill bara hjälpa . . .hjälpa dig! Snälla skada mig inte! Vi kan gå till en doktor! Jag vill bara hjälpa dig! fick Sandra ur sig.



-Hon behöver ingen hjälp av dig! hördes så en viskande mörk stämma. Sandra vred sig om, men såg ingen.

-Andrea! Kom med mig!

-Hon är min nu! Precis som du kommer att vara om en stund! hördes rösten nu från ett annat håll. Sandra vred sig återigen, men såg ingen där. Andrea verkade dock reagera med att ställa sig mer rakt upp och såg nu mer undergiven ut.

Bredvid Sandra dök nu en mörk skepnad upp och Sandra blev med ens chockad och försökte nu dra sitt vapen, men ett snabbt slag av Andreas kloförsedda hand slog pistolen ur hennes hand och skickade iväg den djupt in i en buske.



-Du hade ändå inte behövt den! Sådana tingestar har ingen verkan på oss. Det kanske svider till någon sekund.

-Vem är du? Vad är ni för några? Sandra fick knappt fram orden.

-Vi är de som lever på er! Vi går bredvid er och ser hur meningslösa saker bekymrar er och hur ni hela tiden låter struntsaker styra er alla! Ni är meningslösa och har endast ett syfte!

-V-vad?

-Ni är vår boskap! Vi låter er leva och då och då tar vi oss lite näring! Ni har aldrig varit i närheten av att kunna åsamka oss skada, trots att ni vet mer om oss än ni låter er själva inse! Ni gör till och med filmer om oss, men väljer att tro att det handlar om rena fantasier!

-Är . . . . Är du en vampyr? flämtade Sandra chockat.



Skepnaden tog formen av en muskulös man utan kläder och Sandra kunde inte annat än att låta blicken fara över hans kropp. Allt hos honom var perfekt, även ansiktet som såg ut att tillhöra en ung man runt tjugo-trettio år, bedömde hon. Men han verkade ändå så ofantligt mycket äldre!

-Vampyyyyr! väste han. Inte vampyyyr! Det ordet gillar vi inte!

Andrea fräste åt Sandra, som ryckte till.

-Vi är oss! De högst stående varelserna som finns! Vi behöver inte ens kalla oss för någonting! Det är ytterligare en typisk mänsklig egenskap. Att behöva dela in allting! Nej! Nog pratat nu! Nu ska jag ha dig till min och det finns inget du kan göra för att hindra det att ske!

-NEEEEEJ! skrek Sandra och satte händerna för ansiktet, men kunde ändå inte släppa de skarpa ögonen hos mannen hon var så rädd för. Ögonen hade lyst svagt grönt, men ökade nu i intensitet och glödde nu ordentligt. Sandra kände hur en röst kallade henne! Den var långt borta men kom allt närmre. Hennes rädsla började avta och hennes sinnesintryck höll på att förändras.

Både Andrea och mannen verkade bli alltmer mänskliga, fick en varmare ton i huden, blev allt mindre onaturliga! Vad var det som hände? Hon hann inte tänka speciellt mycket mer efter det, utan tappade allt mer kontrollen över sin kropp ju mer hon stirrade in i de där ögonen.



Mannen gav Andrea en blick och väste något. Den nakna kvinnan drog upp Sandra, som nu log mot Andrea. Andrea höll Sandra med den ena handen i nacken och med den andra handen grep hon tag i Sandras kläder och slet av dem.

Snart stod Sandra helt näck, men reagerade inte. Andrea väntade tills hon fick en blick av sin mästare, innan hon tryckte sig mot Sandra. Deras bröst trycktes mot varandra och Sandra besvarade tveksamt kyssen hon fick av Andrea. Händerna gled över varandras kroppar medan de kysstes och de hade inte en tanke på att de stod mitt ute i det fria.



Andrea drog snart ner Sandra till gräsmattan bredvid och lade sig själv på rygg med särade ben. Sandras huvud drogs mot den väntande fittan och hon kysste den. Andrea stönade hest, medan Sandras tunga började slicka hennes fitta.

Mannen väste nu till och Andrea väste irriterat tillbaka och därefter snabbt välte omkull Sandra som ett rovdjur. Hon tog tag i Sandras ben och tryckte hårdhänt upp den mot hennes axlar, innan hon själv nu började slicka Sandras mus.

Sandra kunde inget annan än njuta och stönade högt när tungan gled mellan hennes fittläppar och över hennes styva klitta. Mannen gick under tiden fram och ställde sig intill dem, nu med en kolossalt stor och hård kuk mellan sina ben. Den var som skulpturerad i marmor och när Sandra såg den, försökte hon ta sig uppåt, men Andrea höll henne nere med starka händer som pressades djupt in i Sandras mjuka pattar.



Mannen väste något och Andrea drog sig baklänges från de båda med ett blankt ansikte. Hon slickade sig om munnen och såg lystet på Sandra. Poliskvinnan ställde sig på knä och hon kunde inte vänta på att få ta honom i sin mun. Han gjorde inget för att protestera och hon sög in honom så långt hon mäktade med. Hon sög så att saliven rann friskt från hakan och ner på de gungande brösten.

Andrea försökte ta sig allt närmre, men hon tilläts ännu inte komma nära, utan fick istället sätta sig ner och böjde sig därefter framåt. Hon gapade och hennes tunga gled ut ur munnen. Den blev allt längre och snart hade hon passerat gränsen för det mänskliga och slickade nu sin egen klitta, medan hon tittade på Sandra Zugh och mannen hon just nu var kontrollerad av.



Han tog ett hårt grepp om hennes huvud och stötte sin kuk hårt in i henne i snabb takt, men Sandra verkade inte ha något emot det, utan stönade alltjämt och försökte ta honom så långt in som möjligt. Han grymtade nöjt och knuffade Sandra bakåt efter ett par minuter. Hon fick nästan sina tuttar i ansiktet när hon landade på rygg.

Genast tog han ett tag om hennes höfter och tryckte henne bakåt så att hennes knän nu hamnade på vars en sida om hennes ansikte. Hon såg honom skjuta fram underlivet och kuken rörde sig som om den var levande. Ollonet sökte sig neråt och strax hade den funnit sitt mål och Sandra både kände och såg hur kuken gled in i hennes våta fitta, nästan som en stor orm som sökte sin håla.



Andrea väste men knullade sig själv med fyra fingrar när hon såg Sandra bli knullad. Mannen fyllde nu Sandras mus och började knulla henne i en takt som var stört omänsklig. Hon började gny och stöna med en gång och hon fick till och med två snabba orgasmer, innan han brölande tryckte sig ända upp i henne och sprutade brännande het sperma upp i hennes kropp.

-AAAAAAHHHHHHHHHHHH! skrek hon och var i paradiset enligt sig själv. Utifrån sett var det inte en lika vacker syn!



Sara och Martina hörde det ansträngda skriket och sprang mot det håll det hade hörts ifrån. Just som de närmade sig, såg de hur en ståtlig man stod över Sanda och lät sin sats spruta in i hennes försvarslösa kropp. Både Sara och Martina öppnade eld, när de såg att det var Sandra som blev utsatt.

Båda två träffade mannen, som ryckte till och skrek mot dem. Han verkade inte skada det minsta av de klena kulorna, men drog sig ur Sandra och försvann ur sikte.

Andrea däremot reste sig och började genast springa mot dem. Sara och Martina tömde sina respektive magasin och såg Andrea träffas, men hon stannade inte upp, utan kastade sig mot dem så att de alla trillade.

Martina fick hennes arm om halsen, men Sara gav Andrea en kraftig spark med kängan så att hon släppte. Sida vid sida såg de Andrea komma naken mot dem igen och de små hålen i hennes kropp var redan försvunna. Hon flög fram och just som hon skulle ha hamnat över Sara, vräkte sig Martina fram och tacklade henne åt sidan. Två klor svepte över Saras överkropp och tyget i tröjan gick sönder.



Men Martina kunde inte hålla henne tack vare den övernaturliga styrkan, så Sara vände sig om och gled in bakom vampyren och slog ett ben om nacken och sedan tog hon ett hårt grepp om de viftande armarna.

Men Andrea bara bände till så att tuttarna hoppade och ett sjukt knakande ljud uppstod när båda hennes armar knäcktes. Hon tog sig ur greppet och flög sedan på Sara, men utan att kunna göra så värst mycket med armarna knäckta. De läkte dock snabbt och under tiden de brottades blev de allt starkare och Sara fick svårt att freda sig.



-Martinaaaa! Flaskan! flämtade Sara ansträngt. Andrea var snabbare och starkare än någon hon dittills mött i en kamp. Hon skulle inte kunna vinna i längden, så hon hoppades verkligen att detta skulle fungera!

Martina förstod med en gång, även om hon inte trodde på det. Hon slet loss sin sportflaska och försökte förgäves komma åt Andreas ansikte, men ansiktet var hela tiden vänt från Martina. Hon kom ihåg senare att hon tänkt att det nog måste gå ändå och med all kraft tryckte Martina flaskan mot de andra håligheter som erbjöds och blev belönad med ett hysteriskt och fasansfullt skrik när flaskan träffade Andrea rakt i fittan och gled in till hälften. Martina slog ihop händerna och flaskans innehåll forsade ut inne i den döda kvinnans hål.



Andrea slutade slåss och stelnade till medan hon skrek av smärta. Både Sara och Martina kravlade sig undan och hoppades att detta nu skulle fungera.

-AAAAARRGGHHHHHHH! Määäästarreeeeee! Mässtareeee! skrek hon nu och sträckte sig ut åt ena sidan som om han stod där, men hon var ensam. Ingen förutom de andra Sara och Martina såg hur Andrea började skaka, rulla runt och sedan börja ryka med tjock äcklig gul rök.

Sandra Zugh låg avsvimmad på rygg med särade ben och missade hela föreställningen.

Vampyren reagerade på exakt det vis som det stått om i boken och snart var hon borta! Bara svart pulver kvar. Först nu såg Martina att Saras överkropp var alldeles riven och att hon helt blivit av med sin tröja och nu satt med tuttarna bara.



-Sara! Hur är det?

-Bra, Martina! Tack! Du räddade mitt liv!

-Fyyy faaaaan, Sara! Såg du?

-Jotack! Alltför mycket! Kom! Vi måste kolla Sandra!

De båda kvinnorna sprang bort till Sandra och Sara lade ansiktet mot Sandras för att se om hon andades. Hennes stora fasta bröst trycktes mot Sandras lika stora, men mjukare pattar.



En ung man, som var på väg hem från sitt vaktmästarjobb, kom plötsligt cyklandes förbi dem och hans ögon höll verkligen på att trilla ur huvudet på honom när han såg den skrevande, rödhåriga kvinnan på marken, den längre kvinnan med den långa hårflätan och hur deras tuttar vidrörde varandras. Sen stod det en mörkhyad kvinna med rufsigt hår och tittade på.

Vad i helvete var det som stod på? Han cyklade nästan in i en stolpe, innan han fick ögonen på vägen igen och vinglade hemåt.



-Sara? Om hon inte var dödförklarad sen innan, får vi nog räkna med påföljder!

-Oroa dig inte över det! Oroa dig över hennes mästare! Nästa gång vi ses, kommer han vara bättre förberedd! Nu vet vi lite bättre vad vi har att göra med!

-Ja! Och jag är fan ännu mer rädd nu! sa Martina och tittade sig oroligt omkring. Sandra började nu kvickna till och Sara förklarade vad som hänt, nu när hon inte längre var under mästarens kontroll. Så fort det gick, körde Sara och Martina henne till sjukhuset för att kollas upp. De berättade inte mer än att hon blivit överfallen av en man och att de skrämt i väg honom. Ingen skulle ju ändå tro på det som hänt.



-Vi måste ta honom! sa Sara.

-Men hur? Vi vet ju inte var han är! Tror du han kommer tillbaka till samma ställe igen?

-Nej, det tror jag inte! Men märkte du inte hur Andrea sträckte sig efter honom trots att han inte längre var kvar?

-Jaa, det gjorde hon! sa Martina lite tvekande.

-Jag tror hon kände av hans position! På det hållet finns det bara en större byggnad som skulle kunna fungera som en passande hemvist åt en sådan som han!

-Ja?

-Vi har lite förberedelser att göra! sa Sara bestämt och åkte hem med Martina till den stora herrgården.



Nästa dag jobbade de hårt med att beställa och iordningställa lite saker. Det fanns ingen anledning att störa Yoda, utan de lämnade honom att hårt blundande bli alldeles nerkissad av en aboriginsk kvinna i duschen på sitt hotellrum. Donna, som hon hette, var inte ovan vid sjuka förslag och siktade sin varma stråle rakt i hans ansikte. Han hade ju redan betalt!

Men om detta visste ju de båda kollegorna tacksamt nog inget!



När kvällen kom satte de båda kvinnorna i bilen utanför den stora byggnaden.

-Ett nerlagt sinnessjukhus! Det är skrämmande nog som det är och nu ska vi alltså gå in och se om monstret finns där?

-Ännu en dag på jobbet, eller hur sötnos? skojade Sara. Hon var också nervös. För säkerhets skull hade de tagit på sig vars en tröja i kevlar som egentligen var avsedd för att skydda mot knivar, men som kanske kunde förhindra skador från tänder också.

Pistolerna hade de lämnat, då de var verkningslösa, men de hade vars fyra flaskor med vigvatten. Nu återstod bara att se om de kunde komma nära nog, eller om Sara skulle ta till reservplanen.



-Kom ihåg, Martina! Vi håller ihop hela tiden! Om någon av oss blir påverkad så måste den andra agera! Ok?

-Ok! Jag är rädd, Sara!

Sara log och gick fram till Martina och satte händerna rakt mot Martinas bröst och smekte bröstvårtorna genom tyget. Martina gapade och tittade chockat på Sara.

-Så! Nu har du något annat att tänka på! Anmäl mig för sexuella trakasserier, bara!

Martina bara gapade och såg Sara börja gå mot sinnessjukhuset, men hon sprang snabbt ifatt sin smått galna, men geniala chef.



De gick först ett varv runt byggnaden och hittade till slut ett fönster som var sönderslaget, där de utan vidare kunde ta sig in. Det krossade glaset knastrade högljutt under deras kängor, men de fortsatte framåt och spanade in i mörkret med hjälp av sina glasögon som förstärkte ljuset likt en mörkerkikare.

Martina höll redan i en vattenflaska och undrade varför hon inte köpt en vattenpistol. Den största djävel hon hade kunnat få tag på. Sara gick först och verkade inte nämnvärt orolig, även om hon gick tyst och försiktigt.



De sökte av hela bottenvåningen. Det fanns smuts och damm överallt och förutom lite tecken på att ungdomar ibland sökt sig hit, fann de inga spår. Gamla möbler stod kvar på vissa ställen och man fick verkligen rysningar när man tänkte på vad som försiggått här under alla år. Speciellt cellerna var riktigt läskiga.

Andra våningen var bestod till stor del av undersökningsrum och större salar. De var relativt snabbt klara med dem och fortsatte upp till tredje våningen, via de breda slitna trapporna. Martina hoppades att de inte skulle hitta något. Att Sara hade gjort en felbedömning, men samtidigt ville hon gärna bli kvitt problemet en gång för alla!



När de kom upp till tredje våningen visste de båda att det var något som var annorlunda! De såg inga spår, hörde ingenting, men ändå visste de att han var här! Sara tog nu också fram sin flaska och gav Martina ett stärkande leende. Men just som hon vände sig framåt igen, kom en mörk skepnad ljudlöst mot dem och träffade dem båda i bröstet.

De tappade båda andan och sina bägge flaskor. De insåg snabbt att de behövde omgruppera och ta ett par nya flaskor. Snabbt vände de sig mot trappan, men fick båda två en ny stöt så att de trillade ner för trappstegen.

Varken Sara eller Martina såg speciellt proffsiga ut när de kravlade sig in på andra våningen, med ömmande höfter, ryggar och knän.

-Sara! Vi måste . . . . . .

Men Martina hann inte längre än så.



-Ni vågar komma hit? Är ni så sugna på att tillhöra min skara? röt mästaren, som nu antog formen av den nakna mannen.

-Hörde det fanns lediga lägenheter här! sa Sara.

-Dårar! Ni förtjänar verkligen detta! sa han bara och både Sara och Martina kände hur de började domna bort, trots att de båda hade varit noga med att inte titta honom o de gröna ögonen. Tydligen behövde han inte ögonkontakt för att utöva sin magi. Stort misstag, hann Sara tänka, medan hon kämpade mot mästaren.



Martina var den första som tappade kontrollen, tätt följd av Sara.

-Ni ser! Ni är ingen match för mig! Hahaha! skrattade han, medan de båda kvinnorna stod orörliga på det smutsiga golvet.

-Släng nu ifrån er det förbannade vattnet! Tydligen hittade ni det enda som kan påverka oss, men nu är det försent!



Både Sara och Martina tog sina flaskor och slängde ner dem för trappan till våningen under, där de stannade. Mannen började nu gå runt de båda vackra kvinnorna och tittade noga på dem.

-Ni båda blir ett trevligt tillskott! Ni kommer att lyda min minsta vink och jag kommer att knulla er varje natt! Och jag tänker börja nu! Ta av er era kläder, hyndor!



De tog utan en min av sig sina kläder och stod snart alldeles nakna bredvid varandra och mästaren skrockade nöjt och lät sina kloförsedda fingrar glida över deras magar, lår, bröst och rumpor.

-Jag vill knulla dig först! sa han till Sara och fick henne att ställa sig på alla fyra. Han fick sedan Martina att lägga sig på rygg framför Sara och sära på sina ben.

-Börja slicka din väninnas fitta! sa han snabbt och Sara lydde och satte sin mun mot Martinas delvis rakade fitta och började slicka, medan mästaren med klorna delade på Saras fylliga fittläppar och därefter vräkte sig in i henne. Sara tappade balansen och föll fram över Martina, men han drog upp henne och såg till att trycka sin hårda kuk ända upp i hennes inre.



Varken Sara eller Martina stönade, men mästaren grymtade omänskligt, medan han hårt stötte sig i Saras mus. Hans klor skar in i de runda höfterna när han drog henne mot sig, men hon lät ändå sin tunga smeka Martinas känsliga kön.

Han förlustade sig en stund på det här viset, innan han drog upp Sara och greppade hennes stora tuttar bakifrån och väste till henne.

-Du är skön! Men jag tänker komma i din väninna! Hon ser ut att behöva det! sa han och vräkte fram Sara på golvet.



-Du! På alla fyra!

Martina lydde och putade nu uppåt med sina ljusbruna, blanka skinkor, där den släta fittan syntes som en mjuk kluven bulle.

-Kom hit här och låt henne slicka och smeka dig, under tiden jag knullar henne! sa han hårt till Sara. Sara lydde, men fann att så fort han började tränga sig in i Martinas trånga fitta, så släppte han en smula på kontrollen över henne.

Inte mycket, men tillräckligt för att hon längst bak i huvudet skulle börja förstå en gnutta av vad det var som skedde.



Martina stönade av den stora kuken som sprängde inuti henne, men hon kunde inte låta bli att tillfredsställa Sara med munnen och tungan. Mästaren knullade henne hårt och Sara kände hur hon återfick alltmer av sin kontroll. Ju mer upphetsad han verkade bli, desto friare blev hon.

Men hon kunde inte ta sig ur sin position just nu. Martina slickade henne verkligen noga och med en inlevelse Sara inte trodde hon var kapabel till. Tungan slickade och slickade längs Saras våta fittläppar.



Vad skulle hon ta sig till? Hon skulle inte hinna ta sig loss och hämta flaskorna och än mindre komma åt honom. Men så började lite av minnet komma tillbaka. Hennes byxor! Var var dom någonstans? Hon tittade åt sidorna och såg dem ligga en bit bredvid sig. Hon slog ut med armarna som om hon njöt och fick tag i bältet.



Mästaren såg hur Sara slog ut med armarna och hur hennes väldiga tuttar sträcktes. Hans underliv fortsatte att pumpa kuken i Martinas heta hål, när han såg hur Sara grep tag om en smal cylinder. Han tänkte först reagera med att attackera, men han kände lukten av gas med sitt extremt känsliga luktsinne.

Tänkte hon försöka bränna honom? Vilket skämt! Du skulle hon få se hur han fortsatte att knulla henne väninna medan de stod i brand! Sara tryckte in knappen med stor svårighet och en eldflamma på fyra meter slog ut. Hela rummet lystes upp och mästaren skrattade då Sara inte ens lyckades träffa honom från det här korta avståndet.



Men Sara siktade inte alls på honom. Bollen av brinnande gasol steg upp mot taket och utlöste en branddetektor. Sara hade tagit reda på att huset var försett med sådana och det var en del av det arbete de utfört tidigare under dagen, då de besökt sinnessjukhusets underhållscentral.

Sprinklers började spruta och mästaren fann det oerhört roande att han fick knulla bägge dessa kvinnorna i både led och vatten, men hans skratt tystnade när han kände hur det började brinna på ryggen.

Inte kunde väl elden påverka honom? Han var ju . . . . . . Då insåg han det! Vattnet! Det var inte vanligt vatten!



Han drog sin snabbt ur Martinas fitta och började snurra runt sin egen axel, medan hans onaturligt ledade armar började gnugga sig på ryggen. Det rök om honom och hans skrikande var både högt och obehagligt. Mer vatten föll in hans mun och han kunde nu inte komma undan sitt öde. Skrikandes och rykandes föll han till golvet och skakade och riste, medans hans kropp förgicks av vigvattnet som Sara och Martina hade kopplat på systemet.

De hade använt allt vatten de hade kunnat få tag på och hoppats att det inte skulle bli för utsätt, men det hade istället påverkat resten av vattnet så att allt vatten nu påverkade den skrikande vampyrmästaren.



Martina fick tillbaka sitt medvetande och vände sig om och drog sig bakåt i smutsen. Sara låg på magen med brösten platta under sig och tappade nu sin lilla portabla eldkastare av utmattningen.

Hade de inte sett det med egna ögon hade de själva aldrig trott det som skedde. Skriket tystnade och kvar låg sedan en hög med våt aska och kol. Det var äntligen över! Mästaren skulle inte längre kunna skada någon.



Sara och Martina hämtade sig snart och våta drog de på sig sina kläder och begav sig ut till bilen. Här fanns inget mer att göra. På vägen hem, ringde Sara för att höra hur det stod till med Sanda Zugh. Hon mådde efter omständigheterna bra, men skulle nog behöva lite vila efter allt hon varit med om. Både Sara och Martina gick igenom det som hänt och tydligen hade Martina inget minne av att hon slickat Saras fitta och blivit knullad av en vampyr och det var ju skönt. Sara kom i alla fall ihåg hur han dött och att hon blivit skönt slickad av Martina och det tyckte hon var skönt!

Sandra återhämtade sig bra de följande veckorna, men så en morgon så undrade hon varför hon helt plötsligt spydde utan någon vidare anledning. Nästan som om hon vore gravid?